Gå ut och var glad, din jävel!

 

Idag har jag äntligen tid. Fel, jag tar mig tid.

Tid att vakna upp. Tid att tänka. Tid att vara.

 

De sista veckorna har varit supersnurriga. Som jag skrev sist så är det jobbet som rusar på. Allt för mycket och allt för snabbt. Arbetssituationen är  - i stort sett - ohållbar. Inte bara för mig. Vi är flera som brinner.

 

Jag har varit tuff och sagt att vi måste "låta det gå åt helvete". Det måste få märkas att vi är underbemannade. Jag har varit säker på att jag klarar det. Låta saker vänta. Låta högen växa. Det finns måsten som inte är måsten. Intalade jag mig.

 

 

Jodå. Det gick bra. Några dagar.

Sedan var hon tillbaka, den där "duktiga flickan". Hon som fixar och donar. Vrider och vänder och underlättar. För andra.

Tecknen kom, ett efter ett. Hjärtklappning, svårt att sova, glömska, tårar, förvirring... Och sen... ordförvrängningar och stavfel. Ni fattar att det är jättejobbigt för en språkpolis som jag, va?

Det finns ord som man ofta flyttar runt bokstäver i, det kan bli kankse, ohc och liknande. När jag började vända på andra ord (ja, något blev faktiskt helt och hållet baklänges) då blev jag orolig på riktigt.

 

Bröt ihop lite smått när jag fick frågan om hur jag hade det egentligen... Diskussion med chef och kollegor och en stund senare var mina axlar tillbaka i normalläge, de satt inte längre i öronhöjd. Ett andetag som jag kände genomsyrade varje fiber i kroppen och sedan var lugnet nästan tillbaka. Har fortsatt tänka rätt. "En sak i taget. Du är viktigast. Ingen tackar dig för att du bränner ut dig. Du är värd att må bra. Det ordnar sig"

 

Igår hade maken och jag fredagsmys i bastun i nästan sex timmar. Eller OK, vi satt inte i själva bastun så länge, vi satt utanför och pratade, pratade och pratade. La in några vedträn till och bastade en stund. Så där höll vi på och det var underbart! Veckans andningshål.

 

Idag vaknade jag till ett mycket bättre mående. Energin och lusten är tillbaka. Jag längtar efter träningen igen. Det var ett tag sen...

 

Började med en härlig, solig promenad i skogen. Ensam. Finns inget bättre sätt att tanka på lagret med positivitetskickar. För ovanlighetens skull med musik i öronen och jäklar, vad det gjorde saker ännu bättre! Tror inte jag riktigt insett hur mycket musik påverkar mig och mitt humör. Tystnad är ju min grej annars :-)

 

Naturligtvis var det grabbarna grus som höll mig sällskap i öronen idag. Uffe, Lasse, Uno och Eldkvarn. När Lundell sjöng "Gå ut och var glad..." då var det fullbordat. Det var det jag gjorde. Jag gick där och njöt av att jag har en - relativt - frisk kropp som tar mig nästan vart som helst, utan större problem. Hade i och för sig en ömmande tå efter att ha sparkat i en stol igår men det är en skitsak i sammanhanget. Jag funkar och jag är väldigt, väldigt tacksam för det. Alltså måste jag vara ännu mer noga med att ta vara på det jag har. Inget onödigt stressande. Inget misskötande av träning och mat.

Nej, mer livsnjutande! Som idag när jag klättrade upp i ett älgtorn och bara låg där och stirrade upp på den härliga himlen och njöt av solen. Insöp styrka, helt enkelt.
Så... när livet känns upp och ned... Gå ut i skogen och var glad. För att du kan!

 

 

Socialt kartlagd

Vi vet väl alla att sociala medier - och internet överhuvudtaget - har koll på oss. Är vi så dumma så vi lägger vårt liv i händerna på Facebook och liknande så är det ren och skär fakta.
Annonser anpassas efter det vi googlar efter, helt enkelt.

Jag fick detta i min högermarginal för ett tag sedan när jag var inne på blåvita sidan. Bling-bling och stötdämpare. Kunde inte låta bli att reagera med ; "Ja, det är ju faktiskt lite så"
Blinget klarar jag mig utan (i den omfattningen, lite grann kan det få glittra och glimma) men kläder i allmänhet är ju kul. Bil- och mc-delar är ju också bra att ha när man har de fritidssysselsättningar jag har.
Så... kanske är detta jag i ett av de berömda nötskalen?

Fast... jag har faktiskt fler strängar på min lyra. Är ganska bra på att ta lyror också. Faktiskt. Sträng kan jag också vara. Hård men rättvis. Konsekvent låter bättre av nån anledning, visst gör det?
Mina barn har aldrig ansett mig vara av den curlande sorten, om man säger så.

Därför blev de inte alls förvånade att jag inte var nån vidare fena häromda'n när jag skulle testa riktig curling. "Pang - bom - kakadadam" sa det när jag tjongade baklänges på isen.
Tur att inte resultatet blev som skalet här ovan. Lite skakat var det allt för det värkte nästan lika mycket fram som bak efter fallet... Hur typiskt mig är detta på en skala? Typ 100 på en 10-gradig. Tävlingsmänniska? Näääädå...

Anledningen till curlingaktiviteten var att vi tappar en kär arbetskamrat idag (för att inte tala om kompetensen...). Någon som är mycket bättre på curlande än jag, har jag förstått. Både hemma och på jobbet ;-)

Våra första försök med stenen överensstämde ganska bra, dock. Liggandes raklånga på isen satte (lade) vi ribban/stenen. Tänk Kenny Starfighter så vet ni ungefär hur det såg ut.

Vi är överhuvudtaget väldigt lika i hur vi tänker och det kommer att bli fruktansvärt tomt på jobbet. Tårarna har runnit stora delar av dagen och det känns hur trist som helst att du inte är där på måndag.
Kommer att sakna dig, Lotta!

Jag har en bokstavsdiagnos

Alltså ni vet... Många av er i alla fall, gissar (=vet) jag.
Vissa dagar i månaden är inte att leka med. För att inte tala om hur lite man ska leka med mig de dagarna!!!

Förr om åren (i min ljuva, sedan länge övergivna ungdom) så förknippade jag aldrig mina små humörsvängningar med hormoner, det var ju bara jag, liksom. Sedan träffade jag en väldigt klok och insiktsfull man som drog vissa slutsatser. Satte allt i ett sammanhang, så att säga. Så, vad Wordfeud än har för uppfattning om detta så är det konstaterat.

Jag har en bokstavsdiagnos. Åtminstone ibland. Strax före vissa veckor i månaden. Och jäklar vad det svajar då. Vojne.

Visst har jag blivit bättre på att haja att det är så, att det är dags. Jag kopplar ihop vissa beteenden och får det till att jag är på ett visst sätt för att det är PMS-dags. Inte klarar jag att hålla tillbaka känslorna för det. Vilken känsla det än är. Hormons rule my World...

Det jag lider mest av nuförtiden är ljudkänsligheten. Resten av familjen tar nog upp andra saker om någon skulle fråga, men för mig är det när alla ljud helt plötsligt hörs mer och högre som det ställer till det.

Tänk er själva...
- Smaskande vid matbordet
- Tuggummituggande
- Snarkande på bussen (och andra ställen i och för sig...)
- Lapande katter (fattar ni hur det kan låta???)
- Reklamljud på TV:n
- Dansbandsmusik

Det finns hur mycket irriterande ljud som helst! Och nu är de förstärkta. De skär genom märg och ben. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII låter det. Tackar ödmjukast för de tillfällen när jag har headset med mig och det känns OK att använda dem. Inte vid matbordet, alltså. Tur att min familj har lärt sig att stå ut med mina blickar när det gäller :-)
För övrigt hade jag vissa synpunkter på detta för några år sedan, kolla här.

Det finns fördelar...

Ni vet, ibland är livet ganska trist. Det är liksom inget flyt i någonting. Det känns som att man trampar i sirap, man kör fast, helt enkelt. Någon som känner igen sig?

Jag har känt så där ett tag nu och jag hatar det! Mest för att jag vet att det beror så mycket på mig själv. På vad jag gör eller inte gör.
Det handlar om ett par veckor eller så, kanske lite mer. Innan dess mådde jag så in i norden bra. Jag tränade. Och tränade. Sen tränade jag lite till :-)
Ja, faktiskt. För mig har det blivit världens humörboost och då är det klart att jag gör det så mycket jag kan. För mig och andra i min närhet.

Sedan kom den där förbenade sjukhusvistelsen... Jag fick reda på att jag inte alls var så där lysande frisk som jag trodde... OK, jag fattade ju att det fanns en anledning till ambulansfärden men när väl den smärtan var borta så var det dags att åka hem och köra på som vanligt, ju. Trodde jag.

Alltså... när jag fått svart på vitt att mitt blodtryck rusar och att det inte är så jättebra, då känner jag mig helt plötsligt sjuk. Innan jag visste om det var det inget fel på mig. Inte såna i alla fall..
Lite gnissel i vissa leder emellanåt men vad katten, ett halvt sekel (snart) sätter ju sina spår. Men nu, nu är jag trött, har huvudvärk och hjärtklappning. Varje dag. Hade jag det innan också utan att jag tänkte på det? Konstigt det där.

I alla fall. Det var fördelar vi skulle prata nu. Vi kan börja med den här:



Dags för service...

Bilden i sig är inte fördelaktig. Dags för service är inte det roligaste meddelandet man kan få när man sätter sig i bilen så här innan jul. Men då! Tadaaaa... Då har man kontakter som tar sig an detta, man kan t o m ha fött fram en sådan. En åklagarson. Världens bästa bilmekaniker. Det är en fördel att ha. Då fixas det medan mamma jobbar på hemmaplan.

Och där kom en annan. Fördel, alltså. Ibland funkar det att jobba hemifrån och det är verkligen en ynnest. Idag vaknade jag - efter en hostig natt - med halsont och huvudvärk. Så där halvdan, ni vet. Man kan jobba men det är småkämpigt att ta sig dit och att vara bland folk. Då är det guldläge att kunna stanna hemma och ändå utföra sina arbetsuppgifter.

Jag var bara tvungen att åka till vårdcentralen och ta lite prover först...

Inga problem att få ut blod ur mig...

Har man ont i halsen så är det bra med något kallt, lent... Den var dödens god den där glassen!

Delad glädje är dubbel glädje :-)

Så... Ja, allt är inte trist. Det finns ljusglimtar. Små och stora.
Sonen är en stor. Liksom hans fyra systrar, förstås.
De andra , lakritsen och hemmajobbandet, betydligt mindre, men ändå. Ljusglimtar. Hjälpmedel upp ur sirapen.



När det är dags att bita ihop då har jag inga fingrar med i spelet

En gång, för ganska länge sen, så vi - det vill säga min käre make och jag - ganska aktiva i rallysvängen.  Speciellt ett år, 2006. I och för sig, vi var nog inte gifta då så rent sanningsenligt så var han "bara" min sambo.
"Nog inte gifta"... klart jag vet att vi inte var gifta, jag har koll på när vi ingick i det äkta ståndet, minsann. Så det så!

Nåväl, det var inte det jag skulle svamla om. Rally. Vintertävling. Torsby. Kallt. Mycket snö. Avåkning. Ingen jacka. Inga vantar.
Smart? Nej.
Avåkningen var naturligtvis inte planerad, det är de aldrig, jag lovar. Sällan förekommande var de också, han är en säker chaufför den där. Så. Noll planering resulterade i detta.

Vi satt fast. Ordentligt. Vem ska ut och försöka gräva bort snön? Den som inte sitter vid ratten, förstås. Det vill säga moi. I egen hög person. Som snart blev alldeles mycket lägre. Både pga snödjupet och att jag fick fingrar som värkte utav bara f.n... Tror inte det är mycket som slår den smärtan. Förfrysning av någon grad, alltså.

Det har klarat sig rätt så bra, om jag inte varit utan vantar i minusgrader eller befunnit mig i mejerikylen på Hemköp för länge. Det har varit "stå-ut-det-går-över".

Inte nu. Det kan inte bero på att det är osedligt kall vinter eller hur? Njaejä, nåt annat måste vara fel. Mer fel, alltså. Jag kan inte gå från huset ut till bilen (en nätt promenad på ca 5 meter...) utan att se ut som på bilden. Det är förstadiet... Det blir alltid värre...

Tänk er att gå och handla mat, utan att ha känsel i fingrarna. Många tapp blir det. Både varor på väg ur hyllan, i vagnen, upp på bandet och ner i kassarna. Inte kul alls.

Så, min önskelista består av detta, min käre make:

1 st BMW med uppvärmd ratt
eller
fingrar som fungerar.

Tror du får problem med att fixa bådadera så OK, jag nöjer mig med
1 st rattmuff.

Och om någon vill se precis hur duktig rallyförare han är, den där, så har vi några utlagda HÄR.

 

Är du kund hos oss?

Står lite halvt förvirrad och i min egen lilla "komma-ihåg- så-mycket-som-möjligt-värld" vid disken på ett apotek.
Kvinnan bakom disken frågar just; "Är du kund hos oss?"

Eh... jag står ju här. Beredd att betala för de varor jag just lagt upp på disken. Klart jag är kund.
Det är ju vad jag tänker och antagligen ser jag precis lika undrande ut som jag känner mig för hon återkopplar; "Ja, alltså, är du bonuskund?"

- Jahaaa, du menar så, säger både min hjärna och min mun. Ja, det tror jag. Jag rabblar mitt personnummer (lite lågt för jag vill väl inte sprida det över hela världen...) och skänker samtidigt en tacksamhetens tanke till att jag faktiskt slipper ha hela plånboken full med bonuskortsplastkort.

"Nä, det är du inte."

- Nähääää? Jo, men det tror jag... Eller det kanske var ett annat apotek?

"Vill du bli det?"

Jag svarade faktiskt nej. Jag tog ett beslut där och då mellan de två val jag ansåg att jag hade.

1. Var med överallt på alla olika apotekskedjor för att vara säker.
2. Skit i det för du kan ändå inte hålla reda på vilken kupong som gäller var när du väl får lite bonus.

Alternativ 2, alltså.

Ibland tycker jag faktiskt att vissa saker var bättre förr.

JAAA, jag veeet, det fattas ett "O" mitt i alltihopa :-)

Buss på Ranelid - eller var det Ranelid på bussen?

Läste någonstans (för ett tag sedan) att det var tal om att dra in delar av min busslinje. Eller min och min... den jag brukar åka med, 136:an. Den där som faktiskt har räddat många liter diesel från att förbrukas i vår bil.

Vem hade trott att det faktiskt skulle sättas in en buss som funkar för oss som bor på landet? I och för sig försent för att frakta vår äldste till Skillingaryd/Jönköping när han gick på gymnasiet men resterande fyra barn har kunnat utnyttja den rätt bra. Och gör fortfarande. Den är guld värd!

Som sagt, hörde att den skulle ändras. Inte för vår del utan mer norrut och jag förstår precis de upprörda känslor det väcker. De är naturligtvis lika beroende av allmänna kommunikationer som vi söderöver.
Idag förstod jag att det är dags redan på måndag. Ingen information överhuvudtaget har gått ut vad jag vet och därför blev jag milt sagt överraskad när bomben släpptes.
Chauffören höjde sin röst - en välkänd sådan, kändes det som - och basunerade ut att från och med söndag kommer det att bli ändringar. Han skorrade fram det utan mikrofon. Starkt och tydligt.

"Frrrrån och med söndagen den fjortonde kommerrrr det en ny tidtabell. Strrrrräckningen på linjen ändrrrrras och Toooorrrrrsviks hållplatser kommer inte längrrre att finnas med."

Vem låter han som? funderade min trötta hjärna över. Jaaa.... Björrrrrn Raaaaneliiid...
Blev lite full i skratt men ändå hängde irritationen över informationsbristen kvar. Dålig stil, JLT!
Visst, skönt att få en kvart kortare restid, inga problem på den fronten. Frågan är om det inte kommer vara fullknökat på bussen, bara. Såg nämligen att 133:an dragits in på morgonen. Nu ska alla tydligen samsas på samma... Hoppas verkligen ni har två bussar som går samtidigt. Eller tänker ni låta folk stå upp igen?

ändrrrat linje 136 frrrån och med söndag.... (Lånad bild)

Tur Åker fortfarande får vara med

Vända ut och in på sig

Det är ju lite den tiden för många. Den där det ska ordnas och donas, bakas och handlas. Pyntas och mysas. Det ska lussas och bullas. Allt ska vara så bra så. För det är ju jul och med den kommer friden. Eller hur var det nu? 

 

Jag hade ett inlägg en gång där jag satte det på sin spets. Raljerade lite över om hur det skulle ses som underligt att bete sig decembertokigt i en annan månad. Vilken som helst. Blandade reaktioner :-)

 

Inte en endaste liten klapp har inhandlats än så här två veckor innan julafton. Panik? Nja. Jag tillhör dem som tror att man överlever även om allt inte blir så himla perfekt. Kanske beroende på att jag inte kan minnas att jag någonsin varit med om en perfekt jul. Hur nu den skulle vara. Antar att det är ganska individuellt ändå, trots att det är stort pådrag om hur det "bör" vara.

 

Nä, jag håller mig till den sortens ut- och invändande som ses på bilden. Det är jag och minstingen som orsakar sådant här. Ett ben eller en ärm som inte är rätt. Som hänger på sniskan eller fastnat i det andra. Såna är vi! Jag brukar säga att det är för att de andra ska veta vilka plagg som är mina.

 

Så här kan man kränga sig för att få till allt. Om man inte passar sig, vill säga.

Dagens återbesök för koll av hjärta skulle kunnat avlöpt lite bättre än det gjorde, faktiskt. Arbets-EKG:t fick avbrytas eftersom mitt blodtryck skenade upp till 285... Inte helt OK. Då kände jag mig egentligen inte speciellt ansträngd, inte tungt att trampa eller nåt. När jag såg hur mätaren bara fortsatte så blev jag däremot lite matt och kände hur hjärtat höll på att hoppa ur bröstkorgen. Fem minuter senare var jag nere på normal puls och ett tryck på 130/75. Jag tar till mig det senare så länge och avvaktar vad läkaren som skickat remissen säger. 

Avvaktar även med att ens tänka på att ge mig ut och springa. Håller mig till gymmet så länge.

Ännu en anledning till att ta det lugnt. Trots månaden. Jag lovar, det blir jul och allt ordnar sig. Utan stress. Njut av att vara med dem du vill istället.

 

Kvällen ägnades åt storhandling och matlagning. Trött så in i norden, men den vilan får jag igen i veckan när jag inte behöver tänka på matlådor. Älskar lugnet det skänker mig, att veta vad och när jag ska träna och vad jag ska äta. Det är lättordnad frid det se'!

 

Ugnsbakad lax fixad till påfyllning i veckan

Reagerar reflexmässigt

Vet att jag inte är ensam om detta. Många reagerar som jag.
Tyvärr inte tillräckligt många.
Hade det varit så att vi hade varit en övervägande majoritet (eller varför inte alla?) så hade jag inte ens behövt reagera.

Jag morrar likadant varenda år när det mörknar, Varför i h-e rent ut sagt är det så svårt att ta på sig reflex? Och hur ända in i h-e (rent ut sagt) kan man låta bli att förse sina barn och barnvagnar med dessa livräddande attiraljer? Jag fattar verkligen inte.

Igår när jag var ute och gick - naturligtvis försedd med reflexväst fast det var ljust när jag startade - så höll jag på att GÅ på folk. Fattar ni? Gå in i en mötande människa eftersom det var bilar som bländade och personen ifråga var helt mörk. Kolsvart.

Mötte flera familjer som var lika svarta hela högen. Inklusive små promenerande barn och småttingar som satt i barnvagnar. Utan reflex. Jag blir både arg och förundrad...

Jag har inte lust att skada en annan människa. Tror i och för sig inte att andra människor vill bli skadade av mig, heller. Risken är ju ändå rätt stor att det smäller rätt vad det är. Hoppas bara det blir när jag går då, inte när jag färdas i bil. Även om jag går snabbt så tror jag skadorna är överkomliga om jag dundrar in i någon till fots.

Nä, skärpning för h-e! Rent ut sagt.

Efter ljus kommer mörker. Det händer varje eftermiddag så här års. Tänk framåt. Ja, tänk, helt enkelt.

Spänning i vardagen - eller hur man plötsligt hamnar under övervakning

Utsikt från mitt "hotellrum"

Har du det lite tråkigt? Tycker att allt går som på räls? Du kanske känner att "nu flyter allt på, jag mår ju relativt toppen.." Är det då inte dags att ta ett par dagar och komma bort från vardagen genom att vara uppkopplad till ett hjärtövervakningssystem?

Nä, det är inget jag skulle rekommendera. Inget aktivt val jag gjorde, heller.

Tänk vad man kan få vara med om ändå. Fast man inte väljer. En alldeles vanlig onsdag förmiddag. Åka ambulans, till exempel. Det är inget jag brukar syssla med till vardags. Inte till fest heller, förstås.
Gjorde det i och för sig under protest. Diskuterade med vårdcentralen och tyckte minsann att jag kunde klara att åka bil till akuten . Det tyckte inte sköterskan där. Ring 112. Bara gör det.

Senaste veckan har jag haft lite smärtattacker på kvällarna när jag lagt mig. Kramp och hugg i vänster bröst. Inte kunnat andas in ordentligt för då har det gjort rejält ont. Det har gått över efter några minuter och sen var det inte mer med det. Finns alltid någon mer eller mindre naturlig förklaring eller hur? Mat. Brist på mat. Sträckning. Nerv i kläm. O s v.

I tisdags kväll var det dags igen. Skillnaden var att det inte gick över. Jag krälade på golvet och kved värre än en barnaföderska i fullt värkarbete. Och tro mig, jag vet vad jag pratar om. Trots min - oftast höga - smärttröskel så föll tårarna och jag kände mig riktigt liten. Till slut kom jag upp i sängen igen (efter en tillsägelse om skärpning) och sov mig igenom en orolig natt.
Morgonen kom med samma smärta kvar i bröstet. Nu började jag bli fundersam. Fanns inte ens en tanke på att gå upp och bege mig till träning. Eller jobb, för den delen.

Lovade maken att ringa vårdcentralen när de öppnade. Jaja, jag kan väl åka dit och be dem undersöka mig... Blev som sagt inget med det. Fick istället för första gången i mitt liv ringa 112. Konstig känsla.
Ville nästan be om ursäkt för att jag störde. Var väldigt noga med att påpeka att det var vårdcentralen som tyckte jag skulle ta ambulans.

Den kom, som tur var inte med fullt pådrag, det hade jag undanbett mig. Direkt inkoppling på EKG och sen var det in i ambulansen och iväg. Eftersom jag var ung (och ganska rask...) fick jag själv klättra upp på båren :-)

Stor del av dagen ägnades åt prover av diverse slag, röntgen och datortomografi - inget konstigt hittades. Mitt hjärta fanns där och verkade välmående. Lungorna också. Kroppspulsådern visade inte heller några tecken på att vilja krångla. Inget hittades som kunde orsaka mina smärtor.

Blodtrycket var däremot inte OK. 195/105 är ganska högt. Alldeles för högt. Jag som aldrig haft nåt sånt tidigare!?!

 

Kvar för utredning... Hamnade med full EKG-övervakning på hjärtintensiven. Utan kontakt med omvärlden. Konstig känsla. Båda två. Uppkopplad men bortkopplad.

Smärtan försvann framåt kvällen och sen somnade jag till slut. Ännu en orolig natt följde.
Vaknade till en ytterligare en lång väntan. På ronden. Hoppades ju på att få åka hem.
Nixpix. Upp på avdelning för utprovning av blodtrycksmedicin var domen läkaren gav mig när han väl dök upp vid lunchtid. Jaja, det är väl bra att de försöker.

Nu ligger jag här och lyssnar på gubbar och personal som försöker få kontakt med varandra. Volymen är hög. Beroende på dålig hörsel och en hel del virrighet, tror jag. Mest hos patienterna ;-)

Längtar hem och känner mig rätt malplacerad här. Jag är ju inte sjuk. Tror jag.
Försöker övertyga mina nära och kära om detta också. Klart de blir rädda och oroliga när jag helt plötsligt drar iväg i ambulans. Jag känner mig däremot lugn. Är mest orolig för att jag inte ska kunna träna som jag vill. Knäpp? Möjligt.

Tror att det är ganska normalt att känna att man vill tillbaka till det vanliga, att man inte vill ändra sina vanor. Speciellt inte nu när jag faktiskt har mått bättre än på mycket länge och verkligen trivs.
Ont krut förgås inte så lätt så det blir nog bra det här också till slut!

 

 

 

 

 

 



Hatande pastalirare

Vet inte om det är någon - nu levande - Skillingarydsbo som missat att Farmen spelas in i närheten? Och att den så enormt kände Paolo Roberto befinner sig i vår lilla by emellanåt? Skillingaryd har fått lite kändiskänning :-)

Troligen är det så att inte alla är medvetna om detta, av en eller annan orsak.

Kanske man inte alls bryr sig om programmet (eller vet vad det är...). Kan ärligt och villigt erkänna att jag tillhör den sorten som inte bryr sig. Följde de första säsongerna och faktiskt, jag sökte till och med in, men det var längese'n jag tyckte det var värt att ödsla min dyrbara tid på att titta på det.

Nu råkar jag ha en dotter som serverar mat till produktionsteamet och därför fick jag veta att det pågår inspelning med ovan nämnda som programledare.
Man är ju trots allt lite lokalpatriot och därför började jag följa Paolo Roberto på Instagram, med hopp om att se vad de sysslar med där ute i skogen :-)

Gick bra ett tag, passade alldeles ypperligt med lite extra träningsinspiration också, jag var mitt uppe i en uppstart/ökning av min träning. Bra att se att det är andra stollar än jag som är uppe och tränar eller ränner i skogen i svinottan.

Så gick det tills det första hatinlägget kom. LCHF. Det värsta som finns, tydligen. Ett rött skynke, minsann. Helt accepterat att utpeka alla som använder sig av den livsstilen (för det är vad det är) till idioter. Tydligen. Dra alla över en kam. Nu är det minsann inte tal om individualism längre. Ånej.
Jag kände hur irritationen växte men beslöt mig för att sätta mig på händerna en stund.

Idag klarar jag det inte längre. Dagens inlägg var nog bland det dummaste jag läst av motståndare till LCHF, Paolo. Är riktigt besviken på att du häver ur dig nåt sånt och det där med inspiration kan du glömma. FETglömma. Jag är ju trots allt en sån där idiot, du vet. En sån som du tror smäller i sig fett dagarna i ända. Som ligger på soffan och äter sig i form. Eller hur är det nu?

Jag kan drar min historia i korthet, bara för att tala om att det finns andra anledningar än viktminskning som gör att man kan välja att äta på mitt sätt. Inte för att jag tror du är speciellt intresserad. Skriver ändå, om inte annat så kanske någon annan trångsynt (eller bara allmänt undrande) person kan få syn på detta och eventuellt få sig en liten funderare.

Jag har aldrig behövt gå ned i vikt. Efter fem barn har jag naturligtvis lagt på mig ett och annat kilo efter graviditeterna. Gu'skelov. Jag är betydligt snyggare med 70 kg på min 183 cm långa kropp än vad jag var när jag var 10 kg lättare. Bonus, med andra ord.

Varje semester brukade jag också gå upp 7 kg. God mat (mera av den...) och dryck satte sina spår. En månad senare var de borta igen, när jag åt normala portioner och slutade med paraplydrinkar och öl. Jag har kort sagt, inte haft några viktproblem. Bantning har, som du kanske förstår, varken varit nödvändigt eller aktuellt.

För mer än 5 år sedan, i februari 2009, skulle min man - som inte har samma tur med viktanpassning som jag - testa LCHF. Aldrig att jag gör det, sa jag. Jag klarar mig inte utan bröd och pasta, morgongröten osv. Just då tränade jag ganska mycket också och åt 6-7 gånger/dag. Min inställning var klar. Trots det lovade jag att försöka, för att stötta honom (fast jag var rädd att gå ned i vikt).

Några dagar senare gav jag upp. Mitt gamla måltidsmönster, alltså. Helt plötsligt mådde jag bra.
Min mage var lugn, skötte sig bättre än nånsin, utan att knota alls. Jag var lugn. Inga plötsliga vredesutbrott för att blodsockret låg lägre än Marianergraven.

Jag fortsatte träna som vanligt, orken sjönk några dagar men sen var den bättre än innan. OK, jag äter inte strikt, jag äter även underjord-grönsaker, så lite kolhydrater får jag i mig ändå. Måste naturligtvis vara det, och bara det, som gör att jag klarar att använda kroppen och knoppen överhuvudtaget. *lätt ironisk*

Allvarligt.
Jag tränar för att MÅ BRA.
Jag äter LCHF för att MÅ BRA.


Kombinationen - i mitt fall och mitt val - är alldeles förträfflig. Samtidigt som jag inte stoppar i min kropp saker som jag mår dåligt av så har jag fått upp ögonen för hur mycket skit det finns i vår mat. Säger bara en sak; Margarin... Aldrig mer. Jag är mer medveten om kvalitetsskillnader på mat överhuvudtaget.

Jag undviker socker och mjöl. Äter god mat i den mängd som min kropp vill ha och behöver. Jag utsätter den inte för smärta i onödan. Inte via maten, det tar jag träningsvägen istället.
LCHF är ingen diet, för mig är det en livsförbättring.

För att inte tala om vad familjen anser om min humörförändring :-)

Så snälla, Paolo. Tänk på vad du säger.
Din åsikt är din och den har du rätt till. Men... tänk efter innan. Jag är inte en jubelidiot som ligger på soffan och knaprar bacon. Jag äter på mitt vis för att må bra och orka. Och jag tränar.

Alltså, ännu ett bevis på att det finns människor som inte är lata eller hatar fitness bara för att de låter bli pastan.

Använd den härliga energi som du trots allt verkar besitta till det du är bra på, att inspirera till träning. Låt bli att klanka ner på andras val. Även om valet inte är ditt så är det någon med hjärta och hjärna som gjort det. En människa som är lika mycket värd som du. Som inte förtjänar att idiotförklaras.

Har du lust att besöka "andra" sidan så kan du se att man kan äta förbannat gott ändå. Välkommen, det är öppet dygnet runt!

http://matbiten.blogspot.se/

Får jag eller får jag inte? Ska jag eller ska jag inte?

Jag vill ju så gärna skriva men ändå tar det bara stopp.

Varför? Kan inte skylla på att jag inte hinner, det gör jag, med rätt val och lite planering. Nä, det är för att jag inte klarar av att skriva det jag vill. För att det kanske stöter någon annan. Kanske något barn som tycker jag är en tramsig, schämmig mamma. Nån annan som retar sig till döds på det jag skriver.
Det skulle jag väl i och för sig kunna leva med. Lite beroende på vem. Jag är ju egentligen inte en sån som önskar livet ur folk. Oftast inte. Inte på allvar. Det räcker att de håller sig ur vägen.
Och vem tvingar någon att läsa? Inte jag. Inte det heller.

Jag är en alldeles lagom snäll människa i mina bästa år. Eller jag är åtminstone i min egen ålder. Det kan man inte säga om dem jag emellanåt kallar t ex "gubbar i 50-årsåldern". Det är då det blir tyst vid middagsbordet och barnen (minst ett av dem) höjer på ögonbrynen och tittar på mig med den där blicken. Ni vet, den där som säger "Men mamma, hur gammal är du själv?"

Ja, jag är alltså egentligen alldeles vuxen och borde med andra ord få bestämma själv vad jag ska skriva om. Jag är såååå himla nära att dela med mig av min - än så länge - anonyma blogg. Den som beskriver saker som ibland är enormt jobbiga i mitt liv. Som påverkar mer än jag vill.

Det är nu jag behöver dela med mig. Nu jag behöver stöttning och förståelse. Jag vet att det finns många som är i samma sits. Ibland vore det så skönt att få häva ur sig allting och byta erfarenheter med dem.

Varför ska jag låta bli? Varför kan jag inte bara släppa ut den? Det är trots allt mina tankar, mina funderingar, mina våndor. Varför ska jag alltid tänka på hur andra tar det? Kan jag inte bara sträcka på ryggen och säga; "Det här är min syn på saken. Min upplevelse. Så här har jag det när det är som det är."

Har haft den här "på-väg-känslan" ett tag men den poppade upp idag igen när jag såg detta inlägg hos Monstermalla. Tack för du fick mig att känna mig stärkt i mitt kommande beslut!

Alltså... troligen... snart i en dator (eller liknande) nära dig!

Mondays are for ever...

Fast det är de ju inte. Och egentligen har jag inte alls något emot dem. De är en veckodag som alla andra. Kanske inte riktigt i klass med en fredag eller lördag men helt klart - en veckodag.

Just den här måndagen, den andra i december månad, känns som en av de lite sämre. Inte av någon speciell anledning. Bara därför att.

Jo, natten gick för fort. Och ja, jag blev irriterad när jag kom på att jag glömt min jobbtelefon hemma. Eller nej, det blev jag inte alls. Jag bara skakade (mentalt, annars undrar väl resten av de sömndruckna passagerarna vad jag sysslar med) på huvudet åt min egen förvirring/glömska. Konstaterade att det var ett litet skitproblem som löser sig med en hänvisning.

Sen var det den parfymindränkta människan som satt alldeles för nära... Iiiiih, vilken skallabank jag fick! Varför kan vissa inte ta på sig normalt med doftämnen? Andades djupa drag under den korta promenaden mellan bussen och porten till jobbet så där försvann lite av både det ena och det andra.

Helgen har varit rätt skön. Lugn. Har njutit av att träffa alla barn, även den utflyttade sonen har varit hemma några avslappnade svängar. Händer inte så ofta numera så han är saknad :-)

Stora delar av familjen har ägnat sig åt förberedelser inför lördagens Luciarace... Vi är några stycken som är rätt bra nervösa... För min del är det första gången på över 20 år och för döttrarna är det helt enkelt första gången.

Skräckblandad förtjusning inför detta. Folkrace. Dela bil med sonen. Han är nog den som är mest orolig, kanske?

Här är de fortfarande glada, får se läget på lördag kväll :-)

Så varför känns det så avslaget idag då denna decemberveckodag? Är det för att jag ska åka till Stockholm imorgon? Alldeles ensam. På kurs. LOU - lagen om offentlig upphandling. Inte som i denna här:


En annan LOU, nämligen.



Ni hör väl vad skojsigt det låter eller hur? Nej, det är inte därför. Jag tycker faktiskt det ska bli intressant. Lärorikt och behövligt nu när jag rör mig i dessa innersta kretsar.

Det är väl bara så att det är en Sån dag, en grådaskig, halvtrist Såndag. Det är mörkt. Men sen kommer fjärilarna!

Och DÅ kan jag träna.

måndag, LOU, Lou Ferrigno, Luciaracet, folkrace, Stockholm

Telenor - vi måste snacka!

Brevet om telefonin, skickat från en något sur och irriterad Telenor-kund (aka mig):

Hej!

Nu kan jag inte låta bli att meddela er hur man känner sig när man som trogen kund känner att det spelar ingen roll hur länge man haft sitt/sina abonnemang, man tjänar ingenting på det längre.

Det började med att jag tog nån slags family deal till två av mina barn för 1,5 år sedan. Det skulle ju bli så himla bra med telefoner och abonnemang jättebilligt. Plus att man får byta abonnemang när som helt under bindningstiden. Jo, pyttsan!

Det blev betydligt dyrare än utlovat eftersom det var ett abonnemang som kostade multum när de surfade. Jag ville byta - för det fick man ju!?! - men nä, man måste vänta 90 dagar. Otroligt hur smått man kan skriva visa saker...

Sen försöker man kolla om det kanske går att få nåt bra erbjudande (på t ex en Galaxy S4) när man nu som jag/vi har varit kunder hos er så länge. En familj på 7 personer borde ju vara ganska attraktiv att ha som just fast och trogen kund, kan man tycka.

Men nej då, inga rabatter e dyl. 6000 kronor som vem som helst annars, trots att mitt 24-månaders abonnemang går ut när som helst. OK, tur att det finns andra ställen att handla på, närmare 2000 kronor kan man ju göra roligare för än skänka till er.

Två av mina barn fyller 20 snart, alltså tyckte jag att det kunde vara skönt att de fick sina fakturor skickade till sina bankkonton istället för till mitt. Då ska ni ha 250:-/st för att skriva över abonnemangen på dem!!! Helst sanslöst. Återigen får man lösa det på annat vis eftersom det inte känns speciellt kundvänligt av er.

Och nu, droppen. Lämnar in min Galaxy S2 (köpt av er i samband med förlängning) för tredje (eventuellt fjärde gången) på reparation. Precis som senaste gången för att den inte tar laddning och laddar ur sig direkt. Får ladda den 2-3 ggr/dygn. Får tillbaka den med beskrivningen att det beror på ett fel på tillbehör (laddaren). Jo, säkert. Konstigt att alla andra Samsungtelefoner (inklusive min jobbtelefon) plus en HTC fungerar att ladda med samma laddare då. Nääää, säkert inget fel på själva telefonen då.

Jag laddade telefonen hela natten innan jag lämnade in de. Kl 10 på förmiddagen fick jag återigen ladda den för att den skulle vara igång när jag lämnade in den...

Med andra ord; jag är ordentligt besviken på er handläggning. På flera sätt, som ni märker. För det kan väl inte vara så att ni inte vill se till så att telefonen fungerar bara för att garantin går ut inom ett par veckor? I så fall är det helt fel sätt att angripa det, man behåller inte sina kunder på det viset. Men så illa är det väl ändå inte?

Just nu är ENDA anledningen till att inte jag - och resten av familjen - byter operatör att vi råkar bo nära en av era master. Täckningen är alltså OK hemma hos oss. Tycker ni att det känns bra? Jag gör det inte.

Hälsningar (tänker inte skriva vänliga eftersom jag inte är nån hycklare)

/Bitte

Telenor, arg, reklamation, telefontrubbel, Galaxy S2, Galaxy S4

Bortflyende återbäring

Ibland - men bara ibland - kan jag bli lite fundersam. Just denna sortens fundersamhet brukar innehålla vissa spår av irritation.
Det är när människor liksom inte riktigt tänker färdigt innan de talar/gör/producerar saker och ting.

Jo, för det är ju så att bakom varje beslut och idé finns det en människa. Även fast den stora myndigheten står som avsändare på det som skapar fundersamheter så har det - någon gång för en odefinierbar tid sedan - funnits någon som i egen högst fysiska person, planlagt det.

Som det här med de nya (?) värdekuponger (eller vad de nu kallas...) som skickas ut när man t ex går och köper sig en ny motorcykel och försäkrar den på samma bolag som den gamla. Då kan inte bolaget vänta en dag eller två och dra av de återbetalningsbara pengarna på den nya fakturan. Nänä, det skulle bli alldeles för smidigt för kunden. Och spara pengar och besvär.

Värdeavi heter det visst, fast det ibland blir helt utan värde för den som inte kan lösa ut den.

Visst, man kan lösa ut dem på en massa smidiga ställen, som Hemköp, Willys, ICA och jag vet inte allt. Bara man är villig att betala sisådär 25 kronor för att få betala med den.

Det där är småsaker som jag, en relativt rörlig sak i mina (som alltid) bästa år, kan klara av. Det är när det kommer dylika papperslappar t ex till min gamla, stappliga mor. Hon har inte möjlighet (orkar helt enkelt inte) att ta sig till nåt av de här smidiga ställena, hur nära de än ligger. Inte finns det möjlighet för bud att hämta, heller.
Vad gör man? Låter pengarna brinna inne? Det är vid såna här tillfällen min irritation fundersamhet når oanade höjder. Jag går liksom i taket. Litegrann, bara.

Tänk att vatten kan göra slut på vatten!

OK, det var väl inte själva vattnet som ställde till det men när det åskar på det viset kan man ge sig fasen på att det är vatten inblandat också.

Den varma dagen igår (för varmt att kränga på sig mc-kläderna t o m...)  övergick helt plötsligt i ett 10º svalare vädertillstånd, blixtar och dunder med påföljande hällregn (och en och annan tromb). Det var dragbasun, minsann. Tromb on, ni vet. Höhö...

Vi var och hälsade på helt ljuvliga valpar (jaja, trevliga människor också) när det satte igång. Springa springa, bära bära. De stackars små sexveckorsbebisarna blev skraja och fick förpassas in snarast möjligt.

Vi åkte dyngsura hemåt i bilen. Väl hemma fick vi berättat för oss att det hade blixtrat ordentligt hos oss. Jooo, det märkte vi sen. Vattnet hade inget vidare tryck. Till slut försvann det helt.

Tydligen hade det slagit ut elen i byn så den gick bara på en fas, ingen fungerande vattenpump i byns pumphus, alltså. Jästrans vad handikappad man blir utan vatten! Vi nästan slogs om de få liter vi varit kloka nog att samla på oss "utifallatt".

Vaknade till vattentillgång men efter någon timme såg det inte så lockande ut... Senare blev det svartare än svart...

Jag föreslog för en av döttrarna att vi skulle skaffa ett krus hon kan bära på huvudet och sen skicka iväg henne till grannen som har egen brunn. Hon var inte ett skit road :-)
Det är lustigt hur lite man tänker på hur bra vi har det som har vatten och el som underlättar, bortskämda som bara den är vi.

Under dagen har vi fått skruva bort varenda sil till kranarna, köra diskmaskinen dubbla omgångar med samma disk och rensat tvättmaskinens olika filter om och om igen. Nu är det drickbart igen och det är viktigast. Kan förresten erkänna att denna gången innebar "vi" inte någon som helst inblandning av moi. Denna gången, alltså. Och bara för att jag haft fullt upp med annat. Så det så.

Spark i arslet

Jominsann, det vill man dela ut ibland.
Jag kan villigt erkänna att jag hade kunnat skänka både det och annat till ett visst företag häromda'n. Tänker inte tala om vilket utan istället låter jag dem få en andra chans. Utan att sätta på dem blyfötterna direkt och kasta ut dem i Bråviken. Om jag nu skulle orka lyfta vederbörande med de tyngderna. Om jag nu ens skulle hitta dit. Jag låter bli att ta reda på det. Denna gången.

Mina nya dojor skulle nog kunna kännas
på utvald plats genom en välriktad spark

Saken var den att jag var anmäld till en kurs. Eller rättare sagt två. 1,5 dag i huvudstaden. Som blir två dygn med resor och allt. Första dagen ställdes in pga för få anmälda. Återstod en halvdag. 4 timmar på förmiddagen. Hmmm... inte jättelockande att åka upp på eftermidda'n da'n innan, sova på hotell och sedan trängas i tunnelbanan för att ta sig till kurslokalen och spendera dessa få timmar där, åka tunnelbanan tillbaka och ta tåget hem igen. Näpp.

Kursen som ställdes in fanns i Göteborg i april istället. Jag fick frågan om det var OK att flyttas dit istället. Och alternativet var? Nä, just det. Jag tackade ja, trots att jag hade behövt kunskapen typ NU.
Kollade alternativ till halvdagen också och hittade även det i Göteborg. En eftermiddag med halva restiden och jag skulle slippa hotellnatten. Även om jag gillar att befinna mig i Götet så var det ju jobbrelaterat denna gång och då är det inte riktigt samma sak.

Frågan ställdes till företagets support. Svar med vändande mail att de vidarebefordrat det till den som hade hand om det. Han skulle återkomma.
Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Till slut påminde jag. Inget svar. Helgen kom.
Måndagen kom. Inget svar. Jag ringde och fick till slut ett direktnummer. Slog detta. Inget svar. Lämnade meddelande. Inget hände. Mailade. Inget hände.

Skickar till slut mail till en annan kontakt på företaget och ber om att det ska stötas på så jag får veta. Jag måste boka av hotellet och vill gärna veta om jag ska packa väskan och ta med mig da'n efter. Min familj är också relativt intresserad av att veta om jag kommer att sova hemma eller inte. Konstigt, va?

Får till slut svaret att den som supporten sa var ansvarig inte alls var det. Nu skulle den riktige ansvarige återkomma till mig. Jodå, det gjorde han. På kvällen när jag åkt hem... Då skickade han ett mail.

Det har varit ytterligare turer men jag orkar inte trötta er med det... Det blir Göteborg istället i alla fall.

 support, brist på svar, vänta på andra

Försäkringsbedrägeri?

Alltså, får det verkligen gå till så här?
I höstas var en av våra bilar inblandad i en krock. Som tur var blev ingen skadad. Förutom bilen. En fullt fungerande V70 blev nu inte mer än inlösningsbar hos försäkringsbolaget. Trist men sant.
Vi fick pengar och uppfattade att bilen skulle skrotas eftersom den inte var värd att reparera. Enligt skaderegleraren.

Häromdagen så fick vi veta att bilen skådats i trafiken i ett helt annat landskap. Jojemensan, när vi kollade upp den så var det en snubbe i Skåne som köpt bilen. Och jag står som senaste ägare innan dess!
Va? Jag har aldrig skrivit på nåt ägarbyte. Bilen skulle ju skrotas. Eller?

Vad är det som gäller med sånt här? Är man åtminstone inte skyldig att erbjuda ägaren att köpa den om de nu ändå låter nån annan köpa den och reparera? En bil som inte anses värd att reparera?
Försäkringsbolaget, ska inte de reggas som ägare emellan?

Jag känner mig lurad. Och arg. Lite sur också. Tror minsann att det ska ringas lite samtal imorgon!

Det är skitsvårt att rita i Paint utan mus...

  försäkringsbolag, inlösen krockad bil, skrota bil

Kundkortserbjudanden

Det är väldigt, väldigt sällan jag kollar olika erbjudanden jag får mig tillskickade.

Skulle det dimpa ner nåt från en överrik man människa som har svårt att göra av med alla pengar och dessutom skulle kunna tänka sig att göra mig ekonomiskt oberoende för resten av livet (eller åtminstone betala vår matkostnad under ett år eller nåt) i utbyte mot att jag håller personen ifråga sällskap då och då, kanske jag åtminstone läst det innan det hamnade i pappersåtervinningen.

Och hallå, moralpredikanter! Jag menar inte sällskap på DET viset som ni tänkte nu. Jag tänkte mig mer en söderhavskryssning där jag ligger och läser högt ur romaner dagarna i ända eftersom det är alldeles för jobbigt för just denna överrika människan att göra det själv. Tänk, behöva hålla boken, det kan vara tungt. Eventuellt kan jag tänka mig en liten bisyssla med att hälla upp en och annan drink. Bara för att vara snäll.

Jag kunde kanske bli den nya Katarina Ewerlöf? Alltså, jag har ingen aning om hurdan hon är som bartender, jag tänkte mer uppläsningen, då.

Nu kom jag liiiite från ämnet.

Häromdagen när vi skulle snabbhandla lite ägg och mjölk så såg jag veckans korterbjudanden på trottoarpratarna utanför affären. Bara en massa sötsliskigt! Kakor, glass, choklad. Fruktdryck. Kräm.

Allvarligt. Är det verkligen detta familjerna behöver rabatt på? Fika?

Nä! Ge mig lågt pris på smör och Bregott. Kött i alla former. Gärna billig färs. Ofta. Jag vill fylla mina förråd med mat. Inte skit sötsaker.
Citygross har t ex gjort en bra sak när de kapade momsen från all frukt och grönt. Mer sånt istället.

För vad än vissa människor säger. Det är INTE synd om oss som inte fikar varje dag. Tvärtom. Det är vi som mår bra.

#blogg100, kundkortserbjudanden, skräpmat, sötsaker

Facebook kapar Chrome (och resten)

Inkonsekvenskontroll skulle kanske behövas på vissa människor också?

Skulle ha en riktigt slapp kväll hade jag tänkt mig. Träningsvärken var mördande och antagligen finns det någon bassilusk som gärna skulle vilja bosätta sig i min lekamen och ge mig lite hosta och rinnande ögon.
Så, vila stod alltså på programmet.

Helt plötsligt var soffan tom på folk och då såg jag min chans till en kaffe med surf i lugn och ro!

Jomenvisst, tills jag skulle ta den där snabbtitten på facebook... Musen stannade. Hela datorn låste sig.

Tvångsavstängning ledde till ovanstående skärmbild och jag lät den hållas. Det verkade funka efter detta.
Tills jag återigen skulle testa att logga in på facebook. Samma visa.
Genomsökning av hela datorn utan att det hittades nåt konstigt. Testade flera gånger med samma resultat. Sista gången så såg man nån konstig fb-adress nere i hörnet där det står vad som laddas. Inte vanliga facebook.com utan något med nåt personnamn, missade tyvärr att skriva upp vad.

Jag använder Chrome, har inte testat med någon annan läsare eftersom det verkar funka med alla andra adresser utom just fb:s.

Är det nån som varit med om nåt liknande? Tips emottages tacksamt!


Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, facebook, Google Chrome, datakrasch, dator låser sig