Får jag eller får jag inte? Ska jag eller ska jag inte?

Jag vill ju så gärna skriva men ändå tar det bara stopp.

Varför? Kan inte skylla på att jag inte hinner, det gör jag, med rätt val och lite planering. Nä, det är för att jag inte klarar av att skriva det jag vill. För att det kanske stöter någon annan. Kanske något barn som tycker jag är en tramsig, schämmig mamma. Nån annan som retar sig till döds på det jag skriver.
Det skulle jag väl i och för sig kunna leva med. Lite beroende på vem. Jag är ju egentligen inte en sån som önskar livet ur folk. Oftast inte. Inte på allvar. Det räcker att de håller sig ur vägen.
Och vem tvingar någon att läsa? Inte jag. Inte det heller.

Jag är en alldeles lagom snäll människa i mina bästa år. Eller jag är åtminstone i min egen ålder. Det kan man inte säga om dem jag emellanåt kallar t ex "gubbar i 50-årsåldern". Det är då det blir tyst vid middagsbordet och barnen (minst ett av dem) höjer på ögonbrynen och tittar på mig med den där blicken. Ni vet, den där som säger "Men mamma, hur gammal är du själv?"

Ja, jag är alltså egentligen alldeles vuxen och borde med andra ord få bestämma själv vad jag ska skriva om. Jag är såååå himla nära att dela med mig av min - än så länge - anonyma blogg. Den som beskriver saker som ibland är enormt jobbiga i mitt liv. Som påverkar mer än jag vill.

Det är nu jag behöver dela med mig. Nu jag behöver stöttning och förståelse. Jag vet att det finns många som är i samma sits. Ibland vore det så skönt att få häva ur sig allting och byta erfarenheter med dem.

Varför ska jag låta bli? Varför kan jag inte bara släppa ut den? Det är trots allt mina tankar, mina funderingar, mina våndor. Varför ska jag alltid tänka på hur andra tar det? Kan jag inte bara sträcka på ryggen och säga; "Det här är min syn på saken. Min upplevelse. Så här har jag det när det är som det är."

Har haft den här "på-väg-känslan" ett tag men den poppade upp idag igen när jag såg detta inlägg hos Monstermalla. Tack för du fick mig att känna mig stärkt i mitt kommande beslut!

Alltså... troligen... snart i en dator (eller liknande) nära dig!

Träningsabstinens och andra småproblem

Nu ska jag banne mig snart axla mitt påtagna ansvar och bege mig till gymmet (vilken dag som helst). Jag har tagit ansvar för axelns vila tillräckligt länge nu, tycker jag. Har ätit inflammationshämmande i snart fyra veckor och det känns bättre. Jag skriker inte (grinar inte ens illa) längre när jag rör armarna/axeln mer än "nödvändigt".

Mina promenader störs inte av att jag måste tänka på att låta bli att vifta alldeles för mycket med dem. Jag kan ta ut svängarna och stegen igen!

Nu när jag läser det jag skrev så ser jag att det blev en rätt knasig felsyftning där, vem fasiken kan vifta med en promenad?!? Låter den stå kvar för att visa att jag minsann klarar att visa mina svagheter :-) Även om detta egentligen inte alls är en av dem. Snarare i så fall att jag inte kan låta bli att påtala andras. Felsyftningar, alltså.

Hur kommer det sig egentligen att man blir mer sugen på sådant som är förbjudet? Eller åtminstone svårt/omöjligt att genomföra?

Jag längtar fruktansvärt mycket efter att ta ut mig riktigt ordentligt med träningen, både svettas av konditionspassen och att lyfta tyngre och tyngre. Men nääää, när jag började lägga på vikter (en rejäl ökning som jag kände passade mig) och som gav mig en ordentlig kick, då ska kroppen börja krångla. Man kan tycka att det finns en hel del muskler att träna, förutom axeln, men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Den blandas in i andra rörelser också, t o m i vissa ryggövningar. Eller är det bara inbillning? Kanske blir så att jag inte vågar ta i riktigt och därför kopplas den in? Ond cirkel som förhoppningsvis snart bryts.

På mina promenader, när jag är på vift, snurrar nu stora planeringsskivan. Jag ser framför mig hur jag förbereder allt jag ska, varje (vardags)kväll. Kokar ägg att ta med som mellanmål till jobbet, blandar en proteindrink som ska svepas efter morgonens cykling/promenad, lägger fram tränings- och jobbarkläder, fixar matlådor och laddar kaffebryggaren.

Bara tanken på det sprider en god känsla i kroppen...

Jag har en sak att fixa innan jag känner att det kommer att bli 100 % så här, om den grejar sig så kommer jag absolut att genomföra detta. Jiiiihaaaaaaa!



träning, utmaningar, abstinens, eufori, mål med träning

Skruva den som Backman - överst på önskelistan

Käre make och älskade barn, kort sagt; Kära familj!

Ni vet ju att jag älskar er allihop. Eller hur? Jag skulle kunna göra vad som helst för er. När som helst. Om jag inte har nåt viktigare för mig, förstås.

Det kan ju vara så.

Jag kanske måste se till att få ihop rätt karamellkombinationer så den där förbannade nivå 165 i Candy Crush blir klar nån gång och jag får se fiskarna simma och hoppa. Så där som det kan se ut bakom ögonlocken när blodtrycket är alldeles för in i bomben högt. Som det kan bli när den där förbannade nivån inte blir klar nån gång.

Eller så har jag en Wordfeud-match som är inne på sin 72:a timme.
Då måste jag ju först greja det. Men det förstår ni, va?

Nääädå. Så är det inte. Jag skulle släppa vilken smartphone som helst som en het potatis om ni behövde mig akut. Eller mindre akut också, för den delen.

Nu är det i och för sig ganska länge jag släppte alla slags potatisar, oberoende av temperatur, men jag kan ju inte ändra om ordspråket till "släppa som en asvarm baconskiva" bara för att jag är LCHF-are. Nån måtta får det ju vara.

Fast nu känns det lite som att jag kommer ifrån ämnet här. Hmmm... jo, som sagt. Jag älskar er. Det är viktigast av allt. Och positivt. Det är kanonbra med föräldrar som älskar sina barn. Älskar man dessutom den man gift sig med så ska man anse sig lyckligt lottad. Bättre kombination än vilken smällkaramellskombo som helst!
Men... sen så är det så att ibland blir det lite svårt. Inte att älska. Att skriva. Det hämmar mig ibland, typ så där 99,6% av min skrivtid.

Det finns hur mycket som helst att skriva om. Egentligen. Visst skulle jag kunna få ur mig några blogginlägg i veckan. Utan problem. Men...

I mycket av det så finns ni. Situationer som uppstår. Ord som sägs. Igenkänningsfaktorer.

Jag låter helt enkelt bli. För er skull. men åååååh, så jag saknar det. Inser det mer och mer.


Just nu läser jag Måns Kallentofts nya, Vindsjälar, och där finns mitt språk. Känner igen stilen, hur jag skulle lägga upp det. Meningsbyggnader. Allt. Alltså längtar jag.

Se'n halkade jag in på Fredrik Backman. Nej, inte bokstavligt, han befinner sig nog inte ens i närheten, men där var det igen. Hans humor och förmåga... Jag vill också!

I flera månader (år?) har jag skyllt på att jag inte hinner. OK, lite lustbrist också, men tiden är precis som Backman, på en helt annan plats än jag.

Men om jag låter bli det där slöandet med CC och WF, hur mycket tid frigörs inte då? En massa. Den massan kan omformas till muskelsådan på gymmet. OCH till skrivtid.
Men... vad kan jag skriva utan att stöta på patrull från familjen?

Vad säger ni familjen?

Hur gör ni andra som klarar att blogga med tillhörande nära anhöriga i inläggen?

Fredrik Backman, Måns Kallentoft, respekt, familj, LCHF, skrivlust, blogga

Vart är vi på väg?

Så frustrerande! Befinner mig på flygplatsen och hittar inte biljetterna. Det är ju illa i sig men jag vet inte ens vart vi ska!!!

DET är inte bra. Vet inte jag så vet ingen annan i familjen heller... Jag håller ju i allt sånt, värsta reseledaren. Paniken kommer framrusande som planet självt, minst 3G. Vart är vi på väg? Inga ledtrådar hittas och det snurrar vidare.

Landvetter har aldrig tett sig så förvirrat innan. Alla bara springer i vägen också. Flytta på er, jag måste fram! Fast vart ska jag? Hem till biljetterna?

Åh, så skönt. Bara en dröm.
Jag behöver ingen tolkning på den. Solklarare än det förmodade resmålet.

Idag har jag glömt mobilen hemma och det är ju perfekt när man väntar viktiga besked. Eller? Tar det som ett tecken att släppa och avvakta.

Lyckades i alla fall leta mig fram på kommunens sidor så jag kunde sjukanmäla dottern. Tror det var hon som ringde till mig, rösten påminde om hennes. Lite däpptaje baja.

Min dag i bilder

Eller delar av den då... Typ från lunchtid.

Var tvungen att äta lite tidigare pga mitt spännande möte, kyckling med dögoe sås och ägg blev det som ni ser. För visst ser ni hur god den ser ut därunder allt det gröna?

Lunchen i kombination med min pms-nervösa mage fick mig att vilja tillbringa en bra stund i värmen på

Där träffade jag en växtätande panter katt i form av Helga, golvvärme är sååå skönt...

Sen åkte jag och min pirriga mage iväg. Tog oss på halkiga vägar dit det var bestämt. Tur jag var ute i så god tid, precis som jag misstänkt så var det nästan lögn i h-e att få  parkeringsplats!

Mötet kändes kanonbra och jag ser med spänning fram mot vart det kommer att leda :-)

På hemvägen gjorde jag en  liten förbikörning till stora handelsplatsen och hoppade in för att köpa mig ett par träningshandskar. Det lyckades.

Retade mig (men bara lite smått eftersom jag är en så mogen kvinna numera) på att handskarna som tydligen var till för tjejer (bild på en sådan på etiketten) hette nåt med Fitness medan killarnas minsann fick tituleras Training... Jag tog ett par maskulina saker eftersom handledsbandet var bättre. Och snart är det träningsdags. Igen!

Förresten, jag har ätit ikväll också, nämligen detta.

Jag - en drömmare

Vet inte varför men helt plötsligt drömmer jag varenda natt. Konstiga saker. Jo, jag vet att jag förmodligen drömt varje natt innan också men nu kommer jag ihåg alla konstigheter.
Berättade ju om mina MC-utflykter häromda'n, till den drömmen fanns naturliga orsaker. Tycker jag.

Igår natt var det en annan sak som rörde till det. Eller, sak och sak, en person. En väldigt inspirerande och rolig sådan, nämligen Monstermalla. Jag har följt hennes blogg länge, mer eller mindre i perioder beroende på mitt eget bloggandes svängningar. Nu är jag ju lite på G igen både vad gäller bloggande och annat och du Malla har verkligen inspirerat mig till att sätta upp mål och se till att träna. Vet inte riktigt hur du hinner med allt, men jag vill också så tack för knuffen!

Min dröm då. Malla var en superhjälte som var på ett uppdrag att rädda världen. Jag minns inte från vad men klädseln var en prickig 50-talsklänning med rosa tyllscarf knuten runt halsen och en Marilyn Monroe-frissa. Beväpnad till tänderna! Det såg lite underligt ut med den kolsvarta AK-5:an mot allt det rosa och jag var allt lite skraj. Hon släppte inte förbi en djävel och stoppade bilar med händerna. Tuff brud!

Jag känner mig inte så tuff idag, däremot. Mer som på denna bilden.

Trött så in i norden. För första gången på åratal stängde jag av alarmet och somnade om, det är inte jag egentligen. Pang bom upp är det annars.

Nu var det ingen katastrof, handlade om ca 20 minuter så dagen fortskrider väl som den brukar.

Träningen igår kändes riktigt bra. Det gör den idag också. Speciellt vissa ställen. Onsdag är vilodag så nu får det väl återhämta sig lite. Kanske blir en promenad ikväll?

Drömmar om MC och TV

Jag är ingen utpräglad TV-människa, ingen sån där som följer serier och dokusåpor och vet vad alla Hollyskogsfruar heter o dyl. Jag får kryp i kroppen av sånt. Både av att titta på bönder som gör bort sig eller mammor som ska göra prinsessor av döttrarna och framförallt; av att sitta still och låta tiden bara rinna iväg... Till ingen nytta (enligt mig).

Man kan liksom inte försvara sin brist på träning, umgänge, o dyl med att man inte har tid. Inte om man sitter klistrad framför rutan timmar i stöten. Eller?

Länge har jag kämpat emot att ha TV i sovrummet också... Nu har jag förlorat kampen. Rättare sagt; ställts inför fullbordat faktum. Vad göra?

Svälja förtreten och försöka tänka på allt som jag får/fått bestämma? *harkel* Mmmm.

I vilket fall som helst så har vi tittat igenom första säsongen av "Sons of Anarchy" nu. Eller vissa av oss. Jag har sett det mesta. Av någon konstig (?) anledning så somnar jag oftast. Igår var vi söndagströtta och låg och kollade på eftermidda'n, det gick bättre :-)

På natten drömde jag om vårtorra vägar och att jag körde både moppe och motorcykel. Alldeles ensam i stora vida världen. Måste varit SOA:s fel. Även om det inte var riktigt det livet jag befann mig i, inte heller hade jag hoj i klass med deras. Men ändå.

Både längtar och bävar...

2013 är året då jag ska...

Ja, vad ska jag egentligen?
Vad vill jag åstadkomma under detta år? Mer än att försöka glömma att det är 30 år sedan jag tog körkort? 18 april, närmare bestämt.

Träningen
Jag har börjat så många gånger och varit motiverad till tusen. Åtminstone har jag trott det. Tills det kommit nåt emellan. Halsont, ond höft eller annat skoj (typ lathet...). Nu tänker jag lyckas! 2013 ska bli året då jag ser till att sätta upp delmål så jag verkligen ser att jag lyckas. Ett steg i taget.
Naturligtvis måste jag även ha långsiktiga mål. Om jag är snäll och inte tar i i överkant så borde jag klara av att genomföra 120 st gympass under året. Då har jag räknat bort eventuella lata semesterveckor också. Utöver det så ska jag fixa 140 st promenader eller pass på cykel. Det blir till att föra träningsdagbok, tror jag. Förhoppningsvis kommer jag igång så pass de närmaste veckorna så jag kostar på mig ett gymkort också...

Vill tillbaka till denna början men kommer inte att se likadan ut denna gången (är ju motivlackad numera)

MC-kortet

Jag ska ta en intensivkurs i vår så jag har MC-kortet senast i juni (helst maj egentligen).  Eftersom jag inte har nån att övningsköra med så får det bli en snabbkurs. Det kan bli spännande! 

Det stora målet vad gäller detta är att jag ska köra för egen maskin till Västervik och Hoj-Rock i juli, det har jag nämligen varit kaxig nog att påstå att jag ska... "Annars stannar jag hemma..." Och det vill jag ju inte!

Denna ska ut på vägarna - massa mil förhoppningsvis...

Huset/hemmet

Det finns lite småfixande som jag vill ha gjort i år. Stuprör och stuprännor till bastustugan och altanen. Måla färdigt bastun och möblera ordentligt i "relaxdelen". Ett par trösklar inne (måste specialtillverkas). Nya garderober i vårt sovrum. Måla några tak. M.m.

Familjen/vänner

Vara snäll(are) mot mina närmaste och ta mig tid att njuta av att jag har dem. Vara en fortsatt bra vän åt de som förtjänar det :-)
Dissa resten FULLSTÄNDIGT eftersom de pga sitt eget handlande inte får plats i mitt liv.

Bloggandet/skrivandet

Jag skulle gärna vilja vara mer aktiv med bloggandet (även om det blivit en markant förbättring de senaste månaderna) och få fler läsare. Kanske ett mål på minst 130 gillare på Facebook?

Skulle inte skada med lite mer inspiration och roligheter emellanåt och det är alltid lättare att få till när man vet att någon (gärna många) läser.

Om du vill hjälpa mig med att ragga läsare får du gärna tipsa andra och dessutom trycka på Gilla-knappen till höger ;-) Tack för hjälpen!

Tatuering

Vill ha en tatuering till och det känns som att det skulle passa i år, får se om det finns tid och pengar till det.

Första vill ha sällskap av fler

En styck omvälvande förändring
Har några förslag på gång men vet inte vad jag vill eller om det ens är genomförbart. Nåt måste till i alla fall, stagnation är dödsbringande.


Räcker det? Ja, jag tror det är en bra början.

Drömtydning någon?

En dröm med en blandning av åsnor (både mänskliga och vanliga), taggtråd, släktgård, midsommar och en stor fet (mattsvart naturligtvis) Cheva-van som skulle framföras på smala gator.

Är det någon som vågar sig på en tydning av det? Vore rätt spännande att höra! Snälla, försök ;-)

Efter uppvaknandet har jag konstaterat följande:
En skrikande katt som vill ut och inte hinner det kan resultera i att mamman får gå upp och torka spyor i lillans rum. Sen att mamman var den som sov och pappan satt i soffan, det har inte med saken att göra. Mamma är mamma. Känslan av att jag nog hade fått torka även pappans spyor om jag skickat in honom gjorde att jag svalde den sura kommentaren :-)

Det är inte alls måndag som jag hade fått för mig, det är fredag. Det göööör inget.

Önskelistan som hänger på kylskåpet växer för var dag, snart får vi skaffa större. Kylskåp, alltså. Fast då har vi å andra sidan inte råd med julklappar...

Snön verkar ha hittat överallt utom hit. Fick sms om snökaos i Jönköping, t ex. Vill ha snö här och nu!

Och det viktigaste; Min rygg är bättre!!!

Men kom igen nu, tala om varför jag drömde den saliga blandningen :-)

Smida medan järnet är varmt

Drömmar... Var kommer alla konstiga såna ifrån?

Inatt drömde jag att jag skulle söka sommarjobb. Som smed... Jag skulle jobba mellan kl 10-14 varje dag. Längre än så trodde de inte att man orkar stå och banka på en varm järnbit om man inte är van.

Jag var bombis på att få tjänsten eftersom jag är van vid både metaller och värme (???). Hann aldrig knacka på i smedjan för jag skulle helt plötsligt gå iväg och mjölka en häst(!?!)

Helt naturligt. Jag var bara tvungen att byta om först eftersom jag hade nån slags folkdräkt på mig. Såg ut som en zigenarbrutta med hatt och grejer. Vackert men opraktiskt vid lantbruksarbete. Hittade en klänning och ett par tights som skulle passa, de var nämligen försedda med hästmotiv båda två. Bebismotivaktigt.

Jag är rätt glad att jag vaknade innan mjölkningen genomfördes :-)

Persbrandt och Ozzy samtidigt

Nätterna kan ju - som de flesta vet - ägnas åt diverse aktiviteter. Vissa helt förståeliga, andra galna så man vet inte varför de uppkommer. Nu menar jag drömmar, inget annat.

Inatt var jag tvungen att styra upp ett arrangemang i Skillingaryd. Föreningen som skulle anordna konserten med Ozzy Osborne skötte sig helt enkelt inte. Som fladdrande nattfjärilar flög de omkring. Vilsna utan en ledare. Jag är inte alls engagerad i den här föreningen annars (beroende på att den de ser som sin ledare inte är någon jag tror på) men nu kände jag att jag var tvungen att ta mitt ansvar och föra dem rätt. Tala om vad de skulle göra, peka med hela handen. Stackars vilsna själar.

Jag löste det galant (vad annars???) så allt flöt på. Jag fick aldrig träffa Ozzy himself eftersom Micke kom och hämtade mig. Ja, Persbrandt, alltså. Han ville ha med mig på en flygtur. Valet var inte så svårt, även om det inte är varje dag det är konsert i lilla Skillingaryd.
Jag "känner" ju MP. Vi är ju såta vänner eftersom vi gjort saker tillsammans tidigare. Man sviker inte en vän. Vill han att jag ska göra honom sällskap när han känner sig lite ensam och vilsen så ställer jag upp.
Det är väl snällt?

Döttrarna ser ut att ha trevligt :-)

Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Persbrandt, Ozzy Osbourne, drömmar, konsert

SOS Alarm - var god dröj

Ett stort flygplan flyger upp och ner över vårt hus. Runt runt med magen upp. Från höger kommer en helikopter inflygandes. Den, den... störtar. Redan innan den når marken är jag på gång. Rusar till telefonen, slår 112. Andas ryckigt men försöker klara rösten. Funderar på hur jag bäst beskriver vägen hem till vårt hus.
"Välkommen till SOS Alarm. Just nu är det många som ringer. Du har plats 42 i kön."
Va? Har jag ringt fel? Kollar displayen. Nej, det står rätt siffror. Av någon outgrundlig anledning tar jag en annan telefon och försöker igen. "SOS Alarm, med de senaste nyheterna..."

Och DÄR vaknade jag.

Bild från helikopterpiloten.se

Tydligen är drömmar om helikopter en föraning om spirituell tillväxt. Jisses vad spirituell jag kommer att bli, det är nog fjärde gången på 10 da'r som jag drömmer om just det fordonet.

Tips på arbetstillfällen

Jag har drömt igen. Just innan den mysiga signalen i telefonen skulle skicka iväg sina smäktande toner för att väcka mig så var jag tillbaka på mitt kommunala arbete. Lite annorlunda arbetsuppgifter, dock. Vaggeryds kommun skulle byta postadress och detta måste alla informeras om. Självklart!

"Kan vi inte sätta in annons i tidningarna och på hemsidan?" funderade jag, snusförnuftig som jag är. (Läs: välorganiserad och rationell)
"Nej, alla kommuninvånare måste få ett personligt adresserat flyttkort, det bättrar på vår goodwill." var svaret jag fick.
Bara att sätta igång att skriva. Som tur var med blyerts så jag kunde ändra eventuella felskrivningar. Nåt för Littorin att ta till sig, kanske? Dolda arbetsuppgifter som kan utföras av praktikanter, det skulle han väl aldrig komma på?

Drömmen om ekonomiskt oberoende

Såna här mail i låddan istället för telefonsamtal direkt från Svenska spel, ska det va nåt att ha? Va, ska det det? Nej, jag tycker inte det. Jag är så trött på att alltid hitta detta resultatet när jag spelat. Jag vill ju vinna massor av pengar så jag kan göra precis vad jag vill resten av livet. Ja, det som går att köpa för pengar, då. Det finns en hel del som inte fungerar på det viset.

Allt kan inte köpas. Jag kan inte köpa mig fri från sjukdomar och elände. Jag kan inte köpa mig en anställning som skådespelerska (eller?). Det går inte att köpa ord till min kommande bok så att den kommer ut och gör succé direkt. Har jag pengar i överflöd så får jag tidsmöjlighet att knappa ned dem i alla fall, på det viset ökar chanserna till att det blir en färdig produkt. Se'n jäklar!

Peter på Oumberliga ting har skrivit ett inlägg om det här med att drömma och fantisera. Han tycker att man ska ta i ordentligt när man ändå drömmer. Varför mesa? Håller med.

Om jag ska fantisera om att vinna storkovan, exempelvis 100 miljoner (eller som den ensamme vinnaren på V75 igår, 67,3 mille), varför inte ta i så jag nästan skiter på mig? Pengarna finns ju inte och då kan de inte heller försvinna. Dröm ordentligt med dessa flygande papperslappar i sinnet. I det läget är det tillåtet att vara egoistisk också. Fantasi är just det, inte på riktigt.

Jag skulle - tråkig som jag är - först betala av lånet på huset och firman. Sen skulle vi vara fria att ta vägen vart vi vill. Vill vi sälja så gör vi det. Kan ta en förlustaffär t o m, vi har så vi klarar oss ändå. Vart tar vi vägen med resten?

En vingård i Toscana, kanske? Jag skulle absolut skaffa mig en Skånegård på Österlen. Flådig villa på Rhodos, med gräsmatta (inklusive ständig bevattning) och pool. Resa till Costa Rica flera gånger om så att vi verkligen fick återse och nyuppleva allt det landet innehåller. Resa överhuvudtaget. Stor - då menar jag STOR båt. Med anställd - välbetald, naturligtvis - personal som gör det vi tycker är trist.

Trygga barnens framtid utan att låta dem bli bortskämda och tro att det bara är att hämta mer i väggen när det tar slut.

Köpa en jätte-hjullastare som Peter kan leka med. Rallybil, naturligtvis. Köra så många tävlingar vi bara orkar och vill med den. Rallycrossbuss till Jocke. Varsin bil till de andra ungarna. Normal, ingen extra lyx.

Oj, undrar hur mycket jag gjort av med nu? Gissar på att det är en del kvar.

Skänker till välgörenhet gör jag också. Eller nej. Jag startar nog upp nåt projekt på egen hand istället. Sätter dit pålitligt  - lokalt - folk som sköter det medan jag roar mig med annat. Jag måste ju hinna resa och skriva på min bok. Alla måsten utöver det är tabu. Leva livet var det ju jag skulle göra. På mitt vis. Eller vårt, rättare sagt.

Nu är det bara pluringen som fattas, se'n kör vi!

Besök på andra sidan

Inatt hade jag en sån där underlig dröm igen. Jag var bjuden på fest. Visst är det underligt? Neeeej, det var inte det som var det konstiga. Jag kände med det samma att det var nåt som var lite kufiskt med människorna på festen. De var män. Neeeej, det var inte det som var kufiskt. Inte bara.

De betedde sig konstigt, helt enkelt. Efter en stund förstod jag varför. De var osynliga. Alltså berodde det på att jag inte såg dem att jag tyckte de betedde sig konstigt. Neeeej, det var inte därför.
De busringde till larmcentralen och se'n höll de på att förgås av skratt och fniss. Jag kunde inte se det roliga i det (måste varit osynligt det också), så gör man väl inte? Det är ju förbjudet, gubevars.

En av gubbarna (JAG såg dem faktiskt) berättade fnissande att de var döda och platserna de larmade till fanns helt enkelt inte. De lär sig aldrig, de kommer åkande i full fart varenda gång... När jag kollade mot brandmännen som hade hoppat ut ur bilen såg jag det också. Eller det var det jag inte gjorde. Såg det.
Jag var på andra sidan. När jag försökte gå fram till dem så gick det inte. Jag satt fast.

Hjälp. Varför såg jag fnissgubbarna om de var döda? Varför såg inte brandmännen mig? Varför satt jag fast. Oj, nu blir det en massa konstiga drömtolkningar i skallen på mig. Är det min gamla synska ådra som håller på att vakna till liv efter många års träda eller är jag bara totalt knasig och trött?