Nåt som jag bryr mig om - i form av att jag inte kan låta bli att störa mig - är när folk ska pådyvla mig saker. Eller reaktioner. Eller uteblivna sådana.
När någon kommer instövlandes och är upprörd över något och vill att jag ska läsa och förfasas över detta något. Det är ett bra exempel.
"Har du sett att...? Läste du att...?"
Jag: Snälla, jag vill inte läsa.
Den: Men du kan titta på det sen, du får den (artikeln eller vad det är) av mig.
Jag: Men jag VILL inte läsa den.
Den: Men du måste ju ha koll på läget! Förfasa dig, människa! Typ...
Då suckas det och himlas med ögon.
Jo, minsann. För då är jag ju en sån där samhällsfrånvänd människa som inte bryr sig. Eller hur?
För om jag inte lusläser "fakta" om hur det ena eller andra förhåller sig, då bryr jag mig inte. Jag bara håller händerna för öronen och ropar "lalalalalabingo". Hemska jag.
För inte kan det väl vara så att jag bryr mig något alldeles särdeles mycket men inte har lust att diskutera det. Inte med den. Inte då. Inte alls?
Kan inte jag få bestämma det på alldeles egen, vuxen, sansad hand?
Vissa dagar är det alldeles fullt tillräckligt att bry sig om det egna. Det närmaste. Mitt. Min familjs.
Ingen annan har någon som helst rätt att döma mig för det. Jag blir inte en sämre människa för det. Jag kanske bara inte orkar mer just då.
Huvet i sanden? Nix. |
Ingen annan vet vad jag kämpar med. Jag vet inte allt om vad "den" kämpar med. Ibland tar jag mig friheten att inte bry mig. För att jag ska orka. För att jag ska kunna det jag måste. Det som är allra viktigast.
Bry mig om mina. De som tillhör mig. Ibland är det vi mot resten av världen och då får det vara det. Nära-världen är också en del av världen. Den stora. Den som blir övermäktig att ta in ibland.
Låt mig välja det. Bry dig tillräckligt för att respektera det. Det räcker.
#blogg100, bry sig, stoppa huvudet i sanden