söndag 23 oktober 2016

Vad hände? Eller vilken hemsk uppväxt mina barn fick!

Ja, vad var det egentligen som hände? Hur kunde det bli så här?

Jag var ju en pysslig och "duktig" flicka som flyttade hemifrån da'n efter gymnasiet var till ända. Fortsatte pyssla och ha mig även då. Det skulle ju vara så. Alla gjorde så. Typ.

Jag bakade bröd, bullar och till och med kakor. Fika var jätteviktigt ju. Tänk om det inte fanns något att bjuda på när någon kom och hälsade på!? Hemska tanke! Då skulle jag vara en dålig människa. Eller nej, en dålig tjej (kvinna var jag väl knappt...) och sambo.
Varje vårvinter köpte jag sticklingar, planterade om krukväxter och hade mig. Ja, jag tyckte det var kul men samtidigt var jag ju duktig som såg till att vi hade det fint.. Hmmm...


Upphittat i rum där inga barn längre bor
Så där höll jag på. Styckade älg, rådjur och en och annan gris. Putsade silver. Lärde mig tapetsera. Ja, ni fattar - "Kan själv!"

Åren gick och barnen kom till slut.

Jag bakade bullar o s v (se ovan). Nu var det ju ännu viktigare. Tänk om jag skulle vara en sämre mamma än andra?!? Vad skulle min mamma, svärmor, kompisar säga?

En dag vaknade jag upp. Tror det var på nåt BVC-möte med andra mammor. Helt plötsligt föll de berömda fjällen från ögonen. Vad ända in i h-e håller vi på med? Jag kände hur mina axlar föll ned, samtidigt som det mentala avståndet till de andra ökade rätt rejält.

Hur viktigt är det att bebisen har strumpor som matchar? Liksom. Det kändes som att det var på den nivån det låg. Det måste se bra ut. Utåt.
Nej, det var inte riktigt min stil. Latte-mamma? Inte jag. Varför låtsas? Passar man inte in så gör man inte. Det finns viktigare saker än nybakade bullar och märkeskläder till di små barna.

Jag bestämde mig för att lägga min tid och energi på det som spelar roll i längden. Göra sånt jag faktiskt ville. Där gick jag på annat håll än andra när jag slutade att hålla uppe skenet utåt och vände det inåt.

Tror ändå att jag lyckats rätt bra. Trots att det funnits de som tyckt synd om barnen. "Va? Fikar ni aldrig (som i varje dag)? Vilket tråkigt liv!" Eeeeh... ja... Eller så kan man vara ganska nöjd med att ha barn som uppskattar det som lite guldkant på tillvaron när det väl händer. Som äter allt (i stort sett...) för att det till exempel aldrig gjorts skillnad på grönsaker och annan mat. Som ätit för att de är hungriga. De har nämligen inte haft magen full med fika som gjort att de inte orkar få i sig riktig mat.

Jag hoppas att ni kan förlåta mig, ungar! ;-)
 
Mina stackars barn som inte är uppväxta på kanelbullar

fredag 7 oktober 2016

Man mår som man förtjänar (eller skillnaden mellan påverkan och åverkan...)

Idag är en av de dagar när jag verkligen känner att jag har påverkat mitt mående. Både positivt och negativt. Beroende på hur man ser det. Eller? Nej, beroende på hur jag väljer att se det.

Ja, jag spyr galla över min värkande kropp. Eller nej, det gör jag inte riktigt, varken bokstavligt (tack för det!) eller bildligt. Jag pustar och stånkar när jag ska resa mig/sätta mig/helt enkelt röra mig. Jag har nämligen en alldeles, alldeles - fruktansvärt - härlig träningsvärk.
Det är så jag väljer att se det, nämligen.

Jag vet att den inte beror på att jag tränat rätt. "Det har tagit..." Nej, eftersom jag har den så har jag inte det. Jag har tränat för lite, för sällan, för lätt. Annars hade den bara varit som en lätt försommarvind. Inte som det åskoväder det är nu. Men... jag gillar den!




Snart kommer den att hamna på försommarstadiet, det vet jag. Hur kan jag veta det?
För att jag fortsätter kämpa. Min klumpiga kropp SKA bli vigare, rörligare och mer uthållig. Det bara ÄR så. Basta!

Så många gånger tidigare som jag bestämt mig. Känt mig peppad och på G. Viljan har alltid funnits, men... Den där riktiga kämpaglöden har tydligen inte funnits, den har slocknat eller åtminstone falnat, ganska snabbt. Malt på har jag gjort - absolut. Det där sista (inte lilla, det lovar jag, det har fattats en hel del) har däremot inte funnits.

Nu har jag hittat både gnistan och motivationen. För att inte tala om tjurigheten! Gissa om jag biter ihop!?! Igår bet jag t o m i gräset, ett otal gånger (bokstavligt...) Det gör ont så jag vill skrika emellanåt. Gör jag det? Nä. Frustar, stönar, stånkar, gnyr - visst. Men - inget gnäll.

Nej, inte alls. Vet ni varför? Gnäll hjälper inte. Inte fasiken blir min kropp rörligare eller smidigare av det. Inte heller får jag de starka muskler jag vill ha om jag ger upp och lägger mig där och piper. Fast ibland är det precis det jag vill göra. Slänga mig ner på marken och ge upp.

Fel igen. Det är inte det jag vill. Det är det min mjölksyrestinna kropp vill. Den ber om nåd. Glöm det säger jag till den. "We're in this together". Vi kämpar vidare, till det bittra slutet.

Där. Då. Känslan. Jag gjorde det. Igen.

Det är alldeles underbart. Totalt j-a sketslut men nöjd så in i bomben.
Min kropp och jag - vi är ett vinnande team!

Jag ger den det den vill ha. OK, den är lyckligt ovetande om att det är just det den vill ha men jag väljer att inte upplysa den om det. Efteråt är vi nöjda tillsammans. I ett par dagar ackompanjerade av träningsvärken som jag väljer att älskhata.

Måste skicka ett stort TACK till Carolin som verkligen visat sig vara rätt person för att ge mig den där berömda sparken i röven. Ansökan till "Vässa Formen" var ett helt rätt beslut. Vi är ett härligt, kämpande gäng och det är helt klart så att man kämpar lite extra just för att allihop tycker det är precis lika attans slitigt :-)



LinkWithin

Related Posts with Thumbnails