Nyårsafton med Lundell

Idag började dagen tidigt med en kvardröjande huvudvärk trots att jag träffade kudden redan strax efter åtta igår kväll. Vissa i familjen tror att man måste prata lite extra högt i mobilen för att det ska höras, så det var svårt att somna, men det är förlåtet *s*.

Idag var det dags att återigen sätta färg på håret. Alltså, så som den utväxten frodas borde jag vara begåvad med rumpelångt hår för länge se'n, fattar inte varför det inte är så. Och ja, jag fattar att avklippning påverkar detta. Men men, hårfärgsproducenterna ska väl också leva.
Idag har det varit Spotify i sällskap med Uffe dagen lång, får passa på när ingen är hemma och byter låtar hela tiden. Tänk vad mycket låtar han gjort! Njuter.

Största delen av familjen är ute i pulkabacken, resten är i verkstan och svetsar burbåge. Nyss var de hemma och fick inbakad kassler med en massa vitlök, gäller att alla äter :-).

Kompisar på besök och nyårsmeny med chilimarinerade räkor, helstekt oxfilé med "Mickesås" och stekta potäter och morötter med rosmarin och vitlök (naturligtvis) står på programmet. Jag får väl pilla bort så det blir mest morötter på min tallrik, tillsammans med köttet. Till efterrätt blir det gött gojs i form av vispad grädde med bär och iblandade maränger. Toppas med björnbär, jordgubbar och en kvist citronmeliss och en chokladpinne. Visst låter det smarrigt?

Vill härmed önska er alla en härlig, rolig nyårsafton och ett Gott Nytt År med alla de möjligheter som ligger och lurar där om hörnet.
Kram på er!

Mellandagsslit

Hallå där ute i den fria världen! Ja, jag riktar mig till er lyckliga rackare som har mellandagsledigt. Lyss opp, lyft ett ögonlock och se hit! Om ni orkar, latoxar.
Har ni glömt hur det är? Va? Hur det känns att vakna och sticka ut en tå - förslagsvis minsta möjliga lilltå -  och känna att NEEEEJ, jag vill inte. Inte ut i det kalla. Trots dieselvärmare och därmed varm, skön bil.
Jag vill mycket hellre stanna under varma täcket hos gubben.

Men nääädå. Någon måste se till att hjulen snurrar. Så kryp för all del ner under era gosiga duntäcken igen. Dröm sött. Snart är det över. Varda'n kommer till er också.

OK, jag överlever. Och tiden går undan när man är ensam och gör det som vi är flera som delar på annars. Kan säga att det har blivit en hel del nyheter, sånt jag inte gjort tidigare, men det har löst sig. Saker och ting gör ju för det mesta det. Åtminstone går de över och det kan också vara en lösning.

Tröttheten är ganska stor just nu efter ett par späckade dagar och kvällar. Handla mat kan också vara ansträngande, liksom att tillaga den. Och äta. Kålpudding blev det ikväll.
Cyklade en halvtimme också. Synd att det inte går lika fort att få tillbaka kondisen som att bli av med den. Men utförd träning är trots allt bäst. Jag ska tillbaka.

Halksockans betydelse

Jag har alltid haft förtroende för mina barn. På gott och ont. Det har aldrig hänt några större fadäser, de har skött sig som förväntat. Även det kan ju va på både gott och ont iofs.

Igår ville lillan låna ett par raggsockor av mig. Trodde hon frös (hennes egna är försvunna i "Where did the other sock go?"-land). Nejdå, Istället fick hon mig att minnas en liten händelse från dagistiden. Inte hennes utan ett par systrars.

Med förtroendet har bland annat följt att de tidigt fått lära sig att packa med sina grejer till dagis, skola och diverse andra ställen och sysselsättningar. Vet inte hur gamla de kunde vara den här gången när de skulle ha gympa på dagis, kanske 4-5 år. Jo ni, curlingföräldrar ; "Read 'em and weap!", här sopas inte banan framför ungarnas fötter, den krassa verkligheten landar tidigt i denna familjen. Jag kallar det att uppfostras till att ta ansvar, än så länge funkar det kanon.

Men, tillbaka till den aktuella gången. Jag kollade inte att de hade fått med sig allt utan lämnade dem som vanligt och stack till jobbet. Återvände på eftermiddagen och fick frågan av personalen om tjejerna möjligtvis hade packat själva. Eeeh, ja... svarade jag och undrade vad de hade glömt.
Nej, de hade inte glömt nåt men istället för att packa ner de halksockar jag menat - med antihalk under fossingarna - så hade de plockat med raggisar. Och visst är det så, vill man halka ordentligt så är det den sorten man ska ta med!

Flundra med vitlöksdoftande champinjon- och zucchiniblandning

Ikväll har vitlöksdoften spridit sig över byn. Jag har passat på att blanda till vitlökssmör som ska finnas tillgängligt vid behov och varför inte passa på att använda det till matlagningen redan idag?

Skivade rejält med champinjoner och en zucchini tillsammans med en rödlök, detta stekte jag i vitlökssmöret och kryddade med salt och svartpeppar. In i ugnen en stund i väntan på att fisken skulle bli klar.

Även flundran fick sig en resa i det väldoftande smöret och till detta gjorde jag en sås på grädde och créme fraîche, smaksatte med dill, citron, salt och peppar. Riktigt mumsigt!

Ensam hemma - bara sådär

Helt plötsligt fanns det ingen mer än jag kvar. De stora barnen är hos sin pappa och de "små" fick för sig att det skulle vara roligare att sova hos farmor och farfar. Ett telefonsamtal senare tog de sitt pick och pack och drog till andra änden av byn. Mannen var på hembesök angående en krånglande TV och här satt jag. Vilken underlig känsla! Troligtvisför att det inte var planerat, annars är såna stunder något jag uppskattar väldigt mycket.

TV:n visade ett sammelsurum av jular hos Astrid Lindgrens gäng. Kanonfilmer allihop men inget jag ville ägna tid åt just då.
Zappade lite och hamnade mitt i "Fyra bröllop och en begravning". Fattar ni att jag har inte sett den innan!?! Jag måste vara en av de få... I brist på annan sysselsättning blev jag sittande och njöt av Hugh Grants pojkaktiga charm. För erkänn, han är inte urtypen av en man eller hur? Men söt. Efter en stund återkom TV-reparatören och vi skrattade gott åt prästen i form av Rowan Atkinson. Hans felsägningar var så söta så *s*.

Min kväll avslutades med "Stenhuggaren" (som irriterande nog fortsätter imorgon...).
Blev lite påfyllning i mitt gruvande för hur glömsk jag börjar bli... Jag kommer inte ihåg handlingen fast det inte är jättelänge sen jag läste den. Blandade ihop med en annan bok där det finns stenhuggare med i handlingen och minns öht inte mycket alls. Bra i detta läget, kan man tycka, hur kul är det att veta hur det slutar, men det känns lite skrämmande.

Läste förresten om att det numera är 10 ggr vanligare att man uppnår den aktningsvärda åldern 100 år. Om - och det är knappast troligt - jag skulle komma dit så misstänker jag att det inte skulle firas med pompa och ståt. Jag skulle ha glömt hur gammal jag är! Om nu någon i min närhet skulle tala om för mig att jag blir ett sekel så skulle jag säkert tro att de lurades, enveten gammal kärring som jag skulle vara.

Nostalgi på juldagen

I veckan försvann en bit av mitt liv... Kan man gråta över en bil? Svar ja. Smakprov på hur det är (förlåt, var...) *snyft*
Från bloggen på www-skillingaryd.nu:

"Du har funnits hos oss ett antal år nu och jag kommer att sakna dig. Trodde inte det skulle kännas så hårt som det gör.

Jag har följt dig från din födelse och du har varit till stor glädje för mig och min familj, även om du kostat oss en del på vägen.
Ditt goa spinnande, blandat med vrål av högsta klass när du fått spela fritt. Vår väg tillsammans har inte alltid varit rak, men vi har klarat av alla kurvorna tillsammans och kommit ut helskinnade på andra sidan. En och annan smäll har det blivit, också det har vi rett ut tillsammans.

Gropar och stenar har funnits i vägen och orsakat brutna ben och punkterade hopp.
Glansen i dina ögon har lett oss rätt när det sett mörkt ut och din styrka har tagit oss uppåt. Vi har samlats kring dig för att få dig att må bra. Du har fått oss att bli tårögda både av lycka och besvikelse.

Hela familjen har haft en alldeles egen relation till dig och ditt väsen. Nu ska du lämna oss och vi fäller en och annan tår. Jag sörjer det vi haft tillsammans, det kommer aldrig åter. Det finns andra som står beredda att försöka fylla din plats, men jag har svårt att tänka mig att det blir detsamma.

Så kära rallybil; Lycka till med din nya ägare, vi ses nog i skogen på nå'n tävling!"

Kotlett med råstekt kålrot -Ingen julmat, inte

Jag har inte förätit mig på julmat men ändå... Det satt gott med stekta kotletter till lunch! Serverades med råstekt, riven kålrot och sallad på morötter, gurka och purjolök.
Ikväll kan det nog bli lite rester, däremot. Ägghalvor, skinka, fläskkorv, ev en och annan köttbulle. Julen är en rätt bra LCHF-helg, bara man låter bli Frestelsen. Åt lite av den igår, det var trots allt julafton :-)

Igår åt jag nästan en årsranson choklad, förresten. Ja, det är säkert. Det är nästan ett år se'n som jag slutade med sötsaker (även frukt förutom banan ibland) och jag har inga som helst svårigheter att tacka nej. Hur trugande vissa personer än är. Ibland undrar jag varför de måste tjata på mig; "Ta nu, det gör väl inget..."

Det gör det väl! Vet jag att jag mår bättre av att låta bli så kan ni väl låta mig göra det? Det är min kropp,mitt liv, mitt beslut. Hade jag varit tjock hade ni nog inte haft samma övertalningsinställning eller vad tror ni?
Men nu kan jag alltså glädja er med att jag åt kladdig, nougatfylld, häääärlig choklad igår. Säkert minst 10 bitar.
Jag tänker dock inte fortsätta på den inslagna vägen. Jag ska fortsätta mitt kolhydratsskippande och sockerruset ska undvikas. Jag tänker inte samla på mig dåligt humör i form av bergochdalbaneåkande blodsocker eller kilovis med dåligt fett som omvandlas till icke önskvärda placeringar på kroppen.

Men hallåååå!

Sitter och slösurfar på Aftonbladet och håller nästan på att hoppa ur soffan. Vem ler sitt breda leende mot mig? Thyri har hamnat på förstasidan, hon berättar om sina 2 barnkullar. 22 år mellan äldsta och yngsta. Jag är inte avundsjuk, själv drömmer jag mardrömmar om att jag är med barn. Det och tandborstningsbristdrömmar!
Jag är inte en av dem som skulle vilja ha en batting till, tänk om jag skulle få en nu, då vore den 20 när jag blir pensionär... Huvva! Tur att vi är olika vi människor :-)

Dagen efter doppareda'n

Här kommer jag hem från jobbet i onsdags. Hem till ett färdigjulat hem. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för det som min alldeles underbara familj har gjort. Jag har sluppit allt stressande och micklande. Eftersom jag är en 87-procentig antijulare så är det mer än guld värt. Platina i min värld.

Möts av en jättelykta av snö och Jansson i ugnen. Skinkan väntar på griljering. Lugnt och skönt.

Julafton fortsatte i lugnets tecken. Några av barnen startade redan vid halvsjusnåret, hörde hur det prasslade under granen. De var t o m ute och åkte pulka vid den tiden!!! Mitt på da'n var mormor här och vi åt gott. Öppnade julklappar och sen när hon åkt hem blev det väntan på Kalle. Vet inte hur många år se'n det var som jag såg hela programmet. Bara det påvisar lugnet. Inget flängande fram o tillbaka på vägarna.

"Va? Fanns det redan när ni var små?" var en kommentar från ungarna. Det var nog första gången för dem också, tror jag. Sitta still och kolla tecknat från Anno dazumal.

Nu är det gjort och jag har överlevt. Utan men. Idag regnar det och det gillar jag inte. Nu när det var så fint med snö och lagom kallt. Det drar ned promenadlusten också. Suck.

Return of the dentist

På senare tid har jag ett antal nätter vaknat av samma återkommande dröm. Sätter mig upp i sängen och skrämmer slag på maken varje gång genom att utropa med darrande röst; "Har jag borstat tänderna?"

Vet inte varför detta händer eller vilket skräckscenario jag tror kommer att spelas upp om jag missat det en kväll.

Troligen har det med traumatiska händelser - förknippade med tänder - i min barndom att göra. Min tandläkarskräck fick en flygande start redan tidigt i barnaåren. Började med att första tandläkarbesöken innehöll en tant. Inte för att jag har tantskräck utan för att just denna dentala tant var till åren kommen. Tanter som kommit upp en bit i dessa år har en tendens att tappa styrka. Handstyrka t ex.

Ska man då ge sig till att dra ut friska tänder - för att få plats med resten - på ett motsträvigt barn så är det inte bra. Barnet ville helst hoppa ut genom fönstret men hölls tillbaka av tandläkartanten som hade sitt knä på barnets bröstkorg. Ja, eftersom hon var tvungen att ta i av all sin kraft hade hon klättrat upp på mig i stolen.

Nästa tandläkare var en gubbe som hatade barn. Åtminstone kändes det så. Den som för dagen med milt våld hade fått mig att inträda i detta skräckens hus (pappa eller farfar, oftast) belönades med gråt och gnäll. Jag var verkligen livrädd för denna baskerförsedde, tyske tandis. Råkade jag fälla en tår skrek han: "Tyst och sitt still!"

Efter att ha genomgått dessa behandlingar skickades jag vidare för att träffa en tandreglerare. Torsten blev min räddning! Dit var jag tvungen att åka flera gånger om året och trots att jag led flera dagar efter besöken, pga spänningar i tänderna, så var jag aldrig rädd. Vande mig vid att det inte behöver vara förenat med rädsla och tortyr att träffa tandläkare. Det finns normala människor som utbildar sig till att ta hand om tänder.

Så alltså, varför har jag mardrömmar om att glömma borsta tänderna? Tolkning?

Hotmail

Varenda gång jag skriver min hotmailadress så funderar jag på att det kan ju faktiskt utläsas som hot-mail. Har man för lite att anstränga hjärnan med då? Eller kanske för mycket och denna tanke är mer roande än att leta fel i ett kontosaldo?
Nån mer än jag som drabbats av detta? Eller har alla vettigare saker för sig?

Förresten saknar jag Surmorsan. Inte min egen, fast hon är ju aldrig sur. Eller hur det var. Men Surmorsan Vanilj. Bankar på men kommer inte in. *snyft*

Ritsch ratsch filibom

Idag när jag kikade in hos Alfahannen så bars jag på minnen tillbaka till min barndoms vintrar. Miniskidor nerför backen vid Åänga... Pulka i fullfart. På ett av ställena vi brukade åka (Himlabacken) fanns det taggtrådsstängsel man var tvungen att parera och utföra limbo sittande för att inte bli ett huvud kortare.
Det hade jag nog inte haft nåt emot iofs eftersom jag kände mig alldeles för lång jämfört med mina kamrater. Tankar på förkortningsoperation låg latent i min bakhjärna, ständigt och jämt. Vid en dylik kapning är jag ganska säker på att man är i andra änden av kroppastollan och meckar. Typ kortar lårben eller nåt? Och säkert inte med hjälp av taggtråd.

I vilket fall som helst så kan jag känna hur det var. Framsusande på en pulka, gärna i sällskap med minst en till. Trångt men hjärtligt. Vem skulle åka av först? Snön som slår upp i ansiktet. Som kryper in under tröjan och vantarna. Smälter så fort genom värmen som uppnås när man trajjar upp till toppen igen. Å så ner igen! Och upp. Och ner.
Kunde hålla på hela dan. Tror nog att vi måste införskaffa ett par pulkor igen, våra har kraschat pga för lite snö (och för tunga passagerare?). Stjärtlapp är inte det samma. Förresten, när vi var riktigt små var det plastpåse som gällde. Trolleberget hade precis lagom stor och hal backe för det.

Men nu får jag nöja mig med att titta ut på den soliga 16º kalla vinterdagen. Har arbete att utföra.

Blodfetter som en prinsessa

För ett tag se'n var jag på Företagshälsan (ett besök med varierande intryck). Vid det besöket redovisades bland annat de prover som tagits vid första inställelsen. Allt var perfekt. Utom kolesterolhalten.
Doktorn - som jag fortfarande inte kunnat komma på vem han är lik - var väldigt frågande. "Du är ju så smal. Du motionerar. Du äter grönt. Hur kan detta komma sig??????"

Jag var inte alls varit angelägen att diskutera min kosthållning med honom. Varför skulle jag? Jag mår ju bättre än nånsin. "Vi tar ett nytt, annorlunda och bättre prov på dig så får vi se". Ok, fabbo dåtton.
En liten, liten tagg satte sig ändå fast hos mig, "tänk om det är farligt?".
Hem och läsa. Lugnas.

Tiden gick och jag hade nästan glömt bort det där attans kolesteroltestet. Minisynsk som jag är så poppade tanken om att ringa dit upp en natt förra veckan. Gissa vad som låg i postlådan nästa dag?

Fenomenalt bra! Mycket bra livsstil! Han skulle bara veta, då tror jag han hade fått dåndimpen.

Ekar tomt

Hur deprimerande är inte detta?
I och för sig så är det extra mycket utrymme efter en kombinerad städning/utrensning som gjorts men detta är illa.

Ska genast skriva en lååååång inköpslista som min underbare man får ta med sig när han ska göra "sta'n" i eftermiddag.

Skuggan är förresten ingen skugga, det är det stora, svarta hålet i min mage. Det bildas när tomhet råder i provianttillgången. Måste fylla förråden så att familjen kan utfodras!

Warg-tankarna maler trots allt. "Vad kan tillagas av detta?" Tänker på TV-programmet om kändisars kylskåp, vad var det det hette nu igen? Hmmm... Man kanske skulle starta nåt sånt på bloggen? Tala om de ingredienser du har hemma så ger jag dig tips på vad du kan tillaga. Kanske vore en affärsidé?


Uppdaterat:

Så ska det se ut! Lägg märke till det lilla söta 6-packet med ekologiska ägg. Det fick man mot kupong på Hemköp och jag var i valet o kvalet om jag skulle slänga den (kupongen). 6 ägg är nästan skrattretande hos oss. Fast å andra sidan, sex är sex!

Lyssnar på mitt hjärtas slag

I skenet av de tre adventsljusen sitter jag här i vårt tysta hus. Fortfarande hemma. Ska vila, doktorns order. De hittade inget när jag var där häromda'n. Ingen halsfluss i alla fall. Inte lika roligt att kommentera som när jag för ett antal år se'n gjort datortomografi på skallen och de inte hittade nå't. Hahahaha...
Nu är jag väl ganska säker på att det inte är några farligheter som spökar men ändå är det olustigt att inte veta varför det inte går över. Har mina misstankar men vill inte riktigt lyssna på det örat. Inte än.

Lider också av att "ställa till" det för mina jobbarkompisar när jag inte är där och sköter mina sysslor. Med ålderns klokhet ger jag mig dock rätten att tänka på mig själv och ge tillfrisknandet en chans. Är ganska säker på att det behövs de kommande veckorna, nämligen. Sköta 10 dagars transporter på 6 dagar och med färre bilar lär ta ut sin rätt. Men det löser sig som kärringa sa när hon sket i vasken.

Maken har nog fått sig en knäpp, däremot. Han har åkt till Ullared! Ensam med våra två minsta yrväder. Han pratade om det igår men jag lyssnade lite halvhjärtat. Ingen redig människa drar väl dit nu? Ska jag bli orolig? Eller kanske är det jag som yrar, han kanske sitter nere vid svarven och tittar på när den går runt, runt? Låter ungefär lika snurrigt i alla fall.

Han tar hand om sin familj, den karln. När frugan inte är på topp ser han till att greja det som behöver grejas. Julklappar, julgran och vad mer det kan vara som det är införskaffningsläge på. Se'n kommer han hem och lagar mat och ser till så att sjuklingen får i sig det hon behöver. Växer nog inte på trän såna så jag får allt se till att hålla honom på gott humör. Vill ju inte mista allt det goda vi har :-)

Ger upp

Vet varken ut eller in just nu, vill bara sova... Igår gav jag efter och stannade hemma från jobbet. Tre veckors halsont och allmänt sjuktillstånd (fin beskrivning, va?) fick mig att ge efter och upp. Var uppe och duschade men satte mig i soffan och bara grät av ren och skär utmattning efter det. Kröp ner i sängen och sov till halv 12! Va? Inte ens en rejäl fest följs av det. Så nog är jag sjuk, alltid.

Därför ger jag upp nu. Jag ägnar mig åt rehabilitering eller nåt. Återkommer väl så småningom. Sköt om er!

Där och här igen

Fredagen den 11 december. Om bara 2 veckor är julen över. Varför stressa inför den dag som föregår den fredag som kommer efter julafton?

Snurrigt? Ja, jag är väl ungefär lika virrig som vanligt (ev lite värre...) men min virrighet beror inte på julstress. Jag är ansatt av något annat. Något som gör att min hals fortsätter värka, mitt huvud att dunka och sedan imorse att må riktigt, riktigt illa. Spyfärdig.

Har jobbat på eftersom det inte bara är att lägga på hög. Funkar inte i min sits. Inte så att jag är oumbärlig (finns det såna?) men troligtvis skulle det märkas att jag inte är där och planerar transporter.

Men det här med jul, då? Ja, den lär både komma och gå hur lite eller mycket jag än stressar. Jag väljer det förstnämnda eftersom det känns skönare. Det räcker att höra och se folk i omgivningen som hispar upp sig inför dagen D. Eller J. Som i julafton. Varför? Frågar mig det varje år. För egen del så är det inget märkvärdigt med jul. Låt det vara som vilken mysdag som helst. Ägna dig åt familjen i hemmets lugna vrå. Det räcker.

Visst har jag också klappar som jag vill köpa, men det blir inget överflöd. Och det kommer fler köptillfällen. Dagar då det verkligen behövs saker och de faktiskt är billigare. Världen går inte under om du inte hinner köpa perfekta julklappar till varenda brylling, moster och kusinbarn. Jag lovar!

Tagga ner och njut av levande ljus och gott fika eller nåt. För egen del så missade jag lussandet för de minsta idag. Det känns lite ledsamt, men man kan inte vara överallt. Förhoppningsvis får jag titta på några fina bilder därifrån. Ikväll är det dags för niornas Luciatåg så ett firande får jag vara med om.

Rivjärn och mjölkåtgång

Rivjärnet kan visst det vara jag - vid vissa väl utvalda tillfällen. Någon kommer säkert med en invändning; "Vadå, utvalda? Pah!", men si det örat lyssnar jag inte på idag. Dagens rivjärn sitter i min hals. Åtminstone känns det som att jag svalt nåt taggigt, rivigt. Gör så in i Norden ont. Nästan lika ont som jag har i huvet. Mitt fäste, det där som gör att tjockskallen sitter på plats och hänger ihop med resten av senan, skriker nästan av sig själv om jag försöker massera där. Snällt att hjälpa till med skrikandet eftersom halsen inte vill vara med. Samarbete kroppsdelar emellan kan vara guld värt. Jaja, det har bara pågått i snart 2 veckor så det släpper väl... Ja, förhoppningsvis tappar jag väl inte huvudet (mer än vanligt), men värken får gärna dra dit pepparn växer.

Se'n är det detta med mjölk. De flesta barn- (läs tonårs-) familjer känner till att det kan rinna en hel del vit vätska ner i struparna på di små lammen. Gör inget, mjölk är bra för ben och lem. Men nu har jag - ja, ni läste rätt - gjort ett misstag. Visst låter det otroligt?

Maken och jag befann oss på det stora varuhuset - där man bland annat kan köpa diverse hushållsattiraljer - och kom på att vi skulle minsann behöva lite nya glas. Varianterna vi har hemma är varierande (som varianter oftast är) och det kan ha sin charm, men vi behövde fler helt enkelt. Jag kollade lite storlekar och valde ut några som såg lagom ut. Maken tyckte att "är de inte för stora?" men Pyttsan, det var de ju inte. Inte då och där. Men nu.

De rymmer dubbelt så mycket som de gamla vi har. Inte kan man hälla bara till hälften, heller. Ända upp så det nästan skvalpar över, annars är det ingen sport. Mjölkkontot har mao fördubblats över en natt. Men tänk vilka starka barn vi får för den pengen!

Traumatisk uppväxt?

Denna blick talar om att hon har det minsann inte lätt... Hon har för det första fått vänta på den utlovade broccoligratängen. I flera dagar. "Först skulle vi äta det i måndags - du lovade! - och då åt vi nåt annat. Sen skulle vi äta det i tisdags men då blev det inte det heller."

Nej, jag är en hemsk mamma, förlåt lillan.

"Och när ska du sy fast märkena på min UV-skjorta? Det skulle du gjort för jättelängesen..."

Jaja, lägg fram den så jag kommer ihåg det.

Tjoff! Broccoligratängen inmundigades till kvällsmat. Nöjd, mätt och glad lilling följer med systrarna på promenad till farmor och farfar. "Glöm inte skjortan!" är orden som klingar från hallen.

Jag suckar djupt. Eftersom jag har erfarenhet av detta märkespåsättande så vet jag vilken pärs det kan vara. Det är inte blott glömska som bidragit till den sena påsättningen. De som tillverkar dessa hemska märken, hur tänker de? Det finns knappt sömsmån, vika in kanten är förenat med svordomar som ryker lika grovt som värsta ångloket. För tillfället är jag dessutom inne i en långanaglarperiod, vilket inte underlättar.

Så är det detta med nålarna. Ögonen på dem är mycket mindre nuförtiden. Jag är nästan i behov av julaftonsmusnål. Ja, den däringa modellen som mössen har när de tråcklar ihop Askungens balklänning, ni vet. Jag vet att metallpriset var högt för ett tag sen men måste nåltillverkarna spara in på hålen?

Symaskin? Jovisst, har man en fungerande sådan så kan man säkert få till en skitsnygg sicksacksöm. Felet är bara att då blir det knappt något synligt kvar av märket.

Lillan fick sina märken till slut. Nästa i syskonskaran fick överta en skjorta av storasyster. Sprätt bort det som är överflödigt och byt patrullmärke, bara! Sätt fart!

Efter det sydde jag glatt (!?!) på hennes lägermärken. 2006-2009. Nästa år kan hon åka på läger utan att skämmas för att hon ser ut att vara på sitt första.

Tror jag får stanna som mamma ett tag till.

Alltså.. vilket håll?

Som den uppmärksamme läsaren noterat så är det dåligt med skrivande här numera. Prio ligger på annat fast jag gärna skulle skriva och skriva och skriva... Det är väl inte direkt lusten som fattas men nåt vajsing är det.
Funderar lite på att göra om, starta nytt eller vad som helst. En renodlad LCHF-sida, kanske?

För vanliga familjer. Eller vadå vanliga. Jag menar väl nåt i stil med att visa att det inte behöver vara krångligt att käka på det viset. Att man kan kombinera och få ihop det trots att bara vissa i familjen äter LCHF. Att det funkar bra med samma recept men med olika tillbehör.

Fast vadå, visst kan man blanda ämnen? Är ju inte direkt så att det handlar om träning här nuförtiden. Skulle vara den uteblivna i så fall.
Ja, som synes så är jag veligheten själv. Tips, nån?

Dagens tidningsanka

Kvackandet spred sig över nejden när paret Anka rök ihop så fjädrarna yrde. Enligt uppgift skulle herrn i huset (som han inte längre bor i) ha riktat ett vapen mot sin hustru. Usch, det kunde ha slutat i sprängd Anka.
Verkar som Annas goda råd om hur man håller sin make glad och nöjd inte fungerar så bra. Nästan som att hälla vatten på en anka - förlåt gås - måhända?

Jag har gjort världens klipp!

Häromdagen tog jag ett moget övervägt beslut och skred till handling. Det med mobil i alldeles för dålig belysning tagna fotot visar klippet. Några decimeter av hårbeklädnaden fick falla för saxens käftar. Känner mig som ny men ändå inte. Har funderat på detta länge så det är nog därför det känns som jag alla redan.
Kanske att mognaden som inträdde i utseendet också sprider sig till insidan? Hårresande tanke!

Skitsnack

Hahaha, tänk vad mycket roligt man kan få fram ur en diskussion som startade om magknip! Vi har haft en stunds bajshumor på morronen, tänker inte återge skitsnacket utan bara meddela så ni kan anteckna det i "Dagens händelse"-boken. :-)

Bloggproffs

Det skulle jag vilja vara. Tänk om jag fick oändligt med tid till att skriva. Då skulle det kunna bli lite oftare. Och bättre. Egentligen hinner jag ju inte jobba. Så enkelt är det.
Vill så mycket som inte går så det är väl bara att lägga bloggeriet till den listan.
Om jag gett upp? Nej, dyker säkert upp igen.
När du minst anar det :-)

Lapcat, lapkatt, knäkatt

Vill du studsa upp ur soffan efter att en stund tidigare masat dig upp ur den varma, goa sängen? Rådet jag då kan ge dig; Låt inte en spinnande katt belägra ditt knä. Värmen och det sövande ljudet gör att du sjunker allt längre ner i soffmjuket.
Ta därför med ett försiktigt lyft den sovande katten och förflytta den åt sidan. Det är dags att ta sig an dagen!

Helg på sydligare breddgrader

Började med en Höganässväng i fredags. Överraskningsfest för en nybliven 45-åring. Tänk att det finns så gamla människor i min bekantskapskrets! För egen del så återstår det nästan 2 månader tills det uppnås, det höga talet.
Festföremålet hade inte anat nånting och bleknade märkbart när hela gänget traskade in mitt i kvällswhiskeyn. Den ansiktsfärgen ändrades snabbt tillbaka till normal när kvällen fortsatte. Och det gjorde den långt in på natten. Ett par timmars sömn blev det för min del. Börjar bli rejält trött på att inte kunna sova ordentligt! Och av det. Trött, alltså.
Luftmadrass delad med maken och en stor värmelampa tänd via timer gjorde det inte lättare. Gav upp och tog till kaffet istället.
Senare hängde vi på H&M till deras Trelleborg, klart man passar på när man är så "nära". I vanliga fall har vi ca 30 mil emellan så nu kunde vi låtsas att vi bara skulle titta in på en fika. Eller nåt.

Efter att vi kämpat oss igenom "Tomten är far till alla barnen" blev det sängen. Vissa klarade det inte utan somnade i halvlek. Detta tidiga sänggående medförde en piggare söndag som i sin tur innebar att vi kunde dra oss norrut tidigare än vanligt. Annars brukar sällskapet dröna sig ganska länge när vi träffas.

Vi kunde alltså ta oss till Julias ena spelning på julskyltningen, det kändes bra. Kombinerade den med inköp av en stjärna till vårt sovrumsfönster och ett knivset. Riktiga knivar som är till för att användas vid matlagning. Märks skillnad. Borde det om man ser till priset. Som nu var halvt. Taget!

Kan inte låta bli att känna mig stolt och glad över att ungarna klarar sig själva. Inga problem alls. Jag har aldrig känt att jag behöver oroa mig för att lämna dem och det är jag så nöjd med. Gullepluttar är ni allihop, stora som små :-)

Föll på sin post

Jag, som före detta postanställd, vet att det kan va stressigt emellanåt att bära ut post. Det ska sorteras och buntas. Packas och köras ut. Helst cyklas ut.
Därifrån till att samköra fritidssysselsättning, i detta fallet berusning på hög nivå, med arbetstid för att hinna allt, är steget långt. Det tyckte tydligen inte denna postis. Hon blev mer packad än posten i väskan. Se'n blev hon lite sugen också. På nudlar.
"Jaja, jag sätter väl mig här hos tanten och käkar lite av hennes rester". Helt naturligt. Om man inte äter enligt LCHF. Då blir det fel.

Hjular inte av lycka över julen

Om man som jag är en julhatare av rang. Eller Hat är ett starkt ord. Avsky? Äckelkänslor? Vi säger så här; Om man som jag bara "står ut" med julen - inte lägger nån som helst energi på sånt som "hör till" - då blir man lättad när man kommer hem från jobbet och möts av ett adventpyntat hem.
Tjejerna har redan hängt upp julgardiner (diskreta beiga med hjärtan på) och satt upp stjärnor och stakar i fönstren. Adventsljusstaken är laddad, väntar bara på mossbeklädnad.

Tack, mina älsklingar! Bara för att er moder inte är förväntansfull och tindrande så betyder det inte att ni måste försaka det. Jag tycker det är mysigt med ljus och stakar och sånt, allt som lyser upp i mörkret, men själva julegrejandet är inte för mig. Tyvärr.

Jag är glad att mina barn är så förstående när det gäller detta. De får fixa det som de vill, de tycker faktiskt det är skoj. De får baka pepparkakor och lussebullar om de vill. Jag gör det inte. Däremot ställer jag upp med ingredienshandlandet, inte illa det. Och så kämpar jag med mig själv för att inte låta mina dåliga julerfarenheter skina igenom, det är betydligt svårare än att köpa saffran. Kostar mer också, hur otroligt det än kan låta.

Nej, nåt stressande blir det inte. Julklappar ska inhandlas, men inte en massa. Lugnt och skönt. Inget bråk. God mat i lagoma mängder. Ljus. Då kan jag gå med på julen.

Surdegsangrepp

Ettan: Har firmans bokslut till 98% klart att lämna iväg. Som jag sytit för att leta upp ett fel som gömt sig. Hittades i söndags - ganska direkt (kan nå't vara "ganska direkt"?) - eftersom jag inte hade jobbat heldag innan jag satte igång.

Tvåan: Bokföringen för föreningen som jag ska styrelseavgå ur är ikapp och väntar bara på årets slut.

Trean: Har tränat en timme ikväll och dessutom gått en promenad på lunchen.

Fyran: Månadens räkningar inlagda och väntande på betalning. *suck*

Nu är det bara ett par saker kvar ikväll för att jag ska känna mig nöjd med dagen. Kanske låter dem jäsa lite till.

Tack för det, Telenor!

Säger som Gert Fylking; Äntligen!
Kanske finns det nån hake som jag inte letat upp i det finstilta, men än så länge känner jag mig nöjd. Någon - i detta fallet Telenor - har gjort den förbluffande upptäckten att det finns familjer som befinner sig utanför 2-barnsramen. Från gamla gränsen på 3 till nya på 10 familjemedlemmar som numera kan ringa, messa osv kostnadsfritt sinsemellan. Var precis på väg att säga upp den tjänsten men nu behåller jag den tills jag blivit överbevisad om att det inte är alls så bra som det låter.

Fick ny jobbmobil häromdan och hoppades att den skulle ha bättre täckning eftersom den var purfärsk, men inte då. Nej, det stora bolaget som börjar på T och slutar på a klarar inte av vår vischetillvaro. Det gör däremot de ovannämnda. Kan bero på att deras 3G-mast ligger alldeles i närheten.
Kostnaden för täckning blir kanske men av nå't slag, men det är ju farligt att leva, man kan dö av det.

Gör förresten inte så mycket att det är taskig mottagning när det är jobbsamtal. "Hallåååå, nu hör jag dig väldigt dåligt.... Hallååå, är det nån där?...Du får återkomma imorgon..."

Pengar är lika för alla, stora som små

Nej, min mage känner att du har fel, du fotbollsfru. Varför skulle inte mina barn klara av att se sanningen i vitögat? I vår familj har vi gemensamt ansvar för att sköta om vårt hem. Denna gemenskap innefattar - förutom rent praktiska saker som städ och tvätt - att vara öppna mot varandra och tala om hur saker och ting fungerar. Redan från början vet barnen att vill man ha något så får man spara för att kunna köpa det. När de är stora nog för att jobba ihop egna medel så får de också använda egna pengar till att köpa det de önskar. Har man inte så det räcker får man vänta eller helt enkelt avstå.

Ljuga/hitta på att vi inte kan åka på utlandssemester för att vi hellre stannar i Sverige, det är fel. Enligt mig. Inte fasiken vill jag sitta på verandan och höra regnsmatter i flera veckor, jag vill till sol och värme, så för mig vore det att dra en lögn. Jag talar om - utan att lägga över krav och ansvar på barnen - att vi kan inte, pengarna räcker inte.

Är det fult att inte kunna köpa märkesjeans och Thailandsresor till sina barn? Är ekonomi som inte är på topp något man ska skämmas för? Varför ska barn skyddas mot verkligheten? Har vi inte råd så har vi inte råd. The ugly truth.

Bjuder på några förvirringar

Eftersom jag inte varit nära datorn på flera dar (utanför jobbtid) och känner det lite trögt att skriva, så tänkte jag att ni skulle få er några små kuligheter till mans och kvinns.
En nära - väldigt nära - bekant till mig, har stunder när hon beter sig allmänt förvirrat. Eftersom hon i vanliga fall är känd för att vara en skärpt kvinna som ser allt som det är, så roar det vänkretsen extra när det blir "happenings" för henne.

Några exempel:
Personen ifråga, vi kan kalla henne B för enkelhetens skull, sitter och bläddrar i en katalog. Plötsligt ser hon en skitsnygg klänning. "Undrar hur den ser ut bakifrån?" säger hon och vänder blad för att titta efter på baksidan.

En kväll var B på fest. Hon är av den där busiga sorten som unnar sig en rök vid såna tillfällen. Av denna anledning stod hon på verandan och såg ut över ägorna. I gräskanten en bit bort såg hon något vitt. I tron att det var kissekatten ropade hon på densamma och "ksssksssade", som man gör på dylika djur. Inte en reaktion. Likadant vid nästa tillfälle hon gick ut. Då hade hon sällskap av ett och annat barn. Ett av dessa informerade henne om att "det där är en fotboll", ingen katt.

B har en vän som ofta åker till Tyskland. Nu senast hade han varit bussig och köpt hem en låda rödvin åt B, något som hon uppskattade. Vid tillfället när detta välsmakande skulle avhämtas så frågar vännen om B vill ha nollsju eller nollåtta. "Ta du nollsjuor", svarar B. Hon tycker nämligen att det är snällt att låta vännen behålla de största flaskorna för eget bruk. Kan ni tänka er hennes reaktion när hon senare sitter med flaskan och ser vilket år det är tillverkat?

Inte sätta på, inte sätta på...

Det är vad jag rabblar till mig själv varje kväll när jag laddar bryggarn inför morgonda'n. Ibland lyssnar jag inte och då blir det till att hålla sig vaken och sörpla kaffe. En é la smålänning :-)

Däremot satte jag mig på bajken (nej, inte pajken...) en halvtimme och svettades ikväll. Efter det ett litet kvällsmål på stekta ägg och stekt skinka med västerbottenost smält emellan. Lite Skagenröra till det satt som en smäck.

En Kul Grej Eller Kanske Groda

EKG - första gången. Av med kläder, på med klistriga lappar och så kör vi! I 30 sekunder eller nåt. Va? Var det allt? Jag som trodde det skulle visa nåt på remsan. Kan man verkligen hinna få en rättvis bild av mitt hjärta på den korta stunden? Så mycket som bor där?
Alla små bubblor och knutor som bildas beroende på om jag är lycklig eller miserabel. Det tar tid att analysera. Nu fick jag bara veta att jag hade nån slags liten fördröjning som var alldeles normal. Normal? Jag som är så attans rapp och snabb kan väl inte ha nåt som går efter?

Se'n var det alla provsvar som också var normala. Tjottafejsi och hottentottsi - allt var OK. Nästan. Ett av dem fick jag ta om "för säkerhets skull". Farbror Doktorn skulle återkomma om det var nåt att oroa sig för. Aj sjall väjt med spänning.

Spännande var inte det jag tyckte han var däremot. Om man nu får sig tillstucket ett papper som ska fyllas i för att gås igenom vid det högtidliga läkarbesöket, är det då för mycket begärt att detta papper efterfrågas? Jag fick fråga om de ville ha det. Inlevelse var det brist på där. Eller så var det bara att de inte var riktigt vakna än. Eller så var det att det inte fanns nån fungerande mikrofon till diktafonen. Kan ha varit precis vad som helst men jag kände det som att det inte var riktigt på allvar. Illa. Företagshälsovård betalas det en hel del pengar för och då tycker jag att det ska undersökas för hela pengen.

Jo, förresten. Il dottore påminde mig om en skådespelare som jag inte har en aning om vad han heter eller i vilka filmer han medverkat i. Hur tror ni det kommer att påverka min nattsömn?

Kurs med Lurs eller Kurt, kart eller Lars var det visst

Idag har jag varit på nåt så ovanligt som en kurs som gav nåt. Åtminstone de som är yrkesrelaterade och av dagskaraktär brukar ingå i den kategorin, enligt min erfarenhet. De som inte ger så mycket.

Dagens ämne var transportekonomi. Intressant. Mycket beroende på att föreläsaren visste vad han pratade om, åkarson och chaufför som han var. Innan han blev konsult, vill säga. Han transporterade oss galant både genom dagen och kalkylerna.

Hemma möttes jag av en härlig chili con carne, tillagad av min goe make. Det satt fint eftersom min mage skreeeeeek efter mat. Ovanligt numera och jag kan inte påstå att jag njöt av påminnelsen om hur jag brukade må och vara.

Igår började jag om - igen! - med att träna och ikväll fortsatte jag med en cykelrunda på dryga 11 km. Väldans skönt. Senaste tiden har jag mått riktigt dåligt av att inte röra på mig. Tiden och mörkret arbetar emot mig men jag tänker vinna!

Tårta med beräkning

Visst kan man berika sina medmänniskor med en tårta om man lyckats snuva dem på en och annan pluring och guldvikt. Då måste man ju få tacka, hohoho... Guldläget har numera bytts mot förlorarsits.

Minns - med brännande skam - hur vår vikarie i sexan skulle sluta (han också...) och därför bjöd på tårta och en back läsk. Vi (eller vi och vi, jag var from som ett lamm redan då) kastade tårta på honom...
Även om vi var ordentlig tjea på vikarier efter att ha haft ett otal under mellanstadietiden så är detta helt oförlåtligt. Man gör inte så. Stackarn drabbades av oss som första klass efter skolan och att lära killarna snusa och diverse liknande var väl inte riktigt rätt medicin.

Det var inte nån direkt rusning efter att ha "tårtklassen" när vi skulle börja sjuan. Vi fick strängaste och bästa klassföreståndaren och det har blivit människor av de flesta av oss till slut. Trots allt.

Egensinniga präster

Senaste tiden har det gått att läsa om präster som ägnar sig åt diverse suspekta saker. Flytta gravstenar och ha sig, till exempel. Måste bero på att man tycker det är stenkul. Man känner sig säkert stentuff. En Fred Flinta med bautakraft. OK, jag ger mig, inte fler stendöda skämt.

Jag har fått mig berättat om en av de präster som befunnit sig i vår socken, i och för sig långt före jag flyttade hit. Han hade egenheter för sig. En av dem var att han helt enkelt var allmänt förvirrad.

På den tiden fanns det en mack här i byn, en av de där gamla rejäla, typ "Macken-macken". Vid ett tillfälle kom han flygande på sin cykel, stoppsladdade framför mackägaren och sa med andan i halsen; "Full tank." Ni kan se förvirringen hos denne bensinstationsföreståndare när han letar efter åtminstone en reservdunk att fylla, va?

En annan gång tog han med sig frugan i bilen till Jönköping. Inget konstigt med det, men av nån anledning tog han tåget hem. Frun satt kvar i bilen i sta'n.

Se'n säger elaka tungor att han setts med ett toalock under armen, tydligen istället för portföljen, men det låter nästan lite väl bra.

Restaurangmat à la Pokalle

Vi har en ganska ny bekantskap - i form av Kalle - som vi lärt känna. Han och hans Ina bor en bit utanför Svenljunga och där hamnade vi igår. Kalle har jobbat som kock och jag tycker det är totalt bortkastat att han numera är lastbilschaffis. Något som jag återigen fick bevisat när han bjöd på helt superbt käk igår.

Förrätten bestod av krabba - som jag åt för allra första gången - med tillbehör i form av skagenröra, löjrom och annat gött gojs. Huvudrätt blev oxfilé med vitlöksspetsad hasselbackspotatis, serverat med stekta morötter och vindruvor. Önskar verkligen att jag hade fotat dessa anrättningar, ögat fick sin spis också. Visst gör det mycket hur man läger upp maten?
Trevligt sällskap till långt fram på natten och efter några timmars sömn blev det en ovanlig, men smarrig frukost. Stekt bröd med skinka och ost emellan, toppat med en rejäl klick räksallad och bostongurka. Jag är fortfarande mätt.
Det har blivit lite syndande med andra ord. Ett par potatisar igår och bröd till frukosten, men det var det värt!

Om en stund blir det kalvstek med grönsaker och en massa gräddsås, tillagad av min egen kock. Inte illa det heller.

Pokalle är förresten för att han är så stolt över pokalen han fick när han åkte rally med Peter för ett tag se'n

:-)

Nollor som fattar noll av utebliven nolla

Alltså, hallååååå! Hur kan det komma sig att vi har en så stor arbetslöshet i det här landet? Alla myndigheter som inte har den minsta känsla av sunt förnuft, smidighet och logik sysselsätter ju de anställda med petitesser. Heeeeeela tiden.
Hur många gånger har man inte missat att sätta ett kryss på Försäkringskassans blankett om man varit sjuk eller vabbat? Några, kan jag säga, även om det var länge sen.

Så får man då hem denna blankett med platsen där krysset ska sitta gulmarkerad med överstrykningspenna. Inte med vändande post, ånä. Det ska helst dröja några veckor så man hinner tömma kontot och lider extra av bristen på de förväntade pengarna. Smått ilsken ringer man upp myndigheten ifråga, väntar i kö i typ femtielva minuter och kommer fram. Nej, minsann, jag kan inte sätta kryss i den rutan, det måste du göra själv. Va? Nån löjlig liten ruta som varken gör till eller från. Undrar var de förvarar registret på svenska befolkningens "Kryss-DNA". Eller vad kan det kallas? För nog måste det va så att de kollar mot det sen när de får tillbaka blanketten. Hur ska de annars veta att det är jag som kryssat och inte nån statsanställd?

Idag när jag skulle jobba på jobb 2 så får man en tillbakaskickad skattedeklaration i handen. Skatteverket har - en månad efter att de fick in den - ansett att en utebliven nolla på sidan för arbetsgivaravgifter måste åtgärdas. OK, hade jag missat alla sex nollorna hade jag kunnat förstå dilemmat. Har vi inte betalat ut nån lön eller arbetsgivaravgift den månaden (alla nollorna ifyllda där) så är det väl ganska naturligt att vi inte heller dragit nån skatt? Eller är det jag som är en nolla?
Jag gjorde en alldeles typisk Bitte-nolla i lilla rutan och nu är alla nollorna på väg tillbaka för att gå på fest med de andra nollorna på Skatteverket.

Stearin och vin inleder helgen

Hemkommen från jobbet. Slapp vänta på Julia som tränar fotboll, pappan hennes grejar det. Det var nästan lite halt på vägen, snön vräkte ned och som vanligt är det ett fipplande mellan hel- och halvljus. Helljuset ger en viss yrselkänsla om man fokuserar på fel punkt. Åtminstone funkar mitt balanssinne så. Ja, bara när det snöar, alltså.

Häromdagen så sänkte de farten på vår väg. Eller, farten har väl inte sänkts direkt, men hastighetsbegränsningen. Från 90 till 80. Helt - totalt - värdelöst på den vägen. Här går hur mycket trafik som helst, det är en sån där "tvärsöver"-väg som man sparar km på. Bra underhållen är den, just tack vare detta. Inga som helst problem att få trafiken att flyta med 90 som gräns.
80 är surt, riktigt illa. Men hem kom jag trots det.
Ett glas rött, levande ljus och datorn håller mig sällskap. Tvättmaskinen surrar och katten kurrar.
Kan man ha det bättre i väntan på familjens hemkomst?

Gemensam matlagning blir kvällsaktiviteten. Ytterfilé med råstekt vitlöksdoftande kålrot ska tillredas. *slurp*

Stor flådig mot en kolarmina

Svart, stor bensinslukare. Utbytt mot mörkblå, mindre dieselsippare. Trodde inte vi skulle bli av med bilen så snabbt. Inte alls egentligen. En jänkare som iofs är skön att köra och rymmer hela familjen är inte försvarbar när man kör 30 mil till jobbet. I veckan. 120 i månaden. Vågar knappt räkna ut vad det kostat. 1,5 l/milen var inget ovanligt.
Nu räcker det med en tredjedel. Vad ska vi göra med alla de pengarna?

Åsså var cirkeln sluten, man är med traktor igen. 142:an av 71 års modell startade rundan. Ljusblå metallic med lång krycka och krossad plysch. Matchande färg förstås. Min alldeles egna, betald med surt förvärvade sommarjobbsslantar, liksom körkortet. "Främling" med Carola på kassetten. Den var med på många äventyr och mil innan jag sålde den. Körningen hem med trasigt knutkors går inte av för hackor. Det gjorde däremot drivaxeln till slut.

Efterföljdes av diverse andra. Toyota Starlet, Ford Capri, Datsun och så några Volvobilar igen. Var ju tvungen att få plats med vovven och ungar ett tag. Tvillingvagnen var inte alls svår att få i...
Sen blev det storfamilj och större bil.
Nu är det barnen som är större och inte lika benägna att hänga på varenda gång. Om det inte är shopping på G, förstås.
Beslutet togs. Mindre igen. Än så länge är jag nöjd. Fast det är ju ingen bil, det är en Volvo.

Plötsligt händer det!

Kom hem till ett kök som doftade mat. Kålpudding i ugnen och färdig frukost tills imorgon (mina ägg och bacon som alltid tillagas kvällen innan när det är jobbardag). Det var inte detta som var en oväntad händelse - ånä, jag är van vid att gubben gör sånt. Han bara é sån. Vi jobbar bra ihop, aldrig nåt bråk om vem som gör/inte gör saker. Det bara händer.

Den oväntade presenten kom vid middagsbordet - kålpuddingen var smaskens - när han plötsligt föreslog att de skulle åka och hämta Jennies mobil. Inlämnad för lagning i september nån gång... I Jönköping, 5 mil bort. Alla kvinnliga invånare i detta hus - utom jag - fick den omedelbara glansen av shoppingmöjlighet i blicken. "Får jag följa med?" Ja, ja, ja och ja, blev svaren.

Mamman fick helt plötsligt huset för sig själv då sonen har tagit med sig hemläxa, i form av en rostig SAAB 900, som de inte hinner fixa på skoltid. Han befinner sig alltså i svetsande ställning borta i verksta'n.
Jag tog en dusch, kröp i mjukisstassen och raggisar. På med datorn, nu sitter jag uppkrupen i soffan med en filt runt axlarna.
Älskar min familj men ibland är det skönt att slippa prata, gå på utvecklingssamtal, sy på UV-märken och annat. Bara vara. Tyst. Efter en ringande dag på jobbet är det extra ljuvligt. Bättre än triss. Just nu.

Timjansfisk med råstekta rotfrukter

Idag var det fisk som skulle tillagas. Enklast är ju att köra ugnstillagning så det bestämde jag mig för.
4-5 filéer av Pangasius hamnade i en form.
2 skivade tomater och en halv strimlad purjolök breddes över efter att fisken saltats. 3-4 dl vispgrädde hälls över. Krydda med svartpeppar och strö över färsk timjan och basilika. In i ugnen ca 45 min i 175º.

Till detta serverades vitkål, kålrot och morötter som strimlats och stekts i rejält med smör. Kryddning blev asiatiska kryddor, salt, peppar och vitlök. För att få det lite fetare smälte jag i ett halvt paket färskost med vitlökssmak. Salladskål med gurka och hackad rödlök smakade gott till.

Fick hjälp av Jennie som skalade potatis till sig och syskonen och Nora som skötte matberedaren. Ibland är det bra med fler kockar :-)

Tomten på Facebook

Jag - som är en av dem som gärna skippar jul - har fått en dotter som funderar mycket kring just detta ämne. Senast var det om det här med tomten och skorstenar. Igen. Förra året tyckte hon att vi skulle låta bli att elda i kaminen när det närmade sig julafton. "Varför då?" undrade vi. "Jo, annars kanske tomten bränner sig i rumpan". Hon sa i och för sig ett annat namn på bakdelen, något hennes storebror lyckats bra med att lära henne.
Förra veckan såg hon så där underfundig ut igen när hon tittade på brasan. "Hur kan tomten egentligen komma ner i det smala röret, han som är så tjock? Ska jag rensa det?" Jag tyckte väl inte det var nödvändigt direkt. "Men mamma, varför står det att paketen är från dig och pappa när det är tomten som fixar dem?"
Nu började det brännas... Det är känsligt nu. Ta henne ur villfarelsen eller låta henne leva i detta ett tag till?
Eeeh, jo... Det är vi som bestämmer vad han ska fixa för nåt...
"Jaha. Hur då? Talar ni om det för honom på Facebook då eller?"

Unge - du måste nog avamerikaniseras innan mamma tappar fejset.

Flera liv att förbruka

Det var som katten. Inte nio, men väl två liv, har tydligen vissa. Hur man nu kan få flera livstidsdomar på sig. Och hur kan man få permission om man är livstidsdömd? Om man nu haft ihjäl nå'n och straffet är "livstid" borde det då inte innebära att man åtminstone måste stanna inomhus?
Avskräckande värre att bli dömd till livstid. "Nästa gång får du två livstider, bara så du vet!" Ojoj, gäller att tänka sig för.

Överallt och ingenstans

Jag vill, men det går inte. Fast det kanske beror på att jag inte vill? Har liksom ingen inspiration och det leder till transpiration. Kommer inte loss.
Går upp, jobbar, jobbar, jobbar, sover. Just nu jobbar jag på att jobba bort en del jobb. Föreningsarbete som bara tär är inte förenat med nöje. 12 år får räcka.
Har bestämt mig för att kämpa bort allt som inte tillför energi. Vill göra sånt som ger energi, som peppar och smakar mer. Det gör ju peppar. Till och med humorn är lägre än vanligt som ni märker. Det vill inte säga lite.

Önskar mig just nu: En knapp att trycka på för att stänga av jobbet när jag åker hem. Och en annan för att trycka igång träningslusten igen.
Gissar på att om den andra knappen funkar så blir det automatiskt en koppling till den första. Hoppas på det så att livet kommer på rätt köl igen.

Färjan - med rätt att flyta med

Skulle du  - som kvinna och mot förmodan- känna att du behöver stå i centrum för en massa karlars uppmärksamhet så har jag ett stalltips; Ta färjan mellan Malmö och Travemünde och frottera dig med alla lastbilschaffisar. Snacka om manlig dominans.
Vägen fram till maten kändes som värsta catwalken. Hela tiden malde det i huvet, "Snubbla inte, snubbla inte..." Klarade det varje gång. Se'n att jag hade en stor svart fläck på näsan bjöd jag på.

Gastkramande

Hemma igen efter Tysklandsresan. Hårt, men trevligt! Anlände till Bad Salzuflen vid 11-tiden på freda'n, sprang upp o ner för trappor och bar grejer. Ja, när man får gratis och full tillgång till träning så gäller det att utnyttja tiden. Vi har ju inga trappor hemma så jag bar och sprang, sprang och bar. Se'n sprang jag till en bar. Eller OK, jag åkte med de andra. Det var ju ganska skönt att skölja den dammiga halsen med en bier vid det laget.

Första stället vi hamnade på var hos en riktig "dirty Harry", värdshusägaren var en spellevink av värsta sorten. Rodnar bara jag tänker på allt han plockade fram ur skåpet under disken...
Gick ni på den?? Jag? Rodna? *Pah* Kul var han i alla fall, gubben!
Efter det vattenhålet drog vi vidare till Gasthauset vi skulle bo på. Samma gästvänliga bemötande där. Ölen flödade och tyskan flöt på bättre för varje timme. Mat blev det också, Schnitzel Cordon Bleu för min del. Sehr gut!

Nu har flyttlasset lämnats av och vi har överlevt både båtresa och Autobahn. Det är verkligen ett annat flyt längs vägarna. Fler filer och folk som har upptäckt backspeglarnas välsignelse. Blinkers finns på varenda modell, oavsett ålder på bil och chaufför. Jag är fortfarande stum av beundran.
Och i vaderna. Av trappspringet.

Morgen fahren wir nach Deutschland

Packning á la Bitte är gjord. Nästan. Blir väl lite till imorgon. Men tillräckligt för att jag ska slippa stressa som en blå när jag kommer från jobbet. När jag nu kommer därifrån. Det är inte lätt att veta när jag kan lämna stället, mina arbetsuppgifter är inte av sorten man kan lägga på hög. Skulle se nåt ut det. Lastbilar travade på varandra (dubbeldäckare?) runtom i landet. Åtminstone från Värmland och söderut. Snacka om trafikkaos. Snöglopp, släng dig i väggen.

Drömmer fortfarande mardrömmar om leveranser som inte kan lösas. Vaknar kallsvettig efter att ha räknat rutter och pallar. Men det går på rätt håll. Hahaha...
En månad och nu börjar jag bli lite varm i kläderna. Inte så konstigt när man jobbar med pellets, kanske? Ojojoj, låg standard idag...

I vilket fall så ska vi ut i Europa. Tyskland. Det ska hämtas hem en Edith med tillhörande bohag. Maken, svärmor och svärfar, jag och den blivande Edithsambon ska agera flyttare. Sova på båt. När hände det senast? Ca 20 år sen, tror jag. Nån Ålandskryss med Postfolket. Snöstorm, vik hädan. Eller skjut upp dig i alla fall. Bitte! (Ja, vi ska ju till Tyskland, landet där alla pratar om mig)

Ärtan, pärtan...

Och resten. Ni vet Piff och Paff och deras gelikar. Så är namnen på några läseböcker lillan har i skolan. Nu är Pärtan avklarad och hemtagen för stolt uppvisande. Brett leende talade hon om att "Pattan" var klar. "Vad för nå't???" undrade modern. Jag har jobbat färdigt med Pattan. Fick sin förklaring när jag såg boken. "Jahaaaa, Pärtan..."
Är man smålänning så är man, "r" é la inte så noga att uttala.

Bläddrade lite förstrött i boken och kom till en sida där det var meningen att man skulle svara Ja eller Nej på frågor. Hajade till när jag såg en av dem. "Har du smakat öl?" Vafalls? Alltså, nu snackar vi sjuåringar. Börjar enkätinsamling angående alkoholvanor såååå tidigt numera? Är det ett nytt samarbete med de sociala myndigheterna? Vår lilla Nora svarade sanningsenligt så snart knackar det kanske på dörren?
Tur att det inte fanns följdfrågor. Typ "Vilket märke dricker du mest?" DÅ hade vi nog redan fått en påringning.

Verkliga vänner

Om du är en verklig vän talar du om att jag har mascara utsmetad i ansiktet. Du säger försynt till mig om jag har kjolen instoppad bak i strumpbyxorna. Om jag har sås på hakan eller på tröjan så visar du mig det. Utan att skrika det från andra sidan rummet.

För verkliga vänner tar hand om varandra och ser till att man visar sig från sin bästa sida. Såna vänner kan inte bli för verkliga, frågan är hur svåra de är att förverkliga.

Omelett med tonfisk

Jodå, experimentet lyckades, det smakade riktigt gott. Och smidigt var det, precis så som jag gillar.

Blanda 2 burkar tonfisk med ett paket färskost (vitlök och örter var vad vi hade hemma). Krydda med salt och svartpeppar.

Bred ut i en smörad form och strö över en hackad rödlök. 6 ägg vispas ihop med 5 dl grädde och ca 2 dl riven ost. Jag blandade i lite färsk basilika och dill från frysen, salt, paprikapulver och svartpeppar. Häll över blandningen och in i ugnen på ca 175º i en halvtimme. Njut!

Skållad råtta istället för Duracellkanin

Jag är inte riktigt i full paritet med den berömda kaninen än, men det är påbörjat. Förmidda'n - som skulle ägnats åt träning - tillbringades istället tillsammans med plötsligt uppdykande sällskap. Trevligt och oväntat! Tur vi hade Gevalia hemma :-)
Efter den goda lunchen - fläskstek med en massa gräddsås - blev det lite slappartid. Men sen så. Träning i form av styrkepass och cykling. Inte klokt vad jag tappat kondis på de här veckorna. Smått svimfärdig pustade jag en stund innan vi begav oss ut på skogspromenad i det grå men sköna höstvädret.

Kikade på träd som ev kan användas senare, typ i december. Skojade med ungarna att vi ska nöja oss med en liten bordsgran i år. Varför då? Jo, se då får det inte plats så många julklappar under och då blir det billigare. Vet inte om de tyckte idén var lysande, precis.
För egen del så skippar jag julen helt om jag får. Lär jag inte få. Men en plats i solen med tillhörande paraplydrink skulle sitta fint istället. Nånstans där ordet jul inte uttalats och än mindre firats. Nånsin.

Efter den promenaden sjönk jag ner i badet. Hett värre. Därav mer skållad råtta än kaninfart. Nu väntar en omelett i ugnen. Nytt experiment som förhoppningsvis lyckas. Återkommer med rapport och recept (om det var gott).

Vem bestämmer egentligen?

Igår kväll var vi lite rastlösa, vi fyra som befann oss hemma. Kan vi inte ta en raggarrunda? frågade barnen. Hmmm... Tror inte deras version av detta fenomen innefattar samma saker som de rundor deras föräldrar eventuellt begav sig ut på i sin ungdoms dagar. Hoppas inte det. Inte än i alla fall.

Visst, varför inte ge sig ut i mörkret och fara istället för att sitta i soffan och dega? På med kläder. Ja, ytter alltså, vi var anständiga nog för att vara inomhus. Reflex, har du det frågade jag kloka minstingen. Nääää, det behöver jag väl inte i bilen eller? OK.

Maken tog av nån anledning GPS:en med sig. Genast började det snurra i skallen. Vart har han tänkt sig att vi ska fara? Falks grav? Med barnen? I och för sig är det lite skräcktema denna helgen - för dem som vill - men nån måtta får det väl vara?
Jag fick aldrig nåt bra svar så det var bara att hänga på. Han startade bilen och sa: "Vart ska vi åka?"
"Det får väl GPS:en säga, det är ju därför man har den" svarade den minsta rappt. Jaja.

Vi åkte lite hit och dit, även ut i mörka skogar där vi aldrig varit och där man kom till vägs ände. Månen var nästan full och vi såg ett stjärnfall. Och ja, jag önskade mig något. Som inte uppfylldes. Men vackert var det. Fallet.

Idag känner jag mig betydligt mer utvilad så kanske var det mest sömnbrist och släppta spänningar som spökade. Käre maken har handlat hem vitaminer och annat som han tvingar i mig, han har fått för sig att jag lider brist på nåt. Det jag anser brister i nuläget är träningen, men den ska jag ta tag i om en liten stund. Så med våra gemensamma satsningar ska det nog bli en Duracellkanin av mig till slut.

Sorgkantad solskensdag

Lördag, den tröttaste på länge. Vaknade med yrsel och en förlamande trötthet i kroppen. Kändes inte som jag. Det var väldigt längesen jag var så trött.
Kan bero på att jag bara sov ca 3 timmar igår natt. Vaknade vid 3-tiden av kissekatten som ville ha mat. Lugnast att tillfredsställa behovet direkt, han slutar inte skrika annars. Stapplade upp i mörkret och höftade mat i skålen. Trodde jag. Visade sig på morgonen att jag hade hällt den i vattenskålen.

Jaja. In i bingen. Då kom det. Allt som jag för tillfället oroar mig för. Varv efter varv snurrade det i huvet. Det gick inte att somna om. Snurrade lika mycket utanpå som ini till slut. Jag som hade en massa anledningar att vara extra skärpt igår hade behövt varenda ynka liten sekunds sömn.

Därför så är jag väl på efterdyningarna fortfarande, sjunde vågen eller nåt. Kom hem och somnade i soffan och har inte rört mig i expressfart idag heller.

Tröttheten spär på känsligheten som bor i mig för tillfället. Gråtmild och lipfärdig hela tiden.
Jag är ju inte den traditionstrogna typen men idag hade jag bestämt mig för att åka till pappas grav. Tänker det varenda dag när jag kör förbi men det blir aldrig av, Vill vara på "rätt" humör. Om det nu finns nåt sånt. Idag gick jag ut och plockade granris, kottar och lingonris. Hemgjord gravprydnad blev det av det. Mossa - grön och skön - fick följa med. Jag bäddade med det och försökte tränga tillbaka tårarna. Åkte dit för en planerad ensamstund men det blev inte så. Mina tårar får vänta.
Tände ett ljus och såg lågan flämta i vinden. Den tog sig till slut och förhoppningsvis värmer ljuset dig en stund ikväll, pappa.

Skrivet på årsdagen i maj:
"Denne man finns inte längre.
Ett år av förträngande och försök att förstå.
Fatta att han är borta. Varför går det inte?
Vill kunna gå vidare. Vill backa tiden.
Vet inte vad jag vill.

Hade kanske redan lämnat. Honom.
Borta för länge sen. Ur mitt sinne.
Såg honom men han fanns inte.
På väg sedan jag var elva.
Liten blev stor. För fort.

Stor är liten nu. Förstår inte.
Du finns kvar. I mitt hjärta.
Saknar dig, min älskade pappa."

Gravida kvinnor går säkra

Nu har WHO kommit fram till att det är ofarligt att vaccinera gravida kvinnor mot svininfluensa. Stackars alla gravida män.

Tre dagar utan ett ljud

Har ni överlevt? Utan mig i tre dagar försmäktade ni på denna öde öööö... Har varit lite orolig för er, men jag har bara inte kunnat. Förlåt!

Jobbet har stört mina bloggarrutiner, där är liksom lite mer än fullt upp så när jag till slut kommer hem så blir det inte ork över till annat än familjen. (Säg det inte till nån - vill ju inte förstöra mitt rykte som bloggaholic -men de har faktiskt förstatjing på min tid.) Egentligen är det min närvaro de får, så trött som jag varit denna veckan var det evigheter se'n jag var, så jag har bara funnits där. Fysiskt närvarande, åtminstone. Bättre än helt borta eller hur?
Nu är det helg och kanske, säger kanske, blir det nåt inlägg utöver detta viktiga jag skriver just nu.

Kan förresten meddela att kombinationen 3 timmars nattsömn och PMS inte är nå'n höjdare.

Dessa dagar som bildar livet

Det finns dagar…

Dagar som man önskar inte hade funnits
Dagar som är grå, rentav svarta
Dagar som börjar illa och fortsätter så

Dagar när den enklaste syssla känns övermäktig
Dagar som borde suddats ut från almanackan
Dessa dagar finns ändå
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som man önskar sig fler utav
Dagar som är varma och ljusa
Dagar då inget kan gå fel
Dagar då allt känns lekande lätt
Dagar som för alltid stannar kvar i minnet
Dessa dagar är för få
De rullar på som alla andra
De plågar dig med sin längd
De får en ände till slut

Det finns dagar…

Dagar som är en blandning
Dagar som bildar livet
De får en ände till slut

ãBitte, 2002-02-18

Höstpinnar och skodon

Nu är det kört! Ett säkert tecken på att sommaren är över är när de oranga (eller stavas det orangea???) snöpinnarna kommer upp utmed vägarna. Upptäckte dem igår när jag tog mig en runda i den närmaste terrängen, utmed småvägarna här hemma är de utsatta. Ja, det är bara att konstatera fakta och gilla läget.

Jag kan inte påstå att jag lider när hösten kommer, även om regn inte är det väder jag föredrar. Är det bara uppehåll så kan jag lätt stå ut med alla härliga färger och att mörkret infinner sig tidigare på eftermidda'n.

Kroppen (åtminstone min) ställer liksom in sig på årstidernas växlingar, var och en av dem har sin tid. Filosofiskt värre, va? Nä, men rätt vad det är så är det bara dags att dra gränsen. Sommarkläderna känns fel över en natt även om temperaturen ligger kvar på en bra bit rött. En vacker dag vill jag bara krypa in i härliga tröjor och dra på mig stövlar. Min käre make påstår att jag har en alldeles för stor förkärlek för stövlar, vet inte vad han fått det från??? Kan det ha något att göra med att de fyller några hyllor i vårt snålt tilltagna förråd? Se'n att de flesta är svarta, det har han också svårt att förstå, ser de inte likadana ut? Men hallååååå, det kan ju skilja hur mycket som helst! Någon centimeter på skaft eller klack, högre snörning, ett knäppe eller nå't...

Jag har en egen teori om varför jag ”samlar” – vilket jag inte gör, det är en solklar överdrift –på dessa skodon. När jag var yngre kände jag mig alltid så lång i förhållande till omgivningen så det var lågklackat (=ingen klack alls) som gällde. En lätt hukning på ryggen ingick i detta.

Inte sjutton blev jag kortare för det, däremot fick jag en hemsk hållning. Numera har jag släppt det. Jag är lika lång, men är numera inte rädd för att visa det. Vad gör väl några centimeter till på min för det kvinnliga könet redan ovanliga längd?

Nä, jag handlar klackar och sträcker på mig istället! Därför har jag en massa års sko-shoppande att ta igen – eller är det inte så det funkar?

I vilket fall som helst – nu är det höst och tillåtet att längta efter stövlar på fötterna, även om man får försöka hålla sig till dem man redan har!

Fototriss - Rosa

Fotograf Julia Blansch

Fotograf Jennie Blansch

Fotograf Julia Blansch

Veckans fototriss går i rosa för att extra uppmärksamma Rosa Bandet. Dessa bilder är tagna i somras av två av döttrarna, men de får åka med ändå.

Hyllning

Jag är en sån där bokmal, ni vet. En sån som inte nöjer sig med böcker lånade på biblioteket utan måste äga. Jag vill ha dem hos mig, ordnade i rader i bokhyllan. Det hörs ju på namnet vad som ska finnas i dessa hyllor. Inga skålar från Orrefors eller billiga tävlingspriser. OK, nåt foto eller annat enstaka föremål kan få plats. Så länge inte böckerna ökas på till den volym att också den hyllmetern behövs.

Billy finns även i vårt hem. Från golv till tak. Några gånger har han fått flytta, Billy. Varje gång ordnar jag i bokstavsordning och kronologisk ordning inom varje författare. De flesta gångerna har något barn - eller annan läsare (?) - ansett att den ordningen inte är så noga. Barnen har oftast hållt sig till de nedersta hyllplanen. Några böcker har slängts ut och även fungerat som smakprov för små bebismunnar med tänder på G. Eller bara skjutis in från kanten. Och jag vill att de ska stå längst ut. Snyggast och så låter det dammet samlas på insidan istället.

Så kommer det nya böcker till hemmet, från diverse bokklubbar eller reor. Jaha, då ställs de på ett ställe så att jag ska veta vilka som är olästa. Läser aldrig om, nämligen. Tror jag. Nån gång har jag känt igen mig lite väl bra i en handling och misstänkt att den kanske redan avklarats. Överlevde det också.
Det är sedan, när de är lästa, som det blir lite bökigt. Ska jag ställa tillbaka den bland de nyaste så att maken också kan läsa den? Eller ska jag våga in med den i rådande bokstavsordning och riskera att jag inte hittar den (eftersom jag kanske glömt vem som skrivit den) när jag ska rekommendera honom den?
Och vart fasiken tog förresten bokstavsordningen vägen? Hallååååå!!! Vem har stökat till det nu igen???

Går jag i sömnen och rumsterar om eller är det bara nån som jäklas med mig? Får nog sätta upp övervakningskamera. Några andra som också har speciella hyllningar hittas i DN.

Livet är en gåta som slutar på samma vis

Pengabrist, skoskav och ungar som gnäller. Vad är det? Skitsaker som man kommer över. Lönen kommer till slut, det finns plåster att sätta på onda hälen. Ungarna gnäller inte värre än vad jag gör.

Läser vad Anette och hennes familj går igenom. Tårarna rinner och hjärtat värker. Tänker mig in i hur det skulle kännas att vara i hennes kläder. Eller jag försöker. Tror inte att man kan tänka sig in i något så hemskt om man inte är mitt i det.

Vad skulle jag säga till barnen? Vad skulle jag vilja göra? Är ganska säker på att jag skulle bryta ihop, inte alls vara så stark som hon verkar vara. Ångesten river bara jag tänker på det. Döden så nära.

Även om jag levt nära döden i 3/4 av mitt liv så har det inte varit min egen. Tungt nog har det varit men knappast som att veta att man själv bara har några månader kvar. Tänk hur min egen far måste ha lidit. Vid 38 års ålder fick han domen att han bara skulle leva några få år till. Han blev 70. Läkarvetenskapen har fel ibland.

Arrangemang av dotera Jennie, fint, va?

Lånade pengar och skummande öl

Det mörknar tidigt nu och igår kväll blev jag nästan mörkrädd. Det som skrämde mig var yngsta dotterns fråga. "Mamma, hur gammal måste man va för att skaffa ett sånt där kort som man använder när man tycker det man ska köpa är för dyrt?"
På ungefär samma sätt som att det bara är att hämta nya pengar i väggen när de man har i plånboken är slut. "Bankens pengar kan väl inte ta slut?"
Tänk om det vore så enkelt! Då skulle verkligen Guldkort göra skäl för namnet.
En liten utläggning om hur krediter fungerar blev det medan dottern hämtade - mao lyssnade hon inte så noga - en patientbricka. "Men en sån här kan jag väl få?"

Detta utspelade sig i vårt uterum (nån som hört nåt om detta på länge? *s*). Kan tala om att det är ett perfekt extra kylskåp för diverse ädla drycker. Något som bidrog till att jag öppnade min andra öl, den stod så bra till. Den skummade lika mycket som den första. "Men va f-n, varför blir det så?" frågade jag min älskling som satt en stol bort. Den nyss omtalade, förtappade, sjuåringen svarade snabbt som ögat; "Det är för att den har stått här ute och varit för kall." Ömma modern tittade på henne och undrade lite försynt "Jaså, det vet du?" "Ja, jag vet allt om pilsner!"

Vad ska det bli av denna dam?

På tal om rättsfall

Advokaten: - Hur avslutades ert äktenskap?
Vittnet: - Genom döden.
Advokaten: - Och vems död var det som avslutade äktenskapet?
Vittnet: - Vems död tror DU avslutade äktenskapet?


Advokaten: - Minns ni vid vilken tidpunkt ni obducerade den döde?
Vittnet: - Obduktionen påbörjades kring klockan halv nio på kvällen.
Advokaten: - Var herr Danielsen död vid denna tidpunkt?
Vittnet: - Nej, han satt på bordet och undrade varför jag obducerade
honom...

Utspelat någonstans i väster...

Leda mötet igenom för ledamöter

Finnveden Nu berättar om att en ilsken Gislavedsbo - antar att han var ilsken av sig, dömd för misshandel och allt - JO-anmäler Sovrättens (oj, Hovrätten var det visst) ledamöter eftersom han anser att de sov sig igenom rättegången. Detta kan ha påverkat utgången av domen. Hmm, undrar det? Skillnaden skulle vara...? Att det bara var två som slumrade denna gången? Attans, resten var vakna!

Tidsskillnad

På mornarna är det väldig skillnad på hur snabbt jag tar mig till jobbet. Det kan skilja flera minuter i restid!
Detta beror då på vilken tid jag passerar genom Skillingaryd och Vaggeryd på min väg mot metropolen Hok. Är det före 7 slipper jag alla 30-sträckor. Jag tillhör nämligen de - få, verkar det som - som fattat att det är bara mellan 7-18 som det är 30, resten av tiden är det 50.

Det blir ett antal sneglande blickar mot klockan när jag passerar. "Är hon 7 än?" Nix, då kör vi. Apropå detta så kom jag att tänka på hur man nu skulle kontrollera detta vid en eventuell konfrontation med Lagens väktare.

Är det som i rally, den tid som gäller är funktionärens, eller är det förhandlingsbart? Bestämde mig för att  i så fall sätta på radion och hålla koll på nyheterna. De börjar väl exakt på timslaget? Åtminstone i P4, reklamarna är nog inte så noga. Viktiga saker det här! Lagom tungt att bry hjärnan med så dags på morronen.
Förresten, nån som kan förklara för mig hur en digital klocka kan forta sig? Måste ha nåt med motorvarvtalet att göra. Kanske kan backa ett tag så hoppar den tillbaka eller vad tror ni?

Bloggsurfande

Undrar om det snart är det nya porrsurfandet? Man läser ju om folk som blir beroende. Alltså, läser om dem. Har aldrig stött på nå'n själv. Inte IRL. Wonder why?

Har för övrigt inte gått hem än. Var tvungen att kolla över mina favvobloggar först. Nu går jag!

Tro't eller ej

Efter nästan en månads uppehåll - pga nytt arbete och sjukdom - så startade jag träningen igår igen. Flera mig närstående personer är tacksamma för detta. Efter att i över 25 års tid varit en latoxe av rang så blir jag numera abstinensobstinat när jag inte får tillräcklig träningsdos.

Det är inga stora, långa, jätteansträngande pass varje gång, men det är nå't. Med andra ord så börjar det krypa i kroppen när det gått så lång tid som denna gången. Det blev ett rygg-, axel - och armpass igår, avslutat med en mil på motionscykeln framför TV:n. Idag har jag och gubben varit ute och gått en sväng.
Kombinationen syre, dagsljus och trevligt sällskap gör att man orkar nästa arbetspass utan alltför djupa suckar. Även detta är nu avslutat och min kurrande mage talar om att det är dags för ett kvällsmål. Näsan styr hemåt och resten av kroppen följer med.

För övrigt så går dagarna på nya jobbet så fort så det känns som att det redan är torsdag.

Utmaning på G

Surmorsan har utmanat mig och det var lite lagom vad jag orkade med just nu så jag skickar det vidare till Inna, Mikkan, Suss, Maran och ehnangel.

Kopiera detta till din blogg,

Utmana 5 personer och berätta det för dem, samt personen som utmanat dig.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1).

1. Vad heter du: Bitte
2. Ett ord på fyra bokstäver: Blöt
3. Flicknamn: Bella
4. Pojknamn: Bosse
5. Yrke: Bilmekaniker
6. Färg: Blå
7. Klädesplagg: Bolero
8. Mat: Blomkålsgratäng
9. Sak i badrummet: Badsalt
10. Plats/stad: Borneo
11. En orsak att vara sen: Blåsväder
12. Något man skriker: Bläääää
13. Film: Batman
14. Något man dricker: B 52
15. Band: Beatles
16. Djur: Boaorm
17. Gatunamn: Bellmansgatan
18. Bil: BMW
19. Sång: Bente