Follow for follow - the more the merrier?!?

Instagram. Detta under. Detta mirakel. Detta forum för utvärtes beundran.

Jag är absolut ett fan av detta bildbomberi. Jag gillar kommunikationen som kan uppstå. Peppandet. Inspirationen. Motivationen det ger att få feedback, både på det man skriver och det bilden föreställer.

Men...
Jo, det finns alltid ett "men..." Fråga Tony Irving :-)

När jag ser hur någon går från att vara inspirerande till att bli aspirerande. Då blir jag beklämd. Senast idag var det en av alla tränande tjejer jag följer som gick över den gränsen. Från att ha lagt ut exempel på övningar och diverse gymbilder så har det sakta men säkert blivit putbilder. Putande läppar. Putande rumpa. Inte en övning så långt ögat når. Nu var det helt plötsligt en rumpa i ett par tajta jeans, upptryckt mot kameran som på en reklambild (snällt uttryckt).

Jo, jag lägger också ut bilder ur alla möjliga konstiga vinklar och situationer - till mina barns omåttliga förtjusning *ironin dryper* - men jag försöker undvika att spela på min enorma sexighet och visa alltför mycket spelande muskler *här forsar ironin* Det har absolut ingenting att göra med att jag skäms över månlandskapet som breder ut sig över lår och rumpa*s*.

Ingen typisk Instagrambild för den "normala" användaren, kanske?

Allvarligt, alla får lägga ut vilka bilder de vill, det är inte alls det jag vill komma till. Lovar!

Nix, det är när det skiner igenom med all önskvärd tydlighet, att det är följare och bekräftelse som är det viktiga nu. Det är inte längre bara fråga om att ge något, det är mest "få" som gäller. DET tycker jag är tråkigt. Så, jag slutade följa henne, det är ju inte svårare än så. Så fortsätter jag lägga ut mina enormt intressanta bilder och texter och följer de personer jag tycker är roliga, inspirerande och motiverande istället.

#Blogg 100 avstamp mot minst 365

Jag fick ju nån slags nytändning i slutet av året. Började skriva igen. Har ni märkt det? Hoppas det :-)

Under hela 2012 blev det 140 inlägg och året innan bara 32... Va? Jag som verkligen älskar att skriva hade helt plötsligt tappat orden. Eller lusten. Både och, kanske?

Nu när jag känner att jag är på G igen så är planeringen att det ska bli minst 365 st inlägg i år. Borde kunna få till nåt varje dag, tycker jag. Eller så blir det fler ibland. Eller mindre. Ja, ni fattar principen.

Därför blev det en liten extrapuff när jag - av en slump, fråga mig inte vilken - ramlade över Fredrik Wass och hans utmaning att skriva 100 inlägg på 100 dagar. #Blogg100 andra sommaren kallar han den.

Lånad från nätet, minsann

Det där är ju bara att fortsätta på den inslagna vägen kan man tycka då. Visst, så är det ju. Men nog är det så att det blir lite roligare när man kan få en anledning att kika runt på nya, förhoppningsvis spännande, bloggar? Jag tror säkert att jag kommer att hitta nåt guldkorn. Förhoppningsvis trillar det in nån ny här hos mig också ;-)

Såååå... nu är det "bara" inläggsämnen som ska poppa upp då...

Nå'n som har lust att hjälpa till att forma ämnen?
Släng in nåt i kommentarsfältet, vad som helst, så ska jag försöka spåna vidare på det!
Snääääällllla, lämna ett bidrag :-)


#blogg100, utmaningar, wordness, blogginlägg varje dag

Twittra? Någon?

Tiden, den här dyrbara, ska man slösa den på ännu ett socialt medialt knapprande? Är det förresten slöseri?

Har jag - som vanlig (?) människa - någon användning för Twitter?

Räcker det inte med mina bloggar, facebook och Instagram?

Vad säger ni? Använder ni Twitter? Varför i så fall? Känns det bra? Är det ännu en tidstjuv som knaprar på tidskakan?

Några tips? För eller emot i mitt fall?

Kom igen nu, ja vill höra vad ni tycker!

Kanske får jag användning för en sån här så småningom?

 Twitter, twittra, fördelar Twitter, nackdelar Twitter #blogg100

Jag - en drömmare

Vet inte varför men helt plötsligt drömmer jag varenda natt. Konstiga saker. Jo, jag vet att jag förmodligen drömt varje natt innan också men nu kommer jag ihåg alla konstigheter.
Berättade ju om mina MC-utflykter häromda'n, till den drömmen fanns naturliga orsaker. Tycker jag.

Igår natt var det en annan sak som rörde till det. Eller, sak och sak, en person. En väldigt inspirerande och rolig sådan, nämligen Monstermalla. Jag har följt hennes blogg länge, mer eller mindre i perioder beroende på mitt eget bloggandes svängningar. Nu är jag ju lite på G igen både vad gäller bloggande och annat och du Malla har verkligen inspirerat mig till att sätta upp mål och se till att träna. Vet inte riktigt hur du hinner med allt, men jag vill också så tack för knuffen!

Min dröm då. Malla var en superhjälte som var på ett uppdrag att rädda världen. Jag minns inte från vad men klädseln var en prickig 50-talsklänning med rosa tyllscarf knuten runt halsen och en Marilyn Monroe-frissa. Beväpnad till tänderna! Det såg lite underligt ut med den kolsvarta AK-5:an mot allt det rosa och jag var allt lite skraj. Hon släppte inte förbi en djävel och stoppade bilar med händerna. Tuff brud!

Jag känner mig inte så tuff idag, däremot. Mer som på denna bilden.

Trött så in i norden. För första gången på åratal stängde jag av alarmet och somnade om, det är inte jag egentligen. Pang bom upp är det annars.

Nu var det ingen katastrof, handlade om ca 20 minuter så dagen fortskrider väl som den brukar.

Träningen igår kändes riktigt bra. Det gör den idag också. Speciellt vissa ställen. Onsdag är vilodag så nu får det väl återhämta sig lite. Kanske blir en promenad ikväll?

Hur vill du synas?

Vådan av att dra gränser mellan vad som kan skrivas eller bör hållas tyst om, den kan diskuteras. Både inombords och med andra.

Läste hos Äppelblomman för några dagar sedan att hon skulle vara med i tidningen och berätta om sitt bloggande och hur öppen hon faktiskt är när hon skriver. Jag är imponerad av det men jag skulle nog inte klara det. Jag har funderat på det många gånger, hur man ska göra. Både hon och jag bor i samma lilla håla så det borde inte bero på det. Eller?

Naturligtvis har det mycket med att göra hur man är som person. Jag kan nog säga att jag blivit mindre och mindre öppen med åren. Av erfarenhet och smällar jag fått. Det är inte lätt att komma ända in hos mig, om jag säger så. Inte så att jag vill stöta bort människor men jag känner ganska snabbt om det är någon som verkligen bryr sig om MIG och den jag är. På samma vis som jag själv visar det på andra hållet.

Med ålderns rätt (?) tar jag mig friheten att välja vem som är värd min tid, vänskap och kärlek. Hittar jag (eller för den delen blir hittad av...) någon som jag klickar med så är det "flat out" Jag sviker inte.

En annan sak som spelar in är nog vilken ålder man har på sina ätteläggar. Jag försöker tänka efter och inte skriva något som mina barn kan få skit för. Ju äldre de blivit desto mer restriktiv har jag blivit. Jag vill ju inte vara mer pinsam än nödvändigt! Försöker vända på det; om det var de som skrev om vad jag hittade på för tokigheter, skulle jag gilla det?
Jag kan bjuda på mig för det mesta men någonstans går ju gränsen. Kanske kan man fråga innan man publicerar; är det OK om jag lägger ut detta? Jag vet inte riktigt.

Det finns en massa saker jag låter bli att lägga ut. Eller, det var fel. Jag låter bli att lägga ut det här, jag gör det anonymt på andra ställen. Det känns säkrare men samtidigt tråkigt. Där finns saker jag skulle vilja diskutera med andra i samma sits men det är inte lätt att sprida/hitta såna när man inte lämnar självklara spår.

Vad är bäst? Låta folk veta (är nån intresserad överhuvudtaget förresten?) vad som händer i ditt liv eller låta det bli som på bilden här ovanför?

Hur tänker ni om detta? Det vore kul med nån kommentar om det!



 privatliv, bloggande, rykten, offentlighet

Ha en bra dag!

Säger du det ofta? Eller avslutar ett mail med det, kanske? Hur ofta menar du det? Varje gång? Oj, det var inte illa. Eller är det så att du gör som jag, kör Backspace ibland?

Vissa gånger så kommer jag på mig själv med att vara på väg att skriva det. Så tvekar jag. Visst låter det lite hurtbulligt? Vill jag verkligen framstå som en så'n? Det där kan man ju slänga ur sig hur som helst, till vem som helst.

Jag har slutat drälla frasen omkring mig. Överhuvudtaget har jag blivit mer sparsam med ord. Inte här då, det kan bli lite väl många emellanåt men det bjuder jag på. Vill man inte läsa så låter man bli. Plättlätt!

När jag säger sparsam så menar jag att jag använder dem bättre. Försöker lämna ifrån mig sådant jag verkligen menar.

Det kan t ex vara att jag ser någon som har en skitfrän frisyr, någon jag inte alls känner. Oftast stannar det vid tanken men numera händer det faktiskt att jag går fram och talar om det. "Vilken häftig frissa, du passar verkligen jättebra i den!"  Personen ifråga brukar bli förvånad (konstigt, en vilt främmande människa kommer fram på det viset...) men glad. Jag blir också glad då. Visst är det härligt att göra människor glada?

Ett leende, ett vänligt hej eller tack. En förstående kommentar om t ex "Körigt idag?" till någon som ser sönderstressad och trött ut. Det behövs så lite.

Nä, minsann. Några fler hurtiga tillrop bara för att det "ska vara" blir det inte. Frågar jag någon "Hur är det nuförtiden?" så gör jag det för att jag undrar och bryr mig, inte för att ha nåt att säga.

Får jag själv samma fråga från någon som jag vet inte bryr sig ett skit om hur jag har det så finns det några alternativ att ta till:

Låtsas att du inte hör och prata om nåt annat och/eller se till att komma därifrån snarast möjligt.
Fråga om personen vill ha ett ärligt svar på det. Då brukar reträtten komma ganska omgående.

Jag slänger också ur mig negativa saker (oftast på hemmaplan) men jag jobbar på att bli bättre. Med hjälp av andra och förbättrad självkännedom som kommer med ålderns och erfarenhetens rätt.

Så - lite mer värmande, ärliga ord istället för plattityder. Vad säger ni om det?

De här tankarna späddes på av det här inlägget.

Sida på facebook - mer wordness?

Har funderat på det ett tag. Varför ska man egentligen ha en sån? Fram och tillbaka har jag funderat, för- och nackdelar, onödigt osv.

Nu bestämde jag mig för att greja en i alla fall, fick för mig att det kanske blir lättare att få mig själv till att skriva oftare. Kanske locka in nån mer som läser? Det är ju trots allt det man vill, den som säger nåt annat ljuger.

Visst, jag skriver för att det är kul - absolut. Meeeen, det är ju kommunikationen med andra som får mig att fortsätta. Utbytet. Diskussionerna som blir ibland. Kommentarer. Wordness.

För ett par år sedan startades en kampanj om just detta, mitt första inlägg om det kan du läsa här.


Annars kan jag lika gärna sitta och skriva för mig själv på kammaren, i ett block eller en dagbok. Finns säkert en del som tycker att det vore lika bra men de kan ju i så fall låta bli att klicka sig in. Både på bloggen och facebook-sidan.

Ni andra...


Här är länken om ni vill vara med på ett hörn :-)

wordness, facebooksida

Vet ni vaaaad?

Denna veckan har jag fått äran att sitta hos Monstermalla, hålla henne sällskap lite sisådärvidsidanom. Jag är nämligen Blog of the week hos henne. *Sträcker på mig* så jag blir nästan 2 meter lång (för det är jag ju inte redan).
Precis som Malla så har jag lite svårt att komma ihåg hur länge sen det var vi råkade på varandra, men jag vet att det var ett tag sen för när jag lite försynt undrade om man fick synas där i kanten så hade hon kö ända tills i september. Det var jättelänge dit då. Det är det inte nu.

Hoppas nu att det dyker upp några fler roliga typer här hos mig. Äsch, man behöver inte vara så himlans rolig, heller. Man kan vara precis på vilket humör man vill, välj det som passar bäst.

Visst är det konstigt - eller egentligen inte - hur man hittar personerna man gillar hos andra man gillar och som kanske gillar en lite tillbaka fast man egentligen inte alls skulle hamna precis där man nu hamnade för man råkade klicka hos nån man gillar och så bara "poff!" har man fler man vill läsa hos.

Tänk om man kunde få alla blogginlägg upplästa i lurarna på jobbet istället för att lyssna på skvalmusik. Det skulle spara tid och man skulle inte missa nåt viktigt. Och tänk vilka goa skratt man skulle få.
Risken är att man skulle bli än mer betraktad som lite eljest. Fånigt flin för sig själv brukar medföra såna biverkningar.

Läs även andra bloggares åsikter om wordness, veckans blogg

Awardtime

Helt otroligt löjligt egentligen att man kan bli så glad för en Award! Jag erkänner i alla fall att det är på det viset, jag blir som ett barn på julafton *s* Helt enkelt för att jag tycker det är skitkul att folk läser och kommenterar det jag skriver.

Nu har jag fått en uppskattning från Gafflan, en för mig ny bloggare som jag hittat och följer. Med glädje. Märkte genast att vi har en del gemensamt, främst samma humor. Vissa känner man att man kommer att trivas hos och då gäller det att stanna till och följa med. Jag tycker det är skitroligt när någon vill följa mig så gör gärna det om du känner för det *blink, blink*

Sen ska man skicka vidare till andra bloggare och det finns ju hur många som helst som är värda denna. Svårt att välja, både beroende på utbudet och på att de redan har fått den, vissa alldeles nyss. En del är inte så pigga på sånt här heller. Är det på det viset så är det. För min del går det bra om man bara vill klistra in awarden och sen strunta i resten. Niema problema. Det ska inte vara tvång över bloggandet, Fritt ord och fria tankar ska gälla :-) Uppe på detta så är det de sju hemlisarna man ska berätta om sig själv. När man skrivit några såna så finns det kanske inte mer att plocka fram? kan man återanvända? Men då är det ju inga nyheter *s*. Jo, för de nya, förstås. Jag ska återkomma till detta, både vidareskickandet och hemligheterna, men nu är det jobb som gäller. Ha en goe dag!

Bloggandets livsnerv

Kan inte riktigt släppa det där med de eftertraktade kommentarerna. Som jag skrev häromdagen så fungerar det uppehållande - och samtidigt underhållande - för mig när de kommer. Jag kallade det bloggandets livsnerv, eftersom det är så det känns. Thomas Tvivlaren, som var en av de som startade kampanjen, har spunnit vidare på temat och i hans inlägg Mer wordness åt folket fick t o m lilla jag ett omnämnande. Tack för det :-)

Jag har ju - efter många om och men - äntligen börjat lägga ned tid på mitt skrivande. Nu menar jag inte bloggandet, även om det också blir en del emellanåt, utan Boken. När jag väl bestämde mig för att det är så pass viktigt för mig att få tid till detta, när jag lät det få den status det förtjänar, då hittade jag också tiden till det. OK, vissa dagar blir det inte mycket, kanske bara en halv sida, men den sidan är också ett steg på vägen. Ett kliv närmare. Myrsteg är också steg.

Den texten låter jag ingen läsa. Inte än. Det är omöjligt för mig. Den är min tills jag känner att jag är mogen att låta någon annan tycka. Så fort jag låter nån annan läsa så kommer tyckandet automatiskt. Det vill jag inte än. Inte på långa vägar. En vacker dag är jag förhoppningsvis där, men det dröjer. Det blir när jag är så långt fram att jag skulle kunna skicka iväg det till en förläggare. Först då kan jag lämna det till någon i min närhet och släppa taget litegrann.

Därför tror jag att det är lite extra kul att få respons på det jag faktiskt skriver så att andra kan läsa. En bit av det stora bekräftelsebehovet får sitt. Är det så? Fungerar vi så? Inte alla, kanske, men nog måste väl de flesta kunna erkänna - så här i en sluten krets *s* - att vi vill att de som läser ska reagera på det vi skriver. Om det så är en blajblajdag som utmålas eller en genomtänkt åsikt om t ex arbetsmarknadspolitik.

Visst, man kan skriva för sig själv. I så fall för sin egen skull, för att man av någon anledning mår bättre av det. Men att skriva för sig själv är en annan sak. Det är det jag gör när jag inte skriver här. DÅ skriver jag för mig själv. I min ensamhet. Tills jag är mogen att släppa.

Är det fult att tala om att man vill ha kommentarer? I så fall; borde man skämmas när man vill ha ett svar från den person man pratar med vid fikat på jobbet? Lite samma sak är det ju, man vill ha en diskussion. Ta del av andras åsikter och dela med sig av sina egna. Kort eller långt. Vara en del av det stora. Eller lilla. Beroende på hur många läsare/följare man har.

Jag erkänner här och nu; Jag älskar kommentarer och feedback. Inte så att jag kan ställa mig upp och säga; "Hej, jag heter Bitte och jag är beroende av kommentarer", men visst hjälper de till att få det att snurra vidare emellanåt?

