torsdag 16 september 2010

Drar snart iväg in i gömmorna

Efter många funderingar och vändande och vridande på det jag har att tillgå så har jag - tror jag alldeles bestämt- beslutat mig för att dra ner på bloggandet här. OK, det har inte varit vidare mycket uppdaterande och inspirerande den sista tiden så det gör kanske ingen skillnad, vad vet jag?

Jag ska satsa på den där boken istället. Den som är påbörjad och som skvalpar runt därinne hela tiden. Till slut så har jag insett att det inte är nån annan än jag som styr vad som kommer att ske med den.
Jag kan inte skylla på läxläsning, matlagning, fotbollsskjutsning och annat. Det tar tid, visst gör det. Men... den tid som finns kvar därefter, den går att förvalta bättre.

Det är dags att ta tag i träningen också och det känns fruktansvärt motigt just nu eftersom min ljumske trilskas. Jag vet att det kommer att bli bra när jag väl kommer igång men innan dess... oj, vad tungt.

Jag behöver helt enkelt se till att ge mig själv tid för lust. Lusten att börja träna finns där nånstans, den ska bara ut i ljuset. Sen vet jag att jag orkar och vill så mycket mer när jag väl kommit igång. I och med det så orkar jag också sätta mig och börja knacka. Ord för ord.

Då måste jag prioritera de ord som ska samlas till den där helheten. Bokskrivande, helt enkelt. Och den blogg där jag publicerar de texter som faktiskt poppar upp emellanåt. När jag ger mig tid. Den är - än så länge - alldeles, alldeles anonym. Hittar man dit och gissar rätt så kan jag inte hjälpa det men nån hänvisning härifrån blir det inte - än. Där kan jag gömma mig lite till :-)

Det känns trist att släppa denna och gissningsvis blir det nåt dåochdåinlägg, vill ju gärna fortsätta ha kontakt med er. Såååå... vill ni så kika gärna in då och då.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 15 september 2010

Jag gjorde det!

Bestämde att jag skulle upp kl 5 och cykla en halvtimme (det är för mörkt för att gå ut i skogen nu...), ställde in allt på cykeln så att inte det skulle pipa för mycket vid den arla morronstunden. Sen var det sängdags.

Telefonen spelade igång och jag gick upp! Cyklade iofs bara dryga 20 minuter men jag är nöjd med att ha satt igång igen. En början är en början. Nu är det bara att öka. Mot stjärnorna och vidare :-)

tisdag 14 september 2010

Grattis Maran!

Tadadaaaataaa!!! Hör ni den fina fanfaren? Den ljuder för Maran som gissade närmast. Ja, ni vet, pluringarna jag räknade häromdan. Maran gissade på 1120  men det var tyvärr bara 806 spänn. Jag hade gärna haft lite högre tal där, men man får vara nöjd ändå. Pengar man bara tömmer ut från plånboken med ojämna mellanrum blir till större summor än man kan tro. Välkomna är de i vilket fall. Ska nog hitta ett eller annat hål att stoppa dem i eller vad tror ni?

Ineffektiv effektivitet

Upp som en sol klockan 5 idag. Upp åtminstone. Vad mörkt det var! Smög till jobbet gäspandes hela vägen men kom fram till slut. Nu skulle jag passa på att få saker gjorda, minsann!
Började med sotsvart kaffe och en kik på maken som satt på andra sidan. Lite hjärteknip av tacksamhet.

Men där kunde jag inte sitta och drömma. Nu skulle det registreras leverantörsfakturor. Idag gjorde jag lite annorlunda mot hur jag brukar. Tänkte att det skulle bli bättre. Det blev det inte. Tröttheten tog ut sin rätt och nu blir det dubbelt istället. Varför ändra på en fungerande rutin? Sucksuck.

Konstaterade igår att denna veckan är fullproppad med aktiviteter varenda kväll. Känns så där men det får gå. Måste det ju.

måndag 13 september 2010

Blöt helg

Vet ni en sak? Om man ska på kombinerat poolparty/kräftskiva är det väldans onödigt att sminka sig fint och platta håret. Varmt och gott var det i vattnet och skrynkligare än vanligt blev resultatet i alla fall.

Igår ösregnade det när lillan skulle ha badkalas i samma pool men det brydde tjejerna sig tydligen inte om. De hann knappt få i sig mat och glass innan de hoppade i. Jag "slapp" kalaset eftersom det var fotbollsmatch i regnet också. Plus lite kioskbemanning efter det. Stort tack till Jennie och Louise som grejade kalajset ihop med svärmor och svärfar! Mina då, de har inte hunnit få några egna än...

Nu är det jobba, jobba som gäller. Fortsätt gärna gissa på pluringantalet nedan, återkommer om vem som kom närmast!


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 11 september 2010

Campingstassen sitter hårt

Igår drogs jag med - helt ofrivilligt eller nåt liknande - till Elmia på husvagnsmässa. Maken erbjöd sig att åka på egen hand, han vet hur lite road jag är av mässor i allmänhet och husvagnar i synnerhet, men jag följde med. Vi skulle kolla nytt förtält och man kan ju inte bara släppa bestämmandet fritt.
Vi anlände och jag konstaterade ganska snabbt att jag var i stort sett ensam om att ha högklackat. Ni vet när man går och stampar i stålhätteförsett dagarna i ända måste man passa på att vara lite pimpinett när man får chansen. Kosta vad det kosta vill i form av ömma fötter o dyl.

När vi hade gjort det vi kom dit för att göra så var jag och yngstan rätt trötta och tyckte väl att det nog kunde räcka med campingnyheter för oss. Ledsagaren var inte riktigt överens där så medan han dreglade runt lite till satte vi oss och tittade på folk. Och ja, det var en hel del foppatofflor och mjukiskläder. Sandaler med strumpbeklädda fötter. Shorts. Fast det blåste nordan ute. Även om jag längtade efter ett par skönare dojer just då så slog det mig åter; Varför? Och det varföret innefattar en hel del, både vad gäller min egen del i detta och annat.

Jag överlevde i vart fall och bestämde med maken att nästa år, då stannar jag hemma. Jag kan hålla mig till att titta in i vår vagn, det räcker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sitter på kammaren och vänder på slantarna

En lördag när det inte finns nåt bättre att göra... Jag menar vadå städa? Sortera viktiga papper? Kolla upp vinterkläder? Putsa fönster?
Nä, det finns alltid nåt man kan göra för att skjuta upp såna trivialiteter. Då kan kan t ex leta fram sina slantgömmor och räkna lite pluringar.
Nån som kan gissa hur mycket det är? Vinnaren får ett hedersomnämnande här hos mig, sätt igång!
















Bry dig inte om vad som står på glaset, gör ett försök :-)






















Läs även andra bloggares åsikter om ,

Tuttcentern

Om man får tro min hjärnas tolkningar så är Centern också inne på tuttlinjen. När jag ser deras affischer läser jag "Centerns gröna (b)röst", nämligen.
Förresten så hoppas jag att SD gör en annan Ohlyvariant, går på pumpen.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 10 september 2010

Lite stolt över mig själv

Nu har jag klarat av att ställa upp i svarven nästan alldeles själv för första gången! Till 98% i alla fall, var bara tvungen att fråga om ett par småsaker"för säkerhets skull". Jag - som minsann ska greja allt själv - var klok och svalde stoltheten. Visserligen var det naturligtvis rätt från början men bekräftelse är ju aldrig fel.
Jag menar, man ska inte vara dum. Speciellt inte om det handlar om en massa pengar som försvinner om det går fel. Starka saker det där.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 9 september 2010

Bättre lukta lite illa

Konstaterande av minsta dottern efter fotbollsträning: Jag äter innan jag duschar. För visst är det bättre att stinka lite än att svälta ihjäl?
Tror de flesta skulle hålla svara ja på det, va?

Mamman som frusit i en dryg timme vid sidan av plan gjorde det i alla fall.

