Kom hem till ett kök som doftade mat. Kålpudding i ugnen och färdig frukost tills imorgon (mina ägg och bacon som alltid tillagas kvällen innan när det är jobbardag). Det var inte detta som var en oväntad händelse - ånä, jag är van vid att gubben gör sånt. Han bara é sån. Vi jobbar bra ihop, aldrig nåt bråk om vem som gör/inte gör saker. Det bara händer.
Den oväntade presenten kom vid middagsbordet - kålpuddingen var smaskens - när han plötsligt föreslog att de skulle åka och hämta Jennies mobil. Inlämnad för lagning i september nån gång... I Jönköping, 5 mil bort. Alla kvinnliga invånare i detta hus - utom jag - fick den omedelbara glansen av shoppingmöjlighet i blicken. "Får jag följa med?" Ja, ja, ja och ja, blev svaren.
Mamman fick helt plötsligt huset för sig själv då sonen har tagit med sig hemläxa, i form av en rostig SAAB 900, som de inte hinner fixa på skoltid. Han befinner sig alltså i svetsande ställning borta i verksta'n.
Jag tog en dusch, kröp i mjukisstassen och raggisar. På med datorn, nu sitter jag uppkrupen i soffan med en filt runt axlarna.
Älskar min familj men ibland är det skönt att slippa prata, gå på utvecklingssamtal, sy på UV-märken och annat. Bara vara. Tyst. Efter en ringande dag på jobbet är det extra ljuvligt. Bättre än triss. Just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!