Elektriska pistoler, envetna telefonsvarare och nära-döden-upplevelser

Det där med att skriva. Det är så lockande. Det är så svårt att få till. Emellanåt. Ja, lockande är det i och för sig alltid. Det är resten som inte alltid funkar så himla bra.
Idéer kommer och går. Ämnen poppar upp under dagen. Vet inte vad det är som gör att jag är så dålig på att komma ihåg det ända tills jag har tid att skriva om det. Eller varför jag inte helt enkelt skriver ned det. Jag som är så himla strukturerad och ordentlig annars. Oh nej, jag är inte alls ironisk när jag säger så. Lovar!

I alla fall. Kvällarna kommer och går. Utan att jag skriver. Tänkte därför ta en snabbrunda bland de ämnen jag kommer ihåg från senaste tiden.

Elpistoler, till exempel. Polisförbundet vill gärna att det ska bli tillåtet. Så att de liksom slipper ha ihjäl folk, som följden ofta blir när man skjuter ner en person med Sigsauer (eller vad det nu är för något de använder). Förstår dem. Fullt ut.
Då dyker det upp protester i form av att det kan vara farligt för dem som har pacemaker. De kan avlida. OK? Det gör de ju annars också, med dagens skjutvapen. Vad är skillnaden? Död är död. Liksom. Bättre att låta bli att utsätta sig för risken att bli skjuten, kanske? Kan det möjligtvis vara ett alternativ?

 

 

Det var det.

Så har vi det här med telefonsvarare som rabblar samma visa hela tiden. Typ till exempel sådana som finna på våra vårdcentraler. "Välkommen till distriktsläkare NN. Mottagningen har telefontid helgfria vardagar mellan 07.00 och 08.30..."

Jo, men för bövelen, svara då! Klockan är 07.03, 07.06, 07.10, 07.15... O s v. Jag har liksom stannat hemma för att kunna fixa det här samtalet på en annan plats än bussen. Vad blir man? Arg. Irriterad. Sur. Förbannad rent ut sagt.

Lagom laddad ringer man sedan den "vanliga" mottagningen (när man väl landat på jobbet) och undrar vad som inte händer. Nä, men NN jobbar bara måndag-onsdag. OK? Och det är inget som får plats på hemsidan? Typ strax efter telefonnumret? Nänä.

 

Och det var det.

Igår när jag klev av bussen därhemma, i mörkret, höll jag på att bli påkörd. Bara sådär. Där står jag - reflexförsedd, naturligtvis -väntandes på att bussen ska åka så jag kan se så det inte kommer någon. Jag brukar bete mig så just för att undvika eventuells påkörningar.

 

Vad händer? Jo, då kommer det nån jäkla (ja, faktiskt!!!) idiot och gör nån slags banansväng bakom bussen och tränger sig in för att svänga av stora vägen. Men hoppsan! Där står det ju nån! Denna någon får kasta sig ner i diket för att undvika närkontakt med den lilla blå bilen. Med de blixtrande ögonkast jag sände skulle jag knappt behövt reflex, kan jag lova. Eh... där står en buss... undrar om det kanske kan vara så att någon just klivit av? Tänk, för bövelen.

 

Sisådär. Nu har jag i alla fall skrivit lite.

 



Får jag eller får jag inte? Ska jag eller ska jag inte?

Jag vill ju så gärna skriva men ändå tar det bara stopp.

Varför? Kan inte skylla på att jag inte hinner, det gör jag, med rätt val och lite planering. Nä, det är för att jag inte klarar av att skriva det jag vill. För att det kanske stöter någon annan. Kanske något barn som tycker jag är en tramsig, schämmig mamma. Nån annan som retar sig till döds på det jag skriver.
Det skulle jag väl i och för sig kunna leva med. Lite beroende på vem. Jag är ju egentligen inte en sån som önskar livet ur folk. Oftast inte. Inte på allvar. Det räcker att de håller sig ur vägen.
Och vem tvingar någon att läsa? Inte jag. Inte det heller.

Jag är en alldeles lagom snäll människa i mina bästa år. Eller jag är åtminstone i min egen ålder. Det kan man inte säga om dem jag emellanåt kallar t ex "gubbar i 50-årsåldern". Det är då det blir tyst vid middagsbordet och barnen (minst ett av dem) höjer på ögonbrynen och tittar på mig med den där blicken. Ni vet, den där som säger "Men mamma, hur gammal är du själv?"

Ja, jag är alltså egentligen alldeles vuxen och borde med andra ord få bestämma själv vad jag ska skriva om. Jag är såååå himla nära att dela med mig av min - än så länge - anonyma blogg. Den som beskriver saker som ibland är enormt jobbiga i mitt liv. Som påverkar mer än jag vill.

Det är nu jag behöver dela med mig. Nu jag behöver stöttning och förståelse. Jag vet att det finns många som är i samma sits. Ibland vore det så skönt att få häva ur sig allting och byta erfarenheter med dem.

Varför ska jag låta bli? Varför kan jag inte bara släppa ut den? Det är trots allt mina tankar, mina funderingar, mina våndor. Varför ska jag alltid tänka på hur andra tar det? Kan jag inte bara sträcka på ryggen och säga; "Det här är min syn på saken. Min upplevelse. Så här har jag det när det är som det är."

Har haft den här "på-väg-känslan" ett tag men den poppade upp idag igen när jag såg detta inlägg hos Monstermalla. Tack för du fick mig att känna mig stärkt i mitt kommande beslut!

Alltså... troligen... snart i en dator (eller liknande) nära dig!

Skruva den som Backman - överst på önskelistan

Käre make och älskade barn, kort sagt; Kära familj!

Ni vet ju att jag älskar er allihop. Eller hur? Jag skulle kunna göra vad som helst för er. När som helst. Om jag inte har nåt viktigare för mig, förstås.

Det kan ju vara så.

Jag kanske måste se till att få ihop rätt karamellkombinationer så den där förbannade nivå 165 i Candy Crush blir klar nån gång och jag får se fiskarna simma och hoppa. Så där som det kan se ut bakom ögonlocken när blodtrycket är alldeles för in i bomben högt. Som det kan bli när den där förbannade nivån inte blir klar nån gång.

Eller så har jag en Wordfeud-match som är inne på sin 72:a timme.
Då måste jag ju först greja det. Men det förstår ni, va?

Nääädå. Så är det inte. Jag skulle släppa vilken smartphone som helst som en het potatis om ni behövde mig akut. Eller mindre akut också, för den delen.

Nu är det i och för sig ganska länge jag släppte alla slags potatisar, oberoende av temperatur, men jag kan ju inte ändra om ordspråket till "släppa som en asvarm baconskiva" bara för att jag är LCHF-are. Nån måtta får det ju vara.

Fast nu känns det lite som att jag kommer ifrån ämnet här. Hmmm... jo, som sagt. Jag älskar er. Det är viktigast av allt. Och positivt. Det är kanonbra med föräldrar som älskar sina barn. Älskar man dessutom den man gift sig med så ska man anse sig lyckligt lottad. Bättre kombination än vilken smällkaramellskombo som helst!
Men... sen så är det så att ibland blir det lite svårt. Inte att älska. Att skriva. Det hämmar mig ibland, typ så där 99,6% av min skrivtid.

Det finns hur mycket som helst att skriva om. Egentligen. Visst skulle jag kunna få ur mig några blogginlägg i veckan. Utan problem. Men...

I mycket av det så finns ni. Situationer som uppstår. Ord som sägs. Igenkänningsfaktorer.

Jag låter helt enkelt bli. För er skull. men åååååh, så jag saknar det. Inser det mer och mer.


Just nu läser jag Måns Kallentofts nya, Vindsjälar, och där finns mitt språk. Känner igen stilen, hur jag skulle lägga upp det. Meningsbyggnader. Allt. Alltså längtar jag.

Se'n halkade jag in på Fredrik Backman. Nej, inte bokstavligt, han befinner sig nog inte ens i närheten, men där var det igen. Hans humor och förmåga... Jag vill också!

I flera månader (år?) har jag skyllt på att jag inte hinner. OK, lite lustbrist också, men tiden är precis som Backman, på en helt annan plats än jag.

Men om jag låter bli det där slöandet med CC och WF, hur mycket tid frigörs inte då? En massa. Den massan kan omformas till muskelsådan på gymmet. OCH till skrivtid.
Men... vad kan jag skriva utan att stöta på patrull från familjen?

Vad säger ni familjen?

Hur gör ni andra som klarar att blogga med tillhörande nära anhöriga i inläggen?

Fredrik Backman, Måns Kallentoft, respekt, familj, LCHF, skrivlust, blogga

Pliffplaffpluff! Kabang!

Helt plötsligt så känns det så. Ja, när jag tänker på att skriva. Alltså, skriva på riktigt. Inte bara så där som jag gör nu. Just nu, då. Precis. Inte om bara en mening eller så, när det kanske eventuellt smyger sig in mening i meningen.

Jag tror att jag kanske har fått tillbaka lite lust. Det sprakar lite lätt i de dammiga hörnen av hjärnan. Kanske tar sig gnistan?

Det känns inte bara jobbigt när jag tänker "blogga?" Det känns litelitelite kul och lockande också. Kanske kan jag slita mig från allt annat som ska göras och slänga mig över datorn (utan att ens ta av skinnbrallorna) när jag kommer hem från hojrundorna. Det är ju nämligen de som är viktiga nu. Så länge vädret är som nu, alldeles alldeles mc-aktigt, då måste man bara köööööööra.

Premiärkörde till jobbet idag. Motorväg. Jojo, vad gör man? Har väl inte direkt lust att köra omvägar vid den tiden på morgonen. 30 minuters resa istället för 70 (som bussen tar) kan jag nog leva med ytterligare några gånger innan hösten tar sitt grepp :-)

Perfekt att börja jobba mitt i veckan efter semestern, förresten. Bra val av mig eller hur? Nu är det liksom redan helg!

På frågan från en av döttrarna vad vi ska göra i helgen svarade jag "inget speciellt". Fick genast påbackning från maken.

Vi ska rensa/plocka undan saker som bara ställts av på fabriken (vi ville ha semester på riktigt). Många saker blir det när man rensar lägenhet med tillhörande vind... Vissa saker är från farmor och farfar, spännande brev och annat som jag gärna vill kika på. Det ska på ett håll. Andra kartonger ska sorteras upp och ev skickas ut på annons. Eller så... Kanske ordna en loppis här hemma? Finns mycket som andra är intresserade av, tror jag. Gardiner från 70-talet, Rörstrandsporslin, lustiga lampor och annat smått och gott. Retro så det smäller om det ;-)

Men nu var det ju den "sysslolösa" helgen det gällde... Jomenvisst, jobba lite? Lite... Hmmm... jag vet vilka högar det finns. Det blir inte lite jobba, inte.

Se'n är det den där matplaneringen också. Lika bra att köra igång innan skolstart och allt landar som en bomb. Fotbollsträningarna drar igång nästa vecka så ja, det är dags. Ska varda'n fungera krävs planering. Rättning i leden!

Sen är det en sak som jag känner lite magdarrningar inför. Jag har lagt en hög med plastkort på ett jättebra ställe. Ett sånt där som man kommer på när man tömmer sin plånbok inför utlandsresan och sedan meddelar de 3-4 personerna i närheten; "Nu lägger jag allt detta här istället för där jag brukar. Kommer ni ihåg det ifall jag undrar?"

Vadå ifall? Det finns ju liksom inte. Jag har glömt både var jag la högen och vilka som var där när jag gjorde det. Och ingen av kandidaterna minns heller.

Jahapp, så var den helgen alldeles slut också då. Innan den ens påbörjats.

FJR1300, mc, motorcykel, retroprylar, loppis

Allt är inte vad det syns vara...

Här och nu händer något som inte sker varje dag så håll i dig. Jag delar med mig av lite från "andra sidan"!!!

En text jag skrev för en hel massa år sedan men som tyvärr är alltför aktuell. Ständigt och jämt. Varför är det så svårt att se förbi det första intrycket eller att omvärdera hur en människa varit (ansetts vara...)?

Under ytan på ett blått skåp

Jag hittade ett skåp på en vind

Det var vackert, men slitet

Färgen var flagnad och blå

Nyfikenheten fick mig att undra

Hur hade det börjat?

När kom förändringen?

Hur många lager hade lagts till?

Hur många människor hade rört det?

Vem hade gjort det till det som nu var?

Jag började försiktigt skrapa på ytan

Först kom det fram lite grönt

Sedan var där ett lager vitt

Detta skåp var rikt på erfarenheter

Försiktigt blottade jag nakenheten

Allra längst in fanns det naturliga

Medfaret, men ändå välbehållet

Det var fortfarande vackert

Jag hittade en kvinna i en park

Hon var vacker, men sliten

Färgen var blek och grå

Nyfikenheten fick mig att undra

Hur hade det börjat?

När kom förändringen?

Hur många lager hade lagts till?

Hur många människor hade rört henne?

Vem hade gjort henne till den hon nu var?

Jag började försiktigt skrapa på ytan

Först kom där lite hat

Sedan fanns ett lager rädsla

Denna kvinna var rik på erfarenheter

Försiktigt blottade jag nakenheten

Allra längst in fanns det naturliga

Medfaret och kantstött men närvarande

Det var fortfarande vackert

Allt är inte vad det synes vara

Vi föds och vi förändras

Lager läggs till lager

Erfarenheten sätter sin prägel

Människor rör vid oss och lämnar spår

Vi blir de vi är

Hur vill du synas?

Vådan av att dra gränser mellan vad som kan skrivas eller bör hållas tyst om, den kan diskuteras. Både inombords och med andra.

Läste hos Äppelblomman för några dagar sedan att hon skulle vara med i tidningen och berätta om sitt bloggande och hur öppen hon faktiskt är när hon skriver. Jag är imponerad av det men jag skulle nog inte klara det. Jag har funderat på det många gånger, hur man ska göra. Både hon och jag bor i samma lilla håla så det borde inte bero på det. Eller?

Naturligtvis har det mycket med att göra hur man är som person. Jag kan nog säga att jag blivit mindre och mindre öppen med åren. Av erfarenhet och smällar jag fått. Det är inte lätt att komma ända in hos mig, om jag säger så. Inte så att jag vill stöta bort människor men jag känner ganska snabbt om det är någon som verkligen bryr sig om MIG och den jag är. På samma vis som jag själv visar det på andra hållet.

Med ålderns rätt (?) tar jag mig friheten att välja vem som är värd min tid, vänskap och kärlek. Hittar jag (eller för den delen blir hittad av...) någon som jag klickar med så är det "flat out" Jag sviker inte.

En annan sak som spelar in är nog vilken ålder man har på sina ätteläggar. Jag försöker tänka efter och inte skriva något som mina barn kan få skit för. Ju äldre de blivit desto mer restriktiv har jag blivit. Jag vill ju inte vara mer pinsam än nödvändigt! Försöker vända på det; om det var de som skrev om vad jag hittade på för tokigheter, skulle jag gilla det?
Jag kan bjuda på mig för det mesta men någonstans går ju gränsen. Kanske kan man fråga innan man publicerar; är det OK om jag lägger ut detta? Jag vet inte riktigt.

Det finns en massa saker jag låter bli att lägga ut. Eller, det var fel. Jag låter bli att lägga ut det här, jag gör det anonymt på andra ställen. Det känns säkrare men samtidigt tråkigt. Där finns saker jag skulle vilja diskutera med andra i samma sits men det är inte lätt att sprida/hitta såna när man inte lämnar självklara spår.

Vad är bäst? Låta folk veta (är nån intresserad överhuvudtaget förresten?) vad som händer i ditt liv eller låta det bli som på bilden här ovanför?

Hur tänker ni om detta? Det vore kul med nån kommentar om det!



 privatliv, bloggande, rykten, offentlighet

Hur länge ska man behöva vänta?

Jaja, lugna er, en i taget! Jag förstår att saknaden och längtan är enorm. Men om ni bara ställer er i en - något så när - ordnad formation så ska ni se att det löser sig. Alla ska få svar på sina frågor.
Om de inte är allt för privata eller dumma förstås. Finns det inga dumma frågor säger ni? OK, men då hittar jag kanske en annan anledning till varför jag inte svarar.

Oj, det var visst inte så många som väntat, trots allt. Vaknade precis ur min dröm :-)

Vissa dagar är det nära. Jag tänker på saker som jag vill skriva om och planerar för ett inlägg lite senare. När jag kommer hem. När jag får tid över. När jag får lust. I sista änden känns det inte tillräckligt lustfyllt i alla fall så det blir inget av det.

Jag kan bli lite mörkrädd av att jag inte längre längtar efter att skriva, det har jag ju alltid gjort innan. Då tänder jag små ljuspunkter i form av förklaringar och anledningar och blir lugn igen. Det kommer. Så småningom.

För tillfället så är det som vanligt. Fullt upp. Sitter bland annat med en gräslig värk mellan skulderbladen och troligen en tennisarmbåge. Jag som inte spelat tennis sedan tidiga barnaår. Inte ens badminton har det blivit. Men ont har jag haft ett bra tag nu och jag vet precis vad det beror på. Sånt jag inte kan undvika.

Det som sitter mellan skuldrorna kom igår efter ihärdigt takläggande. Minns ni det som skulle bli min skrivarlya? Där finns det numera tegel på taket. Pålagt i strålande sol. Det blir några kilo burna då. Träningsvärken är mer än välkommen men inte denna.

Så, idag ska jag inte göra ett jota. Sola och vila, bara. Kanske en sväng med övningskörningsdöttrarna, men inget fysiskt ansträngande. Nån som vill komma och massera? Det hade uppskattats :-)

 skrivande; bloggande

Drar snart iväg in i gömmorna

Efter många funderingar och vändande och vridande på det jag har att tillgå så har jag - tror jag alldeles bestämt- beslutat mig för att dra ner på bloggandet här. OK, det har inte varit vidare mycket uppdaterande och inspirerande den sista tiden så det gör kanske ingen skillnad, vad vet jag?

Jag ska satsa på den där boken istället. Den som är påbörjad och som skvalpar runt därinne hela tiden. Till slut så har jag insett att det inte är nån annan än jag som styr vad som kommer att ske med den.
Jag kan inte skylla på läxläsning, matlagning, fotbollsskjutsning och annat. Det tar tid, visst gör det. Men... den tid som finns kvar därefter, den går att förvalta bättre.

Det är dags att ta tag i träningen också och det känns fruktansvärt motigt just nu eftersom min ljumske trilskas. Jag vet att det kommer att bli bra när jag väl kommer igång men innan dess... oj, vad tungt.

Jag behöver helt enkelt se till att ge mig själv tid för lust. Lusten att börja träna finns där nånstans, den ska bara ut i ljuset. Sen vet jag att jag orkar och vill så mycket mer när jag väl kommit igång. I och med det så orkar jag också sätta mig och börja knacka. Ord för ord.

Då måste jag prioritera de ord som ska samlas till den där helheten. Bokskrivande, helt enkelt. Och den blogg där jag publicerar de texter som faktiskt poppar upp emellanåt. När jag ger mig tid. Den är - än så länge - alldeles, alldeles anonym. Hittar man dit och gissar rätt så kan jag inte hjälpa det men nån hänvisning härifrån blir det inte - än. Där kan jag gömma mig lite till :-)

Det känns trist att släppa denna och gissningsvis blir det nåt dåochdåinlägg, vill ju gärna fortsätta ha kontakt med er. Såååå... vill ni så kika gärna in då och då.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggtorka, tidsbrist, bokskrivande, träning

Leader of the pack

Det är jag det! Har sovi.. kollat Vasaloppet i soffan och även om de körde för fullt så var jag gråhårig när jag vakn... när det gick i mål. Hur lång tid kan det ta att förflytta sig 9 mil på ett par brädlappar? Ska en annan behöva gynna färgtillverkare nu igen bara för ni inte kan skynda på lite? Va? Är det rättvist?

Skämt åsido, jag är grymt impad att man orkar. Tårarna steg i ögonen när jag såg Susanne Nyström defilera in på upploppet i sin hemstad, vilken känsla! Och likadant Jörgen Brink, ni är ooootroliga. Själv minns jag hur det var när jag fick extra kraft på upploppet när vi sprang 600 m på mellanstadiet. Eller när jag kände att det fanns mer att ge på terränglöpningen. Man lyfts fram av nån osynlig hand och styr förbi om det råkar befinna sig någon i vägen. Wow!

Men, det är andra tider nu. Jag måste packa väskan och dra norröver. Ska passera huvudstaden (blir det väl?...) och befinna mig i Sumpan några da'r. Kurs i dagarna tre. Drar iväg längs autostradan i eftermiddag. Faktiskt känns det som att jag ska vara borta hur länge som helst. Ensam utan familjen. *snyft*
Troligtvis blir det fullt upp hela dagarna och kvällarna har jag tänkt ägna åt att skriva, skriva och skriva. Förhoppningsvis blir det några sidor som kan läggas till den växande högen.

Avslöjad?

Nu på morronen har jag hunnit med en del, t ex skrivit en text. Jag håller på att fylla sidor som så småningom ska knytas ihop. Flera av dessa texter publicerar jag på en annan blogg. En anonym sådan. Jag surfar runt bland likasinnade och läser och kommenterar. Det värsta med att vara anonym är att jag hela tiden måste komma ihåg att ändra kommentarsidentitet. Idag när jag satt här så kom tanken till mig; Undrar hur länge det dröjer tills jag missar och använder den vanliga?

Svaret är: Ca 1,5 min.

Dessa dagar som bildar livet

Det finns dagar…

Dagar som man önskar inte hade funnits
Dagar som är grå, rentav svarta
Dagar som börjar illa och fortsätter så

Dagar när den enklaste syssla känns övermäktig
Dagar som borde suddats ut från almanackan
Dessa dagar finns ändå
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som man önskar sig fler utav
Dagar som är varma och ljusa
Dagar då inget kan gå fel
Dagar då allt känns lekande lätt
Dagar som för alltid stannar kvar i minnet
Dessa dagar är för få
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som är en blandning
Dagar som bildar livet
De får en ände till slut

ãBitte, 2002-02-18

Visa mig så får du se

På tal om att putsa sina fönster så att man kan se människor som de är och även låta dem se in. Jag hittade en text som jag skrev för längese'n som anspelar på samma ämne:

Insikten
Den nakna glödlampan brände hål på mina näthinnor
Sved och pyrde i mitt inre
Plötsligt fanns det överallt – ljuset och insikten
Lampan svängde fram och tillbaka
Allt för att komma åt att lysa i varenda vrå
Den lockade fram alla skuggor och dammråttor
Ingenting var längre dolt för dess sken

Där i hörnet låg en gammal dammig filt
Den hade lagts där för att dölja en känsla
Denna känsla var skam
Skam över något som hade gjorts en gång
Det var länge sedan, men filten låg kvar
Sliten och full av hål
Den kunde inte längre täcka det där under
Lampan kastade iväg ett sken så starkt
Ett hål frättes upp och avslöjade det dolda

Bit för bit kröp känslan fram i ljuset
Den löstes upp och försvann
Vad var det som hade varit så hemskt
Glömskans filt hade bevarat hemligheten
Nu var filten borta och med den minnet
Minnet av det som en gång hade hänt
Vad det nu var för något…

I ett annat hörn satt en liten skugga
Den kämpade för att komma undan
Väggen och hörnet kändes så lockande
Tryggheten fanns där i dunklet
Låt mig slippa ljuset pep den svagt
Låt mig stanna i min lilla värld
En värld av förnekelse och lögner
Men ändå… min värld
Sanningen gör att jag krymper
Låt mig finnas kvar här i hörnet
Jag ska inte göra någon illa
Låt mig stanna i min lilla vrå

Lampan var obeveklig och framfusig
Kom ut därifrån, fram i ljuset
Du ska få ett nytt liv, lilla skugga
Ett sanningens liv med allt det goda
Ta ett litet steg mot detta sken
Ta dig ut ur mörkret och stig fram
Framtiden tillhör också dig

Skuggan kravlade sig bit för bit närmare
Modig men samtidigt rädd
Vad skulle ske därframme i ljuset
Det såg varmt och lockande ut nu
Närmare och närmare kom skuggan
Snart var den framme och då försvann den
Kvar fanns bara ljus och värme

Lampan kämpade vidare
Svängde fram och tillbaka för att nå överallt
Därinne under byrån, vad fanns det där
En dammråtta som ätit sig stor och stark
Med tiden hade den samlat på sig allsköns bråte
Det fanns elakheter och beska kommentarer
Gliringar och förtal
Nu krävdes list och klurighet

Inte alla vill komma fram i ljuset
Det finns tankar som passar bäst i det fördolda
Andra kan lockas fram och vädras ut
De tankarna ljusnar och ger ro
Mörkrets tankar är de som egentligen behöver luft
Friska vindar som blåser ut det unkna
Dessa behöver hjälp för att komma ut
Lampan klarar det inte ensam
Alla behöver hjälp med detta
Ta fram det mörka och dolda
Det onda kan bekämpas
Ge det ljus och luft så försvinner det
Bitte 2002-02-27

Min blogg och jag och Romanen

Som de flesta vet - är man läskunnig får man reda på det här till höger annars - så är jag en skrivare. Ja, jag vet att det heter skribent men det låter så pretentiöst eller åtminstone yrkesmässigt så jag är en skrivare. Så det så!
Har alltid älskat att skruva ord och svänga ihop meningar och berättelser. Jag skulle mer än gärna arbeta med det. Och ja, jag har en påbörjad bok. Behöver väl inte tala om hur påbörjad?

När jag väl sätter mig och ska skriva den där romanen så bara låser det sig. Det är inte som när jag sitter här, ensam, då kan det minsann spruta fram och mening efter mening förflyttas från hjärnan ned till tangentbordet. Varför? Press? Troligen. Jag har en gång i tiden tagit en skrivarkurs på distans. Då skrev jag. Jag var ju tvungen att lämna in mina bidrag i tid. Då tog jag den tiden till att skriva. Gick undan och fixade det, bara.
Precis som med min träning. tar jag mig inte den tiden så går det inte. Jag HAR tid. Om jag verkligen vill.

Romanen då? Där har jag det svårare. Klarar inte att skriva om jag inte är för mig själv. Störs
även om ingen menar att störa. Kommer kanske en dag när jag hyr mig en stuga vid havet en vecka och börjar. Har jag väl börjat så tror jag resten löser sig. Då menar jag börjat som i mer än det jag har nu :-).

Bloggandet... Hmmm... Känner mig kluven emellanåt. Hur mycket av mig själv - eller rättare sagt min familj - är OK att lämna ut? Alla mina barn är läskunniga, de kollar vad morsan skriver. Maken också, naturligtvis. Tror nog att de säger till om det inte känns bra. Det är väl inte det egentligen. Vi bor på ett litet ställe och som väl alla vet - "alla vet allt om alla". Eller? Jo, man tror det. Ryser när jag tänker på saker man hör ibland. Saker man är mer insatt i och vet hur det egentligen står till med. Jag brukar påtala det och be personen tänka efter före nästa gång. Fast detta är värt ett eget inlägg. En annan gång.

Man kan ju se det ur perspektivet "skit samma" också. Jag är den jag är. Så länge det jag skriver inte skadar någon så skriver jag. Är säker på att jag vet var de gränserna går. Vill inte känna mig alltför begränsad heller. Visst är det en svår balansgång?

Var inne hos Tonårsmorsa och läste hennes inlägg om kommenterande i bloggar. Vissa människor bara lämnar en "reklamsnutt" för sin egen blogg, hur kul är det? Skrattade för mig själv när jag funderade på om jag råkat ut för det. Nix, det är liksom inte så många som läser min blogg och än mindre kommenterar. Så det har jag sluppit.

Ännu en fundering: Är det viktigt att många läser det jag skriver? Viktigt, nja... Men visst är det väl kul att nån gör det i alla fall. Är det se'n nån som gillar det och talar om det i en kommentar - gärna för mig *s*. Jag klickar alltid (ja, nu är det ju inte så många då...) och kollar in personens blogg. Försöker även lämna kommentarer tillbaka. Ibland hittar man riktiga guldkorn och det är inte lätt annars ute i bloggdjungeln!

Vrider och vänder

Det snurrar och spinner, vrider och vänder. Tankar och idéer. Funderingar. Vad? Hur? Ska jag? Ett liv. Gör nåt av det!
Sälj dig själv och se där bakom. Något nytt? Kanske.

Ja, så kan man också uttrycka sig *s*
Funderar på en andra blogg, en för bara just den här sortens skrivklåda. Vore det nåt?