Den frågan får man ju ofta på t ex anställningsintervjuer. Vad svarar man på det? Vet man egentligen hur man verkligen reagerar när det blir på allvar?
Press kan ju vara så mycket. Är press alltid lika med stress?
Jag menar, jag kan bli fruktansvärt (allting är relativt...) stressad över att kaffet är slut. Eller över att jag inte får upp snöret till mina träningsbrallor. Ni vet när det verkligen knyter sig och det är totalt lögn att få upp knuten? Förekommer oftast i samband med att det är relativt akut att kunna dra ned dem, typ i samband med toalettbesök.
Sånt kan ju göra att man känner sig lite pressad men det brukar oftast lösa sig genom ett djupt andetag. Knipövningar är bra att ha gjorda då .-)
I andra situationer är man helt enkelt ute på hal is. Bildligt eller bokstavligt. Oftast är det lättare att rädda en bokstavlig sladd än en som "bara" finns i betraktarens öga (eller öra). Halkkörningsövningar är inte dumt (även om jag bara fått "naturliga" sådana, på vanliga vägar).
De få gånger jag varit på väg att braka åt skogen med bil eller motorcykel så har jag reagerat reflexmässigt, tankarna kommer efteråt. Jag är väldigt, väldigt glad över att det inte är tvärtom...
Kan man ens reagera på reflex efteråt? Klart man inte kan, men ni fattar nog vad jag menar.
När det gäller att halka i kommunikation med andra är det nog också en träningssak. Tala är silver men tiga är guld är ett talesätt som jag lärt mig att det fungerar bra i de flesta lägen :-)
När det gäller riktig press, i livsavgörande lägen, då är jag ganska säker på att jag är av den där sorten som blir lugn. Ingen panik. Jag har haft några sådana upplevelser och än så länge har det stämt.
Jag blir den där som skaffar sig överblick och säger till andra vad de ska göra. Handling före snack. När det spretar åt alla håll och kanter så försöker jag se till så att de lösa ändarna samlas ihop till något som i alla fall liknar en röd tråd.
Så, jag kan ärligt säga att jag fungerar bra under press. Sus i öronen, tunnelseende och fokus - tillsammans med det berömda djupa andetaget - kommer man långt på när det är skarpt läge. Däremot vill jag inte leva under ständig press eller stress och det har jag lärt mig att undvika. Den hårda vägen.
Planering och framförhållning är mitt mantra. Det löser det mesta :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!