Gnag från råttboet

Råttboet är i detta fallet det samvete som ofta plågar mig. Inte så att jag lider av att ha ett samvete, det är jag bara glad för, men när det blir åt det håll när det börjar kännas tungt och dåligt, då lider jag.

Ibland så gäller det barnen. Tid som inte finns att umgås med var och en är exempel på en sån sak. På grund av randiga skäl och rutiga orsaker har jag en speciell tagg som gnager om det är nåt som gäller skolan. Jag minns nämligen med alltför önskvärd tydlighet hur det kändes. Ingen som kom på föräldramöten. Åhörardagar var bara inte tänkbart att närvara på. Orsakerna till detta var många och inte alls roliga. Verkan var hemsk. Tuff utåt men tårarna brännande.

I minstingens skola ska de idag fira att de fått Grön flagg. Grattis till det, säger jag. Skitbra att ni tänker på miljö och hållbarhet, det bör absolut både firas och premieras.
Men... klockan 12.20 en vardag? Om ni vill att föräldrarna ska komma, menar jag. Hur många kan ta ledigt från jobbet - och i de flesta fall åka flera mil fram o tillbaka - för att visa sitt intresse? Jag har iofs gångavstånd, det tar max 3 min att gå till skolan, men jag har inte varken tid eller råd att ta ledigt för att gå tipspromenad och fika. Ska mitt barn stå där ledsna nu och inte ha en förälder som visar intresse för vad de sysslar med i skolan?
Visst säger hon "ni behöver inte komma om ni inte vill..." och jag förklarar att det inte är brist på vilja, men det är ju ändå så det känns. För oss båda.

Det hade räckt med ett "om ni har möjlighet" efter Välkomna så hade det känts bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lärare får inte hinka i sig

Det var en gång en idrottslärare som i några ynka sekunder "visade sig" naken förutom den hink han för tillfället höll för att täcka de så att säga centrala delarna på sin kropp.Hinken var tydligen till för värdesaker och passade därför alldeles utmärkt att gömma ädla delar med. Ingen hann se nåt och han hade ingen tanke att visa nåt. Det var liksom därför han hade hinken där.

Jag håller med Lisa Magnusson som undrar om nakenhet är fult och dåligt- vad är det vi håller på att lära ungarna egentligen?
Tänk om den här läraren istället hade slängt på sig att par kallingar i farten, hade det varit bättre/sämre? Jag menar, en del underkläder visar mer än de döljer... Eller om mot förmodan han skulle råka möta nån elev på stranden under sommarlovet, ska han då springa och gömma sig i vassen eller bakom närmsta sanddyn? Eller är det bara på arbetstid han måste skyla sig?

Nä, är det inte dags att vi människor får ett mer normalt förhållningssätt till "nakenhet"? Man behöver kanske inte ropa "Vargen kommer" varenda gång en strimma hud visar sig? Att sätta in händelserna i ett perspektiv kan skänka just det. Perspektiv. Sammanhang. Eftertanke.

Eleverna kände obehag, sägs det. Jobbigt, för det händer ju inte ofta annars när de ser/hör sina lärare...

De ville kanske haft en hunk istället för en hink?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 8 september 2010

Disko eller snarare odisk

Denna dag har varit... omväxlande. Om man vill säga nåt positivt och det har jag ju lovat att göra, det är i den andan det ska angripas. Så...
Nästan hela arbetsda'n gick åt till att plocka ihop och sammanställa. Bokslutspapper. Jipeee... Huvudvärken kom som ett brev på posten. Eller snabbare, för det kommer ju inte förrän dan efter. I bästa fall. Annat var det på min tid. Minsann.

Ikväll när maten var avklarad (ugnsstekt falukorv med blomkålsmos/potatismos) och det skulle diskas så kom diskmaskinen på att den skulle göra en Ohly. Den pumpade och pumpade. Sen hände det inte mycket mer. Den fortsatte bara att pumpa, även om vi stängde av den. Enda fungerande stoppmetoden var att dra ur sladden. Så kan man ju inte ha det.

Lösningsfokus ställdes in. Vad göra? Vi har haft detta problemet innan så det fanns saker att testa. Vi körde kylskåpsvarianten från i somras. Då skulle vi hjälpa kompisar med ett ej fungerande kylskåp i deras husvagn, vi vände upp o ner på det helt enkelt. Det kan hjälpa om det är ett gasoldrivet skåp. Det står i bruksanvisningen som jag aldrig läser.

Vi gjorde (Vi i detta fallet lika med Peter) likadant (typ) med diskmaskinen och nu funkar den igen. Det är bra att ha nån som kan vända upp o ner på tillvaron ibland!

Förutom att städa under/bakom så fick jag skruva ihop det så lite delaktig var jag i Viet.
Nu känner jag mig för luddig - var nog råttorna under diskmaskinen som flyttade in i hjärnan - för att skriva så jag säger gonatt och låter er slippa läsa mer idag. Suss gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vet ni vaaaad?

Denna veckan har jag fått äran att sitta hos Monstermalla, hålla henne sällskap lite sisådärvidsidanom. Jag är nämligen Blog of the week hos henne. *Sträcker på mig* så jag blir nästan 2 meter lång (för det är jag ju inte redan).
Precis som Malla så har jag lite svårt att komma ihåg hur länge sen det var vi råkade på varandra, men jag vet att det var ett tag sen för när jag lite försynt undrade om man fick synas där i kanten så hade hon kö ända tills i september. Det var jättelänge dit då. Det är det inte nu.

Hoppas nu att det dyker upp några fler roliga typer här hos mig. Äsch, man behöver inte vara så himlans rolig, heller. Man kan vara precis på vilket humör man vill, välj det som passar bäst.

Visst är det konstigt - eller egentligen inte - hur man hittar personerna man gillar hos andra man gillar och som kanske gillar en lite tillbaka fast man egentligen inte alls skulle hamna precis där man nu hamnade för man råkade klicka hos nån man gillar och så bara "poff!" har man fler man vill läsa hos.

Tänk om man kunde få alla blogginlägg upplästa i lurarna på jobbet istället för att lyssna på skvalmusik. Det skulle spara tid och man skulle inte missa nåt viktigt. Och tänk vilka goa skratt man skulle få.
Risken är att man skulle bli än mer betraktad som lite eljest. Fånigt flin för sig själv brukar medföra såna biverkningar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 7 september 2010

Nu räcker det!

I över 30 år har detta pågått. Nu tycker jag att det kan räcka. Varenda månad  -nästan - har jag ställt upp. Jag har lämnat ifrån mig sånt som tillhör mig. Lämnat det under visst knotande i och för sig. Svängningarna har varit många, både vad gäller frekvens på humör och mellanrum.

Första gångerna var det nästan bara positivt. Snart vuxen, minsann.
Åren gick och det var inte alltid lika självklart att det skulle funka. Ännu mindre vara roligt. Ibland gjorde det skitont att få det ur sig. Rätt vad det var så försvann eländet. Det blev liksom inga barn gjorda. För det blir det inte om det inte funkar. Liksom.

Jag ville bara säga att jag har liksom ingen användning för det här längre. Jag har fyra stycken som kan ta vid, låt dem sköta det nu. Jag har gjort mitt. Jag kan byta mina PMS-dagar mot klimakteriekossehagar. Så kan nån va snäll och strypa kranen nu?
Och jag tänker inte ta tillbaka ett enda liksom. Liksom.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Lever farligt

Idag har jag gjort nåt jag aldrig tidigare gjort. Målat naglarna kl 6 på morgonen. Varför i hela friden undrar säkert alla nu - för nog måste det vara en av de mest intressanta frågeställningarna idag? - så jag ska förklara.
Jag ska ut på lunchdate. Näringslivsrådet har sin månatliga lunchträff och denna gången tyckte jag att jag kunde representera företaget. Fläsk och löksås på menyn hade inte ett skvatt med det beslutet att göra, jag är bara allmänt intresserad av all matnyttig (höhöhö) information jag kan få mig till livs (höhöhö igen).

Uppdraget innebär att jag får en chans att hoppa ur skitiga jobbarkläderna för en stund och då ser det lite konstigt ut med sorgkantade naglar. Det passar liksom inte ihop. Eftersom det är stört omöjligt att få bort utan att blötlägga händerna - förslagsvis ihop med resten av kroppen - i ett varmt bad så fick det bli alternativ 2; mörkt nagellack.

En av döttrarna undrade vad jag skulle göra idag. Jobba, såklart, vad annars? Men du har ju inte jobbarkläder på dig. Nej, men idag lilla älvan ska mamma sköta kontoret och vara allmänt trevlig även utanför fabriken, då får man ha annat på sig. Så det så.

Väl här så såg jag att det kommit en uppdatering på vårt bokföringsprogram. Lika bra att fixa det direkt så jag inte glömmer det, var min första tanke. Sen kom det inte så många fler tankar förrän jag var mitt i alltihop och kom på att jag glömt nåt annat. Typ göra en backup innan jag startade. Tror att det gick bra men vågar inte ropa Bäck förrän jag är över hejet.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 6 september 2010

Engelska motordelar

Kan inte klaga på att mina arbetsuppgifter är enahanda, inte.
Kolvar, kamaxlar, växellådor - allt ska plötsligt översättas och sättas in i sitt sammanhang. Nog för att jag kan en del - har ju minsann läst teknisk engelska på Ingenjörshögskolan (iofs förra seklet...!?!!) - och är inte helt tappad bakom varken en fram- eller bakvagn när det gäller bilar och dess beståndsdelar.

Men... när det ska svängas ihop en text om bromsar med trummor och ventilerade skivor, bara så där. Då ska man nog inte sitta framför TV:n i sällskap med en åttaåring som tittar på nåt vedervärdigt amerikanskt dravel. Dubbat ungdomstjafs. Mina öron värker och koncentrationen falnar snabbt.

Får nog skifta gear och putta down some words istället.

Kärringa har blivit galen!

Detta drama utspelar sig i det mörkaste av Smålandsskogar, i en liten by i ett hus som ligger i en glänta, alldeles vid skogsbrynet. Mannen i huset hör konstiga ljud. Vad var det? Något han nästan aldrig hör nuförtiden. Han närmar sig sovrumsdörren som står på glänt.

Medelålders kvinna hittas gapflabbande i sängen. Maken blir allvarligt orolig för hennes mentala hälsa. Efter sjuttielva långa inandningar stöter hon fram - fortfarande småfnissande - att det bara är boken hon läser som framkallar glädjeyttringar.
Precis vad jag behövde igår kväll. Mark Levengood; hädanefter avgudar jag dig! Längtar redan tills jag får fortsätta läsa ikväll.
Sucka mitt hjärta men brist dock ej, ge dig till tåls, ikväll åker vi berg och dalbana igen!



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Stenkul

Helt plötsligt är det barndom igen. Minstingen ville ha med sig kulor till skolan. Varför då? undrade mamman som inte sett nån spela kula på sådär 35 år.













Känslorna som vällde fram när jag fick några stenkulor i min hand. Wow! Det var doften av fuktig, kall sand, vårsolsolsvärme, huttrande trots allt i nya vårjackan. Pyramider och kast. Känslan när man vann och kom hem med en massa mer än vad man gått iväg med. Dystra tankarna om man förlorat (hände inte mig så ofta).

Oj. Det var längesen. Men oj, så kul! Stenkul.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 5 september 2010

Positiv rörelse

För ett tag sen så var jag rätt kaxig. Det händer inte så ofta, jag är mer den där typen som står tillbaka och låter andra ta plats. Lite försynt så där. På det viset är det. Jodå. Det är säkert.

I alla fall, jag var så tuff och lovade både mig själv och andra att jag minsann skulle se positivt på livet i stort och skitsaker i synnerhet. De skulle förpassas in i de allra mörkaste hörnen, med en lätt tåfjutt.

Det har gått bra ett tag. Sen gick det helt plötsligt inte alls så bra längre. Jag sjönk och halkade neråt på den där förbenade stegen. Blev sjuk men jobbade ändå. Det är så det är, bara. Inte mycket annat än egen begravning som är godtagbart för att stanna hemma. Funkade men tog på krafterna.

Allt blev plötsligt skiiiitjobbigt!!! Jag orkade inte fjutta till petitesserna, istället samlades de till högar som var stora som Kebnekaise. Min ljumske som jag har stått ut med så länge, mina handleder som jag tvingat till att utföra saker så länge. Allt hopade sig tillsammans med en massa annat. Svarta tankar bildade tunga lågtrycksmoln över min allt kalare hjässa,  jag tappar ju en attans massa hår också, nämligen. Överallt finns de. DNA, någon? Bara att ta för sig!

Idag bestämde jag mig för att det fick räcka med tyckasyndomtankar. Gick upp tidigt och njöt av en lång, ensam stund vid datorn. Skrev lite texter - äntligen! Gjorde en smarrig frukost med levande ljus och duschade. Sminkade mig så jag såg lite piggare ut. Skrev lite till.
Sen så - nu skulle det promeneras. Kroppen skulle inte få vinna över viljan, inte än. Jag gick en av mina halvlånga rundor, 40 minuter. Visst, stegen kanske var lite kortare på slutet och farten inte lika hög som vanligt, men det gick. Jag klarade det.

När jag gick där i skogen bland alla varma dofter så bestämde jag mig - igen - för att det banne mig är jag som styr, som behöver sätta ned foten och säga till mig själv; Ryck upp dig. för fanken!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lösningen på polisens olösta brott

Det här måste väl vara det mest ultimata? Brottslingarna sms:ar det de tänker göra direkt till lagens långa arm.
Det kan säkert bidra till att det anställs fler människor också, och tänk vad alla teleoperatörer tjänar på det. Man kanske t o m kan koppla det till ett välgörenhetskonto så att en viss summa går direkt till bättre behövande?


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pensionen närmar sig

Ja, det är bara 20 år tills jag ev kan gå i pension - om ekonomin så tillåter - men redan nu så undrar jag om inte min kropp har satt i system att vänja mig vid den åldern.
Den ena krämpan efter den andra poppar upp, jag kan inte träna, inte ens gå mina härliga promenader eftersom min ljumske bromsar (har bara haft ont 1,5 år...). Lederna svullnar och värker. Fredagskvällen sovs bort (ja, jag vet att det är för att jag inte vilat i veckan trots halsont och feber) och igår stupade jag i säng kl 21.

Fattar ni? Det här funkar ju inte!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 4 september 2010

Koka ihop

Igår när jag och minstingen stod och klabbade med köttfärsen till de blivande mozarellafyllda pannbiffarna sa hon plötsligt;
Mamma, du kan ju bli kock när du blir st...*konstpaus medan hon tittade på mig* ..större...

Inga blommor under kudden

Men väl en fin blomsterbukett att titta på när jag var/är vaken. Sov mesta delen mellan kl 14 igår em och 6 idag (korta avbrott för varmt bad och mat). Det här är Louise' första alster på floristutbildningen, fin va? Jennies var precis lika fin men den är inte kvar hemma och är därmed ofotbar. Tror minsann att de har öga för det här :-) Fast det visste jag innan, de har grejat med dekorationer här hemma i flera år.

Häromda'n hade de fått i uppdrag att gå ut på stan och fråga människor hur de tyckte en bra florist ska vara. En kille såg allmänt undrande ut innan han frågade; "Det är en sån där som håller på med tänder, va?" Jaså, tjejer, är det flourtanter ni ska bli?

Uppdatering; Jennie har tagit kort på sin också :-)

fredag 3 september 2010

Ekorrhjulet har kuggar

Matar in bitar i maskinen, trycker på startknappen. Går till nästa maskin och börjar ställa upp ny mall. Fickan vibrerar. Tar av hörlurar och handskar. Svarar. Pratar i telefon med bråttomkund.
Första maskinen klar. Byta bitar och starta om. Ska byta verktyg i en hållare i maskin 2. Får inte loss det. Suckar tungt. Det ringer igen. Tar av hörlurar och handskar "No, he isn't here, I'm sorry. No, you can't reach him. Bye-bye."
Första maskinen klar igen. Byter bitar och kör igång.
På väg till svarven för att kolla måtten där. Låter konstigt. Stoppar och kollar. Kör en till. Nix, den får stå tills senare, tills chefen kommer tillbaka.
Telefonen ringer. Tar av hörlurar och handskar "Vad ända in i h-e vill nån nu då?" Svarar med allra vänaste rösten iaf.
Så har det hållt på i 3 timmar. Ensam på jobbet och inget att göra (?). Och inte alls ont i halsen och kroppen, heller.

Men nu tar jag helg, bara så ni vet.

torsdag 2 september 2010

Är det dags att ge sig av?

Ska jag flytta? Dra vidare in i anonymitetens gråsaggiga dimma och leva ut alla frustrationer och glädjeämnen för fullt? Här funkar det ju inte att spy galla över grannarna (om jag skulle vilja det) eller skälla på barnens lärare (om nu det skulle behövas). Rätt vad det är så ser nån det och skvallrar. Det är inte bra. För om jag hade velat att de skulle veta så hade jag rakryggat stampat in till grannen/läraren och gjort det jag skulle.

Ibland längtar jag efter att kunna skriva precis allt. Alla snaskiga, snuskiga detaljer som poppar upp i min tankspridda, virriga hjärna. All ilska som behöver ut. Det finns faktiskt saker i mitt liv som gör att jag blir arg, tro det eller ej. Saker som gör mig så vansinnigt arg så jag kan nästan inte låta bli att skriva om det.
Ledsen blir jag också emellanåt. Ibland av orsaker som är helt Ok att meddela andra om. Andra gånger av saker som jag inte vill att nån obehörig ska veta.

Ni vet, de där gångerna när man vill ställa sig upp och skrika så att hela världen hör. "För h-e, du har inte en endaste j-a aning om hur det egentligen ligger till, du bara lyssnar på rykten och dömer" Känns det igen?

Jo, jag funderar ofta på att köra inkognito istället. Men... då missar jag ju alla goa läsare/bloggare som jag har kontakt med nu. Kan ju inte gärna gå ut med inbjudan om att följa med till nya bloggen, hur anonymt blir det då? Be folk skicka mail? Ska jag då välja bort dem som finns i närheten, inte låta dem kika in?

F ö har jag redan en annan blogg - utöver de andra två och denna - men där är det mest rent "skriv", texter, dikter o sånt, så jag vet inte om jag kan blanda.

Idéer nån?

Säg det med toner

Fattar ni hur svårt det är att jobba när man inte kan skriva ut nånting? Inga fraktsedlar, följesedlar och framförallt - inga fakturor! Fast jag kan ju inte gärna fakturera när inte grejerna kan skickas iväg för att det inte finns papper på dem...
Och utan kvitto skickas inget alls, transportbolag kan jag skriva inlägg om en annan dag. Notera det.

Fattar inte vem som har hand om kontoret på detta stället, hur kan man missa att beställa toner när man tar den sista? Va? För helsike. Kan ju tro att tanten är senil bleen.

Trodde att internet var det som handikappade arbetet mest (bristen på det, alltså, inte FB:ande och annat) men det är banne mig toner!
Jag kan inte säga ett ruttet lingon med toner, är alldeles tondöv för tillfället. Tur att Excel finns att fylla på. Anläggningsregister, here I come!

Gör bokslut

Men hur gick detta till nu då? Hur kan det helt plötsligt vara dags för bokslut? Igen???
När man har en alldeles egen påminnare i form av ett sistabarn som fyller på samma dag borde man kanske fatta det? Vi kan säga så här då; jag är trögare än tiden.

Inventering är bara såååå kul. Nästan lika kul som att sammanställa allt annat. I år har jag i alla fall en chans, jag är ifatt med bokföringen, det brukar inte vara fallet annars. Konton som stämmer kan få den mest molniga dag att visa en liten regnbåge. Visserligen utan kruka med guld vid fotändan, men ändå.



Så ja, jag fortsätter väl med att beta av allt då.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails