Ropar i skogen

Vissa saker känns så himla bra och riktiga när man beslutar om dem.

Som när man ska namnge kattungar. Inte vill vi väl ha nån liten "Ullis" eller "Smulan" som alla andra? Smulan har vi förresten redan förbrukat på en av alla våra katter. Söta, vita, långhåriga Smulan, musfångare av rang. Salig i katthimlen vilar hon numera.

Smulan

Vi började vårt gemensamma kattinnehav precis med just nämnda Smulan och hennes bror Hobbe. Olika som natt och dag. Hobbe, korthårig och svart. Ja, ni förstår. Skulle hämta en svart hankatt och kom hem med en av varje. Som det kan gå.

Hobbe var speciell, lite som en hund. Han följde gärna med på skogspromenader, gick bredvid barnvagnen eller tassade efter när man letade svamp. Min favvo, helt klart. Har alltid haft lättare för att begripa mig på motsatta könet av nån anledning.

Rätt vad det var så var han borta. Försvunnen. Saknade honom i massor. Länge. Jag vägrade tro att han var borta för alltid. Död var han inte. Påstod jag att jag kände när någon frågade.

En vacker dag (tror iofs att det regnade) befann jag mig på helgtripp med några vännner när telefonen ringer. Någon i andra änden flåsar.
"Tror... Kan vara... Hobbe... altanen... fönstret..."
Det var det finaste någon någonsin flåsat till mig. På telefon, åtminstone.

Minsann var det inte mattes plutt som kommit hem efter 1,5 år! Tyvärr blev han överkörd nästan ett år senare, han hade fått för sig att jaga en and över vägen. Båda stannade där. Glömmer aldrig begravningen, alla barnen hade påsklov och jag hade magen i vädret med den sista.

Ett tag var det bara Smulan kvar (i kattväg) tills vi fick ta över Sigge. Lillägaren hade tydligen blivit allergisk. Vi räddade honom. På flera sätt skulle det visa sig. Några veterinärbesök senare var han prima kastrerad och bra i magen igen.

De båda katterna accepterade varandra men inte mer. Rätt vad det var strök det omkring ett annat monster utanför vårt hus. "Inga mer katter hos oss, ni får inte ta in honom!" var de strikta reglerna ungarna fick upplästa för sig.

Torsten Bengtsson

Tiden gick och det blev kallt. In slank kattskrället...
Han fick tilltalsnamnet "Torsten Bengtsson" efter Eddie Meduzas texter (minstingen som blivit lite skadad av storebrors musiksmak)

Då var de tre helt plötsligt. Ett tag. Se'n var de bara två och senare en, av olika anledningar.

Tomt blev det. En kattunge, kanske? Jo, minsann. Hem kom den skygge lille vitsvarte. "Bögjonas" eller "Jonbocken" var tillmälen som modern i familjen inte riktigt tyckte passade så det blev "Frans Eskil Svartsvans", aka Frasse.
Han blev min bebis. Osäker och rädd för att vara inne så följde han mig överallt. Tuffade snart till sig men bebistakterna satt kvar.

Sigge och Frans Eskil

I somras försvann han. Något jag kände på mig skulle hända när vi åkte iväg en vecka. Han saknade ju mamsen. De hade besök varenda dag av sonen som skötte om dem men det är ju inte detsamma. När vi kom hem var Frasse borta och jag var jätteledsen. Kastrerade katter ska ju inte dra på det viset.

Efter några veckor fick vi erbjudande om en liten kattflicka... Jo, vi kan väl åka och titta. Hmmm... Hem kom vi med TVÅ små kattflickor!
Vad skulle då de heta? Svårt att välja var det men till slut fastnade vi för Hedvig och Helga.

Kan ni fatta hur man känner sig när man öppnar dörren eller går ute och ropar på dem? "Heeeellllga, var är du? Heeeeedddvigggg, kom dåååååå!"
Som sagt, vissa idéer är bra. Andra inte.

Men Frasse kom tillbaka efter en vecka så nu har vi fyra katter :-)

The Fourcats

katter, kattliv, kastrering, katt på rymmen, Eddie Meduza #blogg100