Där satt den!!!

Jag har ju ätit enligt LCHF-tänk sedan i februari 2009 och vissa i min omgivning förfasar sig över detta, av olika anledningar.
En av dessa är rädslan för att mina blodkärl fullkomligt ska slagga igen. Kolesterolhalten öka och fettet lagras in så det blir stopp.
Jag har redan från början varit trygg med att det nog ska ordna sig. Jag har fått bevis för att mina värden var helt OK, när man väl kollat upp alla de kolesterolsorter som finns, inte bara de "dåliga".

Nu senast när jag var på kontroll för blodtrycket så fick jag "domen"...

Jag citerar:
"Dina blodvärden är helt otroligt bra, speciellt det goda kolesterolet, tror det är det bästa jag sett på någon i din ålder. Dina blodfetter behöver du inte alls oroa dig för eller ändra på..."

Kan i och för sig fundera på "I min ålder !?!" men OK, jag köper det.

Vad var det jag sa?????
Nej, jag är ingen fanatiker. Ja, jag mår bra av detta. Ja, alla får välja. Jag har gjort det.
Även om jag i nuläget testar mig fram med lite mer kolhydrater så är det nej tack till pasta och bröd.
För mitt eget välbefinnandes skull.

Heja smör! Heja fullfettsprodukter! Heja lågkolhydratskost :-)

 

 

Nyåret firades i söder

Ja, du läste rätt. Firades.

Vi är ett gäng som brukar fira de flesta storhelger ihop och när det råkar vara så att någon eller några jobbar just då, vad gör man? Man flyttar helgen helt enkelt. Eller firandet i alla fall.
Det började redan förra året, även då firade vi nyår i förskott. Det funkar likadant med Valborg och Midsommar, det firas när det passar. Inget konstigt alls :-)
Alltså har vi redan vårt nya år, 2015, här nu, enligt vår tideräkning är det redan den 3 januari.
Det blir lite opraktiskt och speciellt i år (eller vilket år är det nu igen?...) känns det fel. Jag har liksom ingen lust att skynda på januari 2015. Låt det ta den tid det tar.

Sol hela vägen på "nyårsafton"

Solnedgång i Trelleborg

Vintern kan vara riktigt vacker

Vi hade en mysig helg i södern och nu är det åter dags att ta tag i livet, som alltid när det är nytt år...
Jag - som sällan eller aldrig - äter godis, har fullkomligt frossat i sådant (och annat...) under några veckor och nu är det:

Nu räcker det!!!

Dags att göra det ordentligt. Det ska räknas och måttas mat nu. I teorin, vill säga. Jag vet ju vad jag äter en vanlig dag så det är "bara" att räkna ihop det och anpassa efter vilket resultat jag vill ha. I kombination med träningen, förstås.
Väntar bara på att det ska ljusna nu så jag kan ta mig ut på en stärkande promenad också. Den lär bli kall... Senare idag är det dags för gymmet, det är över en vecka se'n sist...
Känner mig laddad för ett rejält grabbatag om motivationen. Vet vad jag vill och tänker nå det. Så... Bara att höja blicken och köra på :-)

Vad gör ondast...

Jaha, då sitter man här på julaftons morgon, först uppe som alla andra dagar. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Egentligen är det så här; Varför krypa ner i sängen när jag hade problem att ta mig upp första gången?

Vad är det då som ställer till problem med det? Just det. Vad. Mer exakt; den högra.
Jag kan inte sätta ned  hälen. Inte utan att skrika. Det vill jag ju inte, då väcks hela Åker. Kanske t o m hela socknen. Så ont gör det. Faktiskt.

Får skylla mig själv (detta säger min käre make. Inte med ord men med menande blickar) som skulle vara kaxig och köra vadpress på samma vikt som just nämnde make. Jag hade visst sagt nåt i stil med "Jag brukar köra vader en stund varje pass..." och med det antagligen menat att jag nog inte låg i riskzonen för den där djävulska träningsvärken som kan uppstå...

Nu är det i alla fall jul och snäll som jag är (och har varit?) så har jag köpt mig en alldeles egen julklapp. Kanske inte den allra mest önskade eller roliga men tydligen är det vad man ska ge sig själv när julafton infaller med bara fem veckor kvar... Då är det saker man kan ha nytta av som gäller. Det lär jag ha av denna. Tyvärr.



Blodtrycksmätare... Jippeeeee!

Blev - oväntat? - tagen på allvar när jag påtalade att jag mådde bättre (nästan normalt) när jag hade "glömt" tabletterna några dagar så nu ska jag testa en ny pilla. Kolla trycket och återkomma. Därav denna roliga lilla klapp. Har snart sparat in pengarna för utebliven arbetstid och bränsle när jag slipper passa tider på vårdcentralen.

Lite roligare saker har jag gett mig också, att fixa naglarna. Det blev lite guldskimmer inför helgerna.

Fixade hos Studio M Nails :-)

 

Nu är det kaffedags innan resten av min hemmavarande familj vaknar. Frukost och fixa frestelsen är det som står på agendan innan det är dags att hämta hem mamma från Furugården några timmar. Någon annan får nog göra det, tror jag, jag behöver låna hennes rullator om jag ska greja det och det funkar ju inte.

Ha en riktigt God Jul, ta hand om er. Det kommer fler dagar :-)

 





Allt annat än fröjdefullt...

Faktiskt så är det så. Det finns många som bävar inför julen. Man har tråkiga minnen från upplevelser som ingen skulle behöva vara med om, man känner sig otillräcklig eftersom alla vill ha del av en just på julafton. Allt ska tindra och glimma, barnen ska vara glada och föräldrarna nöjda.
Varför? Vad ger just denna dag på året rätt att kräva detta? Vem bestämmer att det ska vara så?

Svar: Den du ger tillåtelse.
Fråga: Vill du ha det så?

Om inte, varför inte bestämma själv? Välj hur just du och din familj (om du har en sådan, vill säga) vill fira jul. Eller låt bli, om det är så ni vill ha det.

Jag har efter många om och men landat i att jag - nästan - lyckats släppa det som tidigare tyngt mina jular. Numera är det mest "Jaja, det blir jul ändå..."
Vi har en nedtaggad jul på hemmaplan, tar det lugnt och är. Julmat och lite pynt och julklappar, ja, men inte överflöd. Allvarligt, vem vill egentligen äta Janssons frestelse och prinskorvar i flera dagar efteråt bara för att man gjort för mycket? Hur ofta gör man så med annan mat?
OK, jag gör matlådor för en vecka framåt på en gång men det är en annan sak :-)
Nä, gör lagom med mat till dem som ska äta, även denna gång. Som alla andra dagar om året.

Men, viktigast av allt. Ta vara på friden om den infinner sig, njut av den och tänk på att alla inte kan det. Ångest och bävan är precis lika vanligt förekommande som julefrid.
Det blir inte mer jul för att du slår knut på dig själv för att se till så att ni får den där Ernst-julen. Varken du eller någon annan mår bättre av att varenda tomte står på rätt plats och de rätta doftljusen är tända. Det är inte det som är viktigt. Det finns 364 andra dagar att träffas på, man behöver inte samla det till just julafton.

Se nu till att ha en avslappnad, lugn och God Jul istället! Du bestämmer.

Det finns fördelar...

Ni vet, ibland är livet ganska trist. Det är liksom inget flyt i någonting. Det känns som att man trampar i sirap, man kör fast, helt enkelt. Någon som känner igen sig?

Jag har känt så där ett tag nu och jag hatar det! Mest för att jag vet att det beror så mycket på mig själv. På vad jag gör eller inte gör.
Det handlar om ett par veckor eller så, kanske lite mer. Innan dess mådde jag så in i norden bra. Jag tränade. Och tränade. Sen tränade jag lite till :-)
Ja, faktiskt. För mig har det blivit världens humörboost och då är det klart att jag gör det så mycket jag kan. För mig och andra i min närhet.

Sedan kom den där förbenade sjukhusvistelsen... Jag fick reda på att jag inte alls var så där lysande frisk som jag trodde... OK, jag fattade ju att det fanns en anledning till ambulansfärden men när väl den smärtan var borta så var det dags att åka hem och köra på som vanligt, ju. Trodde jag.

Alltså... när jag fått svart på vitt att mitt blodtryck rusar och att det inte är så jättebra, då känner jag mig helt plötsligt sjuk. Innan jag visste om det var det inget fel på mig. Inte såna i alla fall..
Lite gnissel i vissa leder emellanåt men vad katten, ett halvt sekel (snart) sätter ju sina spår. Men nu, nu är jag trött, har huvudvärk och hjärtklappning. Varje dag. Hade jag det innan också utan att jag tänkte på det? Konstigt det där.

I alla fall. Det var fördelar vi skulle prata nu. Vi kan börja med den här:



Dags för service...

Bilden i sig är inte fördelaktig. Dags för service är inte det roligaste meddelandet man kan få när man sätter sig i bilen så här innan jul. Men då! Tadaaaa... Då har man kontakter som tar sig an detta, man kan t o m ha fött fram en sådan. En åklagarson. Världens bästa bilmekaniker. Det är en fördel att ha. Då fixas det medan mamma jobbar på hemmaplan.

Och där kom en annan. Fördel, alltså. Ibland funkar det att jobba hemifrån och det är verkligen en ynnest. Idag vaknade jag - efter en hostig natt - med halsont och huvudvärk. Så där halvdan, ni vet. Man kan jobba men det är småkämpigt att ta sig dit och att vara bland folk. Då är det guldläge att kunna stanna hemma och ändå utföra sina arbetsuppgifter.

Jag var bara tvungen att åka till vårdcentralen och ta lite prover först...

Inga problem att få ut blod ur mig...

Har man ont i halsen så är det bra med något kallt, lent... Den var dödens god den där glassen!

Delad glädje är dubbel glädje :-)

Så... Ja, allt är inte trist. Det finns ljusglimtar. Små och stora.
Sonen är en stor. Liksom hans fyra systrar, förstås.
De andra , lakritsen och hemmajobbandet, betydligt mindre, men ändå. Ljusglimtar. Hjälpmedel upp ur sirapen.



När det är dags att bita ihop då har jag inga fingrar med i spelet

En gång, för ganska länge sen, så vi - det vill säga min käre make och jag - ganska aktiva i rallysvängen.  Speciellt ett år, 2006. I och för sig, vi var nog inte gifta då så rent sanningsenligt så var han "bara" min sambo.
"Nog inte gifta"... klart jag vet att vi inte var gifta, jag har koll på när vi ingick i det äkta ståndet, minsann. Så det så!

Nåväl, det var inte det jag skulle svamla om. Rally. Vintertävling. Torsby. Kallt. Mycket snö. Avåkning. Ingen jacka. Inga vantar.
Smart? Nej.
Avåkningen var naturligtvis inte planerad, det är de aldrig, jag lovar. Sällan förekommande var de också, han är en säker chaufför den där. Så. Noll planering resulterade i detta.

Vi satt fast. Ordentligt. Vem ska ut och försöka gräva bort snön? Den som inte sitter vid ratten, förstås. Det vill säga moi. I egen hög person. Som snart blev alldeles mycket lägre. Både pga snödjupet och att jag fick fingrar som värkte utav bara f.n... Tror inte det är mycket som slår den smärtan. Förfrysning av någon grad, alltså.

Det har klarat sig rätt så bra, om jag inte varit utan vantar i minusgrader eller befunnit mig i mejerikylen på Hemköp för länge. Det har varit "stå-ut-det-går-över".

Inte nu. Det kan inte bero på att det är osedligt kall vinter eller hur? Njaejä, nåt annat måste vara fel. Mer fel, alltså. Jag kan inte gå från huset ut till bilen (en nätt promenad på ca 5 meter...) utan att se ut som på bilden. Det är förstadiet... Det blir alltid värre...

Tänk er att gå och handla mat, utan att ha känsel i fingrarna. Många tapp blir det. Både varor på väg ur hyllan, i vagnen, upp på bandet och ner i kassarna. Inte kul alls.

Så, min önskelista består av detta, min käre make:

1 st BMW med uppvärmd ratt
eller
fingrar som fungerar.

Tror du får problem med att fixa bådadera så OK, jag nöjer mig med
1 st rattmuff.

Och om någon vill se precis hur duktig rallyförare han är, den där, så har vi några utlagda HÄR.

 

Om inte allt går enligt plan så...

 Börjar känna att det kanske är dags att börja tänka på julen. Lite så där, bara. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med den där planerande människan som var mitt tidigare jag. Planerande som i kontrollbehov, alltså. Hon är borta. Åtminstone till 80 %. Bra, tror jag. För det mesta :-)


Det där att inte släppa utan hela tiden känna att jag måste vara med och rycka i tåtarna i alla fall, det är inte så besvärligt längre. Jag kan rycka på axlarna och känna "det ordnar sig". Och det gör det ju faktiskt. Oftast. Möjligen på ett annat vis (inte som jag skulle gjort det...), men i sista änden så blir det rätt OK ändå. Och jag har haft tid och energi över till annat under tiden - yes!

Planerar gör jag väl rätt mycket fortfarande men just julen är undantagen från detta. Det är inte riktigt min tid, om jag säger så. Visst, det är mysigt med ljus och pepparkakor och julmat är rätt gott i måttliga mängder, men allt annat kommer nog - tyvärr - alltid vara för mycket förknippat med tråkigheter för att jag ska kunna njuta fullt ut av det. Jobbar på det och har lyckats få till ett tänk om att behandla julhelgen som vilken annan anledning som helst till att träffa människor jag tycker om. Ta det lugnt. Umgås med min familj, helt enkelt.

Alltså är jag inte en lussebullebakande eller tomtepyntande mamma. Jag flänger inte runt och byter gardiner eller städar hela huset för att det snart är jul. Mina barn har tidigt förstått det och jag har istället valt att ge dem möjlighet att påverka detta. De har fått hjälpas åt att plocka fram julsaker, byta gardiner, baka pepparkakor och göra godis. Inte för att jag är lat utan för att det är de som tycker det är roligt och mysigt. På det viset har all stress över detta försvunnit och det har blivit mysigt även för mig. Dessutom så tycker jag numera att det kan vara skoj att hjälpa till :-)

Planering, ja...
Nu är det snart en vecka sedan jag var på gymmet senast. Började med halsont och ett rusande hjärta och fortsatte med annat som påverkade vardagen. Julbord och diverse saker som störde planen. Ren och skär trötthet, också. Mitt rusande blodtryck tog lite musten ur mig. Rättare sagt, vetskapen om det. Innan hade jag mått ganska bra. Det är inte bra att gå för mycket på undersökningar, man blir ju sjuk...



I fredags kväll ringde "min" sjukhusläkare till mig. Fattar ni, fredags kväll!?! Då är det illa. Skämt åsido, trodde knappt mina öron, men jo, jag tog henne på allvar till slut och lovade ringa vårdcentralen omgående så jag kan få rätt medicinering. I min enfald hade jag trott att de skulle återkomma till mig eftersom det skickats en remiss, men så var det visst inte.

Får erkänna att det sänkte mig lite. Jag har ju sett framför mig att jag ska dit och kolla trycket nån gång och då kommer de se att jag är tillbaka på mitt vanliga, perfekta, blodtryck och "Vips!" så kan jag slänga undan tabletterna. Men, nähä. Där drog den planen sin kos. Och med den lite av mitt träningsupplägg.

Jag får försöka vända på det där och se det som positivt att det - troligtvis - finns hjälp att få. Jag kommer nog att kunna fixa att springa igen. Eller helt enkelt, anstränga mig så pass mycket som jag vill. Naturligtvis är det allra mest positiva att de inte hittar några fel på mitt hjärta! Varför är det så  lätt att hänga upp sig på det som inte funkar istället för att glädjas över det som faktiskt gör det? Idiotiskt!

I vilket fall som helst så satsar jag på en alldeles vanlig träningsvecka nu och ser fram emot att hänga på låset imorgon bitti. Matlådor fixade för veckan och träningsväskan snart färdigpackad.
Älskar känslan och lugnet som infinner sig är jag bara kan byta ut mina tomma matlådor mot nya när jag kommer hem från jobbet. Det är sinnesfrid, det! Vardag när den är som bäst :-)

Och... faktiskt. Det blir en kväll som kommer att ägnas åt julklappsinköp. Ni behöver inte oroa er, barnen :-)

Är du kund hos oss?

Står lite halvt förvirrad och i min egen lilla "komma-ihåg- så-mycket-som-möjligt-värld" vid disken på ett apotek.
Kvinnan bakom disken frågar just; "Är du kund hos oss?"

Eh... jag står ju här. Beredd att betala för de varor jag just lagt upp på disken. Klart jag är kund.
Det är ju vad jag tänker och antagligen ser jag precis lika undrande ut som jag känner mig för hon återkopplar; "Ja, alltså, är du bonuskund?"

- Jahaaa, du menar så, säger både min hjärna och min mun. Ja, det tror jag. Jag rabblar mitt personnummer (lite lågt för jag vill väl inte sprida det över hela världen...) och skänker samtidigt en tacksamhetens tanke till att jag faktiskt slipper ha hela plånboken full med bonuskortsplastkort.

"Nä, det är du inte."

- Nähääää? Jo, men det tror jag... Eller det kanske var ett annat apotek?

"Vill du bli det?"

Jag svarade faktiskt nej. Jag tog ett beslut där och då mellan de två val jag ansåg att jag hade.

1. Var med överallt på alla olika apotekskedjor för att vara säker.
2. Skit i det för du kan ändå inte hålla reda på vilken kupong som gäller var när du väl får lite bonus.

Alternativ 2, alltså.

Ibland tycker jag faktiskt att vissa saker var bättre förr.

JAAA, jag veeet, det fattas ett "O" mitt i alltihopa :-)

Buss på Ranelid - eller var det Ranelid på bussen?

Läste någonstans (för ett tag sedan) att det var tal om att dra in delar av min busslinje. Eller min och min... den jag brukar åka med, 136:an. Den där som faktiskt har räddat många liter diesel från att förbrukas i vår bil.

Vem hade trott att det faktiskt skulle sättas in en buss som funkar för oss som bor på landet? I och för sig försent för att frakta vår äldste till Skillingaryd/Jönköping när han gick på gymnasiet men resterande fyra barn har kunnat utnyttja den rätt bra. Och gör fortfarande. Den är guld värd!

Som sagt, hörde att den skulle ändras. Inte för vår del utan mer norrut och jag förstår precis de upprörda känslor det väcker. De är naturligtvis lika beroende av allmänna kommunikationer som vi söderöver.
Idag förstod jag att det är dags redan på måndag. Ingen information överhuvudtaget har gått ut vad jag vet och därför blev jag milt sagt överraskad när bomben släpptes.
Chauffören höjde sin röst - en välkänd sådan, kändes det som - och basunerade ut att från och med söndag kommer det att bli ändringar. Han skorrade fram det utan mikrofon. Starkt och tydligt.

"Frrrrån och med söndagen den fjortonde kommerrrr det en ny tidtabell. Strrrrräckningen på linjen ändrrrrras och Toooorrrrrsviks hållplatser kommer inte längrrre att finnas med."

Vem låter han som? funderade min trötta hjärna över. Jaaa.... Björrrrrn Raaaaneliiid...
Blev lite full i skratt men ändå hängde irritationen över informationsbristen kvar. Dålig stil, JLT!
Visst, skönt att få en kvart kortare restid, inga problem på den fronten. Frågan är om det inte kommer vara fullknökat på bussen, bara. Såg nämligen att 133:an dragits in på morgonen. Nu ska alla tydligen samsas på samma... Hoppas verkligen ni har två bussar som går samtidigt. Eller tänker ni låta folk stå upp igen?

ändrrrat linje 136 frrrån och med söndag.... (Lånad bild)

Tur Åker fortfarande får vara med

Vända ut och in på sig

Det är ju lite den tiden för många. Den där det ska ordnas och donas, bakas och handlas. Pyntas och mysas. Det ska lussas och bullas. Allt ska vara så bra så. För det är ju jul och med den kommer friden. Eller hur var det nu? 

 

Jag hade ett inlägg en gång där jag satte det på sin spets. Raljerade lite över om hur det skulle ses som underligt att bete sig decembertokigt i en annan månad. Vilken som helst. Blandade reaktioner :-)

 

Inte en endaste liten klapp har inhandlats än så här två veckor innan julafton. Panik? Nja. Jag tillhör dem som tror att man överlever även om allt inte blir så himla perfekt. Kanske beroende på att jag inte kan minnas att jag någonsin varit med om en perfekt jul. Hur nu den skulle vara. Antar att det är ganska individuellt ändå, trots att det är stort pådrag om hur det "bör" vara.

 

Nä, jag håller mig till den sortens ut- och invändande som ses på bilden. Det är jag och minstingen som orsakar sådant här. Ett ben eller en ärm som inte är rätt. Som hänger på sniskan eller fastnat i det andra. Såna är vi! Jag brukar säga att det är för att de andra ska veta vilka plagg som är mina.

 

Så här kan man kränga sig för att få till allt. Om man inte passar sig, vill säga.

Dagens återbesök för koll av hjärta skulle kunnat avlöpt lite bättre än det gjorde, faktiskt. Arbets-EKG:t fick avbrytas eftersom mitt blodtryck skenade upp till 285... Inte helt OK. Då kände jag mig egentligen inte speciellt ansträngd, inte tungt att trampa eller nåt. När jag såg hur mätaren bara fortsatte så blev jag däremot lite matt och kände hur hjärtat höll på att hoppa ur bröstkorgen. Fem minuter senare var jag nere på normal puls och ett tryck på 130/75. Jag tar till mig det senare så länge och avvaktar vad läkaren som skickat remissen säger. 

Avvaktar även med att ens tänka på att ge mig ut och springa. Håller mig till gymmet så länge.

Ännu en anledning till att ta det lugnt. Trots månaden. Jag lovar, det blir jul och allt ordnar sig. Utan stress. Njut av att vara med dem du vill istället.

 

Kvällen ägnades åt storhandling och matlagning. Trött så in i norden, men den vilan får jag igen i veckan när jag inte behöver tänka på matlådor. Älskar lugnet det skänker mig, att veta vad och när jag ska träna och vad jag ska äta. Det är lättordnad frid det se'!

 

Ugnsbakad lax fixad till påfyllning i veckan

Ute och cyklar men hjärtat sitter på rätta stället

Som jag sagt innan... Jag är glad över att bli tagen på allvar när jag söker vård. Det är inte alla som får den förmånen. De får istället kämpa för att överhuvudtaget få en läkartid. Jag har varit där också, både för min egen, barnens eller mina föräldrars del, så jag vet.

 

Imorgon ska jag i alla fall slutföra det som påbörjades när jag tog min lilla sjukhustripp för ett tag sedan. Först blir det en ultraljudsundersökning av hjärtat och sedan ska jag trampa på cykel för att se om allt fungerar som det ska. Det är jag bombis på att det gör men det är ändå skönt att få det bekräftat. Plus att det ska bli lite spännande att se hur mitt blodtryck ligger nu. Jag gissar på för lågt, det känns som att jag är tillbaka på mitt normala och att medicinen sänker för mycket nu. I så fall ryker de ut, jag äter inte tabletter i onödan. Så det så.

 

Helgen annars? Jotack, bra. Eller hyfsad. Blandad.

 

Startade den med att backa ur ett restaurangbesök pga dundrande huvudvärk. Den tilltog på hemresan när jag fick spänna varenda liten ögonmuskel för att inte bli totalt hypnotiserad av de virvlande snöflingor som fyllde luften. Inte kul alls. Trots dubbdäck kändes det halt och slirigt.

Bli omdundrad av långtradare och nedstänkt så det blir svart är ingen höjdare men det är resultatet när det är blandad kompott av vana förare ute och det känns att det nog är läge att hålla extra avstånd...

Hem kom jag och efter att ha tillbringat en bra stund i vår sköna bastu mådde jag bättre.

 

 

Lördag var födelsedag för modern så där tillbringade vi en stund och sedan blev det spontanträff med goa vänner på kvällen. Visst är det underligt att man kan gå och dra ut på att man ska träffas, "vi måste bestämma ett datum..." och det händer aldrig nåt. Så är det så enkelt! Egentligen. Mer spontanitet åt folket!

 

Idag har jag däremot haft en sån där dag som kan göra mig galen. Inte på grund av gårdagskvällen utan för att jag inte varit på topp alls. Yr och trött. (Tabletterna?)

Det har inte hänt ett jota på hela da'n, känns det som... Hatar det. Verkligen! Inte ens en promenad eller ett träningspass kändes lockande. Nu har hela da'n försvunnit och det finns inget jag kan ändra nu, det är bara att ta nya tag och se till så det blir bättre imorgon.

 

Förresten, jag har gjort litegrann ändå. Jag har plockat fram, fotat och lagt ut lite annonser på retroprylar :-)

Ett par exempel:

 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

Tänk vad det kan ändra sig ändå...

För ett år sedan var det en hel del som var annorlunda, det konstaterar jag efter att ha tagit en tillbakablick till detta.

Det gäller inte bara min - snart uttjatade? - träning som kom och gick med ojämna mellanrum. Nej, mitt skrivande. Min anonymitet.

Jag har tagit flera steg där. Med viss vånda, förstås, men det har känts bra.
Den här bloggen har aldrig varit anonym. det är svårt att vara det när man väljer en sidadress som innehåller ens namn :-)

Följden blir ju att det göms undan en del, läs mer om det på länken så förstår ni vad och varför.

I våras/somras så tog jag ett - för mig - gigantiskt kliv och släppte ut en av mina andra bloggar i ljuset, den om min mamma och hennes demens.

Jag startade även en sida på Facebook, Mammasmamma, och hjälp, vilken respons jag fick! Jag blir helt varm bara av att tänka på alla kramar och uppmuntrande ord som jag får :-)

Dessutom så märks det att många känner igen sig i hur det är och det var lite därför jag tog mig ut ur grottan, för att få kontakt med andra i samma situation. Det är svårt att vara med i leken om man håller sig dold i skuggorna, det gäller att försöka ta sig ut till "de andra".

Idag har jag fått förmånen att vara med som en av bloggarna på Vaggerydstorget, tack för det!

I och med detta så finns det ju risk att en och annan hittar även min "Skrivarsida", den har aldrig sett dagens ljus tidigare. Där hittar man en salig blandning av texter som jag skrivit genom åren, mycket av det är "Skrivpuffar", texter inspirerade av ett givet ord för dagen. Riktigt bra sätt att hålla igång sitt skrivande, när nu den där romanen aldrig hittat fram ur byrålådan :-).

Men som sagt, saker förändras. 

 

Hur funkar det hemma egentligen?

Idag har jag en alldeles nödvändig och behövlig V I L O D A G
Det bestämde jag redan i måndags kväll när jag hade varit närmare sömn än vakenhet hela långa dagen. Jag är inte van att träna sex pass på en vecka. Liksom.

Hade en liten, liten fundering på att ta den där vilan redan på tisda'n men det blev inte så, trots att jag gjorde ett försök att ställa om klockan till ett senare slag.
Nääädå, upp och hoppa! Väskan var ju packad och det kändes mer oöverstigligt att hämta den i hallen för att klä på mig hemma än att åka iväg till gymmet :-)

Tror minsann att jag nått mitt första mål - rutiner som sitter!

Bilden är ju liksom lånad då.

Idag var det då dags. Sovmorgon. Jaja, bara till klockan 05.00 men ändå. Nu skulle jag ta det lugnt på hemmaplan. Duscha, dricka kaffe i lugn och ro, äta lite. Tända ljus och mysa med maken framför nyheterna. Gå till bussen. Iförd reflexväst, naturligtvis!

Fattar ni hur konstigt det kändes??? Duscha hemma? Klä på sig hemma? Utan att plocka ur och i en väska? Hitta sminket och måla på det litegrann. Hemma? Så tidigt på morgonen?
Underlig känsla. Jag vet knappt hur jag gjorde innan. Ändå är det bara en vecka som jag varit på gymmet varje vardagsmorgon, innan dess har jag tillbringat (minst) en morgon i veckan på hemmafronten. Man vänjer sig snabbt.

Jag kom iväg till slut. Fick bara vända en gång. Kändes som klacken på min ena stövel skulle lossna, nämligen. Dumt att utmana ödet.

Så har jag då en vilodag. Trött? Ja. Stel? Ja. Tänker jag på träning? Ja. Hungrig? Hela tiden.

Tror faktiskt att jag är en bra bit på väg nu. Två månader och inte något längre uppehåll från gymmet. Så länge har det aldrig funkat innan! Nöjd? Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!

Reagerar reflexmässigt

Vet att jag inte är ensam om detta. Många reagerar som jag.
Tyvärr inte tillräckligt många.
Hade det varit så att vi hade varit en övervägande majoritet (eller varför inte alla?) så hade jag inte ens behövt reagera.

Jag morrar likadant varenda år när det mörknar, Varför i h-e rent ut sagt är det så svårt att ta på sig reflex? Och hur ända in i h-e (rent ut sagt) kan man låta bli att förse sina barn och barnvagnar med dessa livräddande attiraljer? Jag fattar verkligen inte.

Igår när jag var ute och gick - naturligtvis försedd med reflexväst fast det var ljust när jag startade - så höll jag på att GÅ på folk. Fattar ni? Gå in i en mötande människa eftersom det var bilar som bländade och personen ifråga var helt mörk. Kolsvart.

Mötte flera familjer som var lika svarta hela högen. Inklusive små promenerande barn och småttingar som satt i barnvagnar. Utan reflex. Jag blir både arg och förundrad...

Jag har inte lust att skada en annan människa. Tror i och för sig inte att andra människor vill bli skadade av mig, heller. Risken är ju ändå rätt stor att det smäller rätt vad det är. Hoppas bara det blir när jag går då, inte när jag färdas i bil. Även om jag går snabbt så tror jag skadorna är överkomliga om jag dundrar in i någon till fots.

Nä, skärpning för h-e! Rent ut sagt.

Efter ljus kommer mörker. Det händer varje eftermiddag så här års. Tänk framåt. Ja, tänk, helt enkelt.

Ibland så mår jag bara så bra

Idag tänkte jag att jag skulle dela med mig av några riktigt viktiga iakttagelser. Eller? Vi kan säga så här... jag delar med mig så får du läsa om du vill. Bilda dig en egen uppfattning om viktigheten i det hela.

Ni vet den här bilden...

Den är rätt så mitt i prick och bra att ta till som peppningsmedel vissa dagar ;-)
Men... Faktiskt är det inte därför jag jobbar med - för ibland är det riktigt "hard work" - att försöka vara glad istället för att hänga upp mig på det negativa som finns. Nix, det är bara en bonus om det kommer som en finne i röven på dem som inte gillar det.

Det är naturligtvis för mitt eget välbefinnande. Egoistisk som jag är. När jag försöker vara positiv och se framåt och skämta om saker och ting, le mot andra o s v. det gör jag baaaara för att jag ska må bra. Tro inte att jag gör det för att glädja mina medmänniskor. Nä, gubevars, skulle jag sprida glädje till andra? Försöka skapa nån slags positiv cirkel där det ena leendet efter det andra bara snurrar vidare?
Usch, tänk om det skulle bli fullt med plusenergi runtomkring! Glädje och skratt? Vojne.

Skitsnack! Klart det snurrar runt, smittsamt som katten är det. Leendet. Den glada hälsningen. Snacka om att det lyfter!
Kände det så himla markant i måndags när jag kom tillbaka till jobbet. Trots att jag bara varit frånvarande tre dagar så betedde sig mina härliga kollegor som att jag hade varit på en Jordenruntresa. Kramar och frågor och "Härligt att se dig, kul att du är tillbaka..." haglade över mig.
Jag kände verkligen att det finns en hel massa människor som bryr sig om mig och saknar mig när jag inte är på plats. Vilken energiboost!

Djurmönster? Jag? Ni vet, när fan blir gammal...

 

En annan viktig sak jag funderat på...

Har ett väldigt kluvet förhållande till det här med poncho.
Å ena sidan tycker jag att det är (relativt) snyggt. Praktiskt att kunna värma sig med utan att det blir alltför varmt. Jag är numera växelvarm, nämligen.
Undanber mig pikar i stil med "Höhö, det fattar du väl vad det beror på..." eller "Jahaja, så dags nu?"
Nej. Det är inte därför. Basta. Då blir jag för övrigt nästan överhettad :-)
Nej. Det är träningen. Förbränningen. Har jag bestämt. Så det så.
Allvarligt talat så har jag blivit varmare sedan jag börjat med mina morgonpass, jag jobbar lätt i t-shirt numera. Innan var det torgvantar och ylletröja som gällde, minsann.
I vilket fall, då är poncho alldeles ypperligt!

Å andra sidan så är det rätt opraktiskt. Också.
Har du försökt ha en jacka över? Kanske inte direkt är meningen men ibland känns det som att det behövs. Det är knöligt kan jag lova!
En annan sak är toalettbesök... Säger bara en sak... Tänk dig för och vik undan. Före.

Och huvet ekar tomt? Tommare än vanligt, vill säga?

Eller som jag egentligen vill skriva - huvudet. Gammeldags? Jomenvisst, när det gäller språkliga saker kan det nog vara så. Har t ex väldans svårt att skriva "dom" istället för de eller dem.
Tommare... Kan man ens säga så? Om något är tomt så är det väl tomt. Kan det bli mer tomt än så?

Vet inte svaret på det, rent filosofiskt, men vad jag däremot vet är att jag har någon slags tomhetssymptom denna veckan. Kan säkerligen med lätthet benämnas glömska. Rutinslav är vad jag är. Åtminstone på morgnarna.

Började i måndags kväll när jag hade packat träningsväskan, en svag känsla av att det gick alldeles för smidigt. Jodå, det uppdagades efter tisdagsmorgonens gympass. Ingen handduk. Såg framför mig hur jag skulle badda mig med papper från toaletten och beslöt mig för att skippa hårtvätt (hade som tur var en good-hair-day) och köra raggardusch. Men... jag hade haft med mig en svettavtorkare i form av en 30x40 cm "stor" handduk. Den fick agera torkverktyg. Allting går :-)

Igår fick jag med mig allt och behövde inte improvisera efter mitt böjpass. Så kom dagen idag. Jag hade förberett extra mycket mat eftersom det blir senare hemkomst idag (utvecklingssamtal med en av döttrarna på hemvägen) och jag vet också hur hungrig jag blir efter ett pass marklyft. Visst ser det bra ut?

Allt stod - som vanligt - klart och packat i kylen, bara att plocka med sig på morgonen. En tomhetskänsla smög sig på när jag plockade med mig packningen i hallen men jag avfärdade den med att det var handväskan - som låg i träningsväskan - som fattades.

Jag drog iväg i bilen och landade på gymmet, fokuserad på att köra marklyft. Kvart över fem på morgonen krävs det lite extra fokus, om man säger så :-)
Det var tyst i lokalen, ingen musik på alls. Vi som var där kunde lätt höra varandras stönande och stånkande, åtminstone vi som kör utan headset. Mitt i ett av de sista, tunga, seten så blixtrade det förbi en bild. Maten! Mitt "Helvete!!!" hördes nog, om jag säger så.

Positivt tänkande nu då...
Jag har bestämt att ta bilen ända till Jönköping eftersom det är andra saker planerade innan jag får åka hem. OK, jag får ta den smällen. Det är alldeles för mycket mat för att låta bli att åka hem och hämta. Vad är väl 2 mil extra då?

Frågan är vad som gjorde att jag glömde den? Vad gjorde jag annorlunda idag? Minns inte. Hade ju varit bra om jag vetat det så det inte händer igen. Fast nästa gång är det nog varken mat eller handduk, än så länge är hunden inte tillräckligt gammal för att inte kunna lära sig att sitta :-)

 

 

Spänning i vardagen - eller hur man plötsligt hamnar under övervakning

Utsikt från mitt "hotellrum"

Har du det lite tråkigt? Tycker att allt går som på räls? Du kanske känner att "nu flyter allt på, jag mår ju relativt toppen.." Är det då inte dags att ta ett par dagar och komma bort från vardagen genom att vara uppkopplad till ett hjärtövervakningssystem?

Nä, det är inget jag skulle rekommendera. Inget aktivt val jag gjorde, heller.

Tänk vad man kan få vara med om ändå. Fast man inte väljer. En alldeles vanlig onsdag förmiddag. Åka ambulans, till exempel. Det är inget jag brukar syssla med till vardags. Inte till fest heller, förstås.
Gjorde det i och för sig under protest. Diskuterade med vårdcentralen och tyckte minsann att jag kunde klara att åka bil till akuten . Det tyckte inte sköterskan där. Ring 112. Bara gör det.

Senaste veckan har jag haft lite smärtattacker på kvällarna när jag lagt mig. Kramp och hugg i vänster bröst. Inte kunnat andas in ordentligt för då har det gjort rejält ont. Det har gått över efter några minuter och sen var det inte mer med det. Finns alltid någon mer eller mindre naturlig förklaring eller hur? Mat. Brist på mat. Sträckning. Nerv i kläm. O s v.

I tisdags kväll var det dags igen. Skillnaden var att det inte gick över. Jag krälade på golvet och kved värre än en barnaföderska i fullt värkarbete. Och tro mig, jag vet vad jag pratar om. Trots min - oftast höga - smärttröskel så föll tårarna och jag kände mig riktigt liten. Till slut kom jag upp i sängen igen (efter en tillsägelse om skärpning) och sov mig igenom en orolig natt.
Morgonen kom med samma smärta kvar i bröstet. Nu började jag bli fundersam. Fanns inte ens en tanke på att gå upp och bege mig till träning. Eller jobb, för den delen.

Lovade maken att ringa vårdcentralen när de öppnade. Jaja, jag kan väl åka dit och be dem undersöka mig... Blev som sagt inget med det. Fick istället för första gången i mitt liv ringa 112. Konstig känsla.
Ville nästan be om ursäkt för att jag störde. Var väldigt noga med att påpeka att det var vårdcentralen som tyckte jag skulle ta ambulans.

Den kom, som tur var inte med fullt pådrag, det hade jag undanbett mig. Direkt inkoppling på EKG och sen var det in i ambulansen och iväg. Eftersom jag var ung (och ganska rask...) fick jag själv klättra upp på båren :-)

Stor del av dagen ägnades åt prover av diverse slag, röntgen och datortomografi - inget konstigt hittades. Mitt hjärta fanns där och verkade välmående. Lungorna också. Kroppspulsådern visade inte heller några tecken på att vilja krångla. Inget hittades som kunde orsaka mina smärtor.

Blodtrycket var däremot inte OK. 195/105 är ganska högt. Alldeles för högt. Jag som aldrig haft nåt sånt tidigare!?!

 

Kvar för utredning... Hamnade med full EKG-övervakning på hjärtintensiven. Utan kontakt med omvärlden. Konstig känsla. Båda två. Uppkopplad men bortkopplad.

Smärtan försvann framåt kvällen och sen somnade jag till slut. Ännu en orolig natt följde.
Vaknade till en ytterligare en lång väntan. På ronden. Hoppades ju på att få åka hem.
Nixpix. Upp på avdelning för utprovning av blodtrycksmedicin var domen läkaren gav mig när han väl dök upp vid lunchtid. Jaja, det är väl bra att de försöker.

Nu ligger jag här och lyssnar på gubbar och personal som försöker få kontakt med varandra. Volymen är hög. Beroende på dålig hörsel och en hel del virrighet, tror jag. Mest hos patienterna ;-)

Längtar hem och känner mig rätt malplacerad här. Jag är ju inte sjuk. Tror jag.
Försöker övertyga mina nära och kära om detta också. Klart de blir rädda och oroliga när jag helt plötsligt drar iväg i ambulans. Jag känner mig däremot lugn. Är mest orolig för att jag inte ska kunna träna som jag vill. Knäpp? Möjligt.

Tror att det är ganska normalt att känna att man vill tillbaka till det vanliga, att man inte vill ändra sina vanor. Speciellt inte nu när jag faktiskt har mått bättre än på mycket länge och verkligen trivs.
Ont krut förgås inte så lätt så det blir nog bra det här också till slut!

 

 

 

 

 

 



Stolt över mig själv, trots fula strumpor

Ja, faktiskt. Trots att jag har på mig strumpor som skulle kunna mäta sig med vilken belysning som helst som Lena Ph sjunger om. Orange, med neontouch. Lätt underdrift där, de är riktigt knalliga :-)


Trots det, trots bristen på smak när jag skulle ut i skogen, är jag riktigt, förbaskat stolt. Jag kände att det var dags att ta sig en rejäl nypa luft och gärna se till att göra det på outforskad mark.
Nu innebar det inte att jag bokade plats på närmsta rymdfärja utan bara annorlunda, nya, vägar i skogen hemikring. Fullt tillräckligt en grå söndag i november.

Första kilometrarna var längs vår egen autostrada, länsväg 152. Inget konstigt alls, mer än att jag även denna gång förundrades över hur mycket det faktiskt lutar och känns i benen. Länge...
Sedan svängde jag - efter instruktion av maken - av åt vänster för att ta mig till Elghammar. Lätt som en plätt. Trodde jag. Tills vägen helt plötsligt delade sig.
Hmmm... satte upp kartläsarnäsan och nosade. Magkänslan (inklusive förnuftet) sa mig att det var vänster som var det rätta valet. Jag trajade vidare.

Nu gick det plötsligt utför! Jag gillar inte att gå nerför, vill hellre springa. Så, det gjorde jag. Det kändes förvånansvärt lätt så jag bestämde mig för att springa tills jag kände att jag inte orkar mer. Då skulle jag fortsätta en stund till.

Jag lunkade på och plötsligt hade det gått en kvart och jag hade förflyttat mig 2,5 km. Snigelfart för erfarna löpare men för mig var det nästan eufori! Jag hade inte ens haft tanken att stanna, jag bara luffade på! Underbar känsla. Mitt psyke vad gäller uthållighet och styrka har ändrat sig markant. Jag har insett att jag klarar så mycket mer än jag tror. Speciellt när det gäller basövningar på gymmet. Nu fick jag helt plötsligt upp ögonen för att jag faktiskt orkar springa mer och längre också. Fy f-----n vad jag är bra!

Ja, jag är faktiskt det. Jag är för tillfället så himla bra för mig själv. När jag ger mig utrymme och tid för att göra detta. Träna och röra på mig. Sätta viktighetsstämpel på mina egna önskningar. Planera in min träning och utföra den. Laga mina matlådor en gång i veckan och packa den förbenade träningsväskan. Varje kväll.

Välmående kallas det :-)

The only way is up!

Nu fick jag en jäkla lust, hindra mig någon!

Helt plötsligt ramlade den över mig. Lusten. Ja, ni vet, ibland kommer det liksom smygande och man hinner längta. Inte nu. "#¤#% padamm, *^&%¤ kaboom "¤%#&"
Så var det!

Så, älskling...
Jag vill plötsligt...
Ja, faktiskt. Jag vill...

• Göra om hela köket. Riva ner väggar. Flytta spis och andra elgrejer. Stänga igen "finingången" och bygga ett burspråk istället. Kanske med väggfasta bänkar runtom. Stor köksö mitt i alltihopa. Nytt golv.
• Göra om hela tvättstugan och bygga ihop den med hallen. Massor av extra förvaringsutrymmen och hängställen.
• Sätta liggande panel på minst en vägg i nuvarande matrummet, grålaserad. Slipa golvet så den fina parketten kommer fram.
• Måla alla gamla, mörka, möbler vita.
• Sälja av/skänka mina böcker så jag kan bli av med bokhyllorna som är knökafulla av lästa böcker.

• Blogga igen, så där som jag gjorde förr...
• Träna meeeer!

Vad hindrar mig? Gissa. Pengar, förstås. Tid? Hmmm...
Det är ju inte några småsummor det handlar om. Speciellt som jag inte har lust att göra det på egen hand. Nänä, jag vill kunna leja bort det och bara komma hem på kvällen och se framstegen. Njuta. Jag har gjort tillräckligt hantverkande i livet. OK, jag kan drista mig till att fixa panelväggen, det är lite lagom.

Så när jag tänker efter behöver ni inte hindra mig, det löser sig alldeles av sig själv...
*suck*

Bloggandet behöver ni inte heller bry er om att hindra mig från - det har ni ju märkt. Där är det inte tid som fattas. Egentligen. Bortprioriterat p g a inspirationstorka *suck*

Träningen? Försök hindra mig!!! :-)

Det händer saker fast ibland händer det inget alls

Det kommer av sig ganska ofta. Betydligt oftare än det kommer på sig, kan jag säga. Jag kommer liksom på mig själv med att inte blogga. Avslöjad. Tagen på bar gärning med att låta bli.

Hur ända in i bomben ska jag hinna med det? Ni vet, jag tränar ju en massa nuförtiden. Det vet ni, va? För ni följer väl det på Facebook och Instagram? Det är JÄTTEviktigt! Och pinsamt. Tycker någon/några i min närhet. Men vadå? Jag fyller snart 50 (inte för att jag räknar ned men det är ca ganska precis 77 dagar kvar...) och tycker nog att då kan jag få göra lite som jag vill och vara lite pinsam.

Massa kan ju förresten vara en massa saker. Det kan vara massa som i mycket. Eller så kan det vara massa som i kroppsmassa. Jag kör på det senare men försöker se till så att det första också överväger soffsittandet. Gymmet 3-4 gånger i veckan, lite promenader och annat. Inte jättemassa. Men mer än innan. Och tidigt. Lilla söta telefonen skramlar igång 04.45, vare sig jag vill eller ej. Sen kör jag. Först en mil till gymmet och sen där. Världens bästa start på dagen!

Känner mig staaaark! Och jag blir staaaaarkare! Lyfter mer och tyngre och älskar det. Eller ja, gillar det skarpt i alla fall :-)
Fortfarande mest fria vikter och basövningar. Marklyft är numera favoriten, vem trodde det för en månad sedan?

I och med den ökade träningen så har jag tänkt om litegrann vad gäller maten. Jag har smugit in lite ris och potatis då och då. Nån grötportion blir det också. Inget bröd. Ingen pasta. Mer utav vissa kolhydrater, bara. Går fortfarande på mest fett, annars. Har inte märkt jättestor skillnad på magen så jag har gett mig några veckor framåt för att se vad resultatet blir.
Jag vill ju att musklerna ska växa!

Tränar på fastande mage på mornarna, det hade inte min hjärna tillåtit mig innan. Den hade sagt att jag inte orkar. Nu finns det ett lager vilande i musklerna, det är bara magen som är tom och jag jobbar på bra med det :-)

Sådärja, lite om det. Nu måste jag vila bort min huvudvärk så här kommer lite viktiga bilder också.

Lite kolhydratstillskott

Man måste ta rätt mus annars går det inte att styra

 

Vissa dagar saknar jag hojåkandet lite extra och går i MC-dojorna på jobbet

 

Andra dagar behövs det ett gott skratt för att mota stolpskott som dyker upp

 

Buss på... vad som helst!

Varje dag i snart två år. Eller för att vara riktigt noga och sann (som man naturligtvis ska) varje vardag, har jag åkt buss.
För mig - som innan dess hade ca 300 meter till jobbet - är det en alldeles ny värld. Kommunikation på allmänna villkor. Så att säga.

Jo, jag åkte buss och tåg en hel massa när jag gick på gymnasiet. Det var ivriga, tjuriga, vilda, chaufförer då också. Älgar som orsakade stopp på tågspåret. -34º som orsakadede nya - italienska - tågen en del problem. Det där var ju ett tag sedan så ja, det kan anses som nytt nu när jag börjar om.

Det har blivit ett antal statusdateringar på Facebook om detta. Ett axplock:

- Mystiska män med solglasögon som krampaktigt håller en väska i knät.

- Människor av ej svensk härkomst som pratar i telefon heeeela tiden. På morgonen och sedan på eftermiddagen när jag skulle hem igen. Hade dagen möjligtvis spenderats på denna buss åkandes fram och tillbaka mellan Gnosjö och Jönköping? Görandes chauffören vansinnig på asiatiska?

- Människor av lite yngre, gymnasistisk härkomst som också pratar hela tiden. Både i telefon och med varandra. Eller pratar och pratar. Högljutt meddelande varandra: "Hon ba', ja ba'..." "Det här är bara mellan oss...Du får absolut inte säga det till nån..." Ackompanjerat med tuggummismackande, förstås.

- Busschaufförer av olika sort. Lasse Kongo, Virrepelle, Körsåfortdubarakanjerka. Någon kör fel och får vända. Spännande upplevelser och bekantskaper.

Mycket konstiga saker kan man få bevittna. Om man är uppmärksam. Näää, det behöver man inte vara. Snarare är det så att det är svårt att undvika. Hörlurar och Spotify rekommenderas varmt.

Sedan finns det några saker jag funderat på. Finns det etikettsregler för hur man ska göra/bete sig i vissa uppkomna situationer?

 - Om man kliver på en fullsatt buss och mot förmodan får sittplats (OK, nästan fullsatt, då...), ska man flytta sig till ett ledigt säte om det tunnar ut så pass att det bara är jag och en person kvar? Om den enda andra kvarvarande sitter innanför mig? Är det oartigt eller är det ännu dummare att sitta kvar?

 - Finns det ett "säkerhetsavstånd" på busshållplatserna? Ett visst antal meter/centimeter som är kutym när man väntar på bussen?

Som sagt, busslivet är spännande :-)

En korsning mellan lejonhanne och leopardhona - är det kanske vad jag är?

Fattar ni? Jag är snart 50 och känner mig som en kattunge som precis öppnat ögonen...
Ögonlocken klarar inte att stänga ljuset ute, fast jag blundar.
Det strömmar in och jag blinkar intensivt mot solen.

Den där underbara, stärkande. Den som ger energi och liv till så mycket.

Metaforer. Bra att ta till ibland.



Just nu - när jag sitter här med ben som värker både här och där - så funderar jag på hur det kan komma sig att det tagit sån tid. Jag är ju inte dum i huvudet. Om jag får säga det själv. Bryr mig inte om att fråga nån annan, för säkerhets skull.

Jag har ju varit periodare vad gäller träning i några år, snart sex sådana. Jag tar omtag på omtag men kommer liksom aldrig ens in på upploppet. Snubblar över nån vattengrav eller välter en häck. Det har alltid kommit något emellan. Rättare sagt; jag har låtit det göra det.

Barnens fotbollsträningar och matcher. Jobb. Ja, ibland faktiskt ren och skär lathet, jag erkänner. Undanflykter, helt enkelt. Brist på sträng planering. Velande.

Velande om vilka dagar jag ska träna. Vilka tider. Vilka muskelgrupper. Vilka övningar. Måste ut och gå också! Vart? När? Hur långt?

Jag har aldrig varit en "fjuttare" i ordets rätta betydelse. Inte om man med det menar en som står och kör jättelätta vikter i hur många omgångar som helst och med stort antal varje gång. Nej, jag har alltid velat att det ska bli nåt synligt. Rejäla muskler. Se stark ut. Naturligtvis vara det också!
Jag har lyft ganska tungt för det mesta. Speciellt i maskiner. Hantlar har jag använt vikter som jag klarar av att göra rätt med. Helt ute och cyklat har jag inte varit :-)

Ändå... någonstans har jag fått för mig att jag är svag. Jag orkar inte lyfta tunga skivstänger. Inte ens från golvet. hur ska jag då fixa knäböj och marklyft? Jag har testat knäböj i Smithmaskin men det var bara jobbigt och kändes helt fel. För sjutton, jag pallar ju knappt köra ett större antal squats eller utfall utan vikter! Kände ju däremot att de få jag orkade gjorde nytta ganska snart. Klart jag vill göra fler då. Synd att det känns så motigt, bara.
Marklyft har jag aldrig lyckats få till rätt, tekniken fanns där inte. Har inte frågat någon expert heller. Lite dum i huvudet är jag kanske, trots allt? *s*

Så där har det varit. Fram och tillbaka.

Ibland har det tagit emot för jag tycker att jag lagt på mig fett istället för muskler. Och STOPP och belägg, jag är INTE rädd varken för fett eller att äta för mycket. Viktproblem har aldrig varit min grej. Jo, på andra hållet. När jag var ung.

Jag har alltid ätit mycket, kalorier skulle jag inte ens orka tänka på att räkna. *ryser*
Nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt. Däremot känns det avigt att känna att det samlar sig mer på kroppen när jag anser att det borde vara tvärtom. När jag både styrketränar och är ute och rör på mig.
Morgonpromenader i hög fart (jag kan knappt gå långsamt med mina långa ben...) och gymmet 3-4 ggr/vecka. Nog borde jag väl snart få synliga muskler istället för att känna mig tjockare?

Men... jag är ju hungrig oftare. Måste äta mer och oftare.
Före 2009 när jag drog ned på kolhydrater radikalt och gick över på mer och bättre fett (nån slags liberal LCHF kallas det väl) så åt jag 6-7 gånger om da'n. Fick jag inte mat med (max) 3-timmarsintervaller så var jag inte att leka med! Grrrr... Matarg var bara förnamnet.

Det försvann när jag plockade bort kolhydraterna och mitt blodsocker därmed blev jämnare. Måltidernas antal sjönk till 3-4 st, beroende på om jag tränat eller inte. Jag mådde kanonbra!



Sedan kom den där dagen när jag kände att det inte blev bra. När jag blev osäker på ätande och tränande. Hur mycket ska/bör jag äta? Måste jag tillsätta kolhydrater? I så fall, när? Ska jag ens gå några promenader? Velande igen.
Frågade några "experter" men kände mig aldrig nöjd med svaret. Det kanske var mitt fel. Jag kanske inte var mogen. Jag vet inte. Vet bara att musten liksom gick ur mig.

Jag vill inte vara en velpotta. Jag vill verkligen träna. För mitt välmåendes skull. Jag blir en annan sorts diva än den matarga, när jag låter bli.

Därför har jag verkligen känt mig låg när jag inte fått till det riktigt. Gnistan har inte kunnat tända verkliga brasan. Elden har falnat.

Inte nu. Jag känner mig som att jag skulle kunna utföra stordåd! Om man ser till vad jag (inte) klarat tidigare så har jag bestigit Kebnekaise flera gånger om de senaste två dagarna. Kroppen värker och jag njuter i fulla drag. Ögonen tåras. Inte bara av smärta. Av glädje.

Jag har fixat både knäböj och marklyft med stänger som jag inte ens trodde jag skulle rubba. Jag har kört frontböj med vikter också. Squats är en barnlek nu. Typ :-)




Stångrodd och hantelrodd har genomförts med önskat resultat, det känner jag redan i de rätta musklerna. Jag kommer åt rätt muskler i bakaxlarna. Latsdrag känns bättre. Jag kan fortsätta i all evighet just nu men jag ska inte tråka ut er. Om nu någon orkat ända hit, vill säga :-)

Vad har då hänt?
Jo, jag var på föreläsning i lördags och fick mina kattögon öppnade. Ljuset lyckades tränga sig igenom och lysa på rätt ställen. Pusselbitarna föll på plats.

Den som lyckades med detta var Kenny Dahlström (Strävan). Hans kunskap och sätt att berätta/visa var det som fick mig att få sambandet att sjunka in. Det går att lära gamla kärringar att sitta.
Det går t o m att lära dem att andas och ha rätt inställning. Åtminstone denna kärringen. Jag var väl äntligen mogen :-)

Det kommer att göra ont. Det är det värt (älskar f ö träningsvärk när den är av det rätta slaget).
Jag kommer att greja detta.
Känslan i kroppen går inte att beskriva. Jo, kanske.
FOKUS.

Hatande pastalirare

Vet inte om det är någon - nu levande - Skillingarydsbo som missat att Farmen spelas in i närheten? Och att den så enormt kände Paolo Roberto befinner sig i vår lilla by emellanåt? Skillingaryd har fått lite kändiskänning :-)

Troligen är det så att inte alla är medvetna om detta, av en eller annan orsak.

Kanske man inte alls bryr sig om programmet (eller vet vad det är...). Kan ärligt och villigt erkänna att jag tillhör den sorten som inte bryr sig. Följde de första säsongerna och faktiskt, jag sökte till och med in, men det var längese'n jag tyckte det var värt att ödsla min dyrbara tid på att titta på det.

Nu råkar jag ha en dotter som serverar mat till produktionsteamet och därför fick jag veta att det pågår inspelning med ovan nämnda som programledare.
Man är ju trots allt lite lokalpatriot och därför började jag följa Paolo Roberto på Instagram, med hopp om att se vad de sysslar med där ute i skogen :-)

Gick bra ett tag, passade alldeles ypperligt med lite extra träningsinspiration också, jag var mitt uppe i en uppstart/ökning av min träning. Bra att se att det är andra stollar än jag som är uppe och tränar eller ränner i skogen i svinottan.

Så gick det tills det första hatinlägget kom. LCHF. Det värsta som finns, tydligen. Ett rött skynke, minsann. Helt accepterat att utpeka alla som använder sig av den livsstilen (för det är vad det är) till idioter. Tydligen. Dra alla över en kam. Nu är det minsann inte tal om individualism längre. Ånej.
Jag kände hur irritationen växte men beslöt mig för att sätta mig på händerna en stund.

Idag klarar jag det inte längre. Dagens inlägg var nog bland det dummaste jag läst av motståndare till LCHF, Paolo. Är riktigt besviken på att du häver ur dig nåt sånt och det där med inspiration kan du glömma. FETglömma. Jag är ju trots allt en sån där idiot, du vet. En sån som du tror smäller i sig fett dagarna i ända. Som ligger på soffan och äter sig i form. Eller hur är det nu?

Jag kan drar min historia i korthet, bara för att tala om att det finns andra anledningar än viktminskning som gör att man kan välja att äta på mitt sätt. Inte för att jag tror du är speciellt intresserad. Skriver ändå, om inte annat så kanske någon annan trångsynt (eller bara allmänt undrande) person kan få syn på detta och eventuellt få sig en liten funderare.

Jag har aldrig behövt gå ned i vikt. Efter fem barn har jag naturligtvis lagt på mig ett och annat kilo efter graviditeterna. Gu'skelov. Jag är betydligt snyggare med 70 kg på min 183 cm långa kropp än vad jag var när jag var 10 kg lättare. Bonus, med andra ord.

Varje semester brukade jag också gå upp 7 kg. God mat (mera av den...) och dryck satte sina spår. En månad senare var de borta igen, när jag åt normala portioner och slutade med paraplydrinkar och öl. Jag har kort sagt, inte haft några viktproblem. Bantning har, som du kanske förstår, varken varit nödvändigt eller aktuellt.

För mer än 5 år sedan, i februari 2009, skulle min man - som inte har samma tur med viktanpassning som jag - testa LCHF. Aldrig att jag gör det, sa jag. Jag klarar mig inte utan bröd och pasta, morgongröten osv. Just då tränade jag ganska mycket också och åt 6-7 gånger/dag. Min inställning var klar. Trots det lovade jag att försöka, för att stötta honom (fast jag var rädd att gå ned i vikt).

Några dagar senare gav jag upp. Mitt gamla måltidsmönster, alltså. Helt plötsligt mådde jag bra.
Min mage var lugn, skötte sig bättre än nånsin, utan att knota alls. Jag var lugn. Inga plötsliga vredesutbrott för att blodsockret låg lägre än Marianergraven.

Jag fortsatte träna som vanligt, orken sjönk några dagar men sen var den bättre än innan. OK, jag äter inte strikt, jag äter även underjord-grönsaker, så lite kolhydrater får jag i mig ändå. Måste naturligtvis vara det, och bara det, som gör att jag klarar att använda kroppen och knoppen överhuvudtaget. *lätt ironisk*

Allvarligt.
Jag tränar för att MÅ BRA.
Jag äter LCHF för att MÅ BRA.


Kombinationen - i mitt fall och mitt val - är alldeles förträfflig. Samtidigt som jag inte stoppar i min kropp saker som jag mår dåligt av så har jag fått upp ögonen för hur mycket skit det finns i vår mat. Säger bara en sak; Margarin... Aldrig mer. Jag är mer medveten om kvalitetsskillnader på mat överhuvudtaget.

Jag undviker socker och mjöl. Äter god mat i den mängd som min kropp vill ha och behöver. Jag utsätter den inte för smärta i onödan. Inte via maten, det tar jag träningsvägen istället.
LCHF är ingen diet, för mig är det en livsförbättring.

För att inte tala om vad familjen anser om min humörförändring :-)

Så snälla, Paolo. Tänk på vad du säger.
Din åsikt är din och den har du rätt till. Men... tänk efter innan. Jag är inte en jubelidiot som ligger på soffan och knaprar bacon. Jag äter på mitt vis för att må bra och orka. Och jag tränar.

Alltså, ännu ett bevis på att det finns människor som inte är lata eller hatar fitness bara för att de låter bli pastan.

Använd den härliga energi som du trots allt verkar besitta till det du är bra på, att inspirera till träning. Låt bli att klanka ner på andras val. Även om valet inte är ditt så är det någon med hjärta och hjärna som gjort det. En människa som är lika mycket värd som du. Som inte förtjänar att idiotförklaras.

Har du lust att besöka "andra" sidan så kan du se att man kan äta förbannat gott ändå. Välkommen, det är öppet dygnet runt!

http://matbiten.blogspot.se/

Move your ass...

Eller så säger vi så här...

Om någon fortfarande tittar in här (knappt troligt...) så står det med skrämmande tydlighet klart att det är dåligt med uppdateringar. Eller hur?

Därför vill jag att ni - om något intresse för mitt liv och leverne finns kvar - följer mina rekommendationer.

Dessa är:

Instagram: bitteblansch

Facebook: Volym och styrka

 

Båda dessa hittar ni lätt i kolumnen till höger, bara följ pilningen...

Willkommen, Bienvenue, Welcome!

 

Ernst i ansiktet och tvångströja på kroppen

Vilken natt och morgon jag haft! Måste helt enkelt dela med mig av mina nattliga upplevelser, tror nästan inte det är möjligt att fortsätta leva utan att denna fantastiska vetskap kommer er tillhanda snarast möjligt.
OK, kan eventuellt vara en lätt överdrift (sätter det under etiketten "Värdelöst vetande") men så här var det...

Ni vet hur varmt det varit ett tag nu eller hur? Hur man kan vakna genomsvettig och ligga och vrida sig runt runt och ha problem att krångla sig ur lakanet när det blir dags att kliva upp? Att det därför gäller att se till att ha lite marginal, ifall det eventuellt skulle bli lite bråttom. Som det ju kan bli om man skjuter upp vissa saker.
Försöka ta sig till toan med ett lakan knutet runt fotknölarna är inte att rekommendera.

Vårt rum är begåvat med en altandörr. Välkommet. Även om det kan kännas lite halvläskigt (vet inte vad som kan komma in...) så har det varit ett måste att öppna den. Jag har t o m gjort en Pippi Långstrump, dvs sovit med fötterna på kudden, allt för att komma närmare luften.

Nackdelar med detta? Eh, ja... Har man 3 katter som springer ut och in så... Damen i sällskapet är en föredömlig jägare och har dragit in diverse fåglar och gnagare... Pest eller kolera, bara att välja.

Till saken.
Vaknade genomsvettig även inatt, bestämde mig för att testa en sofflur istället. Somnade direkt men vaknade av att Ernst satte sig på mitt ansikte. Ja, faktiskt! Även om det inte var just den Ernst utan bara dotterns katt så var det en inte alltigenom angenäm upplevelse. Han fick flytta på sig så jag kunde återvända till drömmarnas värld. Där hamnade jag i Ullared, på Gekås! Oj, oj, oj!

Jag som aldrig ens varit inne i ett provrum där, hastade från det ena till det andra. Avbruten av en leverans med kläder som jag tydligen hade beställt när vi var på Rhodos (?!?). En anskrämlig jeanskostym med revärer bestående av paljetter och dragkedjor... Denna råkade jag (säkert ren försvarsmekanism) slarva bort och fick sedan hasta runt och leta, var ju tvungen att hitta den så jag kunde skicka tillbaka den. Där någonstans - mitt i en utskällning av en nybliven mamma med barnvagn som trängde sig fram över allt och alla - blev jag väckt. Dags att ta en morgonrunda med dottern.

Med andra ord, dags att kliva upp ur soffan. Jo, tjena. Träningsvärken från Ullared, oops, hell, gjorde sig påmind. Klarade det och skulle ta på mig träningskläder. Inte lätt när armar och axlar inte vill passera vissa lägen. Resultatet blev att jag lyckades få ut huvudet ur en armhåla och bak och fram eller nåt, fel i alla fall. Kan lova att det var ännu värre att ta sig ur den sitsen. Skrattade så jag höll på att göra på mig och var tvungen att be om hjälp!

Ungefär så här kändes det ;-)

Kan lova att idag gäller "act your age" för min del. Kroppsligt, vill säga, den mentala kommer nog aldrig att komma ikapp. Hoppas jag.

Vilken MILF har just DU missat???

Ja, man kan ju undra...

Eftersom jag nu är den språkpolis och syftningsivrare jag är så kan jag bara inte låta bli...

 

Detta är den bäst bevarade hemligheten för mammor som du aldrig har använt... Jag har - om jag verkligen tänker efter - aldrig använt någon mamma. Inte en enda. Kanske utnyttjat min egen på något vis, i och för sig. Men, nja...

 

Är det en fördel att vara så pass använd så man vet vilken hemlis det gäller??? Svårt att säga.

 

Bara en värdelös liten fundering från en som idag varit med om något väldigt underligt och sällan förekommande. Vill ni veta?

 

Jaja, OK. Jag plockade ur diskmaskinen och det fanns inte en enda pinal att plocka i!!! Va? Inte ens en smörkniv! Vååååågen :-)

 

Inspiration och tillförsikt

Högtravande och floskelvarning? Möjligt.
Just nu har jag i alla fall en ganska goe känsla i kroppen. Mr Nasonex hjälpte mig i och för sig på traven men det är inte bara därför.

Jag har varit iväg på användardagar för det e-handelssystem vi har på jobbet. Det är alltid givande att komma i kontakt med andra som använder samma verktyg, alla i olika organisationer och stadier men ändå med mycket gemensamt. Man lär sig alltid något nytt.
Bara det är ju positivt eller hur? Stagnation är inte direkt mitt ledord. Liksom.

Sitter nu på tåget med Lundell i lurarna och löser kundtjänstärenden och andra arbetsuppgifter. Emellanåt tittar jag ut på den för dagen solbestänkta svenska naturen och låter tankarna vandra fritt. Ja, åtminstone så fritt som det kan bli när man är omgiven av andras diskussioner och telefonsamtal. En del tränger igenom det ljuva jag lyssnar på, nämligen.

Nå, när jag nu fått höra en massa saker som jag känner att jag kan använda i jobbet och tänker på hur jag ska se till så att det blir så, då dyker det  - helt utan att jag önskar det - upp andra, mer negativa tankar. Tankar som går i banor som att "det blir jobbigt, det går inte, vem ska..."
Farligt. Men ack, så lätt.

Fast... jag ska inte dit. Att jag inte gillar stagnation innebär inte att jag är beredd att röra mig nedåt/bakåt :-)

Vad vill jag nu komma till med detta så väldigt inspirerande inlägg då???
Helt enkelt att jag tycker det är härligt när man träffar på människor som ger energi och lust till framåttänkande, bara genom att prata om det de själva tror på och arbetar efter.
Önskar ibland att jag också kunde vara sådan. Åka runt och sprida glädje och tillförsikt med mitt budskap (vilket det nu skulle vara...) och min person.
Kan man få nån slags rotation på den energi som ges så att den kommer tillbaka till den ursprunglige givaren? Tror det.

Vad tror ni?