Hängteknik

Hemma hos oss så började ju barnen tidigt med att hjälpa till, de små liven. Det har vi t o m bevis på. En av drakarna var hemma och förevigade det för snart 8 år se'n :-)

Mycket har hänt se'n dess ser jag när jag läser artikeln. Ändrade civilstånd, utflyttningar m m. Det är bara mammans ålder som är den samma, tror jag.

Kom att tänka på detta igår igen. Ja, egentligen tänker jag på det varenda gång jag hör föräldrar som beklagar sig över hur mycket de städar/tvättar/plockar och allt vad det är. Blir trött på flera vis av att höra det.

Det är däremot sällan jag säger nåt för det känns som att "Jaja, vad himla duktiga ni och era barn är då..." är reaktionen man får.

Jag anser att som man bäddar får man ligga. Vill du inte uppfostra barnen till att hjälpa till med det bäddandet så skyll dig själv! Spela martyr om det är enklare. Eller ta diskussionen och kom överens om nåt som passar alla. Mer eller mindre och visst, med tjat emellanåt. Men; hjälp varandra!

Nu var det egentligen inte alls detta jag skulle ta upp. Nej, det var det här med hur olika man gör saker. T ex hänger upp tvätt.

Vissa drar och stryker ut så att det ska bli jämnt och fint. Andra nästan slänger upp det i högar. Små tros- och strumpknölar uppe på torkställningen. Kan ju funka inomhus.

Hemma kan jag med 98,5% säkerhet se vem som haft just denna uppgift och därmed förutspå hur lång torktiden blir. När de blivit lite äldre, knölhängarna, brukar jag påpeka att det kanske går att göra på annat vis :-)

Dessa intressanta tankar fick jag igår när JAG skulle hänga upp tvätten. Anledningen var att jag fick ett byxben i ögat. Jag är en sån där som snärtar till ordentligt så att det ska slätas ut (och tömmas på ev innehåll av kvarglömda strumpor/underkläder) och *pang*, där satt den. Otroligt nog slapp jag blåtira. Denna gången.

Vad jag ville säga med detta? Ja, vem vet?