Kommentarstankar - igen

Igår skrev jag ju ett inlägg om #wordness, om kommenterande hos varandra. Idag kan jag göra ett kallt konstaterande av det jag redan visste. Det är inte antalet besökare som lyfter. Igår hade jag min högsta topp av besökare sedan jag började blogga, det var ca 3 ggr så många som tittade in. När jag tittar på varifrån de kom så var det från Aftonbladet och anledningen till det var inlägget om kafferansonering och äggindragning.

Visst är det skitkul att se att det är så många fler som hittar hit, men det som räknas "på riktigt" är fortfarande ni som kommenterar. Som tar er tid att säga hallå, helt enkelt. Oftast är det ni, mina trogna följare, som kommenterar. Precis som jag gör med er som jag kollar in hos ofta. Det blir ju ett slags umgängeskrets och det är klart att man prioriterar sina vänner.

Hur många kommentarer fick jag av de 111 unika besökarna igår, då? 2 st.

Är jag misslyckad då? Ska jag lägga tangenterna på hyllan? Eller ska jag helt enkelt fortsätta som vanligt?
Gissa :-)

Inga kommentarer

Bloggande. Detta gift i blodet. Finns det vaccin? Vill jag ha det i så fall? Om jag fick den valmöjligheten skulle jag säkert bli lika vimsig och velig som jag var i höstas med grisasnuvesprutan. Där var jag från början bergsfast. "Här ska inte vaccineras nåt. Medieuppförstoring och kampanjer biter inte på mig. Skrämseltaktik, gå och lägg dig." O s v ... Sen kom lilla mammahjärtat instormandes. "Tänk om det händer mina älsklingar nåt? Jag kommer aldrig att förlåta mig själv..."

Dessa skuldkänslor fylldes på av "alla andra" som var så himla rediga och vaccinerade både sig och sina barn för att de minsann tänkte på andra. Jo, tjena. Till slut blev våra fyra yngsta (omyndiga) sprutade, äldste fick bestämma själv. OK, vi tvingade inte de andra, heller. Minstingen bad - nästan på sina bara knän - om att få ta sprutan. Vet ärligt inte varför men hon är den som ropar "Yes!" varenda gång det trillar in en kallelse till tandläkaren. Jag är fortfarande obesprutad.

Nu var det ju inte det jag skulle komma till. Nej, tillbaka till bloggandet. Den senaste tiden har jag drabbats av insikten om att det jag skriver spelar ju ingen större roll för nån annan. Ni vet, som bloggare får man ju såna perioder. Tycker lite synd om sig själv. "Ingen vill läsa det jag skriver" Varför blir det så?
Ligger hos mig själv, naturligtvis. Har absolut inget med nån annan att göra. Det har ju oftast inte det när man drabbas av plötsligt martyrskap i någon form. Egentligen har det kanske inte ens med bloggandet att göra. Oftast är det nog PMS. *s*

När jag skriver gör jag det av olika anledningar. Ibland vill jag bara slänga ur mig nåt, vadsomhelst. Nej, men kanske nån liten underfundighet eller ett utdrag från min enormt spännande vardag. Andra gånger kan jag inte stoppa fingrarna från att fortsätta knacka. Känslorna styr.

Då är jag tillbaka på ursprungstanken med det här inlägget. Känslan. I min bloggvärld så kommer känslorna med de kommentarer som levereras. Det är där livsnerven i bloggandet finns. Blodet som pumpar runt i den kropp som består av människor som - oftast - trivs hos varandra. Skriver oftast eftersom det finns ställen och personer där det inte alltid är trevlighetsfaktor på kommentarerna. Jag har ALDRIG fått en otrevlig kommentar hos mig, tack för det!

Hos mig är inte besöksstatistiken av den sort att antalet unika besökare är många per dag. Kommentarer blir det dock fler och fler och det är verkligen skitkul. På rent Noraspråk; Askul!
Jag försöker verkligen återgälda och kommentera hos andra, både de jag besöker dagligen och andra som man trillar in hos av en händelse. Tidsbrist är väl det som hindrar ibland. Tyvärr.

Det har startats en kampanj för att lyfta fram kommentatorers och kommentarers viktiga betydelse, #wordness. Kanoninitiativ som kommer att visa på hur viktiga vi är för varandra, allihop. Hela tiden. Även om vi inte skriver varje dag och hela tiden. Vi finns. Även om vi har PMS.