Idag har jag varit riktigt duktig. Fast egentligen inte. Jag är inte överens med det ordet och innebörden av det. Det känns som en klapp på huvudet av nån annan, inte att det är jag själv som är nöjd. Det ligger inte i betraktarens öga att säga vad som är bra för/av mig.
Jag vet vad jag vill och vad jag mår bra av. Som jag skrev häromda'n så är jag en "doer", mår gött när jag gör saker.
Idag var jag ju på benen i ottan och även om jag satt vid datorn och drönade länge innan frukost så har det hänt annat efter det, allt innan kl 11! Kylskåpsstädning (en liten iofs), 3 tvättar, träning av överkropp och en snabb runda i skogen. Lite surfande emellan aktiviteterna, naturligtvis :-).
Lunchen idag bestod av överbliven chili con carne (attans stark kan jag lova) utspädd med mera bönor och kokosmjölk. Slängde i broccoli, morötter och blomkål för att fylla ut (och kanske få bort lite hetta) och det blev riktigt mumsigt.
Så till det där med duktighet då. Varför är det viktigt att tala om hur duktig man är? Är det viktigt? Är det rätt ord att använda när jag berömmer nån annan? Jag tycker nog inte det. Om det inte handlar om en hund. Eller vår knäppa katt när han lyder på "sitt!".
Vad är duktigt egentligen?
Menar absolut inte att man inte ska vara stolt över sig själv om man är nöjd med något, eller till och med själaglad. Delad glädje är dubbel glädje!
Positiva kommentarer är alltid roligt att få, små hejarop kan göra underverk. Men klappen på huvudet klarar jag mig utan.
Jag sträcker på mig och ger mig själv en mental puff i ryggen. Idag är en bra dag för mig, jag är nöjd med det jag gjort.
Undar förresten om Anna Anka känner sig Ducktig? Lågt, jag vet...
Jag har sett 5 min av Anna så jag kanske inte ska dömma. Men jag misstänker att hon känner sig ducktig när hon låtit trädgårdsmästarna slava en stund ;)
SvaraRadera