Min man har en stor grej

I och för sig är den bara lånad, men ändå. Den är bra att flytta snö med.

När han kunde slita sig en stund kom han in och åt söndagsmiddag som den ömma makan tillagat. Vad gör man inte för sin egen Byggare Bob? Eller kanske snarare Skopis.

Drömmen om ekonomiskt oberoende

Såna här mail i låddan istället för telefonsamtal direkt från Svenska spel, ska det va nåt att ha? Va, ska det det? Nej, jag tycker inte det. Jag är så trött på att alltid hitta detta resultatet när jag spelat. Jag vill ju vinna massor av pengar så jag kan göra precis vad jag vill resten av livet. Ja, det som går att köpa för pengar, då. Det finns en hel del som inte fungerar på det viset.

Allt kan inte köpas. Jag kan inte köpa mig fri från sjukdomar och elände. Jag kan inte köpa mig en anställning som skådespelerska (eller?). Det går inte att köpa ord till min kommande bok så att den kommer ut och gör succé direkt. Har jag pengar i överflöd så får jag tidsmöjlighet att knappa ned dem i alla fall, på det viset ökar chanserna till att det blir en färdig produkt. Se'n jäklar!

Peter på Oumberliga ting har skrivit ett inlägg om det här med att drömma och fantisera. Han tycker att man ska ta i ordentligt när man ändå drömmer. Varför mesa? Håller med.

Om jag ska fantisera om att vinna storkovan, exempelvis 100 miljoner (eller som den ensamme vinnaren på V75 igår, 67,3 mille), varför inte ta i så jag nästan skiter på mig? Pengarna finns ju inte och då kan de inte heller försvinna. Dröm ordentligt med dessa flygande papperslappar i sinnet. I det läget är det tillåtet att vara egoistisk också. Fantasi är just det, inte på riktigt.

Jag skulle - tråkig som jag är - först betala av lånet på huset och firman. Sen skulle vi vara fria att ta vägen vart vi vill. Vill vi sälja så gör vi det. Kan ta en förlustaffär t o m, vi har så vi klarar oss ändå. Vart tar vi vägen med resten?

En vingård i Toscana, kanske? Jag skulle absolut skaffa mig en Skånegård på Österlen. Flådig villa på Rhodos, med gräsmatta (inklusive ständig bevattning) och pool. Resa till Costa Rica flera gånger om så att vi verkligen fick återse och nyuppleva allt det landet innehåller. Resa överhuvudtaget. Stor - då menar jag STOR båt. Med anställd - välbetald, naturligtvis - personal som gör det vi tycker är trist.

Trygga barnens framtid utan att låta dem bli bortskämda och tro att det bara är att hämta mer i väggen när det tar slut.

Köpa en jätte-hjullastare som Peter kan leka med. Rallybil, naturligtvis. Köra så många tävlingar vi bara orkar och vill med den. Rallycrossbuss till Jocke. Varsin bil till de andra ungarna. Normal, ingen extra lyx.

Oj, undrar hur mycket jag gjort av med nu? Gissar på att det är en del kvar.

Skänker till välgörenhet gör jag också. Eller nej. Jag startar nog upp nåt projekt på egen hand istället. Sätter dit pålitligt  - lokalt - folk som sköter det medan jag roar mig med annat. Jag måste ju hinna resa och skriva på min bok. Alla måsten utöver det är tabu. Leva livet var det ju jag skulle göra. På mitt vis. Eller vårt, rättare sagt.

Nu är det bara pluringen som fattas, se'n kör vi!

Svar på tal

Hon har gjort det igen. Nora. Redan när jag ställde frågan så kände jag vad svaret skulle bli.
Hon ville låna min dator en stund och frågade om jag har MSN på den. Mmmm, svarade jag lite frånvarande, så där som bara föräldrar kan, ni vet.
Sen fattade jag vad hon hade sagt och då vaknade jag till. Eeeeh, vem ska du chatta med? Jag menar, hon är bara 7 och man måste ju tänka lite både på och åt dem i vissa lägen.
Vad tror ni svaret - det jag egentligen redan visste - blev?
"Med dom som är inloggade"

Undrar om hon blir politiker när hon blir stor?

Kommentarstankar - igen

Igår skrev jag ju ett inlägg om #wordness, om kommenterande hos varandra. Idag kan jag göra ett kallt konstaterande av det jag redan visste. Det är inte antalet besökare som lyfter. Igår hade jag min högsta topp av besökare sedan jag började blogga, det var ca 3 ggr så många som tittade in. När jag tittar på varifrån de kom så var det från Aftonbladet och anledningen till det var inlägget om kafferansonering och äggindragning.

Visst är det skitkul att se att det är så många fler som hittar hit, men det som räknas "på riktigt" är fortfarande ni som kommenterar. Som tar er tid att säga hallå, helt enkelt. Oftast är det ni, mina trogna följare, som kommenterar. Precis som jag gör med er som jag kollar in hos ofta. Det blir ju ett slags umgängeskrets och det är klart att man prioriterar sina vänner.

Hur många kommentarer fick jag av de 111 unika besökarna igår, då? 2 st.

Är jag misslyckad då? Ska jag lägga tangenterna på hyllan? Eller ska jag helt enkelt fortsätta som vanligt?
Gissa :-)

Inga kommentarer

Bloggande. Detta gift i blodet. Finns det vaccin? Vill jag ha det i så fall? Om jag fick den valmöjligheten skulle jag säkert bli lika vimsig och velig som jag var i höstas med grisasnuvesprutan. Där var jag från början bergsfast. "Här ska inte vaccineras nåt. Medieuppförstoring och kampanjer biter inte på mig. Skrämseltaktik, gå och lägg dig." O s v ... Sen kom lilla mammahjärtat instormandes. "Tänk om det händer mina älsklingar nåt? Jag kommer aldrig att förlåta mig själv..."

Dessa skuldkänslor fylldes på av "alla andra" som var så himla rediga och vaccinerade både sig och sina barn för att de minsann tänkte på andra. Jo, tjena. Till slut blev våra fyra yngsta (omyndiga) sprutade, äldste fick bestämma själv. OK, vi tvingade inte de andra, heller. Minstingen bad - nästan på sina bara knän - om att få ta sprutan. Vet ärligt inte varför men hon är den som ropar "Yes!" varenda gång det trillar in en kallelse till tandläkaren. Jag är fortfarande obesprutad.

Nu var det ju inte det jag skulle komma till. Nej, tillbaka till bloggandet. Den senaste tiden har jag drabbats av insikten om att det jag skriver spelar ju ingen större roll för nån annan. Ni vet, som bloggare får man ju såna perioder. Tycker lite synd om sig själv. "Ingen vill läsa det jag skriver" Varför blir det så?
Ligger hos mig själv, naturligtvis. Har absolut inget med nån annan att göra. Det har ju oftast inte det när man drabbas av plötsligt martyrskap i någon form. Egentligen har det kanske inte ens med bloggandet att göra. Oftast är det nog PMS. *s*

När jag skriver gör jag det av olika anledningar. Ibland vill jag bara slänga ur mig nåt, vadsomhelst. Nej, men kanske nån liten underfundighet eller ett utdrag från min enormt spännande vardag. Andra gånger kan jag inte stoppa fingrarna från att fortsätta knacka. Känslorna styr.

Då är jag tillbaka på ursprungstanken med det här inlägget. Känslan. I min bloggvärld så kommer känslorna med de kommentarer som levereras. Det är där livsnerven i bloggandet finns. Blodet som pumpar runt i den kropp som består av människor som - oftast - trivs hos varandra. Skriver oftast eftersom det finns ställen och personer där det inte alltid är trevlighetsfaktor på kommentarerna. Jag har ALDRIG fått en otrevlig kommentar hos mig, tack för det!

Hos mig är inte besöksstatistiken av den sort att antalet unika besökare är många per dag. Kommentarer blir det dock fler och fler och det är verkligen skitkul. På rent Noraspråk; Askul!
Jag försöker verkligen återgälda och kommentera hos andra, både de jag besöker dagligen och andra som man trillar in hos av en händelse. Tidsbrist är väl det som hindrar ibland. Tyvärr.

Det har startats en kampanj för att lyfta fram kommentatorers och kommentarers viktiga betydelse, #wordness. Kanoninitiativ som kommer att visa på hur viktiga vi är för varandra, allihop. Hela tiden. Även om vi inte skriver varje dag och hela tiden. Vi finns. Även om vi har PMS.

Ägget som försvann och kaffet som inte rann

Idag var det tidig uppgång igen. Natten har bestått av lustiga ljud av allehanda sort, snöras (förhoppningsvis utan att skada nåt) tror jag var ett av dem. Det sa liksom "swoschbang" så det kan väl inte varit nåt annat?

Vid sex masade jag mig upp, av nöden tvungen. Velade en stund om jag skulle stanna uppe eller krypa ner i varma sängen igen. Svårt val. Hade det varit en morgon när det senare alternativet inte hade varit möjligt, så hade det varit det som lockat mest. Idag blev det kaffe och dator istället.

Surfar runt för att se vad som hänt i världen. Läser om mord i Värnamo och kafferansonering i Timrå. Bland annat. Mord på nära håll känns overkligt. Lilla Värnamo. Vet ju att det har hänt förr och varför skulle det inte hända här? Hemskheter sprids och sker dagligen.

Nästan lika overkligt känns det att man ska ransonera kaffet för de äldre i Timrå. Jag upphör aldrig att förvånas över den politiska världen. Det är verkligen de stora summorna de sparar in på. Här i Vaggeryds kommun får man inte ägg till pyttipannan och nu ska hela matorganisationen gås igenom. Bra det, men varför inte öppna ögonen och se vad det är som verkligen kostar i den förvaltning det gäller?

Kommundoktorer i all ära, men när de hittar saker som inte fungerar - och det gör de för det finns massor- hjälper det? Ändrar man inte organisationen och dess möjligheter till en fungerande, välsmord maskin så kostar det. Gör rätt från början istället. Saker ska inte ändras bara för ändrandets skull utan för att det ska bli bättre. Långsiktighet, är det ett ord som finns hos de ansvariga politikerna? Lär av de bittra erfarenheterna och tänk efter före. Tänk åtminstone.

Så häller jag upp mer kaffe så länge.

Tråkig på gäspningens gräns

Känner mig verkligen så just nu. Beror inte på hockeyförlusten, dock. Kanske hittar jag inspiration om jag hittar tid? Nån som känner igen sig?

Förresten ska jag ut med fd jobbarkompisar och käka ikväll. Efter det blir det Skillingarydsrevyn. Premiär för mig. Kanske jag blir lite roligare efter det. Den som är intresserad får se.

Jaaaaaaaaaaaaaa!!!

Två mål med 37 sekunders mellanrum. Åt RÄTT håll. Spännande värre. Fast nu står det 3-2 på fel håll inför tredje. Hade jag inte varit så skitig om händerna hade jag säkert bitit på naglarna.

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeejjjjjjjjjj!!!!

Två mål inom 37 sekunder. På FEL håll. Attans! Nu måste det - enligt radiogubbarna- lossna, Sverige är ju bättre. Hmmm, varför är det då inte "vi" som gör 2 mål?
Hoppas det vänder, annars är det fiasko - igen. Allt enligt radion.

Läder är det som gäller för oss

Idag har jag och min älskade Peter varit gifta i 3 år. Tillsammans har vi varit betydligt längre än så men gifta... Den vinterlörda'n var den bästa da'n i mitt liv. Undantaget barnens födslar, naturligtvis, men då ingår ju ett visst mått av smärta vilket det inte gjorde denna dag.

Perfekt från början till slut - förutom en läppstiftsfläck på 4,5-åringens klänning, strax innan fotograferingen.
Tack för du står ut med mig, älskling!

För att jag vill det

Jag vill också svara så när nån frågar mig varför jag gör eller inte gör en sak. Minstingen svarar det glasklart varje gång. Ser på mig som att jag inte fattar nåt. "För att jag vill det!" Kan knappast finnas en bättre anledning. Tyvärr är det ju inte ofta det är riktigt så lätt. Men ibland. Ibland är det det enda rätta, båda att svara och göra.

Ikväll blev klockan över åtta innan jag fick göra nåt jag kände för. Eller rättare sagt - nåt bara för egen del. Kvällen dessförinnan var fylld bl a med detta, nämligen; Matlagning x 2, skjutsa 2 (plus kompis) och hämta 2 andra (plus kompisar), läxa med 1, natta samma 1 (inklusive hårutredning och flätning). Det som känns bra är att jag inte känner mig irriterad av att det tar tid, jag har till slut börjat lära mig nu-tänkandet. För att jag vill det!

Ha en skön kväll nu. För att ni vill.

Lång natts färd mot dag

Trodde aldrig den hemska natten skulle ta slut. Tänk att lite kroppsarbete kan straffa sig på det viset... Men det är attans bra, naturlig träning! Tack, snön. Tänk positivt, tänk positivt...Tänk positivt, tänk positivt...
Tänk positivt, tänk positivt...

SJ och Banverket i samarbete med filmindustrin i kärlekens tecken

Jag kom på det i eftermiddags när allt prat om stående tåg och förseningar sköljde över mig som den värsta snöskottnings(mar)dröm.
Narurligtvis! Varför har ingen kommit på det innan?

Hur många filmer är det inte som brukar ha en tågscen med? Eller rättare sagt, en stationsscen. En i det perfekta paret (bara de själva som inte insett att de är det än...) ska resa iväg, oftast för att aldrig nånsin återvända. I sista sekund kommer andra halvan på att "Javisst, det är ju honom/henne jag vill leva resten av mitt liv med." Var är han/hon? Jo, på stationen. På väg upp på tåget eller redan på plats i kupén. Naturligtvis är det i filmens värld så tåget är på väg att gå på utsatt tid. Skulle inte kunna hända i verkliga livet, det vet vi ju. Speciellt i dessa tider.

Men nu då? Jo, varför inte se till att alla älskande par får varandra? Utan att behöva stressa. Om vi nu låter tåget stå jättelänge vid perrongen så behöver inte den jagande halvan stressa sig igenom bilköer o dyl för att hinna ifatt sin käresta. Vi kan t o m ställa in några avgångar och samla dem i klungor på diverse olika stationer runtom i landet. Kärleken lever! Går som på räls...

Rykande nyheter

Är det detta som kallas det? Eller visar det bara på hur pass rökt den här snubben är? Trodde det kanske var Danmark pga de tillåtelser de börjat med men det var minsann gamla Svedala.

En önskan slog in och en inte

Igår - när jag efter att ha skottat snö på marken hur länge som helst och efter det på taket i flera timmar - skulle krypa till sängs, slängde jag ur mig; Tänk om jag kunde få sova till kl 8 en morron? Jag är ju - som de som brukar kika in här, vet - oftast uppe tidigt även på helgmornarna. Lider inte av det, tvärtom. Men igår, med min mörbultade lekamen på väg till sömnlandet så kändes det ändå som att det vore en bra idé.

Efter att ha varit vaken otaliga gånger inatt (ljumsken värker, liksom de flesta andra områdena i kroppen) så kände jag till slut; Nej, nu ska jag nog gå upp. Vänder mig och tittar på klockradion - 08.00! Perfekt!

Vad som inte är perfekt är att det snöar hela tiden. Det syns knappt att jag skottade fina gångar igår. Dessutom så vet jag att vi måste upp på taket igen. Vi vågar helt enkelt inte chansa. Ibland är det illa att ha så välisolerat hus, tänk om det var som för grannen, där ligger det bara det allra senast anlända kvar. Alternativet är alltså takskottning, något som inte känns lockande just nu, men som jag föredrar när elräkningen kommer.

Jag är ganska säker på att käre maken är ungefär lika leabröten som jag, så det blir nog att försöka peppa varandra att stretcha och sedan angripa det hela med ett påklistrat leende. Stege behövs nästan inte lägre. Högarna med nedskottad snö når upp till stuprännorna...Lördagsmys på hög nivå...

Det var ju ett attans sätt att fira förlovningsdag på. Oxfilén fick ligga kvar i kylen och istället blev det ihoprafsade, micrade rester. Det har en viss charm att sitta framför brasan i långfillingar och med begynnande träningsvärk, trots allt. Idag är den inte alls begynnande, även om jag tror att kulmen kommer imorgon.

Nu blir det frukost och sen ska jag upp och sjunga "Hon har istappar i sitt hår..."

Småland har blivit Skottland

Om jag hade haft en snöskyffel - vilket jag inte har eftersom den för tillfället används som snöbortskottare på folkracebanan - så hade jag kanske gått ut. Nu stannar jag inne. Det har kommit ca 40 cm de senaste två dygnen så det är rena paradiset för skottar(e). Tror att vi kanske har fått snö i förskott också. Dessutom i efterskott, de senaste vintrarna har den ju inte kommit till skott, snön.

För tillfället känns det som ett lätt överskott har uppnåtts.

Ser inte så lockande ut att sätta sig på den här bänken eller i bilen just nu.

Men skottsäkert är det.

Grilla, nån? Bambuskott?

Utsikt från skottgluggen

Nu ska jag försöka komma till skott och ta mig till postlådan och hämta morgontidningen.

Finns väl för övrigt de som anser att Småland och Skottland har andra gemensamma nämnare, men det kan jag härmed klargöra att det är lögn och förtal. Jag tror att jag talar för de flesta smålänningar när jag säger; Bara kom och ta! Vi delar gärna med oss. Fast skotta upp det får du göra själv.

Fult att tänka på sig själv

"Sköt dig själv och skit i andra"
"Var rädd om dig och de dina"

Två motpoler med milsvid skillnad. Ändå kan det kännas som att du är en skurk om du inte först och främst sätter alla andras väl och ve före ditt eget. Självklart ska du inte köra över andra eller gå över lik
för att själv få det så bra som möjligt. Frågan är då; Finns det nån ursäkt för att göra det mot dig själv?
Varför ska du behandla dig själv sämre än andra? Är inte du lika mycket värd? Har inte du rätt att må bra? Också.

Med ålder och erfarenhet så inser du så småningom att det är ingen annan än du som kan se till så att det blir så. Det är du som måste ta rodret och styra ditt liv så att du mår bra. Ingen gör det åt dig. Det finns hjälp att få om du vill, men steget och rorkulten är det du som ska ta. Vad som händer se'n återstår att se. Du måste våga för att vinna. Kanske förlorar du nåt på vägen, den risken finns alltid. Den risken finns även om du inte vågar. Kanske är det då värre saker du förlorar. Familjen eller livet. Tänk på det.

Ekonomi och hemförhållanden. Saker som ofta bromsar förändringar. Pengar, dessa djävulens påfund *s* styr alldeles för mycket. Men vem/vilka är det som tillåter dem att styra och samtidigt bromsa? Du och jag. Om jag har en verkligt bra anledning så kan jag klara mig på betydligt färre slantar. Då krävs det åtstramningar och det är något familjen måste vara med på. Barnen måste få veta vad som gäller. Och framförallt - varför.
Om anledningen är att du ska må bättre och därmed bli en betydligt trevligare familjemedlem, då är jag säker på att de förstår och ställer upp på det.

Du - liksom jag - har bara ett liv (åtminstone vad jag vet just nu) och ingen kommer att tacka oss för att vi lägger vår energi på att få andra att må bra om vi samtidigt går under själva. Undergång leder inte till framgång.
Så tänk efter. Vem är viktigast i ditt liv? Vilka? Vad? Livskvalitet för dig är vadå?
Vad kan du göra för att få det? Lyssna på dig själv. Prata med dem som är viktiga. Skit i dem som inte är det. De har ingen aning om din situation. Anledningen till det är att de har helt enkelt inte med den att göra.

Människor har ofta åsikter om vad andra gör eller inte gör. Strunta i det. Så länge du gör det som du mår bra av utan att skada andra så är det rätt. Dina närmaste och du är det som räknas i sista änden. Det är det som är utgångspunkten i ditt liv. Den centrala. Navet allt snurrar kring.

Säger bara...

Prutt för
Mera
Snö

Jag har informerat närstående så de vet vad de har att förhålla sig till.

Snön lyser vit och tung på taken

Nu börjar det kännas lite tungt. Är rädd för att det aldrig tar slut och att de snötyngda taken ska rasa ihop. Peter rensade altantaket för ett tag sen så det klarar sig nog och huset kändes inte som att det skulle vara nån fara med. Nu vete katten. Igår var han uppe för att rensa huvet från snö. Ja, det till parabolen, alltså. Kommer ner och tycker att det är nog dags att försöka få bort snön från taket. Och han är inte den som oroar sig i första taget. Bör jag alltså klättra upp idag?

Han ska nämligen på folkrace. Fattar inte att de inte ställt in tävlingen. Snön är av den härliga, isslängiga sorten, den som piskar och slår. Det kände jag inatt när jag släppte in den skrikande katten. Den katten visste. Jag avvaktar vidare besked. *ryser*

Nu ska jag väcka den trynande maken med lite kaffe, vi har förlovningsdag idag . Bröllopsdag blir det senare i veckan. :-)

Jag blöder men gör en Anja Persson

Faktiskt så gör jag det. Mina fingrar är såriga och värker. Kliar gör de också. Sen så har jag ont på en massa konstiga ställen i kroppen. Ledsen är jag också idag, av olika randiga skäl och rutiga orsaker.

Men jag ska minsann inte låta det bryta ner mig. Kan Anja resa sig från det jättefallet och slå till på en bronsmedalj i OS, då ska jag nog klara detta.

Hur tänkte du nu?

Den frågan har en del säkert lust att ställa till mig just nu. Finns faktiskt nån modig själ som gjort det också. Eller han sa så här: "Vad f'%6n, är du inte klok? Säga upp sig från en fast tjänst i dessa tider?" Och det är ju ungefär samma sak som ovanstående.

Tänkt har jag gjort, det vore fel att påstå nåt annat. Fram och tillbaka, upp och ned. Beslutet var inte lätt att ta. Alternativet kändes svårare så det fanns liksom inget val till slut. Bara en sak att göra. När väl beslutet kom, så föll en sten - stor som Kebnekaise - från mitt bröst. Jag kunde börja bearbeta min framtid.

Vad det innebär och varför jag slutade, det är inget jag tänker skriva om här, men jag kan säga så mycket som att det var inte för att jag inte trivdes. Tvärtom, jag trivdes kanon med hela härliga gänget.

Ibland är det bara läge för förändring.

Så småningom kommer jag att landa i vad som ska hända med resten av mitt yrkesverksamma liv och då kommer det säkert att skrivas en del om det. Hoppas jag.

Besök på andra sidan

Inatt hade jag en sån där underlig dröm igen. Jag var bjuden på fest. Visst är det underligt? Neeeej, det var inte det som var det konstiga. Jag kände med det samma att det var nåt som var lite kufiskt med människorna på festen. De var män. Neeeej, det var inte det som var kufiskt. Inte bara.

De betedde sig konstigt, helt enkelt. Efter en stund förstod jag varför. De var osynliga. Alltså berodde det på att jag inte såg dem att jag tyckte de betedde sig konstigt. Neeeej, det var inte därför.
De busringde till larmcentralen och se'n höll de på att förgås av skratt och fniss. Jag kunde inte se det roliga i det (måste varit osynligt det också), så gör man väl inte? Det är ju förbjudet, gubevars.

En av gubbarna (JAG såg dem faktiskt) berättade fnissande att de var döda och platserna de larmade till fanns helt enkelt inte. De lär sig aldrig, de kommer åkande i full fart varenda gång... När jag kollade mot brandmännen som hade hoppat ut ur bilen såg jag det också. Eller det var det jag inte gjorde. Såg det.
Jag var på andra sidan. När jag försökte gå fram till dem så gick det inte. Jag satt fast.

Hjälp. Varför såg jag fnissgubbarna om de var döda? Varför såg inte brandmännen mig? Varför satt jag fast. Oj, nu blir det en massa konstiga drömtolkningar i skallen på mig. Är det min gamla synska ådra som håller på att vakna till liv efter många års träda eller är jag bara totalt knasig och trött?

Andra stora svåra frågor

Kan lika gärna fortsätta på gårdagens inslagna väg.

Varför håller jag andan när jag ska måla eyeliner runt ögonen? Borde räcka att sträcka ut skrynklet.

Jag räknar besticken när jag plockar ur diskmaskinen. De är ju liksom inte som strumporna i tvättmaskinen, att de försvinner. Inte vet jag hur många det var från början, heller. Så varför?

Av nån konstig anledning får jag alltid på mig en av strumporna ut och in. Numer vågar jag inte chansa och vända på den om det är nåt speciellt på gång. Tänk om det beror på det i så fall att det går åt skogen?

Finns en massa mer men jag behöver inte spä på knäppkänslan alltför mycket på en gång.

Har ni sånt här för er också?

Fläskat på ordentligt på flera vis

Idag blev midda'n smarrig värre, fläsk och löksås med blomkålsmos. Tur vi hade storpack (vad annars?) fläsk för man fick nästan slå sig fram för att få tillgång till godbitarna :-). Receptet hittar du här.

Andra sättet jag fläskat på idag är också kroppsligt. Har gjort nåt jag inte gjort på flera år och nu värker nästan varenda muskel i min kropp. Har t o m ont under hälarna. Skulle skära kött i bitar och fick ta i för kung och fosterland eftersom mina händer känns som urkramade disktrasor som jag inte skulle orka krama ur. Märker ni att hjärnan är påverkad också?

När jag ändå är inne på hjärnan som är en del av huvudet som också består av t ex ansikte... Har ni funderat på detta? Om jag tar en dusch på kvällen, säg vid 18-19-tiden, och ska smörja in mitt ansikte, vad bör jag använda? Dag- eller nattkräm? Det är ju liksom varken eller. Hmmmm. Svåra frågor en trött onsdagskväll.

Sportlovsdeckarna

Idag har varit en ganska händelserik dag. Jag har t ex försökt snabba upp en dator och det vet väl alla som sysslar med sånt hur långt tid det kan ta. Tur att jag inte alls blir stressad av sånt. Va? Var det nån som ville säga nåt? Nej, menar väl det. För när jag ska beställa en transport, skriva ut fraktdokument o dyl så behöver det ju inte gå så fort. Det finns ju inga tidsgränser för när det bryter mellan idag och imorgon vad gäller hämtning.

Lösningen blir nog mer minne. Inte till mig - även om det skulle behövas - utan till nyss nämnda slöfock. Vill knappt tala om vad det sitter i den nu, känns som Hedenhös ungefär.

Laddade också ned en gratisversion av Photoshop (inte blev den snabbare av det, heller...) eftersom jag har bestämt att jag ska bli en bildredigerare av rang. Moderskeppet har guider man kan följa så det har jag börjat med idag. Varför är det så sövande med föreläsare? Den guiden hoppade igång lite när den ville under dagen och eftersom datorn är så slö tog det ett tag att få stopp på malandet.

Visst är det mycket intressant ni får veta nu? Ingen risk ni somnar, va?

Till mer händelserika saker. Det ringde till Peter om att det troligen var en överkörd hund som låg på stora vägen. Skulle han kunna åka och kolla? Usch och fy. Tyvärr var det så. En hundstackare låg död i vägkanten. Ytterligare en bilist stannade och de rapporterade till polisen. När jag kom hem så ringer det från polisen. Eftersom vi bor i byn som ligger närmast, vet vi kanske vems hund det kan vara? Nix, tyvärr. Lämnar ändå ett nummer till någon som bor på det hållet varifrån hundens spår kom. Kanske de vet? Hoppas de hittar den stackars hundens ägare så de kan få veta vad som hänt.

Vid middagsbordet uppstod sedan en konversation som innehöll saker som kan kopplas till detta. Skulle kunna i alla fall. Om man vill leka detektiv på lovet. Och det vill man väl?

Jag har sedan ägnat kvällen åt att skriva en hel del OCH tränat. Livet!

Sportlov hette nåt annan innan

Jag har förträngt att det är sportlov redan. Det krävs ju lite annan matplanering då när alla är hemma. Handla hem lunchmat också, det blir dyrare bland annat. Man borde få nån slags ersättning från skolan för det här, tycker ni inte det? Likadant med alla studiedagar som lärarna har, ska vi behöva betala det? Va? Både i form av att vara hemma med dagisbarn och att mata dem? Grymt.

Igår när vi var på shoppingresa hörde jag tre trettonåringar (typ...) stå och diskutera. Vad ska du göra på sportlovet? Jag ska träna en massa (hörde inte vad). Det är ju perfelk, svarade en av de andra, det ska man ju, det är därför det heter sportlov. Den tredje: Ja, de har varit tvungna att döpa om det till det, det hette nåt annat innan.

Hjärnan gick igång direkt på mig. Har han glömt att släppa in alla hästarna eller ligger det nåt i det? Vad tror ni?

Ska du ha dig en stänkare?

Jag vet att man inte ska reta sig på saker man inte kan göra nåt åt, men ibland måste det få sticka upp en liten tagg och killa irritationsnerverna. Som idag längs E4:an. Varför, säger VARFÖR kan man inte hålla ut till vänster lite längre när man kör om? Jag kör - som vanligt - mina laglydiga 110, har aaaaaldrig nånsin fortsatt över den gränsen. "Aj!" Min näsa slog i skärmen...

OK, det har jag. Nån enstaka gång. Men det var längesen. Det jag vill komma till är detta: Om man nu måste om i snöslasket och saltstänket, kan man då inte hålla sig i vänstersträngen ett litet tag till? Det skulle spara en massa spolarvätska och irritation hos den som blir omåkt. En enkel underlättning för medmänniskorna, liksom.

Men, nu till nåt positivt istället. Vi kom iväg på den utlovade shoppingrundan. Började på Rusta för att förse två av de stackars barnen med extra element. De har frusit sig igenom många vintrar och nu tyckte jag att det fick vara nog. Hittade ett par billiga de kan ta till när det blir för röset. Julia hittade en matta till rummet och så blev det ett par böcker, en barnbok och en dassbok.

Vidare till klädjagandet på A6. Ojojoj, inte hade resten av landskapet stannat hemma, inte. Mamman hade tidigare bestämt sig för att förhålla sig till detta som vore hon Valiumfullproppad. Lyckades i stort.
Vid ingången till H&M stod det en parant dam och delade ut lappar med erbjudande om 20% rabatt på valfri vara. Fint, tyckte vi och började leta. Nog skulle det kunna finnas nåt?
Denna dag var det barnen betalar för sig själva-dag så jag strosade bland ställningarna. Smakråd hit och dit. Hmmmade och nickade emellanåt. Till slut hamnade vi i kassan. En av döttrarna hade skänkt sin 20%-rabatt till mig så jag lämnade fram mina två kuponger till mina två varor. Logiskt och bra. Tyckte jag.
"Du får bara använda en kupong!" snattrade det från andra sidan disken. Javisst, svarade jag, men vi är två personer, den ena är min dotters. "Jahaaaa, men det går inte." Nähä, varför inte det? Djup suck från kassatanten (hade lust att särskriva där...). "Då måste jag ta det på 2 kvitton." Inga problem, gör det.

Leendet satt kvar trots att det kröp under skinnet. Höll på att glömma min väska eftersom jag hade fullt upp att hålla masken. Man kan inte hålla hur mycket som helst samtidigt. Ju.

Undrar om jag är klok på en fläck?

Igår lovade jag - måste varit svag ett kort ögonblick - att ta med tjejerna till Jönköping. Till A6. Köpcenter en söndag, vad tänkte jag??? Risken (menar chansen...) att de skulle glömma är inte överhängande.

Jaja, vi får väl roa oss med nåt när vi är övergivna av den manliga delen av familjen hela helgen. Shopping anses ju vara ett kvinnligt nöje så det är bara att spä på den klyschan då. För jag är ju inte alls sån, egentligen. *harkel* Inte på söndagar i alla fall. Plusset idag är att det inte är lönehelg. Hmmm, vad sa jag nu? Det kan väl inte vara ett plus? Jojomen, resten av Småland kanske missar att åka dit idag. Och imorgon är det sommar. Oddsen är ungefär lika för de båda sakerna.

I vilket fall som helst, vi har avnjutit en skön och god frukost så vi står oss ett bra tag. Det är ett plus! Ha en skön dag därute allihop!

OK, jag gick för långt!

These boots aren't made for walking

Jag hade tänkt mig en stilla promenad till sjön, en runda på 3-4 km fram och tillbaka. Eftersom det snöade och jag kände mig frusen så klampade jag i mina goa vinterstövlar och tog på extratröja under jackan. Lugn promenad var det ju som sagt. Nåväl, jag fick sällskap av mina 16-åriga gaseller till döttrar.

De kan gå lika fort som jag! Det är jag inte van vid, när jag är ute med sällskap får jag liksom stanna och vänta in resten av sällskapet. De brukar inte vara lika långbenta som jag. Antar att det är därför i alla fall.

Vi svängde av på vägen mot sjön men när vi skulle ta den sista biten så var det inte plogat. Orkar ni den långa rundan? frågade den kaxiga modern. Om de gjorde!

Jag travade på i den gemensamma takt vi hade slagit an redan från början. Efter en stund började det kännas att dojorna inte var av den gångvänliga typen. Tuuuunga och vaaaaarma. Den lilla svängen tog ca 1,5 timme och det var riktigt tufft på sina ställen. Det var småstigar emellanåt. 3-4 blev nog en 8-9 skulle jag tro. I snöterräng. Snacka om powerwalk! 

Som de här gamla ekarna kände jag mig på slutet, till skillnad från döttrarna som hade skoj i snön :-)

 

Förresten njuter jag av en härlig träningsvärk i armar och axlar efter gårdagens efterlängtade pass. Jag ska återigen planera och se till att träningen kommer igång. Påminn mig gärna om det om jag slarvar!

Avslöjad?

Nu på morronen har jag hunnit med en del, t ex skrivit en text. Jag håller på att fylla sidor som så småningom ska knytas ihop. Flera av dessa texter publicerar jag på en annan blogg. En anonym sådan. Jag surfar runt bland likasinnade och läser och kommenterar. Det värsta med att vara anonym är att jag hela tiden måste komma ihåg att ändra kommentarsidentitet. Idag när jag satt här så kom tanken till mig; Undrar hur länge det dröjer tills jag missar och använder den vanliga?

Svaret är: Ca 1,5 min.

Tvetydigt

Nu när jag läste rubriken till gårdagens sista inlägg så insåg jag hur kaxigt den lät, helt omedvetet. Jag menade läcker som i läcker ut, men det kan naturligtvis tolkas på annat sätt. Förhoppningsvis blir det en läcker blogg också i förlängningen :-)

Jag har precis fått rapport från ett kylslaget Hagfors. Mjölk, ägg och bacon (och säkert också resten i kylskåpet) hade frusit. Blir kanske så när man gör som man brukar, sätter på max, utan att ta hänsyn till temperaturskillnaden. Ute brukar det ju vara 20-25º på andra sidan nollan när vi är ute i tattartermosen. Man lär så länge man lever! Tror bara att det tar lite längre tid att fixa varm choklad till grabbarna idag :-)

I vart fall så hade de efter diverse mankemang hamnat i rallyskogen till slut igår och husvagnen står uppställd ca 100 m från dagens avslutande Superstage. Det är ju en form av värme det också. Jag får nog sätta på rallyradion och lyssna och sukta lite här hemma i stugvärmen, minsann.

Nytt projekt - läcker förhandsinfo

Har ju funderat på det här med käket ett tag och idag när jag fått vara ifred så har jag startat en sidoblogg. Den heter M a t b i t e n och ni är välkomna på smygpremiär!
Där har jag även testat sidor i bakgrunden, nåt jag inte trott funnits på blogger, tur jag hade fel :-)

Jag kommer att bygga ut och renovera efter hand så döm inte allt för hårt från början. Nu måste jag slita mig, ryggen värker och mushanden är iskall. Hörs imorrn!

Oljekungens gräsänka

Sedan imorse är jag gräsänka (kommer från det lågtyska graswed(e)we som betyder förförd och övergiven flicka...). Vissa delar av det stämmer ju även om risken för att jag skulle bli förförd är försvinnande liten när maken befinner sig på annan plats. Trafik med glada gossar som hoppar in i ett hus i skogen och förför fembarnsmödrar är sällan förekommande i mina trakter. Vad jag vet. Lika bra det.

Maken som övergivit mig är i Värmland med sonen och en kompis till honom. De gav sig iväg med rallyradion klingande i öronen och husvagn! En snabbt uppkommen förbiblixtrande tanke resulterade i detta. Jag vet inte riktigt vad som hände. Snabbare än jag kan säga kalltsomfasikenivagnenmittivintern så var det spikat. Husvagn hämtades hem, däck byttes. Som av en händelse låg det vinterdäck till 2002:an bara några meter bort från påhittsplatsen. De passade! Alla hinder var som bortblåsta. Camping ordnades och så var helgen räddad.

Imorse gav de sig iväg och behövde bara vända hem en gång för att hämta glömda grejer. Starkt jobbat!

Jag njöt av det tysta huset och drog iväg till frissan för ett klipp. På väg därifrån fick jag ett samtal från resenärerna. Peter hade glömt att skruva tillbaka oljelocket igår när han fyllde på olja. Fattar ni hur länge jag ska komma ihåg detta? HAN glömde. Hela motorrummet var svart som en natt i skogen, antar jag. Min uppgift blev att skaffa hem väsentliga mängder avfettning så att rengöring kan ske på söndag när de kommer hem. Bilen var nämligen lånad...

Pengarna ska rulla

Det brukar inte vara några problem att få dem att göra det. Snarare är det så att det är svårt att hålla sig till såna som kan rulla, det brukar bli såna som kan flyga istället. Och SOM de flyger. "Svisch!"
Vissa i min familj - nämner inga namn - är av sorten som älskar att göra av med dessa flygande/rullande betalningsmedel. Det liksom bränner i fingrarna.

En av dem rasslade med nåt konstigt häromdagen. Jag hörde det på avstånd och sedan närmade det sig, smög förbi och hamnade i köket. Mina öron spetsades. Hmmm, tycker jag känner igen det där ljudet... Är det inte...? Jag ropade på personen ifråga och undrade vad hon gjorde. "Försöker få ut pengar ur spargrisen" svarade sötnosen allvarligt. Javisst, det ljudet var det jag hade känt igen (av nån anledning som vi inte behöver dryfta här). Varför då? undrade jag. "För att det finns pengar i den."

Javisst. Så dum jag är.

Drömtydning, tack!

Vaknade av ett plingande från den sms-mottagande mobilen. Kl 5.30. Idag när jag hade bestämt mig för att ta sovmorron till 6.30! Det företaget kan ta och stoppa upp sitt Alla hjärtansdagserbjudande nånstans där solen inte skiner. Ingen bra marknadsföring med sms så dags, kan jag säga.

Så, nu har jag gnällt klart. Fick ju extra tid för mig själv innan resten vaknar. Man ska vända allt till nåt bra eller hur?

Jag vet att Alfahannen har införskaffat sig en drömtydningsbok. Nu skickar jag en vädjan om hjälp till dig. Vad kan detta betyda?

Jag skulle gifta om mig med min nuvarande make (säkert för att få en skön fest igen) och lånade klänning av Josefine Craaford. Skitsnygg men dyyyyr, vågade knappt ha den på mig. Trots det drog jag på mig den och en blomsterkrans av aprikosa rosor (den stacks kan jag tro fast jag inte minns det från drömmen). Anledningen till den uppsnoffsningen var att jag skulle träffa Ulf Lundell. Kvällen innan bröllopet...
Jag anländer och han ser att jag fryser. Hans kavaj hamnar runt mina axlar och sen försvinner han.
Istället dyker min exman upp och börjar skälla på mig. Jag lyssnar inte så noga och då blir han surare än surast. Han påstår att jag börjar bli gammal och kanske inte längre har så mycket att komma med i kampen om skönhet (!?!). Jag går därifrån och hamnar i en bar där man inte får dricka sprit. Och jag som var så sugen på en Caipiriñha!

Vad tror du? Förresten var en kofta inblandad också :-)

Morronexempel

Svettas på motionscykel
Dricka kaffe
Duscha
Småbråka med tonåringar (och såna som närmar sig)
Fläta inbakad sådan (nej, inte tonåring)
Lyssna på läsläxa
Reda ut ett hår trassligt efter flera timmars pulkaåkande igår *aj*
Sminka sig och blåsa torrt sitt eget
Tillaga och äta ägg och bacon
Pussas med maken

Und nu... Iväg till tandläkarn med minstingen. Ha en bra dag!

Fisk i ugnen serverad med zucchini- lök- och purjogratäng

Fast det råkar vara bemärkelsedag här idag så var ingen festmåltid planerad "Är väl inget att fira...mummel...hmhm..." Nänä, då blir det väl nåt som finns hemma då.

Fiskfiléer (i detta fallet pangasius) läggs i en form. Salta och peppra. Över detta hällde jag en skvätt Keldas fisk-och skaldjurssoppa (ca 2-3 dl) som blivit över och ca 2 dl vispgrädde. Hackad purjolök, hackad röd paprika och riven ost ströddes över. In i ugnen på 175º i 45 min.

När kylskåpet checkades på grönsakstillgång hittades en zucchini, schalottenlök (5 st) och purjolök. Zucchinin skivades, purjon hackades och schalottenlöken klyftades. Jag varvade allt i en form, saltade och pepprade. Hällde sedan över lite grädde och klickade ut färskost (vitlök). In i ugnen tillsammans med fisken.

Dög alldeles utmärkt åt en 39-åring som tänker överge mig hela helgen för att åka till Värmland och kolla Svenska Rallyt.

Idag sticker jag

Ut hakan. Och grattar min älskade make på 39-årsdagen! Där kom hakutsticket. Mitt eget lammkött börjar närma sig vuxenåldern...  Du vet, du kommer aldrig ifatt så njut av din ungdom. Jag älskar dig ändå!

Hans föräldrar firar genom att åka till Spanien. Vilka föräldrar, va?!? Lämna det stackars gossebarnet på hans stora dag, bara för att försöka få lite värmegrader. Dagens föräldrar!

Mitt Val blir Ditt Val

Min make - den käre jag brukar nämna med ömhet i rösten - är rädd om mig, det har ni nog förstått. Han tror att jag behöver lite extra vitamininjektioner för att vara på topp. Jag misstänker att han har nån egoistisk tanke med det men kan inte veta säkert. I vilket fall som helst så har han handlat hem "Mitt Val Kvinna" och för att haka på och samarbeta som den gode make han nu faktiskt är har han köpt även "Mitt Val Man".

Jag gissar på att den förstnämnda är till mig men vad tror ni händer om vi råkar blanda ihop dem? Skillnaden i färg är försumbar när de väl lämnat burken, nämligen. Tänk om jag tar hans mantabletter och börjar utveckla egenskaper som inte är önskvärda (enligt mig hos mig)? Eller kanske är det bra, mina muskler kanske växer snabbare?

För nog måste det väl vara mer skillnad än färgen? Har svårt att läsa den finstilta pyttetexten numera så jag vet inte. Nån som har en teori om vad som sker?

Kvitt eller dubbelt - insyn och insikt

Saknar du huvudvärk? För att skapa detta och även huvudbry, gör så här:

Ha alldeles för mycket att göra. Jobba helst heltid och lite mer.
Ha detta som fritidssysselsättning. Gratis dessutom.
Skjut undan allt som inte är absoluta måsten just nu, dvs
gör det "nödvändiga", intala dig att du gör resten snart.
Se till så att detta snart aldrig kommer. Åtminstone inte än på länge.
Vänta på att tiden - i form av bokslutsdatum - hinner ifatt dig.
Börja nu att reda i det lilla du inte bokfört. Inse att det är det mesta.
Leta efter kvitton som skulle funnits från början. Hitta såna som gäller året innan detta. Helt obrukbara nu.
Fortsätt leta. Hitta nåt litet som faktiskt går att använda. Sucka över din egen otillräcklighet (dumhet?). Du som alltid vill ha ordning har misslyckats. Inse detta och gå vidare.
Du har gjort det som var tvunget. Betalat moms och fakturor. Nu är det nytt år. Nya tider.

Nu har du mer tid. Du kan göra detta till en del av ditt yrke. Och ta betalt. Då kan du hinna. Du kan göra allt direkt. Slipper skjuta upp. Vara den där ordningssamma som du vill. Seså! Ta en kopp kaffe, släpp ner axlarna och se framåt!
Dået kvittar, nuet ger dubbelt.

Vissa måndagar är värre än andra

Vad säger man? Stackars lilla olyckliga tjej eller hur tänkte du, Heidi Montag? Om du tänkte. Kunde du inte bara bytt namn till Dienstag istället? Om du nu inte är så förtjust i måndag. Vem är å andra sidan det?

Jo, min känns faktiskt helt OK idag. Har skrivit en del på min kommande bestseller (kaxigt, va?) och det är ett av de bästa sätten att börja dagen på. Dessutom hunnit med motion och att kamma ut håret på min mest hårömma dotter. Resten av dagen ligger framför mig, som den början på min framtid den är.

Vill man veta hur det går kan man göra så här:

Följ min blogg med bloglovin

Iskallt och myggfritt

Sällan sticks en mygga i februari. Inte på våra breddgrader i alla fall.
Idag blev jag däremot myrbiten! Med andra ord så är det sant. Det lilla svarta jag såg i handfatet häromda'n var en myra. Liksom det som kilade iväg igår när jag städade. Efter duschen, under pågående torkning av kropp, stack det till i mitt armveck. AJ! Myrmarodör. Myra som dör. Är världen helt upp o ner?

Myror. Nu? Inne? Fast det är klart. Hade jag fått välja så hade jag också valt inne. Men ska de inte sova eller nåt? Kanske var det en Muminmyra som vaknat alldeles för tidigt? Eller en nattsuddare som inte gått och lagt sig än? Hoppas att det var den enda. Att den som stack inte har med sig en sån.

Annars får våren gärna komma. Kvittrarna fåglar ute idag. Vi hoppar på livet. Eh, lever på hoppet.
Och nu - en lista ska skrivas. Mat ska handlas. Promenad ska gås. Gåsamarsch? Vem vet.

Blomkålsgratäng med köttfärs

Ett blomkålshuvud - delas och kokas (inte för länge)

Köttfärs av valfri sort (beroende på LCHF eller inte)

Smält smör och stek 2 lökar och en paprika, blanda i köttfärsen och bryn den ordentligt. Blanda i 2 grovt rivna morötter. Häll i lite soja. Låt puttra. Krydda med salt, svartpeppar och ev paprikakrydda. Eller vad du gillar :-) Häll över 2-3 dl vispgrädde. Låt koka in lite.

Bred ut hälften av blomkålen i botten på formen, bred köttfärsröran över. Fördela resten av blomkålen över och strö över rejält med riven ost. Gräddas i 175º 15-20 min.

Qoolt presentationsprojekt

Nätverk är aldrig fel och Siv af Sweden har alldeles, alldeles nyss, startat upp ett projekt där speciellt kvinnor kan presentera sin blogg. Både på bloggen och Facebook. En kul grej för att hitta liksinnade eller oliksinnade. Eftersom kontakter är bra att ha - både kvinnliga och manliga - så hänger jag på!

Verifieringsordstolkning

Är det fler än jag som vänder till olika betydelser och ord av de bokstäver man ska skriva in bl a till bloggkommentarer o dyl?

Började med fisfiath för ett tag se'n. Fis-Fiat, går på gas, va?

Nu är jag fast. Tyvärr har jag inte skrivit upp allt det viktiga jag värkt fram så det är borta med vinden. Eller på den. På vår röriga vind hittas inte nåt i brådrasket, nämligen.

Kolla själva, det kan bli riktigt kul ibland. Nu ska jag åka på musikal, "Sagan om den fula ankungen". Denna eminenta föreställning uppförs i Ljungberg missionshus och två av dem som flaxar omkring på scen tillhör mig. Vi får flyga hem till en minitjejkväll efteråt, grabbarna och resten av tjejerna är på annat håll.

Kvällens stora fråga blir; Flip eller flop, Dolph? Kanske ska vara drip eller drop eftersom han tydligen ska krossa is. Icebreaker har annan betydelse over there, kanvetta :-)

Det såg bra ut

Nej, det stod inte så. Tänk om det hade gjort det? Vem skulle bedöma det? Vems smak är den rätta? Hade man velat få den bedömningen? Hade nog renderat en anmälan av nåt slag, tror jag.

Det stod istället att det visade inga tecken på cancer. Klämkäcka mammografiundersökningen jag gjorde förra veckan, alltså. Och det måste man väl säga är ett tecken på att det ser bra ut?

1 år som bokstavstroende

Idag - vet inte varför jag minns det - är det ett år se'n vi gick över till den mörka sidan. Vi hänger oss numera åt omåttligt fettfrossande. Dag ut och dag in. Till och med i dagsljus. Vågat värre.
Det enda vi äter är tjocka skivor rent smör och litervis med fetaste grädden. Ibland toppat med drypande baconbitar. Fettet droppar och rinner längs våra hakor.
Det förpestar vårt kök, främst spis och fläkt. Usch.

LCHF. Low Carb High Fat. Detta som di lärde tvista om. Numera i en lite mindre bitter ton, men fajtas gör man. Livsmedelsverket mot bland andra Annika Dahlqvist. "Fettdoktorn", vilket smeknamn. Rockar fett.

Skolans värld med hem(sk)kunskap à la tallriksmodellen styr barnens syn på mat. Jag har flera döttrar som befinner sig i deras våld. Tro mig, jag vet hur det pratas och läggs fram. Recept med lightprodukter hit och dit. Akta dig för fett! Ät hellre konstiga tillsatser och onaturligt framställda "livs"medel. Morrar varenda gång jag hör nåt från de lektionerna och hotar med att gå dit och läxa upp de s k pedagogerna. Av hänsyn till döttrarna låter jag bli. Än så länge.

Nu skulle jag ju inte reta upp mig utan istället fira mitt första år som lågkolhydratare. Så himmelens negativ som jag var mot detta från början och så blev det så bra! Tänk om jag vetat tidigare hur bra jag skulle kunnat må. Alla mackor, all pasta som jag proppat i mig genom åren. Detta jag var så säker på att inte klara mig utan. Så var det sånt som fått mig att må dåligt. På flera sätt.

Uppsvälld, gasig mage. Varje dag. Ständigt. - Borta!
Blodsockerfall och matilska av stora mått - Borta!
Äta 6-7 ggr/dag - Nu räcker det med 3-4. Blir billigare!
Mjäll - Borta!
Torr hud - Borta!
Förkyld ofta - inte alls så ofta
4-5 kg "extra" som jag iofs inte led av - Borta!

Finns säkert mer som jag inte kommer på just nu. Jag mår helt enkelt mycket bättre av att äta på det här sättet. Enligt denna kosthållningen, inte dieten. Basta! Inte pasta :-)

Därmed inte sagt att jag tjatar på andra om det. Alla har rätt till sitt tyckande. Jag kan svara på frågor och komma med tips som har hjälpt mig, men därifrån är det upp till var och en att göra vad man vill med info:n.
Jag håller mig här. På feta sidan. Utan sött och lätt. Inte svårt alls!

7 dödssynder

OK, inte riktigt. Men sju saker om mig som jag lovade häromdagen:

1. Jag har en annan, "hemlig" blogg. Tänker naturligtvis inte tala om vilken så det är ju egentligen inget riktigt avslöjande... Ibland är det bara så jäkla skönt att kunna skriva precis vad som helst!
2. Min bok är påbörjad! Nu har jag sagt det så nu får jag ännu en anledning att skriva varje dag.
3. Tyvärr har jag svårt att släppa "perfektådran". Inte så att jag eller vårt hem är i perfekt form, däremot så vill jag gärna att det jag gör och lämnar ifrån mig ska vara lite mer än perfekt. En ekvation som oftast är svår att få att gå ihop. Vadå? Bekräftelsebehov? Nähääääää...?
4. En gång glömde jag (vi) ett barn i hallen hemma när vi åkte iväg. Sittandes i ett babyskydd till bílen. Men vadå? Vi hade med hunden, vagnen och resten av barnen. Förlåt, Jennie. Hoppas du inte fått alltför stora men av detta. Vi kom på det ganska snabbt ändå!
5. Jag har fastnat med en arm i bakre sidorutan på en Ford Taunus, med huvudet i olika staketvarianter och naturligtvis med tungan på en lyktstolpe. Varför dö nyfiken?
6. När jag var 15 solade jag från kl 8 tills solen gick ned - i två veckor när min kille var utomlands. Plus smörjde in mig i brun-utan-sol. Jag vann! Till hans stora förtret var jag brunare.
7. Jag var dökär i Vargtass. Ni vet han i Macahan. Han spelade in en skiva och uppträdde på Gubbakulan i Vrigstad. Strax innan de fick lägga ner, tror jag.

Sex på lasarett ger blåmärken?

Det måste väl bero på vårdgarantin eller nåt?  Jag kollade tiden flera gånger innan jag fattade att jag skulle vara på Ryhov 18.00. Klockan sex på kvällen? Jo, det står en etta framför krumeluråttan.

Igår kväll infann jag mig alltså för att göra mitt livs första - och förhoppningsvis enda - UKG. Ultraljudsundersökning av mitt slående hjärta. En stund som inte var alltigenom angenäm. Vis av alla de ultraljudsundersökningar jag genomfört  - när det funnits ett eller flera barn i min växande mage - så trodde jag i min enfald att det skulle vara smärtfritt. Ånä, inte för mig.

Kan säga som så här; Hade jag trott att jag skulle klara en tatuering vid revbenen så hade jag nu tagits ur den villfarelsen. Det tunna skinn som täcker min bröstkorg skyddade inte mot en stenhård doppel (heter det så?) och den är ju inte ens spetsig. Lätt för blåmärken har jag också.

Där låg jag och vred mig efter de instruktioner jag fick, försökte tänka på nåt annat men lyckades dåligt. De ljud som maskinen gav ifrån sig var inte alls lika späda och mysiga som de man hör när man lyssnar på barn i maggen, inte. Här var det rejäla visslingar och rop, minsann.

Killen bad mig bl a dra in snabbt genom näsan (luft, alltså) för att se om allt gjorde som det bör. Se'n frågade han om jag tränar regelbundet. Hmmm, undrar om det är bra eller dåligt? Att få den frågan så, menar jag.

Vi får väl se vad resultatet säger om det. Än så länge slår det.

Grundlurad!

Redan i torsdag talade min käre gubbe om för mig att den kommande helgen skulle jag bara njuta. Han skulle handla, laga mat och ta hand om allt annat. Jaha, tänkte jag, och skillnaden är...? Han är ju en sån där som gör sånt så jag tar det som självklart när det händer. Det är inget överraskande.

Freda'n kom och han grejade fotbollsträningsskjuts och började med käket när han kom hem. Vi äter klockan sju var beskedet jag fick. OK. Flera av barnens reaktion var ; "Kommer det nån hit eftersom vi ska äta just då?" Nä, svarade jag, det passar väl då, bara. Reflekterade inte över att det var ett visst klockslag även om vi aldrig har bestämda såna annars.

Jag hasade omkring i mysisar med håret lite lagom på svaj. Osminkad och glasögon istället för linser. Vadådå, vill man ha det bekvämt så. Och det var ju bara vi i familjen så...
Jag var i köket och skulle assistera men blev ivägschasad. "Flytta på dig, ta ett glas vin eller byt om eller nåt." Jaja, jag kan väl uppoffra mig och sätta mig vid datorn en stund då, tänkte jag och lommade iväg.

Hann precis logga in och kolla kommentarer, hittade min första award och satt och läste om den när jag hör nåt jag känner igen. Någon som frågar om de får låna toaletten. Helenas röst! Men de är väl hemma i Trelleborg?
Tittar upp och där står de, hon och Micke. Underbara vännerna. Jag skrek rätt ut! Fattade ingenting, vi sågs ju förra helgen. Vad gör ni hääääär???
Detta hade de hållt hemligt i två veckor. Va? Har nån lyckats lura mig? Jag som har koll på allt? Så glad som jag blev, det har jag inte varit på hur länge som helst!!! Var tvungen att nypa dem för att se om de verkligen fanns där :-) Vi hade en trevlig kväll (och natt) innan vi slocknade framåt morgonen.

Klev upp efter några timmar och var fortfarande förundrad över att det hade hänt. Snacka om blåsning.
Vi tillbringade dagen i halvslumrande tillstånd allihop. Jag hade haft som förslag att vi skulle sammanföra dessa goa vänner med ett annat par vi känner, kanske redan denna lördag nu när de ändå var här. Nähä, det funkade inte av nån anledning.

På kvällen var det start för matlagande igen. Jag tyckte de skalade en massa potatisar till gratängen men ryckte på axlarna. De är väl hungriga eller så blir det rester tills imorgon, var ett par förklaringar som dök upp i min trötta hjärna.
Där står jag och hänger och råkar titta ut. Men...vem kommer nu? Är inte det Calles bil? Kommer de ändå? Kikar ut igen och där står det fler... Återigen ett avgrundsvråååååål. Återigen har de lurat mig!

Vilken överraskning! Min man och flera av mina vänner har ordnat detta bara för mig. Snacka om att det var precis vad jag behövde. Och vilken tur att jag hade fräschat till mig lite i alla fall.
Presenter överlämnades och jag lät som en gammal repig stenkaka, kan jag tro. "Men, är det sant? Hur har ni kunnat hålla tyst? Hur länge har ni planerat det?" Om och om igen. Hela kvällen och natten.

Tack alla älskade vänner och min underbara familj. Den här helgen går till historien som en av mina bästa, jag lovar.

Olidlig spänning

Förstår att hela bloggvärlden håller andan för tillfället. Väntan på mina "avslöjanden" måste kännas oändlig. Tyvärr måste jag göra er besvikna. Ni får försöka klara er lite till.
Egentligen har jag precis hur mycket som helst att skriva om just nu. Inte bara listor med värdelöst vetande om min ringa person.

Bland annat ligger en helt otrolig helg på tur. Den berättelsen kommer också. Liksom annat som inte är på långa vägar i klass med den vad gäller trevlighet. Tyvärr är inte mitt skrivande kompatibelt med min nuvarande brist på koncentration och lugn. En mage som skriker - inte på grund av matbrist - och ett hjärta som slår för annat än mina älskade, lägger hinder i vägen.

Jag lär hämta mig och återkomma när allt faller på plats. Tills dess; Håll ut!

Ljus i mörkret

Bloggandet är lite menlöst och tråkigt från mitt håll nu, känns det som. Det finns olika anledningar till det, saker som kanske kommer att stötas och blötas här nå'n gång. När rätt tillfälle dyker upp.


Därför blev jag extra rörd och lycklig över att jag i fredags fick utmärkelsen Kreativ Blogger. Från 2 olika håll! Lika glad för båda blev jag naturligtvis. Just nu behövs varenda litet ljus och dessa två lyste upp mitt mörker. Tack, Fokus mot framtiden och Lairama!
 
Båda dessa bloggar är sådana jag följer varje dag och jag skulle med lätthet kunna studsa tillbaka denna utmärkelse till dem om det hade varit tillåtet.
Nu är det ju inte det utan jag ska istället vidarebefordra den till några andra (helst sju stycken) som jag anser är värd den. Dessutom så ska jag avslöja sju saker om mig själv, sånt som inte är allmänt känt.
Jag börjar med att skicka den vidare till dessa två så återkommer jag med de spännande avslöjandena senare :-)

Inna
Ystrasystra