onsdag 30 september 2009

Fryst läge

Ikväll har jag - på egen anmodan men på makens begäran (dold sådan *s*) - inventerat våra frysar. Han tycker det är jobbigt att komma hem och inte veta vad som ska lagas till. Känns som att jag själv har drabbats av den vissheten nån gång. Hmmm...

Många ggr har vi bestämt att vi ska greja matsedel. Vi har gjort det några ggr också, tro inte annat. Eller vi och vi...

Det är skönt att ha nåt att gå efter även om det inte slaviskt behöver bli just den da'n det står på. Nu är det alltså dags igen. Förråden är genomgångna så nu är det bara att utgå från det.

Började med att slänga i en köttklump i en gryta så den fick koka några timmar. Dillkött ska det bli imorgon. Allt är klart förutom att fixa till såsen och tillbehören. Det grejar min fenomenala familj imorgon när jag är på galej. Ska på trav för första gången i mitt liv. Åby, minsann.

Jag har fått klara mig allena i vårt stora hus nästan hela kvällen. Make och son på speedway (Heja Lejonen!) och döttrarna stack iväg på annat. Då blev det träning också eftersom jag hade BESTÄMT det. Måste ta det där bestämmandet mer på allvar!
Får extra energi när det blir av så varför låta bli? Bara för att tiden inte finns. Resonerar som så att numera är det bättre med lite än ingenting så då får jag skaffa mig tid. Ta den i hampan och köra. Liksom.

Nu ska jag äta lite goda pannbiffar med sallad, sen blir det en kopp te med Persbrandt. :-D

Till min älskade familj


Jag fick en tankeställare idag. Fatou skriver om hur viktigt det faktiskt är att uppskatta människor för det de är, inte det de gör.

Detta är inget nytt ens för mig, det är inte det jag menar. Däremot så vet jag med mig att jag kan vara kass på det emellanåt. Konstigt nog mot mina närmaste, det är lättare mot någon som är lite mer på avstånd. Jag brukar ge komplimanger till t ex jobbarkompisar, affärsbiträden och andra, jag säger om jag tycker någon gör nåt bra, visar att jag uppskattar dem för att de finns.

Men hemma... och till resten av familjen. Vad gör jag? Suckar, stönar och stånkar över det som inte är bra. Hur litet det än är i förhållande till det som faktiskt är bra, eller åtminstone OK. Jag är kanonbra på att lyfta fram negativa saker. Hatar mig själv när jag gör det. Riktigt hatar.

Ändå händer det alltför ofta.

Jag vill verkligen jobba bort detta. Jag vill att de ska känna att jag älskar dem över allt annat och precis som de är. Nu ska jag lägga till det i mitt träningsprogram, det blir en utmaning. Varje gång jag är på väg att slänga ur mig nåt negativt ska jag svälja och räkna efter. Tänka på allt det som är fint och positivt. För det är det som väger över.

Jag har en underbar, härlig familj. Ni är bäst och jag är tacksam för att ni står ut med mig.

Träning v 39, sammanfattning

Måndag Motionscykel 20 min
Tisdag Motionscykel 20 min+20 min
Onsdag
Torsdag Motionscykel 20 min
Fredag
Lördag Styrka 35 min + PW 40 min
Söndag
155 min, 2 tim 35 min - ingen kommentar.

tisdag 29 september 2009

Uppåt väggarna fel

Svärmor lovade i ett svagt ögonblick att hon skulle tapetsera Jullans rum, om vi köpte hem grejer till det. Helt OK present till födelsedagen (som var i maj) tyckte vi.
För några veckor sedan blev det äntligen hemhandlat. Fondvägg skulle det vara minsann. Beslutsångesten dunstade ur porerna innan valet var gjort.

Nu har hon slitit med förarbetet på egen hand (småhjälpare har bistått emellanåt) några da'r och idag var det startdags.
Farmor och hon gick loss på fondväggen direkt. Efter att ha satt upp tre våder ska de öppna en ny rulle. Det är inte likadant!!! Vi har fått två olika sorters tapeter. Lagen om vadå? *suck*

Troligen kommer det att räcka ändå, men de var tvungna att dra ner det uppsatta och därför måste det slipas igen. Vääääntan fortsätter. Systeryster Jennie får husera nattgäst nån natt till.

Sonen har varit iväg på mönstring, kom hem lagom förbannad idag. Redan i deklarationen man skriver i vid första gallringen talar man ju om ifall det finns skador o dyl som påverkar inför militärtjänstgöringen. I hans fall foten som bröts för 3 år sen och fortfarande inte är OK.
Varför ska våra skattepengar läggas på resor o dyl till såna som ändå skickas hem utan att få göra alla tester? Det var ju rätt många som drabbades av samma sak. Tid som de kunde lagt på nåt vettigare gick till spillo.

Min egen dag har varit snabbt övergående. Attans vad det rinner iväg när det är fullt upp. Är ganska stolt över att jag klarade dagen på egen hand. OK, lite har jag väl frågat om, får väl se om jag ändrar uppfattning om min insats tills imorron bitti :-)
Jag som brukar dra mig för att ringa till folk har ringt och ringt och ringt. Det är ju riktigt sköj!
Folk från olika ställen i södra Sverige har drabbats av mig, liksom chaufförerna. Fast de kanske inte tycker det är lika kul?

Nu blir det kanske lite träning innan jag kryper ner och fortsätter Svart fjäril.

måndag 28 september 2009

I mörkret är alla katter grå

Det har varit en spännande dag på jobbet, redan imorgon lär det bli än mer spänning. Jag ska klara mig på egen hand (nästan) minst halva da'n... Ojojoj, de är modiga.
Jag som är virrigheten personifierad. Eller var det nån annan? Minns inte.
Tror faktiskt det ska gå bra, känner redan hur det kliar i fingrarna att få ta tag i allt.

Det jag hoppas på nu är en natt med mindre störningar. Kattskrället - som alltid håller sig ute annars - skulle plötsligt springa ut o in flera ggr. Det är ju inte låga volymen på skriken så svårigheten är stor att ignorera och somna om. En av gångerna fick jag för mig att det var en annan katt som smet in. I mörkret är alla katter som bekant grå.

Efter att ha stekt en stor laddning pannbiff och precis tagit ut en köttfärslimpa ur ugnen så ska jag snart förbereda mig för att vara studsklar imorgon bitti.
Och om någon trott nåt annat - nix, ingen träning idag. Helt o hållet fokuserad på nya uppgifterna :-)

söndag 27 september 2009

Mot bättre vetande

Några av döttrarna går omkring i ballerinaskor och korta tights i höststormen. De behöver skor/stövlar och faktiskt också nya jeans. Känns lite kymigt att släppa iväg dem på det viset, nämligen. Nu brukar ju tjejer i den åldern behöva uppmanas att ta på sig mer i alla fall, men om man inte ger dem möjligheten är det inte lätt att gnälla.

Vad gör man när man vet att det är lönehelg och precis packat med folk på stora köpcentrat? Väger alternativen mot varandra. Åka idag och förhoppningsvis få allt avklarat på en gång eller ta det en kväll i veckan när jag helt säker kommer att vara utbombad i hjärnan efter allt nytt? Svårt val. Pest eller kolera.

Det blev pest. Så nära ett panikanfall har jag inte varit på mycket, mycket länge. Det började bra med att vi ordnade stövlar till de tre som skulle ha det, i den första skoaffären. Utan gnäll. Utan att någon blev tjurig på en annan för att "dem vill jag ha, måste du köpa likadana?". Tre par stövlar betalades och sedan var det "bara" resten kvar. Första affären och två jeans grejade. Höll på att bli en ordentlig miss där. En av tjejerna hade provat ett par jeans som satt perfekt. Bara det att de kostade 1499:-!!! Tur att syrran upptäckte det :-) Nänä, det blir det inte tal om, lite mer måste pengarna räcka till. Tillbaka på hyllan med dem.

Nästa affär. Ett par jeans till grejade. Pustade ut. Nu var det bara lillan kvar, hon har önskat sig jeanstights, hett och länge. Det var inte smidigt att hitta i hennes storlek, gav upp och grejade annat istället. Några tröjor och sen heeeeem!!!

Fasiken vad jobbigt med en sån massa folk som ränner fram o tillbaka! När jag börjar känna så så förstärks alla ljud. Nån som märkt av det? Helt plötsligt var jag svettig och det susade i öronen. Alla korsade och tvärsade framför mig. Det var ljuvligt att komma ut i luften.

lördag 26 september 2009

Duktigt duktig

Idag har jag varit riktigt duktig. Fast egentligen inte. Jag är inte överens med det ordet och innebörden av det. Det känns som en klapp på huvudet av nån annan, inte att det är jag själv som är nöjd. Det ligger inte i betraktarens öga att säga vad som är bra för/av mig.
Jag vet vad jag vill och vad jag mår bra av. Som jag skrev häromda'n så är jag en "doer", mår gött när jag gör saker.

Idag var jag ju på benen i ottan och även om jag satt vid datorn och drönade länge innan frukost så har det hänt annat efter det, allt innan kl 11! Kylskåpsstädning (en liten iofs), 3 tvättar, träning av överkropp och en snabb runda i skogen. Lite surfande emellan aktiviteterna, naturligtvis :-).
Lunchen idag bestod av överbliven chili con carne (attans stark kan jag lova) utspädd med mera bönor och kokosmjölk. Slängde i broccoli, morötter och blomkål för att fylla ut (och kanske få bort lite hetta) och det blev riktigt mumsigt.

Så till det där med duktighet då. Varför är det viktigt att tala om hur duktig man är? Är det viktigt? Är det rätt ord att använda när jag berömmer nån annan? Jag tycker nog inte det. Om det inte handlar om en hund. Eller vår knäppa katt när han lyder på "sitt!".

Vad är duktigt egentligen?
Menar absolut inte att man inte ska vara stolt över sig själv om man är nöjd med något, eller till och med själaglad. Delad glädje är dubbel glädje!
Positiva kommentarer är alltid roligt att få, små hejarop kan göra underverk. Men klappen på huvudet klarar jag mig utan.

Jag sträcker på mig och ger mig själv en mental puff i ryggen. Idag är en bra dag för mig, jag är nöjd med det jag gjort.

Undar förresten om Anna Anka känner sig Ducktig? Lågt, jag vet...

Lite gör skillnad trots allt

Jag gnatar ju på om att jag känner att jag tränar mindre än vad jag vill. Och så var det detta med om musklerna faktiskt blivit större ändå. Bad ungarna ta några bilder och minsann.

Visst är det lite skillnad? Om jag nu kanske har ett par styrkepass i veckan på ca en halvtimme/gång så är det inte mer, ibland inte ens det. Denna har det bara blivit ett, har helt enkelt inte hunnit med. Kvällsjobb och shopping och en och annan fotbollsmatch tar sin tid :-)

Slutsats av detta? OM, jag säger OM jag nu skulle satsa riktigt på allvar, så skulle det nog kunna bli lite muskler, trots allt. Blev extra peppad idag när jag tittade in hos Fitnessgurun Sid som har jobbat med en tjej som jag tycker lyckats strålande med det hon har satt sig för. Starkt, jobbat!


September -09


Februari -09


Januari -09

Bilden stämmer ju inte

Idag när jag loggade in så kom jag på en sak... Bilden i headern stämmer inte. Även om träningen inte är så frekvent som jag vill för närvarande så är mina armar större än så *s*. Kanske får fixa ny bild och bevisa det?
Viktiga saker så här på morronkulan.

Lördag morgon klockan sex

Då är det väl meningen att man ska sova? Liksom? Typ?
Ånä, inte mamma Bitte. Hon vaknar - efter att ha haft The Ark i huvet hela natten. Inte hela bandet, riktigt så tomt o stort är det inte därinne. Men "It takes a fool to remain sane...". Runt runt snurrade den så fort jag vaknade till. Undrar om den inte var med i drömmarna också, förresten.

Anledningen till detta är att käre maken har den som ringsignal och så har folk fräckheten att ringa till honom. Va? Det är taskigt mot mig, tycker jag. Ska jag verkligen behöva höra den låten hela natten fast det inte ringer?

Jaja, får väl stå ut med att han har vänner då. *s*

Har sagt det innan att jag gillar tystheten och lugnet på mornarna så jag lider inte speciellt just nu. Goa familjen sussar och jag knapprar. I lugn och ro.

Igår stegade jag ut från jobbet för sista gången. Det kändes lite konstigt att stänga ned datorn och lämna tjänstekortet, rensa telefonen och packa ner den, och allt annat man gör när man lämnar ett arbete. Blev några tårar på väg ut till bilen, som väntat.

Sen var det borta! Nu är det annat som gäller. Jag firade detta genom att åka till A6 och trängas. Visst, jag var medveten om att det var den 25:e och lön, men redan vid lunch? Det var nästan som Ullared. Nä, nu överdrev jag.

Lyckades - trots att jag inte var på shoppinghumör - få med mig en hel del hem. Brukar vara så att när jag är på jakt efter nåt speciellt hittar jag inte ett skit som jag tycker är snyggt. Och tvärtom. Speciellt om jag inte har råd. Då hänger det alltid nåt som ropar "köp mig" i varenda affär. Nu var det som sagt lön och det gäller att skynda sig att handla innan pengarna tar slut *ler*. Skyller på att jag måste vara snygg på nya jobbet. Det är väl giltigt skäl? (Säg ja...)
Kom som sagt hem med en del kassar och vet ni vad jag kom på? Mina tjejer är så stora nu att de brukar låna mina kläder. Alltså var det ju till - minst - tre stycken, det där. Stillar samvetet med det i alla fall.

torsdag 24 september 2009

Pirr i kroppen och vemodskrydda


Idag har jag - som representant för min nuvarande arbetsgivare - varit på företagsbesök hos min blivande. Ja, arbetsgivare, alltså. Man har jag, det räcker med en. Speciellt en sån underbar som jag har :-)

Där satt jag med ett gäng av mina blivande arbetskamrater och bara mös. Skojade och plojade som en i gänget. Innan jag ens börjat! Jag har levt på det hela dan (det och lunchen med älsklingen, förstås *ler*).
Tror faktiskt inte att det någon gång känts så bra inför en anställning utanför "den inre kretsen" som nu. Det bådar väl gott?

Ändå sitter jag här med en blomsterkvast bredvid mig och är lite sorgsen. Jag kommer ju att sakna mina jobbarkompisar här också. Avsked är alltid kryddade med en nypa vemod.

Jag väljer att rida på den positiva vågen och borsta bort vemodskornen. Framåt, kamrater!

Nedräkning

Idag är det näst sista da'n på jobbet. Känns lite underligt, faktiskt. Trots att det är detta jag vill så blandas känslorna i kroppen och knoppen.
Övervägande åt förväntan och spänning, jag ser verkligen fram emot detta. Och bävar. Alltid pirrigt att börja på nåt nytt där man inte är bombis på allt. För det är jag naturligtvis alltid annars! *s*

Det är fullt upp in i det sista de sista dagarna på gamla (måste jobba i förväg så de klarar sig utan mig *ler*) så tiden går fort. Tur det. Jag är inte precis den tumrullande sorten. Fart o fläkt ska det vara!
Jag blir mer stressad av att ha för lite att göra så jag tror att mitt nya kommer att passa mig som handen i handsken. Där går det inte att lägga nåt på hög, leverans direkt är det som gäller. Spännande!

måndag 21 september 2009

Gripen på rea

Oj, en desperat snattare är min första tanke. Nu var det inte så utan det var detta det handlade om.
Tänk vad intresse och inställning tolkar ens intryck :-)

Straffad för dubbelarbete

Säger som Sverker: ”Ska det vara så? Är det meningen att det ska vara på detta viset?”
Har börjat fundera så smått på att det faktiskt närmar sig övningskörning för mina tvillingtjejer. Då kommer de irriterade tankarna som ett brev på posten.

Och ja, jag har faktiskt jobbat på Posten så jag har fortfarande förtroende för att breven kommer fram. Nu var det iofs när det fortfarande var värt att kallas Posten och man hade samhörighetskänslor med kollegor landet över. Ni vet hur motorcyklister och långtradarchaffisar brukar heja på varandra? Så var det nästan. Spelar ingen roll om jag var från Korpilombolo eller Torekov. Såg man en postis så vinkade man (nästan *s*).

Nu var det inte det jag skulle svamla om. Min irritation ifråga om övningskörningsförfarandet har med avgiften för handledarkursen att göra. Vi har alltid behandlat våra tjejer som de individer de är. Likadana kläder förekom kanske första månaden och var oftast skänkta av beredvilliga släktingar som tyckte det var sååååå sött med två små likadana gullungar.
Men hur kul är det i längden? Inte för dem och inte för oss. Tycker jag.

Till det individanpassade igen. Jag accepterar och är beredd på att vi ska betala dubbla avgifter till körkortstillstånd o dyl, det är självklart, de är som sagt två stycken. Men… kostnaden för handledarkursen, där tycker jag det är fräckt att ta dubbelt betalt. Får jag två stolar jag ska hoppa emellan? Ska jag gå dit vid två olika tillfällen? Lär jag mig dubbelt så mycket?

Där kan jag inte hålla med om att det är som vilka syskon som helst. Oftast går man inte på handledarutbildning för flera barn samtidigt (förekommer kanske i väldigt sällsynta fall) så det känns inte som att det är lika villkor. Där kan man välja. Skulle se nåt ut om jag sa till en av tjejerna att hon får vänta eftersom vi ska anpassa oss efter systemet.
Iofs tycker jag det skulle vara så att man tar en handledarkurs som sedan gäller ett visst antal år och inbegriper möjlighet till att övningsköra med flera barn under den tiden.

Är jag helt fel ute?

Göra gör mig gott

Jag är en sån där som mår bäst när jag gör saker. Eller rättare sagt, när jag får saker gjorda. Speciellt som det har legat i virtuella högar i mitt bakhuvud.
Det har blivit lite avbetningar i helgen och det känns gott i själen. För att inte tala om hur gott det känns i kroppen efter gårdagens träning. Tycker faktiskt träningsvärk är rätt skönt :-D

Igår blev det både kroppsligt och mentalt. Om man kan kalla ett halvårs avbokande mot bokföring mentalt, vill säga. För mig känns det så. Jag sitter där och gör. Det stärker mig. En sak mindre på min inre lista.

Sen har det ju blivit lite annat utfört också, skrubbat duschen ren från kalk och diverse annan skit bl a. Lovade mig själv dyrt och heligt när den gamla duschkabinen rök ut och ett nytt badrum – utan kabin - påbörjades, att här ska det minsann hållas rent! Jaja, det städas naturligtvis men de där riktiga grovrengöringarna är inte lika frekvent förekommande som jag skulle önska.

Nu väntar ugnen. Och tvättstugan. Och annat. Fast inte förrådet i hallen för det har ungarna grejat. Värsta stället i huset, tror jag. Eller är det vinden, kanske?
Äsch, bättre att släppa det och ta det när det kommer. Liksom :-)

söndag 20 september 2009

Månadsmätning september

Bättre sent än aldrig, skulle mätt för ett par veckor sen men eftersom träningen gått på sparlåga så har det inte känts relevant. Nu har jag i alla fall gjort lite mer sista veckan så då så...

Mått i nuläget:

69.9 (+0,5) kg
Överarm 31 (-)
Lår 56,5 (-0,5)
Vad 36 (-)
Stuss 98 (-5)
Midja 73 (-1)
Höft 88,5 (-0,5)

Detta är jämfört med hur det såg ut i augusti. Vågen visar några hekton mer, om det är för att jag vägde mig på fastande mage sist eller inte spelar kvittar, liksom. Jag är inte ute efter att gå ner så varför bry sig? Anledningen till att jag har med vikten öht är för att visa andra (och mig själv) att jag LCHF funkar även om man inte vill gå ner i vikt. Min kropp har tappat ca 5 kg sedan jag la om kosten och sen har det stannat. Helt enkelt för att det är så här min vikt ska vara.

Träning v 38, sammanfattning

Eftersom jag ska hålla modet och träningsångan uppe med hjälp av bloggen så gäller det ju att lägga ut lite rapporter;-)

Måndag Motionscykel 20 min
Tisdag Motionscykel 20 min, promenad 45 min + styrka 30 min
Onsdag Motionscykel 20 min
Torsdag Motionscykel 20 min
Fredag Vila
Lördag Promenad 1 timme
Söndag PW/jogg 35 min + styrka 30 min

Totalt: 280 min, dvs 4 tim 40 min
Det börjar ta sig, även om det inte är riktigt uppe i de 5 timmarna och mer som det var i vintras...

Är man redig eller?

Klockan sex (!) var jag uppe och satte mig i soffan med datorn. Inte bara för att jag tycker det är skönt - för att inte säga ljuvligt - att få egentid på mornarna. Det är tyst här ute på landet och det njuter jag av. OK, vi bor vid en stor väg men den hör man inte. Speciellt inte vid den tiden en söndagsmorgon.
Nej, jag hade vissa störningar från andra sidan sängen. Min lille älskling låter lite på nätterna när han är förkyld :-)
Bättre att stiga upp då. Jag hamnade i bingen redan halv 10 igår så sömnkvoten var väl fylld.
Knäpper på datorn och då vill den minsann installera viktiga uppdateringar. OK, gör det då.
Detta kommer att ta ca en timme och du får absolut inte röra nåt. Typ :-)
Men hallåååå, jag skulle ju slösurfa nu! Kröp ner under täcket och slöslumrade istället. Nu är jag seg som en kokosboll.

lördag 19 september 2009

Det jag tjatar om just nu


Vet att jag är tjatig men så har jag väntat länge också. Ett par bilder från hur det ser ut idag. Tak och väggar och matta på golvet. Vill ha "mysmöbler" hit men det får bli en senare fråga. Kan ju inte få allt på en gång :-)

Hur bra får man ha det?

Igår när jag kom hem till ett nystädat hus (tack, barnen!) fick jag ett glas svalt, vitt vin i min hand. Maken gav mig en kyss och sa åt mig att sitta i solen en stund så skulle han greja lite käk. Inte mig emot!
Efter maten kröp jag ner i ett badkar jag inte själv hade behövt fylla. Kände hur värmen spred sig och hur jag slappnade av i hela kroppen. Mmmmm...
Låg där och sippade på mitt vin en stund. Passade sen på att städa kroppen från diverse saker som var för mycket för min smak. Ni vet, tånaglar och så. Kanske ett och annat benhår. Skinn på hälarna.
Gick sen ut i uterummet (fattar fortfarande knappt att vi har ett!) och smörjde in fötterna. Hmm, det fick jag alltså göra själv... Fortsatte njuta av vinet.
Där satt vi se'n, vi som var hemma, och bara var. Tände ljus och lyssnade på musik. Lillan spexade, klädde ut sig till tomte bl a. Ingen TV eller dator. Vad ljuvligt det är emellanåt!

Kom ganska tidigt i säng och sen var det som sagt lite mankemang med sömnen, men jag mår ändå gott idag. Skjutsade tidigt till bussen som skulle ta Julia till Liseberg med fotbollslaget, hem och käkade frukost. Se'n har jag förberett för fortsatt arbete med bokslut, vi har lagt mattan i uterummet och nu är gubben och handlar stenbitsrom till laxsåsen.

Livet är ganska behagligt emellanåt :-)

Tecken på åldrande?

Igår kväll drack jag två magiskt goda koppar kaffe. Inatt har jag vridit och vänt mig sedan kl 2. Börjar jag bli gammal?
Nu sitter jag här efter att ha givit upp och pallrat mig upp vid sex. Med en magiskt god kopp kaffe.

fredag 18 september 2009

Den utstötte

Har precis avslutat denna bok av Sadie Jones, inte en krimmare för ovanlighetens skull, blir mest såna annars. Den här boken utspelar sig i England under 50-talet och handlar om Lewis som inte är riktigt som alla andra. Hans liv är inte lätt, milt uttryckt. Boken är annorlunda och läsbar, även om det inte var en fullpoängare enligt mig.

Nu ska jag påbörja Svart fjäril av Anna Jansson, får se om den rasslas igenom lika snabbt som vanligt. Brukar vara svårt att släppa hennes böcker.



TV-störningar meddelas till dom som har TV

Igår hände det igen. Jag har så många gånger ställt mig frågan varför den rullande remsan i överkant av TV:n visas vid sändningsproblem. Om jag inte kan se den aktuella kanalen så kan jag heller inte se meddelandet eller hur? Och om jag kan se det så har jag inga problem med kanalen. Är det meningen att jag ska ringa till ev vänner och bekanta i det berörda området och tala om för dem att de för närvarande inte kan se den kanalen? Frågan är om de inte redan märkt det?
*kliar mig i huvet*

Latino i jänkarbil

Det var bara jag! Om någon undrade vad det var som hände på vägen mellan Skillingaryd och Vaggeryd, det var bara jag. Det var jag som höjde volymen på max och dansade latinodans sittande i min svarta Chrysler. Vayamos companeros!

Ber om ursäkt om någon ringde polisen och undrade om de fått in anmälningar om en hoppande person i stor bil :-)

Personligt/privat

Detta är nåt jag funderar ofta på. Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva om, men som känns för privat. Samtidigt vill jag vara personlig och inte bara krafsa ner nåt för att det ska produceras ett inlägg.

För mig är det viktigt att inte skriva nåt om min familj som de tar illa upp för. Det behöver inte vara några stora saker, det kan vara en anekdot som jag tycker är jättegullig och ursöt, men som kanske inte uppskattas av den det gäller. Är man inte anonym så är det ju alltid någon i närheten - en klasskompis mamma, en granne, någon som känner någon som känner någon - som läser. Vill de det, de som blir "uthängda"?
Nu menar jag inte att mitt liv är så himla intressant så det är allmänt diskussionsämne på byn, men jag tror ni hajar.

Som sagt, det finns mycket jag skulle vilja skriva. Men vill jag att alla ska få läsa? Ja, alla ska få läsa. Men vill jag att de ska veta att det handlar om mig?

Det är frågan.

torsdag 17 september 2009

Svinaktigt tangentbord

Om någon någon gång skulle få för sig att smörja tangentbordet med baconflott - gör inte det! Speciellt inte om du har ergonomiska tillbehör som används att rullas på. Droppa inte där. Det blir svinjobbigt, höhö...
Och klabbigt.

Min älskade man är omtänksam och häller över allt stekflott från baconen för att jag ska få tillräckligt med fett. Jättesnällt - liksom att fixa min frukost öht - men ibland rinner det över. Kan det bero på att jag är - som ungarna säger - en klabbemoster?

Tala förresten inte om för nån att jag äter vid datorn, det är strängeligen förbjudet. *hysch*

Igår var det en lååååång dag, upp vid 5 för att trampa en mil och sen gick det i ett tills åtta på kvällen. 13 timmars arbete klarar man då och då. Jag fick en hel del klart igår kväll så om jag fortsätter lite idag ska det nog lösas upp, det där stora orosmolnet över mitt huvud.

Allt arbete går ut över min träning, tyvärr. Utöver cyklandet - som jag trots allt är stolt över att jag orkar vid den tiden - har det bara blivit ett pass styrka denna veckan. Körde riktigt tungt på bicepsen så det känns i alla fall. Bevisar för mig själv att jag har gjort nåt, trots allt.

onsdag 16 september 2009

Som en boll...

...kommer utmaningen tillbaks till mig, som en boll...

Lairama gladde mig med att beskriva min blogg förra veckan och nu får jag lida för det. *hmpf*

Nädå, skojar bara. Jag plockar upp handsken och säger Klokrolig. Många kloka tankar med en skruv av humor och ironi :-)


Fast nu vågar jag inte utmana fler :-)

Funnen: Marcus Birro

OK, erkänner direkt. Jag är hopplöst efter min tid. I just detta ämnet vill säga. Naturligtvis har jag hört talas om honom i en massa olika sammanhang. Men... inte visste jag att det fanns en sån sida av denne Birro. Han skriver så jag bli alldeles tagen.
Ordbehandling på allra högsta nivå!

Isande vetskap

Jaha, nu är det kört! Fick skrapa rutorna idag. Känns inte helt OK. Redan?
Eller ja, det är ju mitten på september. Men det är redan.
Gick i skogen igår och njöt av solen och det lär bli lika fint idag, men redan???

Vi hade personaldag på jobbet igår och det kändes lite avslaget. Mentalt är jag nog nån annanstans. Redan :-) Om man slutar inom 2 veckor känns inte framtiden så viktig. Inte just den framtiden i alla fall. Resten av min framtid ser jag däremot fram emot!
Skippade middan på kvällen och åkte hem till familjen istället. Fick en del gjort i och med det; träning, hårklippning o dyl.
Ikväll blir det bokföring för hela slanten - jippeeeee! Eller nåt...

tisdag 15 september 2009

Kostråd att lita på i hemkunskapen?

Alltså, igår kom mina 15-åringar hem och berättade att de hade gjort nån slags test i skolan. På hemkunskapen skulle de knappa in vad de äter och så skulle datorn få fram ett resultat som visar vad de behöver ändra på. För självklart är det ju så att alla 15-åriga tjejer äter fel. Det vet ni väl?

Den ena hade fått beskedet att hon skulle minska på portionerna och dricka mindre mjölk. Och naturligtvis inte rödmjölk, max mellanmjölk.
Den andra hade fått svaret att hon äter för lite. Nu vet jag inte hur pass ärliga de var när de svarade. Vad jag däremot vet är att vi tjatar (fel, jag vet det också...) på att de ska ta mer mat. De är smaaaaaaaaaaaaaaaaaala. Och de äter lika mycket/lite båda två.

De behöver absolut inte dra mer på några portionsstorlekar eller fett o dyl. Tvärtom! De behöver mer fett och mer mat. Mättat fett är farligt. Flytande margarin används. Fy för rejält, ärligt smör. O s v. Skolan är sponsrad av Livsmedelsverket eller?

Jag blir riktigt irriterad. Mest för att det lätt spär på ett redan dåligt förhållningssätt till mat. Hur många i den ålder är det inte som redan sneglar på hur smala "alla andra" är och tycker att de är tjocka själva. Man får baske tänka sig för vilka signaler man sänder ut. Och kom igen! Det finns lite annat sätt att se på kost numera, tallriksmodellen har fått konkurrens. Vakna!

Menar inte att det är fel att försöka visa på att det finns saker som är mindre nyttiga att smälla i sig och att man kan tänka sig för, men detta kändes lite väl... vet inte, hittar inte ord...

måndag 14 september 2009

Svenska Hollywoodfruar

Sitter här och gapar samtidigt som jag känner hur jag skakar på huvet. Tittar på min man och hans blick säger samma sak. "Är detta på riktigt?" Jisses!
Mina mjukisbrallor jag drog på mig efter duschen känns extra sköna.

söndag 13 september 2009

Rallysöndag med soppkok och hattrick


Retursladden, en Energicupstävling, skulle bli den tävling som inte skulle bli av. Egentligen. Röda faran skulle inte luftas i år. Det var bara Midnattssolsrallyt som skulle köras. I gröningen.

Så blev Kalle, en nyfunnen kompis, sugen på att åka med. Han åkte på den gamla goa tiden. Den som svärfar & Co brukar berätta om med tårar i ögonen. Eller nästan i alla fall. Nostalgi på hög nivå är det. Tänk om vi hade fått vara med då. Bilarna gick sååååå mycket fortare fast de hade sämre motorer. Och sämre väghållning. Och vägarna var sämre. Men det gick snabbare. Troligen för att de var så mycket bättre chaufförer.

Nu var vi ju inte med då utan får nöja oss med nutiden. Konstigt, men Kalle tyckte det gick fortare i denne lille Compacten än vad det brukar låta som när vissa andra berättar. "Det var onödigt kul!" var hans omdöme.

Blåsigt och kallt var det idag, men de blev fyra i klassen (sexa totalt) och fick med sig pris hem så det värmde lite. Ett gräsligt fult, som vanligt, men dock ett pris.

Nästminstan hade fotbollsmatch som hon inte ville missa. Undrar om det var bara för att hon gillar att sparka boll eller om den där telefonen hon blivit lovad att få överta hade ett finger med i spelet? I vilket fall som helst så blev hon avlämnad och när jag ringde och kollade hur det hade gått så hade hon minsann smällt in 3 mål! Pappsen fick infria sitt löfte till slut.

På hemvägen trixades det med matbeställningar, 9 hungriga magar skulle mättas. Sonen - som gärna kör bil just nu - fick agera pizzabud. Efter det intaget och en uppfriskande, värmande kopp kaffe så var det spisen som gällde. Frukosten ska fixas så det bara är att värma imorgon. Kikade i kylen och vi hade inget sparat till matlådor. Hmmm... Ett överslag gjorde att jag stekte isterband och slängde ihop en zucchinigratäng. Smidigt och mumsigt. Ser redan fram mot lunchen :-)

Då var det bara maten tills imorron kväll då... Hittade soppben i frysen och de puttrar i grytan. Morötter, 2 röda lökar, purjolök och vitkål frästes och ligger och väntar på köttsällskap. Har haft i några buljongtärningar och en massa persilja och paprikakrydda. Ordnat!

Visst känner man sig duktig när man fått lite sånt gjort? Nu ska jag klippa till Jennie och ev nån mer som tycker hon/han är för långhårig innan jag tar ledigt för ikväll.

Spökande altanen


Ja, jag har ju skrivit en del om denna altan/uterum som i omgångar spökat hos oss (ni ser spökskuggorna på bilden, va?). Nu är den i det närmaste klar och som sagt invigde vi den med kvällsmålet igår. Med hjälp av gasolvärmaren från husvagnen så blev det behagligt även när det råade på. Mörkret sänkte sig och då rök lyktan upp på väggen och ljusstakar bars ut. Myyyyysigt!

Enda smolket i glädjebägaren var att när jag hade målat det lilla som var kvar och skulle lägga mattan vi fyndat på Rusta så fattades halva för att hela golvytan skulle täckas... Hur tänkte vi, älskling? Båda två räknade (kan vi ju inte ha gjort...), men vi tänkte (eller hur var det nu) Och var överens (DET var vi!) om att det räckte med just det vi köpte. Och billigt var det! Men tyvärr inte tillräckligt. Detta kom jag på kl 15.20 och de stängde 16.00. 5 mil bort. Nja, jag vågade inte chansa. Vi får hålla tummarna för att det finns kvar när vi kommer dit nästa gång. Vilket måste bli omgående.

Men uterum har vi nu och det känns precis lika stort som att Fuglesang fick ut i rymden och flyga igen!

Uterumspremiär

Igår var det premiär för första glaset vin och första måltiden i vårt uterum!!! Tänk att vi har ett sånt nu!
Berättar mer om detta och lite annat sen, nu har jag precis fixat ägg o bacon till hela familjen. Äta, skjutsa en dotter till fotbollen (får sonen fixa) och sedan dra iväg på rally med resten av familjen.
Men varför måste det regna???

fredag 11 september 2009

Tatuerad 7-åring sätter färg på tillvaron


Om man inte kan hitta nåt annat sätt att röra upp känslor så kan man se till att kompisen ritar armar och ben fulla på sig. Våran minsting hade "glömt" att hon inte ska rita på sig. Hmmm, undrar hur många gånger vi kommer att få höra den undanflykten???
Detta är en liiiiten del av det som fanns på Noras kropp när jag träffade henne för första gången idag. Hon sov när jag gav mig iväg idag på morgonen, nämligen.
Många - iofs vackra - målningar fyllde hennes kropp. Stora skrubbningen blev det.
Tänk den da'n hon kommer hem och det inte går bort med svamp!

Utmanad för allra första gången



Tonårsmorsan Fatou har gett mig en utmaning. Och det är verkligen en sådan. Att beskriva en blogg med ett enda ord. Inte alldeles lätt! Fick lite snurr på hjärnan trots allt i tidiga timmen och kom på det självklara valet:

Inspirerande är ordet jag väljer.

Blandningen av vardagsinlägg om barnen o dyl och i nästa något mer samhällsinriktat eller tankeväckande - det ger mig inspiration! Och glädje :-)

Det är just detta som är charmen med att läsa vissa bloggar, man får del av andras intryck och synvinklar som kan blandas med eller ifrågasätta ens egna.

Nu ska jag alltså utmana några andra. Det får bli...

Inna

Lairama

Alfahannen

Mikaela Mars

Vanilj

...och gärna andra ;-)

torsdag 10 september 2009

Lurilurare

Ni vet hur det är. Telefonförsäljare! Säger bara ordet och associationerna hos de flesta blir åt det mörkare hållet, molnen drar in... Tack goegu för NIX! De däringa som ringer från ställen man tidigare har varit kund hos och som har tillåtelse (Va? Har jag lovat er evig trohet eller vadå?) att ringa, de går att förpassa dit man önskar ganska snabbt, de är å andra sidan inte så många.

Som företagare har man inte denna rätt. Åtminstone inte senast jag kollade. Det finns inget FöretagsNix, inte ärligt sådant. Dock brukar det med ojämna mellanrum ringa någon och påstå att det äntligen uppstått. Jo, tjena. När man talar om att man alldeles nyss - för en dag eller två se'n - läste varningen om just detta på Svensk Handels hemsida så klickar det ganska kvickt i andra änden.

Det jag skulle komma till är telebolag som ringer och tjatar om att man ska byta operatör. Senast var det Telia som slog en signal till maken. Han är inte drömkunden i dessa lägen, kan jag lova.
Vi har alltså Telia till den fasta telefonin och bredbandet men ett annat till våra mobiltelefoner.

Varför då? undrar naturligtvis det uppringande irritationsmomentet.
-För att det fungerar bäst.
-Varför då?
-För att ni har ingen täckning här hos oss.
-Var bor du då? Vid kusten eller?
-Det var du som ringde upp mig eller hur? Borde du då inte veta vilket riktnummer det gäller och var jag bor?
Talande tystnad följs av ett -Ja, just det du bor ca 5 mil söder om Jönköping. men där fungerar Telia alldeles utmärkt.
-Nej, det gör det inte. Vi har Telenor hela familjen för det är det enda som ger tillräcklig täckning hos oss.
Nu börjar försäljartypen gå på om Telenors alla nackdelar och att "i Norrland där har de minsann inte byggt ut nätet ordentligt."(Han har nog inte hunnit till Grundregel nr ett: Förtala aldrig motståndaren, framhåll dina egna fördelar)
-Nu bor jag ju inte i Norrland så jag bryr mig inte om ifall det inte funkar där. Jag ringer HÄR.
Tror samtalet avslutades nånstans där...

Förresten, för ett tag sen ringde någon och frågade efter den som var ansvarig för packtejpen. Va? Är det en titel, kanske? Ett nytt yrke i dessa kristider? Maken sa att han hade god lust att låtsas gå igenom sin telefonlista; hmmm...ansvarig för packtejp, ansvarig för packtejp... Nej, jag hittar tyvärr ingen som har den befogenheten *s*

LIllingcitat

Igår kom det ett par riktigt typiska Nora-citat, måste skriva ner dem innan jag glömmer. Varför, varför har jag inte skrivit ned alla ungarnas pärlor??? Har blivit några med åren, men teflonhjärnan arbetar för högtryck och det åker av...

Hon kom haltandes och med lidandeminen på. "Vad är det med dig?" undrade jag ju då, som den ömma moder jag är.
Hon pekade på en av tårna och det syntes ett yttepyttemärke. "-Det sviiiiider..."
"Vad har du gjort då?"
"Jag har gått in i väggen..."
Stackars unge, 7 år och redan utbränd.

Samma lilla tjej var på väg i säng och gick förbi köket där det stod ett glas med vatten på bänken.
"Vem är det som har tappat en tand?"
Den ömma modern fick ett brett leende på läpparna :-D

För den oinvigde; barnen brukar lägga sin tappade tand i ett glas med vatten så "tandfén" kan komma med en guldpeng. Naturligtvis måste detta glas vara tecken på en tappad tand då!
Snuttan.

onsdag 9 september 2009

Relationstärande

Idag skriver Tonårsmorsa om att släppa taget om någon för att gå vidare och må bättre själv. Om att man nog gör det mer ju äldre man blir.

Jag håller verkligen med. Nuförtiden värdesätter jag både min tid och mig själv så pass mycket att jag väljer. Energitjuvar (modeord, OK, men det är en bra beskrivning av ett trist fenomen) går fetbort. Eller på medelåldersspråk; Jag väljer bort dem.

Varför ska de få vara kvar? Med vilken rätt ska de få suga ut mig och se till att övriga människor i min närhet blir lidande? För så är det. Mår jag dåligt och är irriterad på nåt/nån så drabbar det med all säkerhet tredje man.
De älskade familjemedlemmarna får en skopa ovett istället för den som egentligen skulle fått det hällt över sig. Påsprutat, kanske? Med högtryckstvätt.

Nej, jag har alltmer – med ålder och växande erfarenhet – börjat välja mina strider. En person som inte ger mig något positivt får inte fortsätta hos mig. En del går bort på heltid. Några stannar i periferin men bara på ”stå-ut”-basis. Typ, ”bit ihop den här stunden så kan du inte få nåt gnäll efter dig om det”.

Det finns även relationer som inte är så lätta att bryta helt, även om man egentligen vill. Föräldrar, syskon, morbröder, fastrar, X-krokar som man har barn med o s v. X-kroken har man ju en gång i tiden valt så där får man stå sitt kast, men tänk de gånger man inte kommer överens med sina infödda släktingar! De väljer man ju inte. Personkemi är personkemi. Påverkar precis lika mycket – om inte mer – i den närmsta kretsen.

Jag har faktiskt gjort såna val några gånger i mitt liv. Behöver inte gå in på vilka relationskedjor det var, men länkar har brutits. Tufft är det absolut. Men – ibland kan det vara tuffare att vara kvar och då gäller det att tänka långsiktigt. Och kanske lite egoistiskt. Tillåter mig numera att tänka på mig själv. Har faktiskt bara ett liv.

tisdag 8 september 2009

Vart tar alla hårmackapärer vägen?


Och var kommer alla ljusa hårstrån i min hårborste ifrån??? Jag är svarthårig. Har den legat i solen så de har blekts av ljuset? Men jag la den ju i byrålådan idag på morgonen... Mystiskt...

Så här skrev jag den 29/8 2007 på ett annat bloggställe:

Sockorna äts upp...
Vem har inte hört talas om den där mystiska figuren – eller vad det nu är – som äter upp en socka av varje par? Tror det finns nå't liknande i varje hem, på något konstigt vis så försvinner en socka och man står där med en obrukbar i handen och tittar tomt in i tumlare och tvättmaskin. Vart tog den söta lilla sockan vägen, ingen som vet, ingen som vet...

Hemma brukar jag samla alla såna i en korg och efter ett tag när jag tittar igenom dem så kan det hända att det blir nåt par som går att passa ihop, resten slängs. Då – efter bara nå'n dag – då kommer helt plötsligt den sedan länge saknade maken fram (strumpans, alltså...). Jaha, då är det bara att förpassa också den till de sälla strumpmarkerna. *suck*

Lite av problemet undviks förstås genom att köpa strumpor i samma färg till alla i familjen, men de minsta vill ju gärna ha lite roliga färger och mönster så det lär nog fortsätta i samma stil några år till...

Nu är det så här – vi har också någon som äter (?) hårsnoddar hemma hos oss. Vi består till 5/7 av den feminina sortens kön, den som ofta har lite längre hår och som brukar vilja sätta upp detta emellanåt. Till detta krävs hårsnoddar! Jag ljuger inte om jag säger att det nog – minst – inhandlats 300 sådana under de senaste åren. Lyckas jag skrapa ihop 2 (två!) så att en av dem kan få flätor så är jag glad. Det allra konstigaste är att det är ingen som har använt snoddar eller har dem inne på rummet – nej, de är bara borta! Så, tips om vem det är som smyger omkring hemma hos oss och snor snoddar, mottages tacksamt. Sno på! *ler*

Självcoaching - insideraffär?

Låter nästan som självbefläckelse - hemska tanke! Den krassa - för mig helt underbara -verkligheten är att det är tack vare att jag var på rätt plats vid rätt tid som jag har ett nytt jobb snart.

Jag är alltså i nuläget en av de 740 jobbcoacher som anställts av AF (Arbetsförmedlingen för er som liksom jag hatar förkortningar i offentliga sammanhang och detta är ju halvt om halvt offentligt *s*). Ska skriva ett inlägg om det nångång *noterar*.

Började i mars och arbetar i ett arbetsmarknadsområde (AMO) och en kommun som drabbats väldigt hårt av den rådande lågkonjunkturen. Lät fint, va? Är inte speciellt fint kan jag lova. Tillverkningsindustri med inriktning på fordonsbiten är det som dominerar här. Najs? Nope.

Gissa om det är lätt att coacha människor här! Till arbete, menar jag. Se'n finns det väl annat man kan bidra med iofs. Men det är svårt att hitta rätta geisten. Naturliga följden av detta har varit att jag kikat efter andra jobb för egen del också. Allra största anledningen till det är att anställningen bara varar året ut, längre än så har vi inte fått besked om än.

Så en dag fanns den där. Rekryteringen som inte skulle utannonseras utan som vi skulle sköta genom att plocka fram lämpliga kandidater. Sneglade på den några da'r innan jag beslöt mig för att åka med på ett bananskal. Fanns inget att förlora.

Jag har helt enkelt coachat mig själv till ett nytt jobb! Är det detta som kallas insideraffär?

Fulla påslakan

Hur kan allt, precis allt, som stoppas i tvättmaskinen hamna inuti samma påslakan? Och varför ska det bli en så stor knöl av det så att det tar 5 minuter att få ut det ur nyss nämnda maskin? Är det för att jag ska öva på att jobba under stress redan innan jag lämnat hemmet?
Kan inte vår tvättmaskin fatta att jag faktiskt har över 7 timmars flex att jobba in?

måndag 7 september 2009

Tjäna pengar på vinden

Igår påbörjade jag en omgång rensningar. Full av energi tack vare nya jobbet och umgänge med goa vänner (kan tära på energin också om nätterna blir för sena men så var det inte denna gången *ler*) bestämde jag mig för att ta tag i lite som ligger och stör mig emellanåt.
Ligger inte alltid bokstavligt, men själva vetskapen gör att det ligger i bakhuvet och gnisslar som små irriterande gångjärn.

Lillans garderob är en av dessa saker. Nackdelen med att låta barnen sköta sig själva så mycket som möjligt är att det ibland kan bli lite rörigt. Hon har trots allt nyss fyllt sju, bara.
Dörren öppnades försiktigt för att jag inte skulle få allt över mig. Sen ändrade jag mig och slängde allt på golvet. Måste ha utrymme inne för att kunna lägga i nåt eller hur?
Började med en hög där för små kläder las, en för sommarkläder som ev passar nästa år (och regnet kommer nerifrån... ungefär lika troligt...) och sen var det bara att börja vika. 2 stora kassar med för små kläder - igen! Distribuerades genast till kusinen som råkade vara på besök i byn. ETT par jeans återstod. Ett par som sitter åt och inte ser alls bekväma ut. Såg framför mig en shoppingresa för att inhandla brallor. Pengarna fladdrade iväg med snålblåsten.

Idag gick jag upp på vinden för att inventera vad som fanns. Man vet ju aldrig! 7 par jeans i rätt storlek fanns det!!! Slängde ner dem och såg till att det provades. 2 par var för trånga i midjan och ett par var sönder (varför hade de sparats?), men 4 stycken var lagom. Plus att det fanns tröjor som hon kan ha. Känner mig rik just nu. Vad ska vi göra med alla pengar vi sparade på detta?

Avslöjandet är här

Tadaaaaaa! Nu ska ni snart få veta... Spänningen är oooliiiidlig eller hur?
Nej, jag är inte på gång med det sjätte om nån trodde det - nononononååååååå. Har gjort mitt på den fronten ;-)

Det som har varit på gång ett tag men inte blev bekräftat till hundra förrän imorse är... Något som jag velat länge... Var väldans nära för ett tag sen... Och NU är det klart!

Jag har fått nytt jobb!!!! Yesssssssssssssss!

Får lämna min visstidsanställning som inte är riktigt jag och gå över till en tillsvidareanställning som känns 100% rätt. Det känns som att jag svävar på bomullsmoln. Små tussar har spridit sig in i min mage. Den där smågnagande känslan är borta och allt är bara mjuuuuukt och härligt.


Fattar ni vad GLLLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAD jag är???

söndag 6 september 2009

Bortahelg

Vi är i Skåne sedan i fredags, Trelleborg närmare bestämt. Hälsar på goa vännerna. Puss på er.
Eftersom Peter helt plötsligt fått för sig - efter en viss övertalning från en annan kompis sida - att köra rally nästa helg så var det tvunget att besiktiga den röe. Max 8 månader får det gå mellan A-besiktningarna och vi körde senast 8 november förra året.

Närmaste besiktningen hittades i Dalby som kör en asfaltssprint idag. Perfekt tillfälle att åka hit och tillbringa helgen! Går alldeles för långt mellan gångerna vi träffas ibland. Midsommar var det senast. Så kan vi ju inte ha det!

Nu är våra gubbar iväg och ska fixa det och vi sitter här med varsin dator. Tror Helena är lite mer arbetsinriktad än jag, studerande som hon är :-).

Jag har en pirrig känsla i kroppen, det händer saker just nu, men jag återkommer till det när jag är 100 % säker. Bör komma under morgondagen...

fredag 4 september 2009

Jag gjorde det!

Ja, faktiskt, jag tog mig tid till träning igår kväll. För att vara alldeles bombsäker på att jag verkligen skulle så valde jag de muskler jag gillar bäst att träna; rygg, axlar och biceps. Skriver jag att det ska pressas så måste jag ju eller hur? Kanske inte, men det hjälper till att pusha i rätt riktning. Vill ju inte stå här med brallorna nere och erkänna "nej, det blev inget igår heller". Det är för blött och kallt för att vara utan brallor nu :-)

På morgonen idag blev det motionscykel eftersom jag var tvungen att åka hemifrån en dryg timme tidigare än vanligt. Bestämde mig för att cykla 10 km på under 18 min, blev 17:26, som avrundas uppåt till 20 min i sammandraget *s*.

torsdag 3 september 2009

Hur nojjig får man bli?

Jag är inte den där typen som stirrar upp mig för minsta lilla - typ svininfluensan *s* - så när jag nu har börjat titta över axeln i tid och otid så känner jag inte igen mig själv. Känner mig obekväm med mitt beteende.

För ett tag sen berättade jag ju om att jag hade ridit ut en demon, men nu undrar jag om det är riktigt sant?
I tisdags när jag skulle bege mig ut på morronen så var det mörkt. Fy, vad fort det har ändrat sig. Jaja, jag har inte gjort mig känd som Bitte den mörkrädda så jag travade iväg som vanligt. Reflex och allt.

Efter ett par hundra meter urskiljde jag nåt som rörde sig framför mig på vägen. "Vad var det?" Till saken hör att dan innan hade man sett en varg en mil bort och den hade rört sig häråt. Vadårå? Den är säkert räddare för mig. Och mätt också så varför bry sig. Troligen var det en hare, verkade så på snabbheten med vilken detta "odjur" försvann.

Fem minuter senare såg jag ett glorande ljus. "Vad är det?" En våldtäktsman som ställt sig på utkik här mitt i skogen för att vänta på offer? På mig? 05.20 på morronen? I mörkret? Med ljuset på bilen på? Nja... Det visade sig vara grannen som cyklade sin hund.

Fortsatte återigen med lite lugnare takt på hjärtslagen. Nu gick det några km innan de återigen ökade. Det stod en bli inkörd i skogen! "Varför?" Jag smög (ja, faktiskt) förbi och jag rabblade regnumret ett otal ggr för att inte glömma det.

Visst är det hemskt att man ska behöva känna så? Eller - behöva och behöva, men man påverkas ju av alla hemskheter. Fast jag är inte rädd för svininfluensan *s*.

Veckans träning börjar bli löjligt

Förra veckan (35) blev det ca 3 timmars raska promenader. That's all, folks!
Vad fasen gör man när man har fullt upp med annat - och ja, det var sånt som inte kunde flyttas på - fram till halv tio på kvällarna? Resignerar och håller sig till morronpromenader. Inte ens det blev varenda dag.

Denna veckan skulle det återigen bli fart (nån som hört den förut???). Skulle köra stenhård styrketräning var meningen. Vad händer då? Jo, jag går och får världens magsmärta i flera dar! Va? Vem/vad är det som inte vill att jag ska växa? Snälla, släpp mig lös och låt mig jobba.

Nu är jag uppe i 2 PWs denna veckan och det är redan torsdag... Imorgon åker vi till Trelleborg och stannar över helgen, där lär det inte bli nån träning *s*. Vi ska bara umgås med goa, mysiga H&M!

Så ikväll - då jäklar gäller det att pressa!

onsdag 2 september 2009

LCHF for ever 'n ever


Jag har ännu en gång fått bevis för att jag aldrig - någonsin! - ska gå tillbaka till mitt fd kostliv. Igår när jag hade varit ute och gått entimmesrundan så bara knöt det sig i magen. Föda barn är inget mot detta och som ni vet så har jag varit med om just det tillståndet några gånger. OK, jag fuskade en gång och tog två i stöten - eller inte riktigt men ni förstår hur jag menar.

Detta var den värsta, mest otäcka smärta jag varit med om! Jag vred och vände mig, grät och skrek (lite smått iaf). Det släppte ingenting alls. Fortsatte och fortsatte...

Åt trots allt och gjorde mig redo för en dag på jobbet. Bråkade med de två döttrar som fortfarande var kvar hemma. Visst mår man ännu bättre då? Nja...

Till slut kom jag iväg. "Det går över". Men det gjorde det minsann inte. Det blev liiite bättre men höll i sig hela dan. Det har släppt efter nu i eftermiddag, efter 1,5 dygn.

Det enda jag kunde koppla det till var kantarellerna. Googlade på "ont i magen av kantareller" och javisst; kantareller är väldigt fiberrika och kan orsaka tarmvred. Hoppla! Googlade vidare på "tarmvred". Stämde precis med min mage som gjorde ont precis överallt och var som en spärrballong. Snacka om instängd luft.

Tänk, för lite drygt ett halvår sen så var min riktlinje att äta fiberrikt, så mycket som möjligt. "Min mage behöver det, serru!" Bah!

Min mage vill slippa detta. Den vill inte bete sig som gravid (utseendemässigt) och molvärka mesta tiden. Den vill slippa kolhydrater. Vill ha fett i maten istället. Ååååh, så gott den mår då. Bomullskänsla :-)

Klumpiga mamman

Dottern med uteblivna hattricket och onda armen (som turligt inte var bruten) kom hem och hade slagit i pannan. Jag lyssnade lite disträt (så kan man ju inte säga *s* men jag var disträ), jag var inne i bloggandet när hon berättade. Så när hon sa att hon hade en bula undrade jag vad hon hade gjort. Stor suck från dottern. Fem minuter senare kommer hon och ska säga gonatt. Gissa var mamma pussar henne! På bulan förstås. Aj.

Rödspätta med kantareller och mozarellagratinerad broccoli


I måndags kväll åt vi döööögo mat. Jag kom hem från jobbet och maken stod och rensade kantareller. Massor av denna vara! Svärmor o svärfar vet att det aktuella födelsedagsbarnet älskar detta skogens guld och hade därför lämnat av en kasse hos oss. Jag fick genast order om att hugga in och hjälpa till.

Det smörstekta resultatet prydde toppen av ugnsgratinerad spätta. Serverades med gratinerad broccoli (mozarella blandad med dijonsenap + riven prästost och lite Parmaskinka strödd över).

Bilden kan - med sin dåliga skärpa - inte alls göra rätten rättvisa *höhöhö*

Nån som minns känslan?

Kommer du ihåg, kommer du ihåååååg? Känslan av att köra bil ensam för allra första gången. Ingen som sitter bredvid. Jag kollade passagerarsätet och nöp mig i armen flera gånger när jag hade fått körkort.

Idag är sonen där! Han sitter ensam (åtminstone när han åkte härifrån...) och kör. Min lille plutt - 197 cm lång och 46 i skor - är ute och kör bil!!! Jag har nog varit nästan lika nervös som han idag. Bara att jag fick veta att det var idag han skulle göra Det gör mig glad. Vilket förtroende.
Jag talade minsann inte om det för någon, den där aprildagen 1983. Jag och kompisen skulle köra upp tillsammans så det var allt lite extra pirrigt. Tänk om bara en av oss hade klarat sig...
Nu gick det bra och det var en häftig känsla att ge sig ut i varsin bil och ragga runt :-)
Jag hade en alldeles egeninköpt Volvo 142, blåmetallic och med blå, krossad plysch - Wow! Lång växelspak som jag kunde röra om i bensinen med. Snacka om att vara vuxen!!!

Och idag är jag en stolt mamma till en lika vuxen son - fattar nada...

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails