Follow for follow - the more the merrier?!?

Instagram. Detta under. Detta mirakel. Detta forum för utvärtes beundran.

Jag är absolut ett fan av detta bildbomberi. Jag gillar kommunikationen som kan uppstå. Peppandet. Inspirationen. Motivationen det ger att få feedback, både på det man skriver och det bilden föreställer.

Men...
Jo, det finns alltid ett "men..." Fråga Tony Irving :-)

När jag ser hur någon går från att vara inspirerande till att bli aspirerande. Då blir jag beklämd. Senast idag var det en av alla tränande tjejer jag följer som gick över den gränsen. Från att ha lagt ut exempel på övningar och diverse gymbilder så har det sakta men säkert blivit putbilder. Putande läppar. Putande rumpa. Inte en övning så långt ögat når. Nu var det helt plötsligt en rumpa i ett par tajta jeans, upptryckt mot kameran som på en reklambild (snällt uttryckt).

Jo, jag lägger också ut bilder ur alla möjliga konstiga vinklar och situationer - till mina barns omåttliga förtjusning *ironin dryper* - men jag försöker undvika att spela på min enorma sexighet och visa alltför mycket spelande muskler *här forsar ironin* Det har absolut ingenting att göra med att jag skäms över månlandskapet som breder ut sig över lår och rumpa*s*.

Ingen typisk Instagrambild för den "normala" användaren, kanske?

Allvarligt, alla får lägga ut vilka bilder de vill, det är inte alls det jag vill komma till. Lovar!

Nix, det är när det skiner igenom med all önskvärd tydlighet, att det är följare och bekräftelse som är det viktiga nu. Det är inte längre bara fråga om att ge något, det är mest "få" som gäller. DET tycker jag är tråkigt. Så, jag slutade följa henne, det är ju inte svårare än så. Så fortsätter jag lägga ut mina enormt intressanta bilder och texter och följer de personer jag tycker är roliga, inspirerande och motiverande istället.

Nu blev det plötsligt tungt...

Idag har jag fått veta saker som jag inte hade en aning om. Jag har trott att allt var som förr, att allt rullat på som vanligt. Inte ett enda tecken har jag sett. Visst har jag ibland känt att det kanske är något som förändrats, något litet som har stuckit ut och fått mig att fundera.
Det har kommit och gått men har alltid hamnat tillbaka där det ska vara. Det är vad jag trott.
Idag har det hänt saker som fått mig att inse att jag kanske haft fel. Ja, jag vet, det låter otroligt men under kan ske ;-)

Jag är inne i en röjarperiod just nu. Inte alls så glammigt och festligt som det låter, det är inte röjande som i "party-party"som gäller. Vårt stora hus blir tommare och tommare på invånare och samtidigt blir dessa rum - som inte längre är bebodda - någon slags "ställa-in-grejer-så-länge"-rum.
Alla som har/har haft sådana rum vet att det där "så länge" brukar bli ganska permanent. Eller hur?

Eftersom vi nu har tre utflugna barn så är det dags att få lite ordning på det där. Idag har jag flängt runt lite i alla tre rummen och i ett av dem hittade jag detta:

Vår gamla, strömlösa, våg. I vår familj väger vi oss inte så ofta som ni förstår (observera hjärtat i dammet...), vi tycker inte det är så viktigt *höhö*. Mitt motto är att det spelar ingen roll vilka siffror den visar, bättre att känna efter hur kläderna sitter. Går jag upp i vikt så stramar det. Jag får svårt att knäppa brallorna o s v. Jag minns inte riktigt när jag vägde mig senast men det är några år sedan. Då var jag 70 kg och jag har trott att jag legat kvar där. Kanske nå't kilo upp men på ett ungefär.
Jag har alltså inte känt det som att jag förändrats speciellt mycket i kroppen, ålder och annat till trots.

Nåväl, jag letade upp ett batteri och tänkte stilla min nyfikenhet. Få bekräftat att jag nog gått upp till 73-74 kg. Vad visade den? Dryga 80 kg!!!! Va???? Det kan inte vara sant!?! Jag flyttade runt den. Jag testade flera gånger. Jodå, samma resultat! Jag hämtade t o m vikter och kontrollvägde. Det stämde.

Nu kände jag att jag hade ett val att göra. Ett viktigt. *Höhö igen*

1. Jag fortsätter som vanligt. Struntar i vågen och går efter mitt välmående. Min känsla av att jag är (ganska) lagom.

2. Bryter ihop och tar mitt nya, hastigt uträknade BMI (24,6), bokstavligt (om man kan göra det med siffror?) och är därmed på gränsen till överviktig... Va??? Jag? Jomentjena...

 

Trots att vågen visar att jag är nästan lika tung som jag varit som mest under graviditeterna så tycker jag nog inte att jag kan anses hamna där. Så pass mycket syn har jag så att jag kan göra den bedömningen när jag ser mig i spegeln :-)
Dessutom, siffrorna 8055 såg ut som #BOSS# och det är vad jag väljer att vara över min egen kropp och hur jag ser på den!

övervikt, BMI, våga, självkänsla

Bänkad på banken för att tvätta pengar?

Det är så länge sedan så jag nästan glömt hur det kunde vara...
Den där oändliga väntan. På banken (eller posten, för den delen).

De enda gångerna jag varit på banken de senaste åren var när jag skulle fixa alla papper som krävdes för att jag skulle få hjälpa min mamma med hennes ekonomi. De gångerna glömmer jag däremot inte så lätt. Tyvärr är just den banken på vår lilla ort för alltid förknippad med förnedring och brist på förtroende, det var den redan innan dess men efteråt - ojojoj...
Tror aldrig jag känt mig så misstrodd som då! Det kändes som att de trodde att jag skulle skinna min stackars mor på vartenda surt förvärvat öre. Fort som katten ordnade vi med en flytt av alla hennes konton, till en bank som vi kände förtroende för.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om. Faktiskt.

Nej, det var om ett bankbesök jag gjorde igår. För visst är Forex numera också bank?!?
Jag skulle i vilket fall som helst dit för att växla valuta. Min febriga lekamen tog mig dit på darriga ben och direkt när jag kom in fick jag en "aha-upplevelse". Javisstja, det var så här det var. Så här det kändes.

Fram och ta en kölapp. Hitta en sittplats, på små runda IKEA-sittdynor i fönstersmygen...
Det tutade bekant i kösystemshögtalarna. Två olika displayer talade om att det närmade sig. Sakta men säkert. Ja, sakta i alla fall.

Det tog så pass lång tid att jag kunde sitta där och känna igen mig. Jag kände igen diskussionen en av kassörerna hade med den äldre dam som inte hade sitt nya körkort med sig. "Ja,, det är klart att jag har hämtat det men det ligger hemma. Jag har bara det gamla med mig. Det förstår du väl att jag inte tänker lura dig, du kan lita på mig. Ska jag behöva komma tillbaka en gång till då?"
Kassörens känslor sken igenom när hon för femte gången (med sammanbitna käkar) upprepade "Jag måste se en giltig legitimation. Det är dina pengar jag skyddar."
Hur många gånger har inte de meningarna kommit ur min egen mun?

Jag kände igen hur svårt det är att prata med någon genom skottsäkert glas. Speciellt om denna någon är från ett annat land och hörselskadad. Så verkade det vara i en annan kö, nämligen.
Jag funderade lite över hur bra det är att skrika ut "säkra frågor och svar" på det viset...

För övrigt var jag usel på att ha luckan stängd när jag var på andra sidan, för opersonligt för min del. Fast det var bra att ha när kunden ätit vitlök kvällen innan :-)  Idag hade jag nog resonerat annorlunda, det hade nog inte bara varit stanken av diverse saker som fått mig att låta bli att öppna. Tyvärr.

Undrar också om det är kutym att Forex måste fråga sina kunder vart de ska resa? Mannen framför mig skulle växla 1000 SEK till turkiska lira och tjejen i kassan frågar vilken ort han ska till. Verkade inte vara för att vara social för hon gjorde inget med informationen när han svarat. Vad tänker de? 1000 spänn är väl inte direkt så vanligt att man "tvättar"?

Jag tänkte att det är bäst att vara förberedd med ett bra svar... Jag som inte ens skulle växla till mig själv... Feberhjärnan gick på högvarv där ett tag *s*
Jomenvisst, nog frågade hon vart jag skulle när jag ville ha Euro. "Jag ska ingenstans men svärfar ska till Tyskland", blev mitt genomtänkta svar. Enda reaktionen blev ett "OK". Va?

Med den gula påsen i väskan försvann jag ut genom dörren, hem mot den hägrande sängen. Jag vände mig bara om ett par gånger för att se om jag var förföljd. Varför? Jo, han ska till Tjeckien, ju, inte bara Tyskland. Tänk om de hade genomskådat mig? pengatvätt, valuta

Hålla skenet uppe - för vems skull?

Jag upphör liksom aldrig att förvånas över vissa saker. Man blir luttrad med åren och rycker på axlarna åt allt mer men ibland känns det ändå som att jag ser ut som en slags mildare variant av "Skriet".

Ni vet, som ett frågetecken. Med öppen mun. Gärna med händerna för kinderna, ruskandes på huvudet och "vojnande". Inombords. För i det här fallet vågar man knappt ifrågasätta det som sägs. Om man inte ska anses som knepig och framförallt; en dålig mamma.

För faktiskt, trots att vi ska anses leva i någon slags modern tid så är det några saker som man som kvinna tydligen måste uppfylla. Eller snarare, som mamma.

Viktiga saker. Jätteviktiga.

Det ska bakas bullar och kakor. Får barnen inte fika hemma så är det synd om dem. Dessutom måste det ju finnas en reserv i frysen. Man måste kunna visa upp det hembakta t ex vid eventuella skolaktiviteter. Köpekakor är inte lika fint. Inte lika välplanerat och hemtrevligt, liksom. Men bättre än inget, förstås. Hemska tanke, komma utan fika!?!

Det ska städas. Helst på torsdagar. Då är det snart helg och det gäller att feja ifall det kommer någon och ringer på dörren. Det kan ju finnas såna där som dyker upp bara för att de känner för att umgås. Naturligtvis planerar de även att smyga runt i ditt hem och dra fingret utefter varje tänkbar yta där det kan finnas smuts av något slag. Tänk om de hittar damm!
Och framförallt; glöm inte att det ska finnas servetter att plocka fram om man skulle råka få oväntat besök. Sådant besök som ska bjudas på mat. Matgäster. Hushållspapper är för vanliga dödliga, det vet ju varenda en.

Nej, traditioner ska följas. Helgstädningen är helig. Dessutom ska den ske som du lärt dig av din mamma som lärt sig av sin mamma som... Ja, du fattar. Inte kan du be dina barn göra något sådant. De är ju barn. De har så mycket annat, det är läxor och aktiviteter av diverse slag. Inte ska väl dom...?
Frågan är hur de ska kunna lära sig av sin mamma då? Eller - om det vill sig väl - av sin pappa. I sällsynta fall så släpps även fadern in på detta område, nämligen.

Allvarligt, sänk kraven! På dig själv. Det är där det ligger, om du tänker efter. Eller för vem gör du detta? För att behaga andra? För att det är så det "ska vara"? Alla andra har det så fint, de bakar och matchar gardinerna med färgen på barnens strumpor. Eller?

Gör de verkligen det? Kräver du att det ska vara på ett visst vis när du hälsar på hos andra? Bjuden eller inramlandes som en - mer eller mindre - glad överraskning? Inte? Nä, men då så.

Jag blir matt av att höra och se hur vissa människor nästan slår knut på sig själva för att det ska vara så jäkla "fint" allting! För att visa upp hur lyckade de är med sina hem, barn, män, prylar. Bullar. Ja, allt.

Vad är "fint"? För just dig? Tänk efter och kom med ett bra svar. Till DIG.
Det du och de dina trivs med. Så som ni vill ha det. Som passar ER.
Vill du baka, städa, klippa rabattkanterna med nagelsax? Gör det då. För att DU vill, inte för att andra ska tycka du är duktig.

Stolledare, stolleledare eller bara allmänt rörig?

Ibland är det bara tomt.
Ibland alldeles för fullt.
Ibland blir det där tomma fullt.
Eller tvärtom.
Rena röran, helt enkelt.

Känns lite som att de är mer röra än struktur just nu. Speciellt på jobbet.
173 triljoner olika saker som ska göras och alla av varierande karaktär.
List-Bitte måste plockas fram. Snart. Outlook känns rätt OK fortfarande, ihop med min "Fixas"-Excel men när det nästan hela tiden känns om att man glömt nåt då är det inte bra.
Det märktes förra veckan när jag vaknade klockan 4 några mornar. Utan att kunna somna om...
OK, mitt alarm står på 04.30 de flesta dagar, men det är en enorm skillnad på att somna som en klubbad säl och vakna av spelandet och att vakna utan anledning (?) en halvtimme tidigare (plus svårare att somna på kvällen). Känner igen tecknen. Skärpning!

Leader of the chairs       (lånad bild)

Klippte yngsta dottern idag och smånynnade samtidigt till musiken som var på i bakgrunden. Det låter faktiskt som de sjunger "Found myself a chairleader..." Bilderna satte igång, förstås. Dansande stolar av varierande sort, ledda av någon stram variant. Det kanske är så att jag måste se till att styra upp de olika stolar jag sitter på? Eller hitta på några stolleprov för att lätta upp vardagen?

Stolen moments... hehe...

Kan kanske vara så enkelt som att jag bara behöver sova? "Bara" var ordet.
Ska bli spännande att se vilket utslag blodtrycksmätaren - 24-timmarsvarianten - ger, när jag väl får testa. Om det inte ramlar mellan stolarna, förstås.

Samhällsomstörtande är vad jag är

 

 

Åtminstone om man ska gå efter vad damfrisyrerna namngavs med 1926, då är min "sitterochväntarpåattfåsköljaurfärgenurhåret"-frissa mest lik den varianten.

Kanske lite atletlugg också? I så fall beror det säkert på förmiddagens marklyft, de efterlängtade :-)

 

Väskan packad och matlådor fixade. Den nya veckan är på gång och det blir gymmet innan ett hastigt påkommet besök hos tandläkaren kl 07.00. Tur jag öppnade posten igår, det är ingen vidare tidsoptimering på kallelsen, om man säger så.

Socialt kartlagd

Vi vet väl alla att sociala medier - och internet överhuvudtaget - har koll på oss. Är vi så dumma så vi lägger vårt liv i händerna på Facebook och liknande så är det ren och skär fakta.
Annonser anpassas efter det vi googlar efter, helt enkelt.

Jag fick detta i min högermarginal för ett tag sedan när jag var inne på blåvita sidan. Bling-bling och stötdämpare. Kunde inte låta bli att reagera med ; "Ja, det är ju faktiskt lite så"
Blinget klarar jag mig utan (i den omfattningen, lite grann kan det få glittra och glimma) men kläder i allmänhet är ju kul. Bil- och mc-delar är ju också bra att ha när man har de fritidssysselsättningar jag har.
Så... kanske är detta jag i ett av de berömda nötskalen?

Fast... jag har faktiskt fler strängar på min lyra. Är ganska bra på att ta lyror också. Faktiskt. Sträng kan jag också vara. Hård men rättvis. Konsekvent låter bättre av nån anledning, visst gör det?
Mina barn har aldrig ansett mig vara av den curlande sorten, om man säger så.

Därför blev de inte alls förvånade att jag inte var nån vidare fena häromda'n när jag skulle testa riktig curling. "Pang - bom - kakadadam" sa det när jag tjongade baklänges på isen.
Tur att inte resultatet blev som skalet här ovan. Lite skakat var det allt för det värkte nästan lika mycket fram som bak efter fallet... Hur typiskt mig är detta på en skala? Typ 100 på en 10-gradig. Tävlingsmänniska? Näääädå...

Anledningen till curlingaktiviteten var att vi tappar en kär arbetskamrat idag (för att inte tala om kompetensen...). Någon som är mycket bättre på curlande än jag, har jag förstått. Både hemma och på jobbet ;-)

Våra första försök med stenen överensstämde ganska bra, dock. Liggandes raklånga på isen satte (lade) vi ribban/stenen. Tänk Kenny Starfighter så vet ni ungefär hur det såg ut.

Vi är överhuvudtaget väldigt lika i hur vi tänker och det kommer att bli fruktansvärt tomt på jobbet. Tårarna har runnit stora delar av dagen och det känns hur trist som helst att du inte är där på måndag.
Kommer att sakna dig, Lotta!

Jag har en bokstavsdiagnos

Alltså ni vet... Många av er i alla fall, gissar (=vet) jag.
Vissa dagar i månaden är inte att leka med. För att inte tala om hur lite man ska leka med mig de dagarna!!!

Förr om åren (i min ljuva, sedan länge övergivna ungdom) så förknippade jag aldrig mina små humörsvängningar med hormoner, det var ju bara jag, liksom. Sedan träffade jag en väldigt klok och insiktsfull man som drog vissa slutsatser. Satte allt i ett sammanhang, så att säga. Så, vad Wordfeud än har för uppfattning om detta så är det konstaterat.

Jag har en bokstavsdiagnos. Åtminstone ibland. Strax före vissa veckor i månaden. Och jäklar vad det svajar då. Vojne.

Visst har jag blivit bättre på att haja att det är så, att det är dags. Jag kopplar ihop vissa beteenden och får det till att jag är på ett visst sätt för att det är PMS-dags. Inte klarar jag att hålla tillbaka känslorna för det. Vilken känsla det än är. Hormons rule my World...

Det jag lider mest av nuförtiden är ljudkänsligheten. Resten av familjen tar nog upp andra saker om någon skulle fråga, men för mig är det när alla ljud helt plötsligt hörs mer och högre som det ställer till det.

Tänk er själva...
- Smaskande vid matbordet
- Tuggummituggande
- Snarkande på bussen (och andra ställen i och för sig...)
- Lapande katter (fattar ni hur det kan låta???)
- Reklamljud på TV:n
- Dansbandsmusik

Det finns hur mycket irriterande ljud som helst! Och nu är de förstärkta. De skär genom märg och ben. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII låter det. Tackar ödmjukast för de tillfällen när jag har headset med mig och det känns OK att använda dem. Inte vid matbordet, alltså. Tur att min familj har lärt sig att stå ut med mina blickar när det gäller :-)
För övrigt hade jag vissa synpunkter på detta för några år sedan, kolla här.

Elektriska pistoler, envetna telefonsvarare och nära-döden-upplevelser

Det där med att skriva. Det är så lockande. Det är så svårt att få till. Emellanåt. Ja, lockande är det i och för sig alltid. Det är resten som inte alltid funkar så himla bra.
Idéer kommer och går. Ämnen poppar upp under dagen. Vet inte vad det är som gör att jag är så dålig på att komma ihåg det ända tills jag har tid att skriva om det. Eller varför jag inte helt enkelt skriver ned det. Jag som är så himla strukturerad och ordentlig annars. Oh nej, jag är inte alls ironisk när jag säger så. Lovar!

I alla fall. Kvällarna kommer och går. Utan att jag skriver. Tänkte därför ta en snabbrunda bland de ämnen jag kommer ihåg från senaste tiden.

Elpistoler, till exempel. Polisförbundet vill gärna att det ska bli tillåtet. Så att de liksom slipper ha ihjäl folk, som följden ofta blir när man skjuter ner en person med Sigsauer (eller vad det nu är för något de använder). Förstår dem. Fullt ut.
Då dyker det upp protester i form av att det kan vara farligt för dem som har pacemaker. De kan avlida. OK? Det gör de ju annars också, med dagens skjutvapen. Vad är skillnaden? Död är död. Liksom. Bättre att låta bli att utsätta sig för risken att bli skjuten, kanske? Kan det möjligtvis vara ett alternativ?

 

 

Det var det.

Så har vi det här med telefonsvarare som rabblar samma visa hela tiden. Typ till exempel sådana som finna på våra vårdcentraler. "Välkommen till distriktsläkare NN. Mottagningen har telefontid helgfria vardagar mellan 07.00 och 08.30..."

Jo, men för bövelen, svara då! Klockan är 07.03, 07.06, 07.10, 07.15... O s v. Jag har liksom stannat hemma för att kunna fixa det här samtalet på en annan plats än bussen. Vad blir man? Arg. Irriterad. Sur. Förbannad rent ut sagt.

Lagom laddad ringer man sedan den "vanliga" mottagningen (när man väl landat på jobbet) och undrar vad som inte händer. Nä, men NN jobbar bara måndag-onsdag. OK? Och det är inget som får plats på hemsidan? Typ strax efter telefonnumret? Nänä.

 

Och det var det.

Igår när jag klev av bussen därhemma, i mörkret, höll jag på att bli påkörd. Bara sådär. Där står jag - reflexförsedd, naturligtvis -väntandes på att bussen ska åka så jag kan se så det inte kommer någon. Jag brukar bete mig så just för att undvika eventuells påkörningar.

 

Vad händer? Jo, då kommer det nån jäkla (ja, faktiskt!!!) idiot och gör nån slags banansväng bakom bussen och tränger sig in för att svänga av stora vägen. Men hoppsan! Där står det ju nån! Denna någon får kasta sig ner i diket för att undvika närkontakt med den lilla blå bilen. Med de blixtrande ögonkast jag sände skulle jag knappt behövt reflex, kan jag lova. Eh... där står en buss... undrar om det kanske kan vara så att någon just klivit av? Tänk, för bövelen.

 

Sisådär. Nu har jag i alla fall skrivit lite.

 



Hiss eller diss?

Vet inte om det bara jag som är knäpp eller om det är fler än jag som - vissa gånger - får för sig att det är någon som ser vad som händer i hissen? En dold kamera som håller koll på hur folk beter sig när de hamnar ensamma i ett begränsat utrymme med en kort tid till övers?

Kanske sitter den bakom spegeln? Ni vet så där som i polisserier där man ser vad som händer på andra sidan. Eller i takgallret? Ett fågelperspektiv som fångar in dig uppifrån, zoomar in din mjälliga hårbotten eller utväxten du borde grejat för en vecka sen.

Börjar man fundera så kan det bli både knasigt och pinsamt. Inte kan man fixa frillan ifall det är någon som ser en från andra sidan, än mindre kolla så det inte hänger en buse och dinglar i näsborren.
I och för sig är det kanske just i det fallet värre att låta bli :-)

Äsch, det är säkert bara jag som får för mig sånt. Ingen annan. Eller?

Finns det nån där bakom eller är det bara jag som är bakom?

 För övrigt så är mina lediga veckor slut, två veckor som bara rusat iväg. Tidsmässigt, vill säga. Annars har det inte rusat alls så mycket som jag hade tänkt, flera saker som jag skulle grejat har inte blivit gjorda. Andra bara halvdant. Känns så där men det är inget att göra åt nu.
Tror faktiskt att jag var i lite större behov av vila än jag trodde så det är väl bra att jag tagit det lugnt, då.

 

Nu är det i alla fall dags att återgå till vardagen igen. Matlådor är fixade och arbetsredskapen är laddade inför resan till jobbet. Sju träningspass har hunnits med på årets första sex dagar, fyra promenader och tre gymtillfällen, känns helt OK :-)

 

Tänker mjukstarta med att sova till 5.30 (!) och ta bussen hemifrån, sedan kör jag fullt ut på torsdag morgon igen. Förhoppningsvis. Om inte den misstänkta tennisarmbågen jäklas för mycket.



Panikartat eller filbunke?

Hur fungerar du under press?
Den frågan får man ju ofta på t ex anställningsintervjuer. Vad svarar man på det? Vet man egentligen hur man verkligen reagerar när det blir på allvar?

Press kan ju vara så mycket. Är press alltid lika med stress?

Jag menar, jag kan bli fruktansvärt (allting är relativt...) stressad över att kaffet är slut. Eller över att jag inte får upp snöret till mina träningsbrallor. Ni vet när det verkligen knyter sig och det är totalt lögn att få upp knuten? Förekommer oftast i samband med att det är relativt akut att kunna dra ned dem, typ i samband med toalettbesök.

Sånt kan ju göra att man känner sig lite pressad men det brukar oftast lösa sig genom ett djupt andetag. Knipövningar är bra att ha gjorda då .-)

I andra situationer är man helt enkelt ute på hal is. Bildligt eller bokstavligt. Oftast är det lättare att rädda en bokstavlig sladd än en som "bara" finns i betraktarens öga (eller öra). Halkkörningsövningar är inte dumt (även om jag bara fått "naturliga" sådana, på vanliga vägar).

De få gånger jag varit på väg att braka åt skogen med bil eller motorcykel så har jag reagerat reflexmässigt, tankarna kommer efteråt. Jag är väldigt, väldigt glad över att det inte är tvärtom...

Kan man ens reagera på reflex efteråt? Klart man inte kan, men ni fattar nog vad jag menar.

När det gäller att halka i kommunikation med andra är det nog också en träningssak. Tala är silver men tiga är guld är ett talesätt som jag lärt mig att det fungerar bra i de flesta lägen :-)

När det gäller riktig press, i livsavgörande lägen, då är jag ganska säker på att jag är av den där sorten som blir lugn. Ingen panik. Jag har haft några sådana upplevelser och än så länge har det stämt.
Jag blir den där som skaffar sig överblick och säger till andra vad de ska göra. Handling före snack. När det spretar åt alla håll och kanter så försöker jag se till så att de lösa ändarna samlas ihop till något som i alla fall liknar en röd tråd.

Så, jag kan ärligt säga att jag fungerar bra under press. Sus i öronen, tunnelseende och fokus - tillsammans med det berömda djupa andetaget - kommer man långt på när det är skarpt läge. Däremot vill jag inte leva under ständig press eller stress och det har jag lärt mig att undvika. Den hårda vägen.

Planering och framförhållning är mitt mantra. Det löser det mesta :-)

När det är dags att bita ihop då har jag inga fingrar med i spelet

En gång, för ganska länge sen, så vi - det vill säga min käre make och jag - ganska aktiva i rallysvängen.  Speciellt ett år, 2006. I och för sig, vi var nog inte gifta då så rent sanningsenligt så var han "bara" min sambo.
"Nog inte gifta"... klart jag vet att vi inte var gifta, jag har koll på när vi ingick i det äkta ståndet, minsann. Så det så!

Nåväl, det var inte det jag skulle svamla om. Rally. Vintertävling. Torsby. Kallt. Mycket snö. Avåkning. Ingen jacka. Inga vantar.
Smart? Nej.
Avåkningen var naturligtvis inte planerad, det är de aldrig, jag lovar. Sällan förekommande var de också, han är en säker chaufför den där. Så. Noll planering resulterade i detta.

Vi satt fast. Ordentligt. Vem ska ut och försöka gräva bort snön? Den som inte sitter vid ratten, förstås. Det vill säga moi. I egen hög person. Som snart blev alldeles mycket lägre. Både pga snödjupet och att jag fick fingrar som värkte utav bara f.n... Tror inte det är mycket som slår den smärtan. Förfrysning av någon grad, alltså.

Det har klarat sig rätt så bra, om jag inte varit utan vantar i minusgrader eller befunnit mig i mejerikylen på Hemköp för länge. Det har varit "stå-ut-det-går-över".

Inte nu. Det kan inte bero på att det är osedligt kall vinter eller hur? Njaejä, nåt annat måste vara fel. Mer fel, alltså. Jag kan inte gå från huset ut till bilen (en nätt promenad på ca 5 meter...) utan att se ut som på bilden. Det är förstadiet... Det blir alltid värre...

Tänk er att gå och handla mat, utan att ha känsel i fingrarna. Många tapp blir det. Både varor på väg ur hyllan, i vagnen, upp på bandet och ner i kassarna. Inte kul alls.

Så, min önskelista består av detta, min käre make:

1 st BMW med uppvärmd ratt
eller
fingrar som fungerar.

Tror du får problem med att fixa bådadera så OK, jag nöjer mig med
1 st rattmuff.

Och om någon vill se precis hur duktig rallyförare han är, den där, så har vi några utlagda HÄR.

 

Är du kund hos oss?

Står lite halvt förvirrad och i min egen lilla "komma-ihåg- så-mycket-som-möjligt-värld" vid disken på ett apotek.
Kvinnan bakom disken frågar just; "Är du kund hos oss?"

Eh... jag står ju här. Beredd att betala för de varor jag just lagt upp på disken. Klart jag är kund.
Det är ju vad jag tänker och antagligen ser jag precis lika undrande ut som jag känner mig för hon återkopplar; "Ja, alltså, är du bonuskund?"

- Jahaaa, du menar så, säger både min hjärna och min mun. Ja, det tror jag. Jag rabblar mitt personnummer (lite lågt för jag vill väl inte sprida det över hela världen...) och skänker samtidigt en tacksamhetens tanke till att jag faktiskt slipper ha hela plånboken full med bonuskortsplastkort.

"Nä, det är du inte."

- Nähääää? Jo, men det tror jag... Eller det kanske var ett annat apotek?

"Vill du bli det?"

Jag svarade faktiskt nej. Jag tog ett beslut där och då mellan de två val jag ansåg att jag hade.

1. Var med överallt på alla olika apotekskedjor för att vara säker.
2. Skit i det för du kan ändå inte hålla reda på vilken kupong som gäller var när du väl får lite bonus.

Alternativ 2, alltså.

Ibland tycker jag faktiskt att vissa saker var bättre förr.

JAAA, jag veeet, det fattas ett "O" mitt i alltihopa :-)

Ute och cyklar men hjärtat sitter på rätta stället

Som jag sagt innan... Jag är glad över att bli tagen på allvar när jag söker vård. Det är inte alla som får den förmånen. De får istället kämpa för att överhuvudtaget få en läkartid. Jag har varit där också, både för min egen, barnens eller mina föräldrars del, så jag vet.

 

Imorgon ska jag i alla fall slutföra det som påbörjades när jag tog min lilla sjukhustripp för ett tag sedan. Först blir det en ultraljudsundersökning av hjärtat och sedan ska jag trampa på cykel för att se om allt fungerar som det ska. Det är jag bombis på att det gör men det är ändå skönt att få det bekräftat. Plus att det ska bli lite spännande att se hur mitt blodtryck ligger nu. Jag gissar på för lågt, det känns som att jag är tillbaka på mitt normala och att medicinen sänker för mycket nu. I så fall ryker de ut, jag äter inte tabletter i onödan. Så det så.

 

Helgen annars? Jotack, bra. Eller hyfsad. Blandad.

 

Startade den med att backa ur ett restaurangbesök pga dundrande huvudvärk. Den tilltog på hemresan när jag fick spänna varenda liten ögonmuskel för att inte bli totalt hypnotiserad av de virvlande snöflingor som fyllde luften. Inte kul alls. Trots dubbdäck kändes det halt och slirigt.

Bli omdundrad av långtradare och nedstänkt så det blir svart är ingen höjdare men det är resultatet när det är blandad kompott av vana förare ute och det känns att det nog är läge att hålla extra avstånd...

Hem kom jag och efter att ha tillbringat en bra stund i vår sköna bastu mådde jag bättre.

 

 

Lördag var födelsedag för modern så där tillbringade vi en stund och sedan blev det spontanträff med goa vänner på kvällen. Visst är det underligt att man kan gå och dra ut på att man ska träffas, "vi måste bestämma ett datum..." och det händer aldrig nåt. Så är det så enkelt! Egentligen. Mer spontanitet åt folket!

 

Idag har jag däremot haft en sån där dag som kan göra mig galen. Inte på grund av gårdagskvällen utan för att jag inte varit på topp alls. Yr och trött. (Tabletterna?)

Det har inte hänt ett jota på hela da'n, känns det som... Hatar det. Verkligen! Inte ens en promenad eller ett träningspass kändes lockande. Nu har hela da'n försvunnit och det finns inget jag kan ändra nu, det är bara att ta nya tag och se till så det blir bättre imorgon.

 

Förresten, jag har gjort litegrann ändå. Jag har plockat fram, fotat och lagt ut lite annonser på retroprylar :-)

Ett par exempel:

 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

Och huvet ekar tomt? Tommare än vanligt, vill säga?

Eller som jag egentligen vill skriva - huvudet. Gammeldags? Jomenvisst, när det gäller språkliga saker kan det nog vara så. Har t ex väldans svårt att skriva "dom" istället för de eller dem.
Tommare... Kan man ens säga så? Om något är tomt så är det väl tomt. Kan det bli mer tomt än så?

Vet inte svaret på det, rent filosofiskt, men vad jag däremot vet är att jag har någon slags tomhetssymptom denna veckan. Kan säkerligen med lätthet benämnas glömska. Rutinslav är vad jag är. Åtminstone på morgnarna.

Började i måndags kväll när jag hade packat träningsväskan, en svag känsla av att det gick alldeles för smidigt. Jodå, det uppdagades efter tisdagsmorgonens gympass. Ingen handduk. Såg framför mig hur jag skulle badda mig med papper från toaletten och beslöt mig för att skippa hårtvätt (hade som tur var en good-hair-day) och köra raggardusch. Men... jag hade haft med mig en svettavtorkare i form av en 30x40 cm "stor" handduk. Den fick agera torkverktyg. Allting går :-)

Igår fick jag med mig allt och behövde inte improvisera efter mitt böjpass. Så kom dagen idag. Jag hade förberett extra mycket mat eftersom det blir senare hemkomst idag (utvecklingssamtal med en av döttrarna på hemvägen) och jag vet också hur hungrig jag blir efter ett pass marklyft. Visst ser det bra ut?

Allt stod - som vanligt - klart och packat i kylen, bara att plocka med sig på morgonen. En tomhetskänsla smög sig på när jag plockade med mig packningen i hallen men jag avfärdade den med att det var handväskan - som låg i träningsväskan - som fattades.

Jag drog iväg i bilen och landade på gymmet, fokuserad på att köra marklyft. Kvart över fem på morgonen krävs det lite extra fokus, om man säger så :-)
Det var tyst i lokalen, ingen musik på alls. Vi som var där kunde lätt höra varandras stönande och stånkande, åtminstone vi som kör utan headset. Mitt i ett av de sista, tunga, seten så blixtrade det förbi en bild. Maten! Mitt "Helvete!!!" hördes nog, om jag säger så.

Positivt tänkande nu då...
Jag har bestämt att ta bilen ända till Jönköping eftersom det är andra saker planerade innan jag får åka hem. OK, jag får ta den smällen. Det är alldeles för mycket mat för att låta bli att åka hem och hämta. Vad är väl 2 mil extra då?

Frågan är vad som gjorde att jag glömde den? Vad gjorde jag annorlunda idag? Minns inte. Hade ju varit bra om jag vetat det så det inte händer igen. Fast nästa gång är det nog varken mat eller handduk, än så länge är hunden inte tillräckligt gammal för att inte kunna lära sig att sitta :-)

 

 

Det händer saker fast ibland händer det inget alls

Det kommer av sig ganska ofta. Betydligt oftare än det kommer på sig, kan jag säga. Jag kommer liksom på mig själv med att inte blogga. Avslöjad. Tagen på bar gärning med att låta bli.

Hur ända in i bomben ska jag hinna med det? Ni vet, jag tränar ju en massa nuförtiden. Det vet ni, va? För ni följer väl det på Facebook och Instagram? Det är JÄTTEviktigt! Och pinsamt. Tycker någon/några i min närhet. Men vadå? Jag fyller snart 50 (inte för att jag räknar ned men det är ca ganska precis 77 dagar kvar...) och tycker nog att då kan jag få göra lite som jag vill och vara lite pinsam.

Massa kan ju förresten vara en massa saker. Det kan vara massa som i mycket. Eller så kan det vara massa som i kroppsmassa. Jag kör på det senare men försöker se till så att det första också överväger soffsittandet. Gymmet 3-4 gånger i veckan, lite promenader och annat. Inte jättemassa. Men mer än innan. Och tidigt. Lilla söta telefonen skramlar igång 04.45, vare sig jag vill eller ej. Sen kör jag. Först en mil till gymmet och sen där. Världens bästa start på dagen!

Känner mig staaaark! Och jag blir staaaaarkare! Lyfter mer och tyngre och älskar det. Eller ja, gillar det skarpt i alla fall :-)
Fortfarande mest fria vikter och basövningar. Marklyft är numera favoriten, vem trodde det för en månad sedan?

I och med den ökade träningen så har jag tänkt om litegrann vad gäller maten. Jag har smugit in lite ris och potatis då och då. Nån grötportion blir det också. Inget bröd. Ingen pasta. Mer utav vissa kolhydrater, bara. Går fortfarande på mest fett, annars. Har inte märkt jättestor skillnad på magen så jag har gett mig några veckor framåt för att se vad resultatet blir.
Jag vill ju att musklerna ska växa!

Tränar på fastande mage på mornarna, det hade inte min hjärna tillåtit mig innan. Den hade sagt att jag inte orkar. Nu finns det ett lager vilande i musklerna, det är bara magen som är tom och jag jobbar på bra med det :-)

Sådärja, lite om det. Nu måste jag vila bort min huvudvärk så här kommer lite viktiga bilder också.

Lite kolhydratstillskott

Man måste ta rätt mus annars går det inte att styra

 

Vissa dagar saknar jag hojåkandet lite extra och går i MC-dojorna på jobbet

 

Andra dagar behövs det ett gott skratt för att mota stolpskott som dyker upp

 

Buss på... vad som helst!

Varje dag i snart två år. Eller för att vara riktigt noga och sann (som man naturligtvis ska) varje vardag, har jag åkt buss.
För mig - som innan dess hade ca 300 meter till jobbet - är det en alldeles ny värld. Kommunikation på allmänna villkor. Så att säga.

Jo, jag åkte buss och tåg en hel massa när jag gick på gymnasiet. Det var ivriga, tjuriga, vilda, chaufförer då också. Älgar som orsakade stopp på tågspåret. -34º som orsakadede nya - italienska - tågen en del problem. Det där var ju ett tag sedan så ja, det kan anses som nytt nu när jag börjar om.

Det har blivit ett antal statusdateringar på Facebook om detta. Ett axplock:

- Mystiska män med solglasögon som krampaktigt håller en väska i knät.

- Människor av ej svensk härkomst som pratar i telefon heeeela tiden. På morgonen och sedan på eftermiddagen när jag skulle hem igen. Hade dagen möjligtvis spenderats på denna buss åkandes fram och tillbaka mellan Gnosjö och Jönköping? Görandes chauffören vansinnig på asiatiska?

- Människor av lite yngre, gymnasistisk härkomst som också pratar hela tiden. Både i telefon och med varandra. Eller pratar och pratar. Högljutt meddelande varandra: "Hon ba', ja ba'..." "Det här är bara mellan oss...Du får absolut inte säga det till nån..." Ackompanjerat med tuggummismackande, förstås.

- Busschaufförer av olika sort. Lasse Kongo, Virrepelle, Körsåfortdubarakanjerka. Någon kör fel och får vända. Spännande upplevelser och bekantskaper.

Mycket konstiga saker kan man få bevittna. Om man är uppmärksam. Näää, det behöver man inte vara. Snarare är det så att det är svårt att undvika. Hörlurar och Spotify rekommenderas varmt.

Sedan finns det några saker jag funderat på. Finns det etikettsregler för hur man ska göra/bete sig i vissa uppkomna situationer?

 - Om man kliver på en fullsatt buss och mot förmodan får sittplats (OK, nästan fullsatt, då...), ska man flytta sig till ett ledigt säte om det tunnar ut så pass att det bara är jag och en person kvar? Om den enda andra kvarvarande sitter innanför mig? Är det oartigt eller är det ännu dummare att sitta kvar?

 - Finns det ett "säkerhetsavstånd" på busshållplatserna? Ett visst antal meter/centimeter som är kutym när man väntar på bussen?

Som sagt, busslivet är spännande :-)

Ernst i ansiktet och tvångströja på kroppen

Vilken natt och morgon jag haft! Måste helt enkelt dela med mig av mina nattliga upplevelser, tror nästan inte det är möjligt att fortsätta leva utan att denna fantastiska vetskap kommer er tillhanda snarast möjligt.
OK, kan eventuellt vara en lätt överdrift (sätter det under etiketten "Värdelöst vetande") men så här var det...

Ni vet hur varmt det varit ett tag nu eller hur? Hur man kan vakna genomsvettig och ligga och vrida sig runt runt och ha problem att krångla sig ur lakanet när det blir dags att kliva upp? Att det därför gäller att se till att ha lite marginal, ifall det eventuellt skulle bli lite bråttom. Som det ju kan bli om man skjuter upp vissa saker.
Försöka ta sig till toan med ett lakan knutet runt fotknölarna är inte att rekommendera.

Vårt rum är begåvat med en altandörr. Välkommet. Även om det kan kännas lite halvläskigt (vet inte vad som kan komma in...) så har det varit ett måste att öppna den. Jag har t o m gjort en Pippi Långstrump, dvs sovit med fötterna på kudden, allt för att komma närmare luften.

Nackdelar med detta? Eh, ja... Har man 3 katter som springer ut och in så... Damen i sällskapet är en föredömlig jägare och har dragit in diverse fåglar och gnagare... Pest eller kolera, bara att välja.

Till saken.
Vaknade genomsvettig även inatt, bestämde mig för att testa en sofflur istället. Somnade direkt men vaknade av att Ernst satte sig på mitt ansikte. Ja, faktiskt! Även om det inte var just den Ernst utan bara dotterns katt så var det en inte alltigenom angenäm upplevelse. Han fick flytta på sig så jag kunde återvända till drömmarnas värld. Där hamnade jag i Ullared, på Gekås! Oj, oj, oj!

Jag som aldrig ens varit inne i ett provrum där, hastade från det ena till det andra. Avbruten av en leverans med kläder som jag tydligen hade beställt när vi var på Rhodos (?!?). En anskrämlig jeanskostym med revärer bestående av paljetter och dragkedjor... Denna råkade jag (säkert ren försvarsmekanism) slarva bort och fick sedan hasta runt och leta, var ju tvungen att hitta den så jag kunde skicka tillbaka den. Där någonstans - mitt i en utskällning av en nybliven mamma med barnvagn som trängde sig fram över allt och alla - blev jag väckt. Dags att ta en morgonrunda med dottern.

Med andra ord, dags att kliva upp ur soffan. Jo, tjena. Träningsvärken från Ullared, oops, hell, gjorde sig påmind. Klarade det och skulle ta på mig träningskläder. Inte lätt när armar och axlar inte vill passera vissa lägen. Resultatet blev att jag lyckades få ut huvudet ur en armhåla och bak och fram eller nåt, fel i alla fall. Kan lova att det var ännu värre att ta sig ur den sitsen. Skrattade så jag höll på att göra på mig och var tvungen att be om hjälp!

Ungefär så här kändes det ;-)

Kan lova att idag gäller "act your age" för min del. Kroppsligt, vill säga, den mentala kommer nog aldrig att komma ikapp. Hoppas jag.

Vilken MILF har just DU missat???

Ja, man kan ju undra...

Eftersom jag nu är den språkpolis och syftningsivrare jag är så kan jag bara inte låta bli...

 

Detta är den bäst bevarade hemligheten för mammor som du aldrig har använt... Jag har - om jag verkligen tänker efter - aldrig använt någon mamma. Inte en enda. Kanske utnyttjat min egen på något vis, i och för sig. Men, nja...

 

Är det en fördel att vara så pass använd så man vet vilken hemlis det gäller??? Svårt att säga.

 

Bara en värdelös liten fundering från en som idag varit med om något väldigt underligt och sällan förekommande. Vill ni veta?

 

Jaja, OK. Jag plockade ur diskmaskinen och det fanns inte en enda pinal att plocka i!!! Va? Inte ens en smörkniv! Vååååågen :-)

 

Slut i rutan och skutan

Igår, hemkommen från två intensiva dagar på Rimforsa Strand, slocknade jag före den store där uppe. Ja, solen, ni vet. Det var fortfarande ljust när jag kröp ned för att låta min hjärna bearbeta andra saker än det den sysslat med på arbetstid.

Jag kan verkligen rekommendera det, förresten. Nää, inte tvunget att krypa ner i sängen medan det är ljust, stället. Verkligt god mat och mysigt!

Bearbetningen av diskussionerna vi haft fortsatte dock längre än jag önskat. Trots övertrötthet och ny bok. Längese'n jag inte slocknade direkt. Kan inte påstå att jag saknat det.

Natten blev svart till slut och sömnen OK. vaknade tidigt och funderade på den kommande dagen. I typ 3 minuter. Chockade både mig själv och kroppen genom att ta på träningskläder. Direkt. Utan tvekan.
I och för sig är kanske kroppen och jag samma sak men det kändes som att vi var flera som tappade hakan.

Matade (som i fyllde på matskålarna, inte med sked) ett par, tre katter och stoppade på mig mobilen.
Hej hå, hej hå, vi ut i skogen gå. Var meningen. Vad händer? Mina ben börjar springa!
Först en liten bit. Sedan längre. Och längre.
Tror det var kroppens sätt att säga till mig (oss?) att hjärnan behövde rensas. Sedan är det ju faktiskt snart dags att visa magen i bikini o dyl... Fast det var rensandet som var det viktiga.

Hörde göken för första gången i år. Först från norr. Sedan öster, väster och söder. Förvirrat? Inte ett skit. Det är våååååår! På riktigt. Trots regn och 8º.