fredag 22 februari 2013

Spindelavvänjning


Jag antar att ingen missat min omvälvande livsförändring? Nä, trodde väl inte det. Men... Jag måste bara...

Jag är - och har alltid varit - den där typiska "spindeln i nätet". Den som ordnar och donar och vill att alla ska ha det så förbaskat bra hela tiden. Självpåtaget, javisst.

Det är väl helt naturligt - för de flesta - att vilja omgivningens bästa, speciellt de närmaste, dem man bryr sig allra mest om. Man vill underlätta och se till så att det blir så smidigt som möjligt. Inte curla - åååånä - men det ska liksom flyta på. Är ni med?

Våra barn har aldrig blivit curlade (i den betydelsen som ordet fått) utan vi har försökt få dem att förstå att vissa saker får man faktiskt göra på egen hand/på annat vis/låta bli om det inte funkar. Eftersom vi bor som vi gör så har vi fått skjutsa till aktiviteter o dyl men jag skulle ALDRIG få för mig att skjutsa till skolan om jag bor i samma samhälle som skolan finns. Varför skulle jag? Sånt där kan göra mig på "skakalitelättpåhuvudethumör" när föräldrar berättar om det. De flesta föds med två brukbara ben som kan användas till att gå med. Eller cykla. Även till skolan och träningar.

Nu var det inte det jag skulle ondgöra mig över, vi tar det en annan gång :-)

Nej, det var faktiskt jag och mitt beteende som skulle upp till granskning. Eftersom det är annorlunda att rodda allt när man arbetar 300 m hemifrån och går hem på frukost och lunch än när man är 5-6 mil bort så måste det till nån slags familjeplanering i fortsättningen. Jag blir helt knasig när jag känner att jag tappar kontrollen över allt/alla...

Som sagt, det är självpåtaget. Barnen hjälper till en hel del. Men... jag har skitsvårt att släppa greppet. Jag är där och petar i allt. Fast jag egentligen inte behöver. De klarar sig ju på egen hand allihop. Till och med han jag delar tidningen (som vi inte har) med. Ändå lägger jag upp det på mina axlar att planera mat och se till så att alla resor o dyl blir så smidiga som möjligt. Tror ni det blir svårt att stå rakt till slut?

Japp. Lägg sen på lite träningsnojor (svårt att få till det) och annat smått och gott så får ni en hispig, småsnyftande mamma/fru. Tur att man har en man som sätter ned foten och talar om att det är dags för mig att bli lite mer egoistisk.

Jag? Ska jag? Verkligen? Försöka bara se till mig själv? För ni klarar er ändå? OK. Jag testar.

Men... vi ska ändå se till att styra upp allt. Tillsammans. Det får bli matlagningsschema och alla får någon dag att fixa käket på. Storhandling och storkok på helgerna. Det blir nog bra.

Och jag ska verkligen försöka att vara lite mer spindel åt mig själv. Boka in träningstillfällen igen. Det går, måste bara få ta några veckor att sätta nya rutiner. Sen så är det snart vardag igen. En ny sort, bara.

, ,

8 kommentarer:

  1. Lycka till! Jag ska nog också på spindelavvänjing. Jag borde verkligen det. Just nu är jag väldigt förvirrad och jag tror att det, förutom alla skratt jag får varenda dag, är just kontrollanten i mig som får mig ur balans och då blir det helsnurrigt och jag kan inte tänka en enda tanke rakt och rätt! Tar en evighet att få till saker för mig just nu. Kanske jag bara är lite bränd i kanterna...
    Kramar till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Akta så du inte blir helbränd, bara. Förvirringen kan kanske vara ett varningstecken? Ska vi se om vi hittar nån sån där avvänjningskurs nånstans? Kram

      Radera
  2. Oj oj vad jag känner igen mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch ja, vi är alldeles för många "såna"...

      Radera
  3. samma här.. får ta på mig skämsmössan .. jag mår bra av att vara bemanningssköterska och min familj med. 16-åringen har börjat klara och planera mer själv nu och min man med. Jag har vant all .. hade.. vid att jag hade alla datum, event, träffar, besök hit och dit i huvudet och påminde. Nu är det allt skönare hela tiden men visst kan jag fortfarande vara en pina men mest för mig själv. 25 mil bort kan jag inte göra så mycket :) Friskis o svettis väntar dock fortfarande på mig ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, den levande almanackan får stå tillbaka, den måste jag bli av med. Lite har det kommit naturligt med årens glömska :-)

      Radera
  4. Jag jobbar också 5,5 mil bort men mina barn e ju stora nu men jag har även gjort det när de var små + att vi även hade hästar då som skulle matas o mockas o allt....Allting går, bara alla hjälper till.

    Du den "snapwidgeten" med Instagrambilder, är det gratisversionen eller du betalar för den? Snyggt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, visst går allt! Mina är också stora och klarar sig, det är jag som måste vänja mig :-)
      Instagramwidgeten är gratis :-)

      Radera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails