Jag har varit lite låg ett tag och då händer det sig att jag funderar och grubblar lite extra. På livet och annat som spelar roll. Ibland bara på skitsaker också, förstås. Jag är ju bara människa :-)
Orättvisan med att vissa bara försvinner ifrån oss. Olyckor och sjukdomar som sveper fram och lämnar kvar tomhet och förtvivlan. Det är ingen skitsak. Det är hemskt. Sorgligt. Grymt.
Det finns egentligen inga ord. Ändå maler de inuti. Värker och gnisslar. Ont, ont, ont.
När det känns så då är det skönt att ha någon eller några som verkligen finns där. D v s här. Som hjälper till att lyfta din blick och se på saker från en annan sida. Från det håll där du ser vad du kan göra, vad du kan påverka. Hur du ska ta dig vidare, förbi de eventuella hinder som finns.
Smärta för att det inte går att göra som förr, bara låta sig dala bakåt, ner i snön. Nej, masa sig ner på knä för att sedan krångla sig runt och få ner rö... rumpan. Och upp... Ojojoj.
Njutning för att det var skönt att ligga där och titta upp, ut i evigheten, och tänka på just dessa människor som är mina änglar. Levande och döda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!