Fattar ni? Jag är snart 50 och känner mig som en kattunge som precis öppnat ögonen...
Ögonlocken klarar inte att stänga ljuset ute, fast jag blundar.
Det strömmar in och jag blinkar intensivt mot solen.
Den där underbara, stärkande. Den som ger energi och liv till så mycket.
Metaforer. Bra att ta till ibland.
Just nu - när jag sitter här med ben som värker både här och där - så funderar jag på hur det kan komma sig att det tagit sån tid. Jag är ju inte dum i huvudet. Om jag får säga det själv. Bryr mig inte om att fråga nån annan, för säkerhets skull.
Jag har ju varit periodare vad gäller träning i några år, snart sex sådana. Jag tar omtag på omtag men kommer liksom aldrig ens in på upploppet. Snubblar över nån vattengrav eller välter en häck. Det har alltid kommit något emellan. Rättare sagt; jag har låtit det göra det.
Barnens fotbollsträningar och matcher. Jobb. Ja, ibland faktiskt ren och skär lathet, jag erkänner. Undanflykter, helt enkelt. Brist på sträng planering. Velande.
Velande om vilka dagar jag ska träna. Vilka tider. Vilka muskelgrupper. Vilka övningar. Måste ut och gå också! Vart? När? Hur långt?
Jag har aldrig varit en "fjuttare" i ordets rätta betydelse. Inte om man med det menar en som står och kör jättelätta vikter i hur många omgångar som helst och med stort antal varje gång. Nej, jag har alltid velat att det ska bli nåt synligt. Rejäla muskler. Se stark ut. Naturligtvis vara det också!
Jag har lyft ganska tungt för det mesta. Speciellt i maskiner. Hantlar har jag använt vikter som jag klarar av att göra rätt med. Helt ute och cyklat har jag inte varit :-)
Ändå... någonstans har jag fått för mig att jag är svag. Jag orkar inte lyfta tunga skivstänger. Inte ens från golvet. hur ska jag då fixa knäböj och marklyft? Jag har testat knäböj i Smithmaskin men det var bara jobbigt och kändes helt fel. För sjutton, jag pallar ju knappt köra ett större antal squats eller utfall utan vikter! Kände ju däremot att de få jag orkade gjorde nytta ganska snart. Klart jag vill göra fler då. Synd att det känns så motigt, bara.
Marklyft har jag aldrig lyckats få till rätt, tekniken fanns där inte. Har inte frågat någon expert heller. Lite dum i huvudet är jag kanske, trots allt? *s*
Så där har det varit. Fram och tillbaka.
Ibland har det tagit emot för jag tycker att jag lagt på mig fett istället för muskler. Och STOPP och belägg, jag är INTE rädd varken för fett eller att äta för mycket. Viktproblem har aldrig varit min grej. Jo, på andra hållet. När jag var ung.
Jag har alltid ätit mycket, kalorier skulle jag inte ens orka
tänka på att räkna. *ryser*
Nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt. Däremot känns det avigt att känna att det samlar sig mer på kroppen när jag anser att det borde vara tvärtom. När jag både styrketränar och är ute och rör på mig.
Morgonpromenader i hög fart (jag kan knappt gå långsamt med mina långa ben...) och gymmet 3-4 ggr/vecka. Nog borde jag väl snart få synliga muskler istället för att känna mig tjockare?
Men... jag är ju hungrig oftare. Måste äta mer och oftare.
Före 2009 när jag drog ned på kolhydrater radikalt och gick över på mer och bättre fett (nån slags liberal LCHF kallas det väl) så åt jag 6-7 gånger om da'n. Fick jag inte mat med (max) 3-timmarsintervaller så var jag inte att leka med! Grrrr... Matarg var bara förnamnet.
Det försvann när jag plockade bort kolhydraterna och mitt blodsocker därmed blev jämnare. Måltidernas antal sjönk till 3-4 st, beroende på om jag tränat eller inte. Jag mådde kanonbra!
Sedan kom den där dagen när jag kände att det inte blev bra. När jag blev osäker på ätande och tränande. Hur mycket ska/bör jag äta? Måste jag tillsätta kolhydrater? I så fall, när? Ska jag ens gå några promenader? Velande igen.
Frågade några "experter" men kände mig aldrig nöjd med svaret. Det kanske var mitt fel. Jag kanske inte var mogen. Jag vet inte. Vet bara att musten liksom gick ur mig.
Jag vill inte vara en velpotta. Jag vill verkligen träna. För mitt välmåendes skull. Jag blir en annan sorts diva än den matarga, när jag låter bli.
Därför har jag verkligen känt mig låg när jag inte fått till det riktigt. Gnistan har inte kunnat tända verkliga brasan. Elden har falnat.
Inte nu. Jag känner mig som att jag skulle kunna utföra stordåd! Om man ser till vad jag (inte) klarat tidigare så har jag bestigit Kebnekaise flera gånger om de senaste två dagarna. Kroppen värker och jag njuter i fulla drag. Ögonen tåras. Inte bara av smärta. Av glädje.
Jag har fixat både knäböj och marklyft med stänger som jag inte ens trodde jag skulle rubba. Jag har kört frontböj med vikter också. Squats är en barnlek nu. Typ :-)
Stångrodd och hantelrodd har genomförts med önskat resultat, det känner jag redan i de rätta musklerna. Jag kommer åt rätt muskler i bakaxlarna. Latsdrag känns bättre. Jag kan fortsätta i all evighet just nu men jag ska inte tråka ut er. Om nu någon orkat ända hit, vill säga :-)
Vad har då hänt?
Jo, jag var på föreläsning i lördags och fick mina kattögon öppnade. Ljuset lyckades tränga sig igenom och lysa på rätt ställen. Pusselbitarna föll på plats.
Den som lyckades med detta var Kenny Dahlström (
Strävan). Hans kunskap och sätt att berätta/visa var det som fick mig att få sambandet att sjunka in. Det går att lära gamla kärringar att sitta.
Det går t o m att lära dem att andas och ha rätt inställning. Åtminstone denna kärringen. Jag var väl äntligen mogen :-)
Det kommer att göra ont. Det är det värt (älskar f ö träningsvärk när den är av det rätta slaget).
Jag kommer att greja detta.
Känslan i kroppen går inte att beskriva. Jo, kanske.
FOKUS.