torsdag 28 februari 2013

Försäkringsbedrägeri?

Alltså, får det verkligen gå till så här?
I höstas var en av våra bilar inblandad i en krock. Som tur var blev ingen skadad. Förutom bilen. En fullt fungerande V70 blev nu inte mer än inlösningsbar hos försäkringsbolaget. Trist men sant.
Vi fick pengar och uppfattade att bilen skulle skrotas eftersom den inte var värd att reparera. Enligt skaderegleraren.

Häromdagen så fick vi veta att bilen skådats i trafiken i ett helt annat landskap. Jojemensan, när vi kollade upp den så var det en snubbe i Skåne som köpt bilen. Och jag står som senaste ägare innan dess!
Va? Jag har aldrig skrivit på nåt ägarbyte. Bilen skulle ju skrotas. Eller?

Vad är det som gäller med sånt här? Är man åtminstone inte skyldig att erbjuda ägaren att köpa den om de nu ändå låter nån annan köpa den och reparera? En bil som inte anses värd att reparera?
Försäkringsbolaget, ska inte de reggas som ägare emellan?

Jag känner mig lurad. Och arg. Lite sur också. Tror minsann att det ska ringas lite samtal imorgon!

Det är skitsvårt att rita i Paint utan mus...


  , ,

onsdag 27 februari 2013

Tårar från mammahjärtat

Den här veckan har det varit mycket bortatid. Eftersom jag åker så tidigt på mornarna så hinner jag oftast inte träffa mer än nån enstaka medlem av familjen och aldrig den yngsta.

Henne träffade jag i söndags kväll och sen åkte jag till Stockholm i måndags, kom hem tisdag kväll, åkte tidigt imorse och så hade vi lite kvällsaktiviteter på jobbet. Det blir långt tid att vara ifrån dem där hemma. Speciellt som vi inte är vana vid det nån av oss.

Gråt och tandagnisslan blir det ju lite då. Det skär verkligen i mig, trots att jag vet det är tillfälligt och snart kommer att gå över. På flera sätt.



Visst är det underbart att få såna här små meddelanden från sina telningar? Har några såna sparade, får nog ta och plasta in dem så de kan bevaras för all evighet :-)


tisdag 26 februari 2013

Tagen ur sitt sammanhang

Vem har inte varit med om att barnen blir generade och inte känner igen "fröknarna" från dagis när man träffas utanför förskolemiljön. Visst har ni det?

Inte trodde jag det skulle hända mig. Att jag inte känner igen mina arbetskamrater utanför jobbet, menar jag. Höll på att skämmas ihjäl imorse när jag kom på att jag bara stirrade tomt på någon jag svagt kände igen men inte kunde placera. Han placerade sig på egen hand. Bakom mig är vi gick in... Genom dörren till vår gemensamma arbetsplats...

Just nu är det ensamt på ett hotellrum i Stockholm. Längtar efter min älskade familj. Det är tufft att höra snyftningar och hulkningar från någon som längtar jättemycket efter mamma. Jag vet att det egentligen inte är så farligt men ändå...

Hur kommer det sig förresten att man alltid hamnar med de griniga små barnen på tåg/buss/flyg osv när man inte längre har egna med sig.? Speciellt då.
Jag är väldigt glad att jag har den tiden bakom mig. Den där det ska bäras och bytas blöjor och matas och... Var tid har sin charm.

Nu är denna tidens charm lika med soooova. Imorgon är det kurs. Hela dagen lång.

Blir ingen bild idag heller. F'låt.

måndag 25 februari 2013

Hosta och en tyst bön

Näst yngsta går på lägerkonfa, vilket innebär att de bl a ska åka på läger till ett kloster i Frankrike i sommar. Igår var det dags för ett smakprov på hur en gudstjänst där kan gå till, samtidigt som vi skulle få lite mer kött på benen vad gäller vad som gäller för själva resan.

Maken och jag firade vår bröllopsdag med att bl a åka en sväng till gymmet. Det var mest jag som låg på om det, jag vet ju redan nu att denna veckan kommer att bli kass ur träningsmässig synvinkel. Först går ett par kvällar åt på kurs i Stockholm, kommer upp sent idag och anländer hemma i bingen på imorgon kväll nån gång efter 23... Onsdag kommer också att bli senare än vanligt men då SKA jag verkligen försöka att träna ändå.

Nu var det inte det jag skulle skriva om, även om det är nog så viktigt. För mig om inte annat.

Nä, det var det att min äkta hälft kände sig halvdålig redan på väg till gymmet och orkade knappt träna när vi väl kom dit. Svettades och frös om vartannat. Detta i sin tur gjorde att jag - återigen - blev den lyckliga som fick åka med till kyrkan. Jippee. Jag är ju verkligen den kyrkliga typen som med glädje tillbringar min tid på gudstjänster o dyl...

I den här sortens gudstjänst är det mycket sånger. Och en tyst bön/meditation som pågår läääänge...

När det var dags för den så var jag ganska tacksam att jag hade bäddat ner P i sängen innan jag drog. Tänk om han suttit och hostat i åtta minuter när det var meningen att det skulle vara tyst! Ojojoj. Jag höll på att få ett högstadiefnissanfall när jag tänkte mig in i situationen. Blev inte bättre av att dynan i bänken lät som att det var jag som fes när jag ändrade ställning... Man får ta vara på de små glädjeämnena när man håller på att gäspa käken ur led :-)





, , ,

söndag 24 februari 2013

Då var det sockerdags...



Jag - som numera inte ens vet om/när vi har socker hemma - ska idag fira sockrets dag. Nä, det stämmer inte riktigt, vi har Sockerbröllop idag, det ska vi fira lite. Kanske :-)

Sex år sedan vi gifte oss! Den da'n satt man inte riktigt så lugnt tillbakalutad i soffan som nu. Inte alls.
Då var det upp och äta (fortfarande sockerfrukost ser jag på bilden...), dricka champagne och bli skjutsad till frisören.
Bild lånad från skillingaryd.nu
Champagnefrukost, förstås. Snyggaste morgonrocken ever på tjusiga blivande bruden :-)

Här har man blivit lite snyggare men det kan bli bättre

På väg till fotografen

Här har vi varit gifta en stund och ser fortfarande lyckliga ut! Kolla in specialtårtan, rallybilen i sockrig upplaga
Dagen gick i flygande fläng och vi klarade av att bli gifta, hade en underbar fest och nu är det redan sex år sedan. Grattis till oss som har varandra!

, , ,

lördag 23 februari 2013

Med näsa för minnen

Tillräckligt stor för att känna
Hur kommer det sig egentligen att de flesta minnen sitter i näsan? Ja, inte i näsan rent fysiskt, förstås, men i olika dofter.

Mammas parfym när jag var liten (tror det var den däringa 4711 eller nåt sånt) och vi skulle bort nånstans. Ihop med hårsprayen såg den till att man hamnade i nån slags gåbortstämning. Jag ser hennes tuperade hår och de vita snörstövlarna framför mig vid blotta tanken :-)

Annars var det mest matdofter förknippade med kära mor; bullar, falukorv, pressgurka osv.

                        

Första skoldagen, minns ni den? Jag kommer ihåg lukterna... Suddgummi... Matsalen... Bläcket från stencilerna... Toaletterna *urk*
All denna förväntan! Jag hade verkligen längtat. Nu skulle jag äntligen få lära mig saker! Mer och fler saker. Läst hade jag gjort sedan jag var fyra så nu var det dags att komma vidare i livet :-)
Jag var heller aldrig skoltrött, inte förrän sista året i gymnasiet, då började det bli lite småsegt. Innan dess var det en ren fröjd (för det mesta...) att gå till skolan, det var mitt andningshål. Jag var en sån där knäpp sak som älskade att få extra uppgifter och som njöt av att få läxor. Det hände inte så ofta eftersom jag hann med det jag skulle på skoltid. När jag var sjuk så var det enda positiva när nån kompis kom med skolböckerna så jag fick räkna eller nåt. Kan inte påstå att jag var nån plugghäst men jag gillade helt enkelt att lära mig saker :-) Skulle kunna tänka mig en mattekurs nu också, bara därför att...

Men nä, det är teorin som måste tas tag i nu!

Har ni några speciella doftminnen?

, ,

fredag 22 februari 2013

Spindelavvänjning


Jag antar att ingen missat min omvälvande livsförändring? Nä, trodde väl inte det. Men... Jag måste bara...

Jag är - och har alltid varit - den där typiska "spindeln i nätet". Den som ordnar och donar och vill att alla ska ha det så förbaskat bra hela tiden. Självpåtaget, javisst.

Det är väl helt naturligt - för de flesta - att vilja omgivningens bästa, speciellt de närmaste, dem man bryr sig allra mest om. Man vill underlätta och se till så att det blir så smidigt som möjligt. Inte curla - åååånä - men det ska liksom flyta på. Är ni med?

Våra barn har aldrig blivit curlade (i den betydelsen som ordet fått) utan vi har försökt få dem att förstå att vissa saker får man faktiskt göra på egen hand/på annat vis/låta bli om det inte funkar. Eftersom vi bor som vi gör så har vi fått skjutsa till aktiviteter o dyl men jag skulle ALDRIG få för mig att skjutsa till skolan om jag bor i samma samhälle som skolan finns. Varför skulle jag? Sånt där kan göra mig på "skakalitelättpåhuvudethumör" när föräldrar berättar om det. De flesta föds med två brukbara ben som kan användas till att gå med. Eller cykla. Även till skolan och träningar.

Nu var det inte det jag skulle ondgöra mig över, vi tar det en annan gång :-)

Nej, det var faktiskt jag och mitt beteende som skulle upp till granskning. Eftersom det är annorlunda att rodda allt när man arbetar 300 m hemifrån och går hem på frukost och lunch än när man är 5-6 mil bort så måste det till nån slags familjeplanering i fortsättningen. Jag blir helt knasig när jag känner att jag tappar kontrollen över allt/alla...

Som sagt, det är självpåtaget. Barnen hjälper till en hel del. Men... jag har skitsvårt att släppa greppet. Jag är där och petar i allt. Fast jag egentligen inte behöver. De klarar sig ju på egen hand allihop. Till och med han jag delar tidningen (som vi inte har) med. Ändå lägger jag upp det på mina axlar att planera mat och se till så att alla resor o dyl blir så smidiga som möjligt. Tror ni det blir svårt att stå rakt till slut?

Japp. Lägg sen på lite träningsnojor (svårt att få till det) och annat smått och gott så får ni en hispig, småsnyftande mamma/fru. Tur att man har en man som sätter ned foten och talar om att det är dags för mig att bli lite mer egoistisk.

Jag? Ska jag? Verkligen? Försöka bara se till mig själv? För ni klarar er ändå? OK. Jag testar.

Men... vi ska ändå se till att styra upp allt. Tillsammans. Det får bli matlagningsschema och alla får någon dag att fixa käket på. Storhandling och storkok på helgerna. Det blir nog bra.

Och jag ska verkligen försöka att vara lite mer spindel åt mig själv. Boka in träningstillfällen igen. Det går, måste bara få ta några veckor att sätta nya rutiner. Sen så är det snart vardag igen. En ny sort, bara.

, ,

torsdag 21 februari 2013

Nedkissad och somnade i maten

Det låter nästan som att det utspelat sig på Finlandsbåten eller hur? Riktigt så illa är det inte, även om jag faktiskt blev vittne till något liknande i helgen...

Helsingfors
Nä, det är en katthistoria, detta. Igår transporterades våra svartingar, Hedvig och Helga, till veterinären för kastrering. Jag slapp det delikata uppdraget eftersom jag befann mig på annan ort. Tydligen hade det funkat bra, förutom en liten catfight dem emellan när de skulle vila på uppvaket. Veterinären fick skilja dem åt så det blev lugnt.

Väl hemma har det skett lite små olyckor, bland annat är en av dem numera mer kissekatt än den andra. Samma en som somnade i matskålen :-)

Nu "ser vi fram emot" att försöka hålla dem inomhus några dagar...

Skönt att ha det gjort i alla fall och att veta att det inte blir några kattungar rätt vad det är. Alla våra katter är ansvarsfullt kastrerade, visst är vi duktiga?

Förhoppningsvis blir det lite lugnare nu också, det har märkts att det börjat "rycka i dem" den senaste tiden, nu när ljuset är på väg att återvända :-)

, ,

onsdag 20 februari 2013

En helt ny värld

Ja, jag är enormt tjatig nu. Jag veeet... Rår  inte riktigt för det. Det är så himla mycket som är nytt. Åka kollektivt är bara en liten grej i allt detta men fatta vad stort för lilla mig! Lantisen.

Började dan 5.15, en halvtimme tidigare än annars. Bussen går strax innan halv sju och jag vill ha gott om tid på mig. Dricka kaffe, pussa på älsklingen... Tar iofs längre tid att få upp honom än att pussas...). Sånt där viktigt måste det finnas tid till.
Lyckades köpa mig en biljett med mobilen och stod sen där i mörkret MED reflex och väntade. Bussen kom faktiskt som den skulle!!!

Över en timme tar det till Jönköping med alla stopp (kändes som 20 minst) men då är det dörr till dörr också. Förutom idag eftersom jag var tvungen att inhandla månadskort och sedan stappla fram på dåligt röjda gator. Hala till max, inte sandade och naturligtvis blev det inte bättre av att jag fått på mig klackadojor.

Fick däremot lite luft innan det var jobbardags. Idag gick jag - nästan - raka vägen utan att gå fel, bara en liten extrasväng när jag kom ur hissen. Ungefär lika lång som den på hemvägen ;-)

Dagen har flutit på i en rasande fart och jag känner redan nu att det inte kommer att bli mycket dötid. Gött det. Sånt jag gillar också. Ordna och dona.

OK, jag ska sluta tjata om detta nu.

Vi tar en runda om hur omställningen blivit här hemma då. Inte? Nähä.

Tyvärr är det så himla knökafullt i min hjärna av just detta just nu så jag kan just inte komma på så mycket annat att engagera mig i/skriva om. Förhoppningsvis är det övergående. Eller är det slut nu?

Det är i alla fall inte speciellt smidigt att blogga på mobilen på bussen eller tåget. Speciellt inte som Blogger-appen fått för sig att strula. Men vad gör väl det när man ändå inte har nåt att tillföra?


, ,

tisdag 19 februari 2013

Borta på alla håll

Fick fråga om hjälp för att hitta ut från jobbet igår. Hittade till slut min bil i parkeringshuset. Tråcklade mig ut ur detta trånga utrymme och halkade hemåt. Totalt slut.
Tog bilen med lånat parkeringstillstånd till jobbet idag. Biljettautomaten sönder. Lapp skrevs och placerades i rutan.
Hittade porten in och rätt våning. Sen var det stopp. Vart skulle jag ta vägen? Var är mitt rum??? Var t o m på fel myndighet ett tag :-)
Resten av dagen gick bättre. Som tur är!

Kvällen har ägnats åt möte på skolan och förberedelser inför morgondagen. Imorgon ska jag minsann åka kollektivt! Mer intressant än så blir det inte idag ;-)


måndag 18 februari 2013

Sjukt roligt

Helgen var suveränt kul, men ansträngande. Dansade och "sjöng" till långt in på natten. Både fredag och lördag. Träningsvärk i benen, allmänt stel i nacken och fotsulor som fortfarande är ömma, det är en del av det som påminner om detta. Och liiiite kvardröjande trötthet.

Tackar den tröttheten för att jag somnade innan huvudet träffade kudden igår och att jag fortsatte sova hela natten. trodde jag skulle ligga och vrida mig av nervositet inför idag men det bidde inget sånt.
Den kom idag på morgonen istället när jag blev avvinkad av maken och de kvardröjande vännerna :-)

Tror tyvärr tröttheten kommer sig lite av nåt mer än helgefterspel, hela vänstra sidan av ansiktet är helt öm. Bihåleinflammation? I så fall den första på över 4 år... Hoppas det släpper lite inatt.

Det är verkligen en omställning med resor och allt. Från att ha gått hem och ätit frukost och lunch till att fixa matlåda till båda de tillfällena. Från att ha ingen resväg alls till att åka bil till Jönköping (för dagen extra spännande i snöovädret) och hitta parkering o dyl. Tar nog ett tag innan det sätter sig!

Kvällen har ägnats åt att fixa käk, jag - den planerande - har släppt det och haft kul på Hoj-X i helgen istället. Det straffar sig. Träningen ställde jag in pga av både trötthet och sjukdomskänsla. Jag tror öht att den här första veckan får tas som en inkörsperiod, både på jobbet och hemma, jag hinner nog allt det där senare när det blir "vardag" fast på annat sätt.

Jag tror i alla fall att jag kommer att trivas ypperligt, stämningen verkar skön och innehåller mycket av min sorts humor :-)

Nu är det tröttslut för idag...


 ,

söndag 17 februari 2013

Nu förkastar jag detta! Eller?

Jag har en hel hög (kan man säga så om något som bara finns påbörjat i datorn?) med utkast bland mina inlägg. De gäller inte mig längre. För tillfället, är väl bäst att tillägga. Jag är ganska säker på att de kommer att få sluta sina dagar som just utkast. Som förkastade sådana.

Fast... det är ju fortfarande mina tankar. Ämnena berör mig. Ska jag kanske skriva dem ändå? Om jag nu har tyckt att det finns anledning till att kasta ner några ord här och några där för att fylla på vid ett mer passande tillfälle, har det inte en viss relevans trots allt?

Jag vet ju att det finns så många fler som känner igen sig. Som känner likadant. Är det dumt att låta bli då?

Är det någon som överhuvudtaget vill läsa om hur det känns att komma upp i den ålder när man på något vis anses vara för gammal för att vara anställningsbar? Hur man mår efter att ha sökt det ena jobbet efter det andra och faller på att man inte längre är 22? Hur man börjar fundera på en massa olika (=konstiga) saker. Både om livet, ens eget värde och hur samhället i stort är uppbyggt.

Är det intressant att läsa det?

I så fall kommer jag att skriva/publicera det. Trots allt.

Fast jag just nu lämnat denna situation bakom mig och fått ett nytt arbete :-)


, , , ,

lördag 16 februari 2013

Moving on. Från 4 till 120.

Nu har jag plockat bort den. Appen. Platsbanksappen.
Behöver den inte mer. Börjar nytt jobb på måndag.



Efter många om och men. Som i sökande och inskickande gång på gång. Rätt vad det var så var det minsann någon som fattade. Ja, som begrep vad det är de får. Lyllos dem. Fattar ni vilken tur de har!?! Och jag, naturligtvis :-)

Jag skulle kunna berätta och beskriva men efter den här hösten är jag hjärtinnerligt trött på att göra just det. Jag vill inte en gång till. Trots att jag gillar att skriva så är inte personliga brev det jag är ute efter att utveckla. Oj, vad trött man blir på att beskriva sig själv och alla dessa tillgångar man innehar och kommer att bidra med! Ja, det fattar ni väl? De är ju många!

Nu slipper jag det.

Nu väntar nya utmaningar och uppgifter. Jobbarkompisar att lära känna (120 st mot de 4 vi varit). Nya datasystem. Kurser på annan ort. Resor till och från jobbet, 12 mil om da'n istället för de 300 m jag haft hittills. Åka kollektivt, kanske?

Vår tillvaro kommer att ändras rätt drastiskt i och med detta. Vi kommer inte längre att vara tillsammans hela dygnet när vi inte arbetar ihop. Barnen kommer bli tvungna att skärpa upp sysslodeltagandet på hemmaplan. Är man inte hemma på frukost och lunch så sker bl a tvättandet på kvällstid s a s. Tiden blir mindre flexibel till träning o dyl för min del.

Allt detta kommer vi att klara, det krävs bara en inkörsperiod så de nya rutinerna sätter sig.

Trots nervositeten så är det spännande och jag ser fram emot det. *darrar*

, ,

fredag 15 februari 2013

Hoj-X 2013

Nu närmar det sig, sakta men säkert... Vi ska ut på nöjeskryssning till Helsingfors, Hoj-X. Förra året åkte vi till Riga och belönades med snöstorm på hemvägen... Det gungade ordentligt. På fel håll. Så där så man åkte fram och tillbaka från huvud till fot när det var sovdags. Burr.

Det hoppas vi att vi slipper denna gången. Vi får fixa eget gung på annat vis, kanske blir det t o m karaoke i år??? Om vi kan hitta en "normal" låt som går att sjunga. Eftersom vi är lite däppta och hesa så kan vi nog få till lite sexighet i framförandet också. Röstmässigt. Eller inte *s*

Förslag någon? Rivigt och medryckande ska det vara!


Bild från förra årets kryssning, jag och maken fick vara med på ett hörn ;-)
Finns det nåt man kan hinna med att se i Helsingfors, nåt man inte ska missa? För nog blir det väl en liten ilandgång. Eller? Jodå. Kom igen, nåt snabbt tips?

, , , , ,

torsdag 14 februari 2013

Diverse smågnäll och skattjakt

Jag veeeet att man ska vara och tänka positivt men ibland måste jag bara få tala om att det finns grejer som förundrar retar mig.

När man kör på en motorväg så är det - oftast - ingen risk för mötande trafik eller hur? När man kör om någon så är det inte jättebråttom att flytta sig från vänsterfilen eller hur?
Men för blanka fasiken; kör då inte in precis framför mig och stänk ner min ruta med skiten du virvlar upp!!! Det går alldeles ypperligt att vänta en stund innan du byter fil! Grrrr...

Varför kan man inte anpassa provrummen efter alla kroppskonstellationer. Jag känner mig faktiskt diskriminerad på vissa/de flesta ställen när jag ska prova kläder. Jag lovar, jag visar hellre mer av nederdelen av mig. Även om jag har vinterbleka, småhåriga (syns knappt) ben och svarta (grådaskiga) kortstrumpor på mig. Hellre visar jag det än det jag har en bit ovanför naveln!
Kan ingen se till så att även långa människor kan skyla överkroppen för resten av världen när det ska provrummas? Grrr...

Typ så här...

Så något som ingen annan än jag rår för... Varför är du (=jag) så dryg så du glömmer ta ur linserna bara för att du gjorde nåt i annan ordning än den du brukar? Och varför kommer du inte på det förrän du gosat ner dig så gott i sängvärmen? Grrrr på mig.

Annars då? Jag hade planerat att vara färdigpackad redan ikväll men det satte småkatterna stopp för. När jag kom hem efter min lilla affärsresa så var det bara åldringarna som kom in. Ropade på mina svartingar men ingen reaktion. Efter ett tag gick jag ut och gastade och då pep det uppifrån ett träd...

Igen... Tjatade på vilken det nu var (svårt att veta i mörkret) och fick lite panikpip tillbaka men ingen katt som kom ner. Bestämde mig för att gå in en stund och då minsann, då rasslade det till och ner kom Helga. In med henne och sedan var det dags att försöka lokalisera nästa. Det tog ett tag men till slut så hittades Hedvig i ett träd bredvid...

Samma visa där. Trugande och lockande. Hon satt kvar. Till slut kände jag att det fick räcka. (Vi hade ställt dit en stege)  "Jaha, nu går JAG in, ska du med så får du gå ner"
Rasselrassel och swosh! I ett snömoln satt hon och skakade. Hjärtat pickade hårt när jag lyfte upp henne. De sov gott båda två inatt, kan jag lova!


, , ,

onsdag 13 februari 2013

Mytoman hela vägen hem?

Morgonens nyhetssändning handlade bland annat om hur vissa bostadsbolag lagrar information om sina hyresgäster. Något som kan diskuteras om det är riktigt som det ska vara, absolut, men det jag hängde upp mig på var ändå en av frågorna som reportern ställde.

Han hade fått svar från bostadsbolagsrepresentanten om att det var hyresgästerna själva som hade lämnat informationen. "Hur skulle vi annars kunna veta detta?" Hmmm... ja, det är frågan. Eller nej, det var nästa fråga som blev lite småkul. Tyckte jag, det var säkert inte intervjuoffrets uppfattning däremot.


"Gäller det även mytomanin?"
Då blev han lite ställd.
"Det är våra hyresgäster som har lämnat den här informationen till oss..."
Helt plötsligt så lät det som att det lika gärna kunde vara grannarna som "angivit" varandra, inte att de lämnat det om sig själva. Hmmm.

Men... om någon är mytoman... kan man verkligen lita på att det är sanningen som kommer fram? Om någon säger till sitt hyresbolag; "Jag är mytoman, kan ni skriva in det i era register?" Hur ska man tolka det? Antagligen ljuger ju personen ifråga om detta. Men om han ljuger om att han är mytoman, vad är han då?

Spännande!



, , ,

tisdag 12 februari 2013

Google-anonym

Kan man vara det? Se till så att det inte listas ett enda resultat när någon söker på ens namn? Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt.

Jag gjorde just den upptäckten häromda'n när jag skulle leta reda på en person. Nada, inget, nell. Snacka om att jag blev förvånad! OK, kanske någon liten eniro- eller hittalänk, minns inte. Men det var också allt.

För visst är det ett - numera - accepterat beteende; att googla på den blivande arbetskamraten/chefen/personlige tränaren/potentielle kunden osv? Gör inte de flesta det?
Erkänner! Jag gör det. Ibland. Lite nyfiken måste man få lov att vara eller hur?

Nog har de flesta även sökt på sig själva? Om inte annat för att se vad andra får fram när de letar fakta om mig. Vad är det som visas? Finns det några källor jag inte är bekväm med att de finns? Vad kan jag i så fall göra åt det?

Jag får dubbelt så många träffar om jag inte söker på mitt fullständiga, rätta, namn utan istället mitt smeknamn. Inte alls konstigt eftersom bloggadressen innehåller just det, kanske.

Nu har jag ingenting att dölja men vissa saker kanske man tycker borde vara inaktuella :-). Mestadelen av det som kommer upp är sådant som har med rally att göra. Antingen när jag varit med och arrangerat tävlingar eller så när vi åkt själva. Resultatlistor och framförallt; filmer. Det finns en hel del sådant på youtube, om någon har lust att se hur det ser ut inifrån en BMW Compact och höra min goa småländska så har ni en länk till några filmer här.

Se'n är det födelsedagshälsningar, blogginlägg m m. Inga direkta konstigheter. Jag får väl säga att jag står för det. Annars vore jag ju korkad. Har man inte tänkt efter före så...

Man kan t ex söka på långa tjejer och hamna här
Här på bilden är jag även febrig utan att ha använt termometer

Om man kollar sökorden som gör att folk hamnar på min blogg så är det verkligen varierande. Dessutom lite udda saker. "Feber utan termometer" och "Vad kostar en brandkårsutryckning?" är ständigt återkommande, liksom sådant som har med långa tjejer att göra. Det är inte förrän på senare tid som sådant som innehåller mitt namn har börjat dyka upp oftare :-)

bitte blansch

fitnessfighten versus lchf

feber utan termometer

vad kostar en brandkårsutryckning

183 cm lång tjej
bitte blansch blogg

blansch
fördelar med träning

grattis på 4 årsdagen

iron maiden slovakia


, , , ,

Jag är verkligen värdelös!

Säg inte mot mig. Sluta med alla rabiata motdemonstrationer. Det är ren och skär fakta.

Trots att jag är en lågtempare (runt 36º i normaltemp) och egentligen blir dödssjuk när det närmar sig det som anses vara den riktiga kroppstemperaturen hos de flesta, nämligen 37º.
Jag suger på att vara sjuk. Jo, det största suget är väl att vara sjuk, men jag är skitdålig på just sjukvarandet.
Eller, på att göra det man ska/bör när man har såna symptom som feber och hosta och allmänt ont i kroppen. Vila. Det är jag totalt kass på!

Jag kan inte låta bli att hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen eller rensa igensatta avlopp.

Nu hörde jag ett (minst) "Då är du inte tillräckligt sjuk!"

Kanske är det så. Kanske är jag bara lite lagom sjuk?

Nä, felfelfelfel! Jag ÄR tillräckligt sjuk, jag är bara inte tillräckligt KLOK.

Men jag jobbar på det så nu ska jag sussa en stund. Efter att tvätten är upphängd.
Förresten, den kan ju den nyss vaknade minstingen greja, hon hade ju "ingenting att göra" :-)

Nu var jag väl lite klok i alla fall?





, , ,

måndag 11 februari 2013

Kvinnan som pratar med väskor

Jag har en nära vän som faktiskt påstår att det finns väskor som pratar till henne. Främst är det handväskor som viskande lockar henne till sig.
Vi kan säga som så här, hon är lite petig vad gäller utrustningen. Storleken har betydelse. Riktigt viktig är den.

Vissa saker ska helt enkelt få plats. Dessutom ska de få plats på rätt ställen. Alltså måste facken vara de rätta och rätt placerade. Ja, ni kan tänka er hur hennes man låter när han beskriver de väskjakter han varit med om :-)

Jag kan också vilja ha vissa saker och utrustning. I väskväg, menar jag. Tyvärr var jag inte snabb nog (lyssnade inte tillräckligt noga?) när jag var med nämnda vän i en väskförsedd affär senast. Hon nappade den mitt framför ögonen på mig!

Igår kom jag att tänka på att jag är nog lite tvärtom när det gäller väskkommunikation. Jag pratar med dem istället. Eller snarare; till.

Väskor, kvarglömda (?) tros- eller kalsonghögar. Jag snackar hej vilt.

"Hej snuttis, vad gööör du?" "Men lillan, ligger du hääääär?" O s v

Om det slagit över totalt nu? Nä, ouppmärksamhet och i ögonvrå-seende. Jag tror helt enkelt det är en katthög.

 , ,

söndag 10 februari 2013

Nästan lika långt som i Ullared

Ja, det är säkert. Hade det varit dubbelt så långt så hade det i alla fall nästan varit det. Kvittot, alltså. Vi har ju en härlig vecka framför oss nu. Barnen har sportlov men det har inte vi. Med andra ord, det krävs extra planering och inhandling.

Jag tycker faktiskt det är lite fräckt att nu ska vi behöva "fö dom" på vardagarna också! Alltså, vi ska behöva handla en massa mat som ska lagas till och sedan ätas upp av alla dessa skollediga ungar som vi har i den här familjen! Är det inte grymt taskigt?

Kan man inte få nåt slags avdrag eller bidrag eller annat drag av kommunen? Nu när det blir så himla mycket mindre mat som går åt i deras verksamhet denna veckan, kunde de inte skicka med några kuponger eller nåt? Inte för vi har nån restaurangverksamhet att tala om här på vischan (förutom vår egen då) men ändå. Vi föräldrar kunde byta in dem nånstans ju. Närvi åker på weekendresor eller nåt.

CG fick besök av goda kunder idag. Ja, för vi är av den där hemska sorten som åker iväg några mil för att storhandla. Finns inte en chans att vi har råd att handla likadant för den pengen på hemmaplan. Trots att dieseln också kostar (vi är inte dumma i huvet, vi vet det...).
Ibland känns det som att det kostar en trehundring bara man går in genom dörrarna på lokala haket. Trots att det bara är mjölkpåfyllning e dyl. Trist men sant.

Idag har vi nog grejat mat till 16-18 rätter så visst står vi oss veckan ut (och lite till). Förhoppningsvis slipper vi att tillaga någon av dem också. Hör ni det, barnen??!?

Chili con carne till vårt egna kompani står och puttrar på spisen så morgondagen är räddad. Efter det är det väl vi som puttrar :-)

Kvällsmaten var... ljuvlig... *slurp* Marinerat sedan ett dygn tillbaka...
Honungsmarinerade tjocka revben á la Per Morberg - rekommenderas!

Födelsedagsblommor
Träning blev det också, hosta till trots. Idag testade jag att bara köra ryggövningar. Åtta stycken olika blev det och sen var jag bara tvungen att slänga in lite axelträning också :-)


 , , ,

Åldersstiget lammkött

Jaha, det är bara att inse. Den där unge pajkaspolingen jag kapade när jag var 30, han börjar komma ifatt. Idag fyller han 42!

Eftersom jag (av)stannade där nånstans måste det innebära att vi snart är jämngamla eller hur? Kanske drar han förbi?

Grattis i vilket fall, älskling! Både till födelseda'n och att du lyckats med konststycket att stå ut med behålla mig ;-)

Födelsedagsfrukost när man fyller fyratvåa

 ,

lördag 9 februari 2013

Kundkortserbjudanden

Det är väldigt, väldigt sällan jag kollar olika erbjudanden jag får mig tillskickade.

Skulle det dimpa ner nåt från en överrik man människa som har svårt att göra av med alla pengar och dessutom skulle kunna tänka sig att göra mig ekonomiskt oberoende för resten av livet (eller åtminstone betala vår matkostnad under ett år eller nåt) i utbyte mot att jag håller personen ifråga sällskap då och då, kanske jag åtminstone läst det innan det hamnade i pappersåtervinningen.

Och hallå, moralpredikanter! Jag menar inte sällskap på DET viset som ni tänkte nu. Jag tänkte mig mer en söderhavskryssning där jag ligger och läser högt ur romaner dagarna i ända eftersom det är alldeles för jobbigt för just denna överrika människan att göra det själv. Tänk, behöva hålla boken, det kan vara tungt. Eventuellt kan jag tänka mig en liten bisyssla med att hälla upp en och annan drink. Bara för att vara snäll.

Jag kunde kanske bli den nya Katarina Ewerlöf? Alltså, jag har ingen aning om hurdan hon är som bartender, jag tänkte mer uppläsningen, då.

Nu kom jag liiiite från ämnet.

Häromdagen när vi skulle snabbhandla lite ägg och mjölk så såg jag veckans korterbjudanden på trottoarpratarna utanför affären. Bara en massa sötsliskigt! Kakor, glass, choklad. Fruktdryck. Kräm.

Allvarligt. Är det verkligen detta familjerna behöver rabatt på? Fika?

Nä! Ge mig lågt pris på smör och Bregott. Kött i alla former. Gärna billig färs. Ofta. Jag vill fylla mina förråd med mat. Inte skit sötsaker.
Citygross har t ex gjort en bra sak när de kapade momsen från all frukt och grönt. Mer sånt istället.

För vad än vissa människor säger. Det är INTE synd om oss som inte fikar varje dag. Tvärtom. Det är vi som mår bra.

, , ,

fredag 8 februari 2013

Avslut eller avstamp?

Eller kanske både och? Tänk vad mycket som kan skilja beroende på hur vi väljer att se på saker och ting!

Måste man alltid stänga dörren till det som finns, det som är känt, för att våga kika ut genom den - försiktigt öppnade - nya dörrspringan?

Inställning, kamrater!

Det är den som gör det. Den som bestämmer hur vi tar oss an det och i sista änden; får det.

Så många gånger jag förbannat och gnällt över saker och ting. Sånt som inte betyder nåt. Egentligen. För att de är småsaker. Inte viktiga alls. Förrän jag låter dem bli det. Ibland kanske t o m låtit det växa till sig och kväva det som egentligen spelar roll.

Så dumt! För vem mår dåligt av det? Jo, jag. Och de stackarna som råkar ut för surkärringen, mina närmaste.

Men... jag jobbar på det. Jag försöker snacka allvar med surkärringen och tala om att det är minsann bara hon som kan ändra på de där småsakerna. Eller, för den delen, ignorera dem. De är ju som sagt inte viktiga!

Så, hur ser du på saker som händer? Sådant som får ett slut? Ser du det som ett misslyckande eller en erfarenhet att ta tillvara? Väljer du kloka avslut istället för att traggla om och om igen och aldrig släppa det?

Jag har precis nu tagit mig igenom alla dessa trappsteg, i ett uppdrag jag givit mig själv. Det har varit tufft och ibland känts ogenomförbart men nu är jag där. Avslut eller avstamp? Lite av varje.

Jag gjorde det!




, ,

torsdag 7 februari 2013

Facebook kapar Chrome (och resten)

Inkonsekvenskontroll skulle kanske behövas på vissa människor också?

Skulle ha en riktigt slapp kväll hade jag tänkt mig. Träningsvärken var mördande och antagligen finns det någon bassilusk som gärna skulle vilja bosätta sig i min lekamen och ge mig lite hosta och rinnande ögon.
Så, vila stod alltså på programmet.

Helt plötsligt var soffan tom på folk och då såg jag min chans till en kaffe med surf i lugn och ro!

Jomenvisst, tills jag skulle ta den där snabbtitten på facebook... Musen stannade. Hela datorn låste sig.

Tvångsavstängning ledde till ovanstående skärmbild och jag lät den hållas. Det verkade funka efter detta.
Tills jag återigen skulle testa att logga in på facebook. Samma visa.
Genomsökning av hela datorn utan att det hittades nåt konstigt. Testade flera gånger med samma resultat. Sista gången så såg man nån konstig fb-adress nere i hörnet där det står vad som laddas. Inte vanliga facebook.com utan något med nåt personnamn, missade tyvärr att skriva upp vad.

Jag använder Chrome, har inte testat med någon annan läsare eftersom det verkar funka med alla andra adresser utom just fb:s.

Är det nån som varit med om nåt liknande? Tips emottages tacksamt!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 6 februari 2013

A-kassa för prostituerade

Hörde på nyheterna att det kommit förslag om att prostituerade skulle ha rätt till a-kassa.

Eeeeeh, va sa dom sa dom? Vi tittade oförstående på varandra.


Nu var detta i Danmark men oklarheterna borde vara ungefär samma i hela världen, till och med i vårt avlånga land.



Genast radade frågorna upp sig:

Arbetsgivarintyg? 
Vem skriver under det? Och hur i hela friden ska det fyllas i rätt? Jag menar, tid t ex . Finns det ett alternativ som heter 4 sekunder? Det är ju helt klart tidsbegränsad anställning.

Fast, man kanske räknas som egenföretagare och då är det ju annorlunda regler, det vet alla som någon gång kommit i kontakt med a-kassefrågor.

Vad skriver man under rubriken Arbetsuppgifter? Anledning till uppsägning? Har personen erbjudits fortsatt anställning? O s v.
Tycker det verkar som att det behövs en specialblankett.

Kvitton på utfört arbete/arbetad tid?
Ja, det kanske kan vara ett sätt att komma åt svartarbete?

Timlön?

Finns det arbetslösa prostituerade?

Många frågor som pippade upp. Oj, jag skrev det jag tänkte att jag inte skulle, jag menar ju poppade. Förstås.

 , ,

Tandis och fraktis

Sitter på händerna för säkerhets skull. Ibland är det lika bra så man inte skriver nåt man inte ska skriva. Tillfället är fel. Än så länge.

Så, nu har jag talat allvar med dem. Händerna. De lovade att sköta sig en stund till så jag släppte dem lösa igen.

Då kan jag rapportera att den årliga tandläkarbesiktningen gick alldeles utmärkt. Ja, alltså nu var det ju inte så att jag var där och besiktigade tandläkaren, han kollade in mig istället. Allt var sig likt. Inga hål. Blev bara ett litet som grävdes i plånboken.

För första gången var jag med om att kortläsaren hävde ur sig ett "Medges ej" innan jag ens knappat in min kod. Va? Räcker det att jag visar mig för att det ska ske numera? Sååå mycket reavaror shoppade jag ju inte! Och om det varit så, hur har det spridit sig så snabbt till alla kortläsare i länet? Jag har ju dåliga erfarenheter från sådana sedan innan.

Känns iofs som att jag har ett stort sådant i huvudet idag (=hål, inte kortterminal). Det nästan ekar därinne. Hohoooo, är det nån däääär?


Skulle beställa en transport för en stund sedan och allt gick bra. Tills jag lagt på luren (alltså tryckt på röda knappen för er som inte var med på lurens tid) och tittar på fraktsedeln jag skrev ut innan jag ringde. Poff! Bara att lyfta luren (alltså trycka på gröna knappen för er som inte var med på lurens tid) och ringa tillbaka och ändra. Pallarna skulle ju inte DIT de skulle DIT.

För en gångs skull var det bra att jag inte bokade på nätet... Turis :-)

, ,

tisdag 5 februari 2013

Snällt och elakt

Var på ett - för mig - väldigt viktigt möte igår. En återträff. En andra date, kan man nästan säga.

Nervöst och pirrigt som det kan vara i såna situationer.

Var ute i god tid eftersom jag räknade in alla eventualiteter som kunde hända på vägen. Vill absolut inte hamna i facket "försentkommare".

Hade ett ärende som skulle fixas på vägen och det gick alldeles smärtfritt och snabbt. Så, då var det bara resten kvar. Inga trafikolyckor hade inträffat som tur var, trots det nollgradiga väglaget. OK, då hade jag nästan en timme tillgodo konstaterade jag när jag kom fram till rätt stad. Parkerade långt borta för att passa på att promenera i dagsljuset. Man måste vara om sig och kring sig... Konstaterade efter 5 minuter att jag hade missbedömt avståndet. Grovt. Hur sakta jag än gick så var jag en halvtimme tidig.

Positivt tänkande bar mig till fåtöljen i receptionen. "Här kan jag sitta och slappna av (jo, tjena...) och tänka på alla mina goda egenskaper och då kommer de att känna det när vi träffas och inte kunna motstå mig..."

>klippklipp<

Nu är det efter det viktiga mötet och jag passar på att gå på sta'n. En liiiiten sväng, bara. Titta får man ju eller hur? En snabbis?

Hamnade i en butik som jag inte besöker så ofta, en med orientaliska influenser. Där hittade jag ett par saker jag kände lite extra för. De liksom sa att de gärna följer med hem till mig. Snäll som jag är så gjorde jag dem till viljes. Bara för denna gången då...

Expediten var jättetrevlig, vi var båda lika förtjusta i den varmröda färgen på koftan jag skulle betala. "Det är ju din färg" sa hon också. Visst låter hon trevlig? "Har du nåt stämpelkort?" Nej. "Vill du ha ett?" Nej tack, jag handlar så sällan härinne. Då mulnade hon lite.

Jag menade ju att jag sällan är inne i sta'n och handlar men när jag skulle gå ut genom dörren så insåg jag hur hennes tolkning måste ha varit... Ridå. Det var såååå nära att jag vände och förklarade men nä, nån måtta får det vara. Fast jag mådde lite dåligt över det en stund. Lite elak kände jag mig.

Vidare till en annan butik. Där utanför höll en lapplisa parkeringsvakt på att filma en bil. Eller ta kort. Det var nåt med kamera i alla fall. Hon såg lite nöjd ut, faktiskt. Bilen stod väldigt dumt till så jag förstod att hon hade all rätt att straffa vem det nu vara månde. Jag råkade också se reklamsnuttarna på bilen och kopplade att det nog var en företagsrepresentant från ett annat land som var på besök i den aktuella butiken.

Den här skulle nog personalen varit mer medveten
om ifall de hade vetat det jag visste
Bild från skyltat.se
När expediten därinne frågade om jag ville ha hjälp så påpekade jag vad som skedde utanför och att det nog var de som behövde hjälp. Hon hastade iväg och ut kom någon som suckande konstaterade att det var nog försent...
Men där kände jag mig lite snäll, minsann. Belönades genast med reafynd. Jag vill ju gärna mata den sidan av mig, den snälla :-)

måndag 4 februari 2013

Saker som inte funkar

Jag har ju redan tidigare berättat att ibland är det någon som hoppar in och liksom tar över. För inte kan det vara jag som är så där förvirrad? Nänänä!

Senaste veckan har det hänt saker som gör att jag allvarligt funderar på att vräka människan ifråga. Det är rätt fräckt att bara flytta in på det där viset eller hur? Inte fråga om lov eller ens bidra med lite stålar till hyran. Va?

Här kommer några exempel som visar på att det är någon annan än jag som strular till det emellanåt. Jag är ju den där ordentliga, strukturerade som har koll på precis allt, nämligen. Det vet ni väl?

Detta funkar alltså inte:

Öppna ytterdörren genom att trycka på knappen till bildörrarnas lås.
Om man ska låsa upp bilen för att man ska ut en snabbis och sätta på dieselvärmaren så är det inte så att ytterdörren automatiskt låses upp och öppnas. Man går in i väggen, fast i dörren, om man tror det.

Lämna snabba meddelandesvar på en lapp
Om man tror att personen som skrivit ett meddelande på en lapp får ditt svar direkt när du skriver "OK" längst nere i hörnet, då är man fel ute. Det finns inga analoga sms, liksom.

Här var jag på väg att skriva OK så hon skulle veta att jag visste...
Ta ur linserna när man tror de ligger i linsburken.
När det är dags att plocka ur linserna och man står där och tittar på den tomma burken - med en säkert skitdum min - och undrar "Men... var är mina linser??? Och vätskan??"
Svar ett: I ögonen. Svar två: I flaskan.

Detta är bara några exempel. Har du några fler?

,

söndag 3 februari 2013

Abstinenskänslor

Efter 1,5 vecka börjar det kännas... nästan som en nystartsfas. Idag är första dagen på en vecka som jag känner mig normal.
Tror ni mig inte? Vilket? Att jag är på bättringsvägen eller att jag är normal? Jo, minsann, idag är halsen åtminstone halvnormal. Resten kan väl diskuteras.
Så... imorgon är det dags att köra igång träningen igen.  Det är ett par saker som kommer att påverka tiden men det får lösa sig på nåt vis.

Pga omständigheter har jag inte riktigt rätt blogglust idag så jag ber om att få återkomma imorgon. Förhoppningsvis med flera goda besked.
Och med dansande fingrar :-)

lördag 2 februari 2013

Skruvat energiskt

Igår kväll ondgjorde jag mig på facebook. Jag var sur på kärringa som flyttat in och stökar runt i min hjärna. Hon sätter på diskmaskinen för att en minut senare undra vad det är som låter. "Är det vatten som sprutar nånstans? Vad är det som surrar och brummar?" Typ sånt.

Ojojoj, vad många som kände igen sig och påstod att hon var/varit hos dem också! Jomenvisst, allihop i samma ålder som jag. Hmmmm. Tydligen är det bara att vänja sig.

Jag ska i alla fall kämpa för att behålla så mycket utrymme som möjligt till mig och den jag är. Hon ska inte få  ta över helt. Livet tillhör den energiska. Eller nåt :-)


Idag var det dags att använda den där energin som börjar komma till baka efter veckans halsont. Krokjäklarna skulle äntligen upp i garderoberna. De där som så påpassligt köptes för ett bra tag sedan och som ska hålla uppe träningskläderna mellan passen. Istället för att de ligger utspridda eller slängda nånstans.
Japp, då var det bara att leta reda på skruvdragaren och resten. Det första gick bra men sen saktade det ner märkbart.

Kan eventuellt bero på den "ordning" som råder i verktygslåda och förråd... Först skulle jag ha en förlängare till bitsen. Hittade inte. OK, kör väl utan då. Hittade inte rätt bits. Hittade inte skruv. Började fundera på om jag skulle behöva spika upp skiten krokarna istället. Fast då hittade jag ingen spik... Men däääär under låg det ju skruv... 



Visst är sånt oerhörd irriterande? Att det tar längre tid att ta fram grejerna än att utföra själva sysslan?


 ,

Ropar i skogen

Vissa saker känns så himla bra och riktiga när man beslutar om dem.

Som när man ska namnge kattungar. Inte vill vi väl ha nån liten "Ullis" eller "Smulan" som alla andra? Smulan har vi förresten redan förbrukat på en av alla våra katter. Söta, vita, långhåriga Smulan, musfångare av rang. Salig i katthimlen vilar hon numera.

Smulan
Vi började vårt gemensamma kattinnehav precis med just nämnda Smulan och hennes bror Hobbe. Olika som natt och dag. Hobbe, korthårig och svart. Ja, ni förstår. Skulle hämta en svart hankatt och kom hem med en av varje. Som det kan gå.

Hobbe var speciell, lite som en hund. Han följde gärna med på skogspromenader, gick bredvid barnvagnen eller tassade efter när man letade svamp. Min favvo, helt klart. Har alltid haft lättare för att begripa mig på motsatta könet av nån anledning.

Rätt vad det var så var han borta. Försvunnen. Saknade honom i massor. Länge. Jag vägrade tro att han var borta för alltid. Död var han inte. Påstod jag att jag kände när någon frågade.

En vacker dag (tror iofs att det regnade) befann jag mig på helgtripp med några vännner när telefonen ringer. Någon i andra änden flåsar.
"Tror... Kan vara... Hobbe... altanen... fönstret..."
Det var det finaste någon någonsin flåsat till mig. På telefon, åtminstone.

Minsann var det inte mattes plutt som kommit hem efter 1,5 år! Tyvärr blev han överkörd nästan ett år senare, han hade fått för sig att jaga en and över vägen. Båda stannade där. Glömmer aldrig begravningen, alla barnen hade påsklov och jag hade magen i vädret med den sista.

Ett tag var det bara Smulan kvar (i kattväg) tills vi fick ta över Sigge. Lillägaren hade tydligen blivit allergisk. Vi räddade honom. På flera sätt skulle det visa sig. Några veterinärbesök senare var han prima kastrerad och bra i magen igen.

De båda katterna accepterade varandra men inte mer. Rätt vad det var strök det omkring ett annat monster utanför vårt hus. "Inga mer katter hos oss, ni får inte ta in honom!" var de strikta reglerna ungarna fick upplästa för sig.

Torsten Bengtsson
Tiden gick och det blev kallt. In slank kattskrället...
Han fick tilltalsnamnet "Torsten Bengtsson" efter Eddie Meduzas texter (minstingen som blivit lite skadad av storebrors musiksmak)

Då var de tre helt plötsligt. Ett tag. Se'n var de bara två och senare en, av olika anledningar.

Tomt blev det. En kattunge, kanske? Jo, minsann. Hem kom den skygge lille vitsvarte. "Bögjonas" eller "Jonbocken" var tillmälen som modern i familjen inte riktigt tyckte passade så det blev "Frans Eskil Svartsvans", aka Frasse.
Han blev min bebis. Osäker och rädd för att vara inne så följde han mig överallt. Tuffade snart till sig men bebistakterna satt kvar.

Sigge och Frans Eskil

I somras försvann han. Något jag kände på mig skulle hända när vi åkte iväg en vecka. Han saknade ju mamsen. De hade besök varenda dag av sonen som skötte om dem men det är ju inte detsamma. När vi kom hem var Frasse borta och jag var jätteledsen. Kastrerade katter ska ju inte dra på det viset.

Efter några veckor fick vi erbjudande om en liten kattflicka... Jo, vi kan väl åka och titta. Hmmm... Hem kom vi med TVÅ små kattflickor!
Vad skulle då de heta? Svårt att välja var det men till slut fastnade vi för Hedvig och Helga.

Kan ni fatta hur man känner sig när man öppnar dörren eller går ute och ropar på dem? "Heeeellllga, var är du? Heeeeedddvigggg, kom dåååååå!"
Som sagt, vissa idéer är bra. Andra inte.

Men Frasse kom tillbaka efter en vecka så nu har vi fyra katter :-)

The Fourcats

, , , ,

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails