Spänning i vardagen - eller hur man plötsligt hamnar under övervakning

Utsikt från mitt "hotellrum"

Har du det lite tråkigt? Tycker att allt går som på räls? Du kanske känner att "nu flyter allt på, jag mår ju relativt toppen.." Är det då inte dags att ta ett par dagar och komma bort från vardagen genom att vara uppkopplad till ett hjärtövervakningssystem?

Nä, det är inget jag skulle rekommendera. Inget aktivt val jag gjorde, heller.

Tänk vad man kan få vara med om ändå. Fast man inte väljer. En alldeles vanlig onsdag förmiddag. Åka ambulans, till exempel. Det är inget jag brukar syssla med till vardags. Inte till fest heller, förstås.
Gjorde det i och för sig under protest. Diskuterade med vårdcentralen och tyckte minsann att jag kunde klara att åka bil till akuten . Det tyckte inte sköterskan där. Ring 112. Bara gör det.

Senaste veckan har jag haft lite smärtattacker på kvällarna när jag lagt mig. Kramp och hugg i vänster bröst. Inte kunnat andas in ordentligt för då har det gjort rejält ont. Det har gått över efter några minuter och sen var det inte mer med det. Finns alltid någon mer eller mindre naturlig förklaring eller hur? Mat. Brist på mat. Sträckning. Nerv i kläm. O s v.

I tisdags kväll var det dags igen. Skillnaden var att det inte gick över. Jag krälade på golvet och kved värre än en barnaföderska i fullt värkarbete. Och tro mig, jag vet vad jag pratar om. Trots min - oftast höga - smärttröskel så föll tårarna och jag kände mig riktigt liten. Till slut kom jag upp i sängen igen (efter en tillsägelse om skärpning) och sov mig igenom en orolig natt.
Morgonen kom med samma smärta kvar i bröstet. Nu började jag bli fundersam. Fanns inte ens en tanke på att gå upp och bege mig till träning. Eller jobb, för den delen.

Lovade maken att ringa vårdcentralen när de öppnade. Jaja, jag kan väl åka dit och be dem undersöka mig... Blev som sagt inget med det. Fick istället för första gången i mitt liv ringa 112. Konstig känsla.
Ville nästan be om ursäkt för att jag störde. Var väldigt noga med att påpeka att det var vårdcentralen som tyckte jag skulle ta ambulans.

Den kom, som tur var inte med fullt pådrag, det hade jag undanbett mig. Direkt inkoppling på EKG och sen var det in i ambulansen och iväg. Eftersom jag var ung (och ganska rask...) fick jag själv klättra upp på båren :-)

Stor del av dagen ägnades åt prover av diverse slag, röntgen och datortomografi - inget konstigt hittades. Mitt hjärta fanns där och verkade välmående. Lungorna också. Kroppspulsådern visade inte heller några tecken på att vilja krångla. Inget hittades som kunde orsaka mina smärtor.

Blodtrycket var däremot inte OK. 195/105 är ganska högt. Alldeles för högt. Jag som aldrig haft nåt sånt tidigare!?!

 

Kvar för utredning... Hamnade med full EKG-övervakning på hjärtintensiven. Utan kontakt med omvärlden. Konstig känsla. Båda två. Uppkopplad men bortkopplad.

Smärtan försvann framåt kvällen och sen somnade jag till slut. Ännu en orolig natt följde.
Vaknade till en ytterligare en lång väntan. På ronden. Hoppades ju på att få åka hem.
Nixpix. Upp på avdelning för utprovning av blodtrycksmedicin var domen läkaren gav mig när han väl dök upp vid lunchtid. Jaja, det är väl bra att de försöker.

Nu ligger jag här och lyssnar på gubbar och personal som försöker få kontakt med varandra. Volymen är hög. Beroende på dålig hörsel och en hel del virrighet, tror jag. Mest hos patienterna ;-)

Längtar hem och känner mig rätt malplacerad här. Jag är ju inte sjuk. Tror jag.
Försöker övertyga mina nära och kära om detta också. Klart de blir rädda och oroliga när jag helt plötsligt drar iväg i ambulans. Jag känner mig däremot lugn. Är mest orolig för att jag inte ska kunna träna som jag vill. Knäpp? Möjligt.

Tror att det är ganska normalt att känna att man vill tillbaka till det vanliga, att man inte vill ändra sina vanor. Speciellt inte nu när jag faktiskt har mått bättre än på mycket länge och verkligen trivs.
Ont krut förgås inte så lätt så det blir nog bra det här också till slut!