Stångar Jante med stenhårt pannben idag - för att jag vill - och kan!

Idag är jag fasiken bäst! Ja, man får säga så. Visst, det retar säkert en hel hög med människor. So what? Det är deras problem, deras förslösade energi :-) Jag väljer att lägga min på annat.

Varför är det så himla fult att skryta med sig själv, att faktiskt vara ordentligt nöjd med att vara den man är eller med något man åstadkommit? Idag både sparkar och stångar jag det tänket dit pepparn växer.

Make things happen. Typ.

 

Det tog 51 år och 11 månader (på dagen...) innan jag ens försökte. Först trodde jag nämligen att jag inte kunde. Sen trodde jag att det skulle vara skitjobbigt och att jag måste förbereda mig ordentligt. Men nääää... Häromdagen flög det in en liten jäkel i min skalle, en sån där som nästan skreeeek "Du kan om du vill. Om du verkligen vill och bestämmer dig." Så jag bestämde mig. En mil löpning ska klaras av innan detta året tar slut. Då menar jag förstås på en gång och vid samma tillfälle.

Trots att jag alltså snart fyller 52 (om en månad om det inte framkom ordentligt *s*) så har jag aldrig sprungit längre än 7 km. En gång. Förstår ni? EN enda gång. Det skedde för några månader sedan, innan dess var maxet på ca 5 km. Också bara en gång. Utöver de gångerna så har mina - helt och hållet sporadiska - löprundor legat på 2,5-4,2 km. Inte så konstigt att jag föreställde mig att det skulle bli svårt eller hur?

Idag bestämde jag mig för att förhållandena var perfekta. Förutom en liiiiten tvekan för att jag körde ett benpass på gymmet i morse så kändes det positivt. Solen sken, tempen låg runt nollan. Han den däringa som jag delar mitt liv med (och som stöttar mig i det mesta jag tar mig för) körde runt och mätte presumtiva sträckor på lunchen. Allt för att det inte skulle fattas nån snöplig kilometer på slutet :-)

Löprunda på 51 år och 11-månadersdagen ;-)

 

Så jag sprang (OK, lunkade). 10,13 km. Bara så där. Det var ju inte alls jobbigt! Jag hade föreställt mig hur jag skulle jubla - och kanske fälla några glädjetårar - när jag kom "i mål". Det här var ju en milstolpe på flera sätt. Ett mål jag satt upp och faktiskt bävat för. Nu blev det mest "Ehh... jaha? Var det inte värre än så?" Antiklimax.

Farten var inte den högsta, jag tog mig runt på 1:08. Hade väntat mig 1,5 timme så på det viset kändes det bra. Puls och andning var normala efter bara nån minut så där finns att plocka av. Nästa mål är självklart att komma under timmen.

Så jaaa, jag är förbaskat nöjd med min kropp och knopp idag, med andra ord; Jag är nöjd med mig.
Saker och ting händer (oftast inte) av sig själv. Jag fick detta att hända. Jag bestämde. Jag försökte. Jag gjorde det/klarade det och därför tackar jag mig själv för att jag jobbat fram lite hårdhet i det där pannbenet. Heja mig, helt enkelt!

After-run food - Tooååårsk!