Hiss eller diss?

Vet inte om det bara jag som är knäpp eller om det är fler än jag som - vissa gånger - får för sig att det är någon som ser vad som händer i hissen? En dold kamera som håller koll på hur folk beter sig när de hamnar ensamma i ett begränsat utrymme med en kort tid till övers?

Kanske sitter den bakom spegeln? Ni vet så där som i polisserier där man ser vad som händer på andra sidan. Eller i takgallret? Ett fågelperspektiv som fångar in dig uppifrån, zoomar in din mjälliga hårbotten eller utväxten du borde grejat för en vecka sen.

Börjar man fundera så kan det bli både knasigt och pinsamt. Inte kan man fixa frillan ifall det är någon som ser en från andra sidan, än mindre kolla så det inte hänger en buse och dinglar i näsborren.
I och för sig är det kanske just i det fallet värre att låta bli :-)

Äsch, det är säkert bara jag som får för mig sånt. Ingen annan. Eller?

Finns det nån där bakom eller är det bara jag som är bakom?

 För övrigt så är mina lediga veckor slut, två veckor som bara rusat iväg. Tidsmässigt, vill säga. Annars har det inte rusat alls så mycket som jag hade tänkt, flera saker som jag skulle grejat har inte blivit gjorda. Andra bara halvdant. Känns så där men det är inget att göra åt nu.
Tror faktiskt att jag var i lite större behov av vila än jag trodde så det är väl bra att jag tagit det lugnt, då.

 

Nu är det i alla fall dags att återgå till vardagen igen. Matlådor är fixade och arbetsredskapen är laddade inför resan till jobbet. Sju träningspass har hunnits med på årets första sex dagar, fyra promenader och tre gymtillfällen, känns helt OK :-)

 

Tänker mjukstarta med att sova till 5.30 (!) och ta bussen hemifrån, sedan kör jag fullt ut på torsdag morgon igen. Förhoppningsvis. Om inte den misstänkta tennisarmbågen jäklas för mycket.



Där satt den!!!

Jag har ju ätit enligt LCHF-tänk sedan i februari 2009 och vissa i min omgivning förfasar sig över detta, av olika anledningar.
En av dessa är rädslan för att mina blodkärl fullkomligt ska slagga igen. Kolesterolhalten öka och fettet lagras in så det blir stopp.
Jag har redan från början varit trygg med att det nog ska ordna sig. Jag har fått bevis för att mina värden var helt OK, när man väl kollat upp alla de kolesterolsorter som finns, inte bara de "dåliga".

Nu senast när jag var på kontroll för blodtrycket så fick jag "domen"...

Jag citerar:
"Dina blodvärden är helt otroligt bra, speciellt det goda kolesterolet, tror det är det bästa jag sett på någon i din ålder. Dina blodfetter behöver du inte alls oroa dig för eller ändra på..."

Kan i och för sig fundera på "I min ålder !?!" men OK, jag köper det.

Vad var det jag sa?????
Nej, jag är ingen fanatiker. Ja, jag mår bra av detta. Ja, alla får välja. Jag har gjort det.
Även om jag i nuläget testar mig fram med lite mer kolhydrater så är det nej tack till pasta och bröd.
För mitt eget välbefinnandes skull.

Heja smör! Heja fullfettsprodukter! Heja lågkolhydratskost :-)

 

 

Om inte allt går enligt plan så...

 Börjar känna att det kanske är dags att börja tänka på julen. Lite så där, bara. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med den där planerande människan som var mitt tidigare jag. Planerande som i kontrollbehov, alltså. Hon är borta. Åtminstone till 80 %. Bra, tror jag. För det mesta :-)


Det där att inte släppa utan hela tiden känna att jag måste vara med och rycka i tåtarna i alla fall, det är inte så besvärligt längre. Jag kan rycka på axlarna och känna "det ordnar sig". Och det gör det ju faktiskt. Oftast. Möjligen på ett annat vis (inte som jag skulle gjort det...), men i sista änden så blir det rätt OK ändå. Och jag har haft tid och energi över till annat under tiden - yes!

Planerar gör jag väl rätt mycket fortfarande men just julen är undantagen från detta. Det är inte riktigt min tid, om jag säger så. Visst, det är mysigt med ljus och pepparkakor och julmat är rätt gott i måttliga mängder, men allt annat kommer nog - tyvärr - alltid vara för mycket förknippat med tråkigheter för att jag ska kunna njuta fullt ut av det. Jobbar på det och har lyckats få till ett tänk om att behandla julhelgen som vilken annan anledning som helst till att träffa människor jag tycker om. Ta det lugnt. Umgås med min familj, helt enkelt.

Alltså är jag inte en lussebullebakande eller tomtepyntande mamma. Jag flänger inte runt och byter gardiner eller städar hela huset för att det snart är jul. Mina barn har tidigt förstått det och jag har istället valt att ge dem möjlighet att påverka detta. De har fått hjälpas åt att plocka fram julsaker, byta gardiner, baka pepparkakor och göra godis. Inte för att jag är lat utan för att det är de som tycker det är roligt och mysigt. På det viset har all stress över detta försvunnit och det har blivit mysigt även för mig. Dessutom så tycker jag numera att det kan vara skoj att hjälpa till :-)

Planering, ja...
Nu är det snart en vecka sedan jag var på gymmet senast. Började med halsont och ett rusande hjärta och fortsatte med annat som påverkade vardagen. Julbord och diverse saker som störde planen. Ren och skär trötthet, också. Mitt rusande blodtryck tog lite musten ur mig. Rättare sagt, vetskapen om det. Innan hade jag mått ganska bra. Det är inte bra att gå för mycket på undersökningar, man blir ju sjuk...



I fredags kväll ringde "min" sjukhusläkare till mig. Fattar ni, fredags kväll!?! Då är det illa. Skämt åsido, trodde knappt mina öron, men jo, jag tog henne på allvar till slut och lovade ringa vårdcentralen omgående så jag kan få rätt medicinering. I min enfald hade jag trott att de skulle återkomma till mig eftersom det skickats en remiss, men så var det visst inte.

Får erkänna att det sänkte mig lite. Jag har ju sett framför mig att jag ska dit och kolla trycket nån gång och då kommer de se att jag är tillbaka på mitt vanliga, perfekta, blodtryck och "Vips!" så kan jag slänga undan tabletterna. Men, nähä. Där drog den planen sin kos. Och med den lite av mitt träningsupplägg.

Jag får försöka vända på det där och se det som positivt att det - troligtvis - finns hjälp att få. Jag kommer nog att kunna fixa att springa igen. Eller helt enkelt, anstränga mig så pass mycket som jag vill. Naturligtvis är det allra mest positiva att de inte hittar några fel på mitt hjärta! Varför är det så  lätt att hänga upp sig på det som inte funkar istället för att glädjas över det som faktiskt gör det? Idiotiskt!

I vilket fall som helst så satsar jag på en alldeles vanlig träningsvecka nu och ser fram emot att hänga på låset imorgon bitti. Matlådor fixade för veckan och träningsväskan snart färdigpackad.
Älskar känslan och lugnet som infinner sig är jag bara kan byta ut mina tomma matlådor mot nya när jag kommer hem från jobbet. Det är sinnesfrid, det! Vardag när den är som bäst :-)

Och... faktiskt. Det blir en kväll som kommer att ägnas åt julklappsinköp. Ni behöver inte oroa er, barnen :-)

Vända ut och in på sig

Det är ju lite den tiden för många. Den där det ska ordnas och donas, bakas och handlas. Pyntas och mysas. Det ska lussas och bullas. Allt ska vara så bra så. För det är ju jul och med den kommer friden. Eller hur var det nu? 

 

Jag hade ett inlägg en gång där jag satte det på sin spets. Raljerade lite över om hur det skulle ses som underligt att bete sig decembertokigt i en annan månad. Vilken som helst. Blandade reaktioner :-)

 

Inte en endaste liten klapp har inhandlats än så här två veckor innan julafton. Panik? Nja. Jag tillhör dem som tror att man överlever även om allt inte blir så himla perfekt. Kanske beroende på att jag inte kan minnas att jag någonsin varit med om en perfekt jul. Hur nu den skulle vara. Antar att det är ganska individuellt ändå, trots att det är stort pådrag om hur det "bör" vara.

 

Nä, jag håller mig till den sortens ut- och invändande som ses på bilden. Det är jag och minstingen som orsakar sådant här. Ett ben eller en ärm som inte är rätt. Som hänger på sniskan eller fastnat i det andra. Såna är vi! Jag brukar säga att det är för att de andra ska veta vilka plagg som är mina.

 

Så här kan man kränga sig för att få till allt. Om man inte passar sig, vill säga.

Dagens återbesök för koll av hjärta skulle kunnat avlöpt lite bättre än det gjorde, faktiskt. Arbets-EKG:t fick avbrytas eftersom mitt blodtryck skenade upp till 285... Inte helt OK. Då kände jag mig egentligen inte speciellt ansträngd, inte tungt att trampa eller nåt. När jag såg hur mätaren bara fortsatte så blev jag däremot lite matt och kände hur hjärtat höll på att hoppa ur bröstkorgen. Fem minuter senare var jag nere på normal puls och ett tryck på 130/75. Jag tar till mig det senare så länge och avvaktar vad läkaren som skickat remissen säger. 

Avvaktar även med att ens tänka på att ge mig ut och springa. Håller mig till gymmet så länge.

Ännu en anledning till att ta det lugnt. Trots månaden. Jag lovar, det blir jul och allt ordnar sig. Utan stress. Njut av att vara med dem du vill istället.

 

Kvällen ägnades åt storhandling och matlagning. Trött så in i norden, men den vilan får jag igen i veckan när jag inte behöver tänka på matlådor. Älskar lugnet det skänker mig, att veta vad och när jag ska träna och vad jag ska äta. Det är lättordnad frid det se'!

 

Ugnsbakad lax fixad till påfyllning i veckan

Det händer saker fast ibland händer det inget alls

Det kommer av sig ganska ofta. Betydligt oftare än det kommer på sig, kan jag säga. Jag kommer liksom på mig själv med att inte blogga. Avslöjad. Tagen på bar gärning med att låta bli.

Hur ända in i bomben ska jag hinna med det? Ni vet, jag tränar ju en massa nuförtiden. Det vet ni, va? För ni följer väl det på Facebook och Instagram? Det är JÄTTEviktigt! Och pinsamt. Tycker någon/några i min närhet. Men vadå? Jag fyller snart 50 (inte för att jag räknar ned men det är ca ganska precis 77 dagar kvar...) och tycker nog att då kan jag få göra lite som jag vill och vara lite pinsam.

Massa kan ju förresten vara en massa saker. Det kan vara massa som i mycket. Eller så kan det vara massa som i kroppsmassa. Jag kör på det senare men försöker se till så att det första också överväger soffsittandet. Gymmet 3-4 gånger i veckan, lite promenader och annat. Inte jättemassa. Men mer än innan. Och tidigt. Lilla söta telefonen skramlar igång 04.45, vare sig jag vill eller ej. Sen kör jag. Först en mil till gymmet och sen där. Världens bästa start på dagen!

Känner mig staaaark! Och jag blir staaaaarkare! Lyfter mer och tyngre och älskar det. Eller ja, gillar det skarpt i alla fall :-)
Fortfarande mest fria vikter och basövningar. Marklyft är numera favoriten, vem trodde det för en månad sedan?

I och med den ökade träningen så har jag tänkt om litegrann vad gäller maten. Jag har smugit in lite ris och potatis då och då. Nån grötportion blir det också. Inget bröd. Ingen pasta. Mer utav vissa kolhydrater, bara. Går fortfarande på mest fett, annars. Har inte märkt jättestor skillnad på magen så jag har gett mig några veckor framåt för att se vad resultatet blir.
Jag vill ju att musklerna ska växa!

Tränar på fastande mage på mornarna, det hade inte min hjärna tillåtit mig innan. Den hade sagt att jag inte orkar. Nu finns det ett lager vilande i musklerna, det är bara magen som är tom och jag jobbar på bra med det :-)

Sådärja, lite om det. Nu måste jag vila bort min huvudvärk så här kommer lite viktiga bilder också.

Lite kolhydratstillskott

Man måste ta rätt mus annars går det inte att styra

 

Vissa dagar saknar jag hojåkandet lite extra och går i MC-dojorna på jobbet

 

Andra dagar behövs det ett gott skratt för att mota stolpskott som dyker upp

 

En korsning mellan lejonhanne och leopardhona - är det kanske vad jag är?

Fattar ni? Jag är snart 50 och känner mig som en kattunge som precis öppnat ögonen...
Ögonlocken klarar inte att stänga ljuset ute, fast jag blundar.
Det strömmar in och jag blinkar intensivt mot solen.

Den där underbara, stärkande. Den som ger energi och liv till så mycket.

Metaforer. Bra att ta till ibland.



Just nu - när jag sitter här med ben som värker både här och där - så funderar jag på hur det kan komma sig att det tagit sån tid. Jag är ju inte dum i huvudet. Om jag får säga det själv. Bryr mig inte om att fråga nån annan, för säkerhets skull.

Jag har ju varit periodare vad gäller träning i några år, snart sex sådana. Jag tar omtag på omtag men kommer liksom aldrig ens in på upploppet. Snubblar över nån vattengrav eller välter en häck. Det har alltid kommit något emellan. Rättare sagt; jag har låtit det göra det.

Barnens fotbollsträningar och matcher. Jobb. Ja, ibland faktiskt ren och skär lathet, jag erkänner. Undanflykter, helt enkelt. Brist på sträng planering. Velande.

Velande om vilka dagar jag ska träna. Vilka tider. Vilka muskelgrupper. Vilka övningar. Måste ut och gå också! Vart? När? Hur långt?

Jag har aldrig varit en "fjuttare" i ordets rätta betydelse. Inte om man med det menar en som står och kör jättelätta vikter i hur många omgångar som helst och med stort antal varje gång. Nej, jag har alltid velat att det ska bli nåt synligt. Rejäla muskler. Se stark ut. Naturligtvis vara det också!
Jag har lyft ganska tungt för det mesta. Speciellt i maskiner. Hantlar har jag använt vikter som jag klarar av att göra rätt med. Helt ute och cyklat har jag inte varit :-)

Ändå... någonstans har jag fått för mig att jag är svag. Jag orkar inte lyfta tunga skivstänger. Inte ens från golvet. hur ska jag då fixa knäböj och marklyft? Jag har testat knäböj i Smithmaskin men det var bara jobbigt och kändes helt fel. För sjutton, jag pallar ju knappt köra ett större antal squats eller utfall utan vikter! Kände ju däremot att de få jag orkade gjorde nytta ganska snart. Klart jag vill göra fler då. Synd att det känns så motigt, bara.
Marklyft har jag aldrig lyckats få till rätt, tekniken fanns där inte. Har inte frågat någon expert heller. Lite dum i huvudet är jag kanske, trots allt? *s*

Så där har det varit. Fram och tillbaka.

Ibland har det tagit emot för jag tycker att jag lagt på mig fett istället för muskler. Och STOPP och belägg, jag är INTE rädd varken för fett eller att äta för mycket. Viktproblem har aldrig varit min grej. Jo, på andra hållet. När jag var ung.

Jag har alltid ätit mycket, kalorier skulle jag inte ens orka tänka på att räkna. *ryser*
Nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt. Däremot känns det avigt att känna att det samlar sig mer på kroppen när jag anser att det borde vara tvärtom. När jag både styrketränar och är ute och rör på mig.
Morgonpromenader i hög fart (jag kan knappt gå långsamt med mina långa ben...) och gymmet 3-4 ggr/vecka. Nog borde jag väl snart få synliga muskler istället för att känna mig tjockare?

Men... jag är ju hungrig oftare. Måste äta mer och oftare.
Före 2009 när jag drog ned på kolhydrater radikalt och gick över på mer och bättre fett (nån slags liberal LCHF kallas det väl) så åt jag 6-7 gånger om da'n. Fick jag inte mat med (max) 3-timmarsintervaller så var jag inte att leka med! Grrrr... Matarg var bara förnamnet.

Det försvann när jag plockade bort kolhydraterna och mitt blodsocker därmed blev jämnare. Måltidernas antal sjönk till 3-4 st, beroende på om jag tränat eller inte. Jag mådde kanonbra!



Sedan kom den där dagen när jag kände att det inte blev bra. När jag blev osäker på ätande och tränande. Hur mycket ska/bör jag äta? Måste jag tillsätta kolhydrater? I så fall, när? Ska jag ens gå några promenader? Velande igen.
Frågade några "experter" men kände mig aldrig nöjd med svaret. Det kanske var mitt fel. Jag kanske inte var mogen. Jag vet inte. Vet bara att musten liksom gick ur mig.

Jag vill inte vara en velpotta. Jag vill verkligen träna. För mitt välmåendes skull. Jag blir en annan sorts diva än den matarga, när jag låter bli.

Därför har jag verkligen känt mig låg när jag inte fått till det riktigt. Gnistan har inte kunnat tända verkliga brasan. Elden har falnat.

Inte nu. Jag känner mig som att jag skulle kunna utföra stordåd! Om man ser till vad jag (inte) klarat tidigare så har jag bestigit Kebnekaise flera gånger om de senaste två dagarna. Kroppen värker och jag njuter i fulla drag. Ögonen tåras. Inte bara av smärta. Av glädje.

Jag har fixat både knäböj och marklyft med stänger som jag inte ens trodde jag skulle rubba. Jag har kört frontböj med vikter också. Squats är en barnlek nu. Typ :-)




Stångrodd och hantelrodd har genomförts med önskat resultat, det känner jag redan i de rätta musklerna. Jag kommer åt rätt muskler i bakaxlarna. Latsdrag känns bättre. Jag kan fortsätta i all evighet just nu men jag ska inte tråka ut er. Om nu någon orkat ända hit, vill säga :-)

Vad har då hänt?
Jo, jag var på föreläsning i lördags och fick mina kattögon öppnade. Ljuset lyckades tränga sig igenom och lysa på rätt ställen. Pusselbitarna föll på plats.

Den som lyckades med detta var Kenny Dahlström (Strävan). Hans kunskap och sätt att berätta/visa var det som fick mig att få sambandet att sjunka in. Det går att lära gamla kärringar att sitta.
Det går t o m att lära dem att andas och ha rätt inställning. Åtminstone denna kärringen. Jag var väl äntligen mogen :-)

Det kommer att göra ont. Det är det värt (älskar f ö träningsvärk när den är av det rätta slaget).
Jag kommer att greja detta.
Känslan i kroppen går inte att beskriva. Jo, kanske.
FOKUS.

Hatande pastalirare

Vet inte om det är någon - nu levande - Skillingarydsbo som missat att Farmen spelas in i närheten? Och att den så enormt kände Paolo Roberto befinner sig i vår lilla by emellanåt? Skillingaryd har fått lite kändiskänning :-)

Troligen är det så att inte alla är medvetna om detta, av en eller annan orsak.

Kanske man inte alls bryr sig om programmet (eller vet vad det är...). Kan ärligt och villigt erkänna att jag tillhör den sorten som inte bryr sig. Följde de första säsongerna och faktiskt, jag sökte till och med in, men det var längese'n jag tyckte det var värt att ödsla min dyrbara tid på att titta på det.

Nu råkar jag ha en dotter som serverar mat till produktionsteamet och därför fick jag veta att det pågår inspelning med ovan nämnda som programledare.
Man är ju trots allt lite lokalpatriot och därför började jag följa Paolo Roberto på Instagram, med hopp om att se vad de sysslar med där ute i skogen :-)

Gick bra ett tag, passade alldeles ypperligt med lite extra träningsinspiration också, jag var mitt uppe i en uppstart/ökning av min träning. Bra att se att det är andra stollar än jag som är uppe och tränar eller ränner i skogen i svinottan.

Så gick det tills det första hatinlägget kom. LCHF. Det värsta som finns, tydligen. Ett rött skynke, minsann. Helt accepterat att utpeka alla som använder sig av den livsstilen (för det är vad det är) till idioter. Tydligen. Dra alla över en kam. Nu är det minsann inte tal om individualism längre. Ånej.
Jag kände hur irritationen växte men beslöt mig för att sätta mig på händerna en stund.

Idag klarar jag det inte längre. Dagens inlägg var nog bland det dummaste jag läst av motståndare till LCHF, Paolo. Är riktigt besviken på att du häver ur dig nåt sånt och det där med inspiration kan du glömma. FETglömma. Jag är ju trots allt en sån där idiot, du vet. En sån som du tror smäller i sig fett dagarna i ända. Som ligger på soffan och äter sig i form. Eller hur är det nu?

Jag kan drar min historia i korthet, bara för att tala om att det finns andra anledningar än viktminskning som gör att man kan välja att äta på mitt sätt. Inte för att jag tror du är speciellt intresserad. Skriver ändå, om inte annat så kanske någon annan trångsynt (eller bara allmänt undrande) person kan få syn på detta och eventuellt få sig en liten funderare.

Jag har aldrig behövt gå ned i vikt. Efter fem barn har jag naturligtvis lagt på mig ett och annat kilo efter graviditeterna. Gu'skelov. Jag är betydligt snyggare med 70 kg på min 183 cm långa kropp än vad jag var när jag var 10 kg lättare. Bonus, med andra ord.

Varje semester brukade jag också gå upp 7 kg. God mat (mera av den...) och dryck satte sina spår. En månad senare var de borta igen, när jag åt normala portioner och slutade med paraplydrinkar och öl. Jag har kort sagt, inte haft några viktproblem. Bantning har, som du kanske förstår, varken varit nödvändigt eller aktuellt.

För mer än 5 år sedan, i februari 2009, skulle min man - som inte har samma tur med viktanpassning som jag - testa LCHF. Aldrig att jag gör det, sa jag. Jag klarar mig inte utan bröd och pasta, morgongröten osv. Just då tränade jag ganska mycket också och åt 6-7 gånger/dag. Min inställning var klar. Trots det lovade jag att försöka, för att stötta honom (fast jag var rädd att gå ned i vikt).

Några dagar senare gav jag upp. Mitt gamla måltidsmönster, alltså. Helt plötsligt mådde jag bra.
Min mage var lugn, skötte sig bättre än nånsin, utan att knota alls. Jag var lugn. Inga plötsliga vredesutbrott för att blodsockret låg lägre än Marianergraven.

Jag fortsatte träna som vanligt, orken sjönk några dagar men sen var den bättre än innan. OK, jag äter inte strikt, jag äter även underjord-grönsaker, så lite kolhydrater får jag i mig ändå. Måste naturligtvis vara det, och bara det, som gör att jag klarar att använda kroppen och knoppen överhuvudtaget. *lätt ironisk*

Allvarligt.
Jag tränar för att MÅ BRA.
Jag äter LCHF för att MÅ BRA.


Kombinationen - i mitt fall och mitt val - är alldeles förträfflig. Samtidigt som jag inte stoppar i min kropp saker som jag mår dåligt av så har jag fått upp ögonen för hur mycket skit det finns i vår mat. Säger bara en sak; Margarin... Aldrig mer. Jag är mer medveten om kvalitetsskillnader på mat överhuvudtaget.

Jag undviker socker och mjöl. Äter god mat i den mängd som min kropp vill ha och behöver. Jag utsätter den inte för smärta i onödan. Inte via maten, det tar jag träningsvägen istället.
LCHF är ingen diet, för mig är det en livsförbättring.

För att inte tala om vad familjen anser om min humörförändring :-)

Så snälla, Paolo. Tänk på vad du säger.
Din åsikt är din och den har du rätt till. Men... tänk efter innan. Jag är inte en jubelidiot som ligger på soffan och knaprar bacon. Jag äter på mitt vis för att må bra och orka. Och jag tränar.

Alltså, ännu ett bevis på att det finns människor som inte är lata eller hatar fitness bara för att de låter bli pastan.

Använd den härliga energi som du trots allt verkar besitta till det du är bra på, att inspirera till träning. Låt bli att klanka ner på andras val. Även om valet inte är ditt så är det någon med hjärta och hjärna som gjort det. En människa som är lika mycket värd som du. Som inte förtjänar att idiotförklaras.

Har du lust att besöka "andra" sidan så kan du se att man kan äta förbannat gott ändå. Välkommen, det är öppet dygnet runt!

http://matbiten.blogspot.se/

Skruva den som Backman - överst på önskelistan

Käre make och älskade barn, kort sagt; Kära familj!

Ni vet ju att jag älskar er allihop. Eller hur? Jag skulle kunna göra vad som helst för er. När som helst. Om jag inte har nåt viktigare för mig, förstås.

Det kan ju vara så.

Jag kanske måste se till att få ihop rätt karamellkombinationer så den där förbannade nivå 165 i Candy Crush blir klar nån gång och jag får se fiskarna simma och hoppa. Så där som det kan se ut bakom ögonlocken när blodtrycket är alldeles för in i bomben högt. Som det kan bli när den där förbannade nivån inte blir klar nån gång.

Eller så har jag en Wordfeud-match som är inne på sin 72:a timme.
Då måste jag ju först greja det. Men det förstår ni, va?

Nääädå. Så är det inte. Jag skulle släppa vilken smartphone som helst som en het potatis om ni behövde mig akut. Eller mindre akut också, för den delen.

Nu är det i och för sig ganska länge jag släppte alla slags potatisar, oberoende av temperatur, men jag kan ju inte ändra om ordspråket till "släppa som en asvarm baconskiva" bara för att jag är LCHF-are. Nån måtta får det ju vara.

Fast nu känns det lite som att jag kommer ifrån ämnet här. Hmmm... jo, som sagt. Jag älskar er. Det är viktigast av allt. Och positivt. Det är kanonbra med föräldrar som älskar sina barn. Älskar man dessutom den man gift sig med så ska man anse sig lyckligt lottad. Bättre kombination än vilken smällkaramellskombo som helst!
Men... sen så är det så att ibland blir det lite svårt. Inte att älska. Att skriva. Det hämmar mig ibland, typ så där 99,6% av min skrivtid.

Det finns hur mycket som helst att skriva om. Egentligen. Visst skulle jag kunna få ur mig några blogginlägg i veckan. Utan problem. Men...

I mycket av det så finns ni. Situationer som uppstår. Ord som sägs. Igenkänningsfaktorer.

Jag låter helt enkelt bli. För er skull. men åååååh, så jag saknar det. Inser det mer och mer.


Just nu läser jag Måns Kallentofts nya, Vindsjälar, och där finns mitt språk. Känner igen stilen, hur jag skulle lägga upp det. Meningsbyggnader. Allt. Alltså längtar jag.

Se'n halkade jag in på Fredrik Backman. Nej, inte bokstavligt, han befinner sig nog inte ens i närheten, men där var det igen. Hans humor och förmåga... Jag vill också!

I flera månader (år?) har jag skyllt på att jag inte hinner. OK, lite lustbrist också, men tiden är precis som Backman, på en helt annan plats än jag.

Men om jag låter bli det där slöandet med CC och WF, hur mycket tid frigörs inte då? En massa. Den massan kan omformas till muskelsådan på gymmet. OCH till skrivtid.
Men... vad kan jag skriva utan att stöta på patrull från familjen?

Vad säger ni familjen?

Hur gör ni andra som klarar att blogga med tillhörande nära anhöriga i inläggen?

Fredrik Backman, Måns Kallentoft, respekt, familj, LCHF, skrivlust, blogga

Bättre uppstart, kanske?

Sönda'n ägnades bland annat åt att gå en runda i solen, jobba ifatt bokföring och laga mat för flera dagar framåt. En sån där dag som är ren och skär avkoppling för mig, när jag får en massa saker gjorda.

2 stekar kördes i ugnen, isterband stektes, fläsk och löksås grejades. Plus att jag förberedde mina ägg och bacon för flera dagar. Istället för att stå och paniksteka klockan tio på kvällen så behöver jag nu inte bry mig förrän på onsdag kväll.

Skulle försöka se "Brottet" på kvällen, i tron att det var sista avsnittet, men det sket sig i stort sett. Somnade som en gris i soffan 10 minuter innan det var slut. Så där härligt så det bara sa "tjoff". Som tur var gick det precis lika lätt när jag hamnade i sängen.


Och igår kväll - träääääääääääääääääääääääääning! Äntligen!!!! Som jag har väntat på detta.

Jag är i stort behov av konditionsträning (har jag märkt...) så jag satt och trampade cykel en halvtimme först innan jag gav mig på triceps- och axelövningarna.
Har starka funderingar på att dra ut motionscykel till TV:n och stiga upp lite tidigare varje morgon för att dra en 20-30 minuter innan jobbet. Än så länge är det inte tillräckligt ljust för att gå ut vid femtiden så då får man lösa det på annat vis så länge. Ett tag. Se'n får det bli friska luften.

Och vet ni, en annan sak? Jag måste påminna mig om att alltid ha majonäsen UNDER äggen. Jag vet ju det egentligen. Klumpmajor som jag har inga alternativ. När jag glömmer det får det konsekvenser. Därför är jag nu begåvad med ett flottigt, kletigt tangentbord. Undrar hur det luktar om det framåt helgen?






 #blogg100, träning, matplanering, Brottet SVT

Nästan lika långt som i Ullared

Ja, det är säkert. Hade det varit dubbelt så långt så hade det i alla fall nästan varit det. Kvittot, alltså. Vi har ju en härlig vecka framför oss nu. Barnen har sportlov men det har inte vi. Med andra ord, det krävs extra planering och inhandling.

Jag tycker faktiskt det är lite fräckt att nu ska vi behöva "fö dom" på vardagarna också! Alltså, vi ska behöva handla en massa mat som ska lagas till och sedan ätas upp av alla dessa skollediga ungar som vi har i den här familjen! Är det inte grymt taskigt?

Kan man inte få nåt slags avdrag eller bidrag eller annat drag av kommunen? Nu när det blir så himla mycket mindre mat som går åt i deras verksamhet denna veckan, kunde de inte skicka med några kuponger eller nåt? Inte för vi har nån restaurangverksamhet att tala om här på vischan (förutom vår egen då) men ändå. Vi föräldrar kunde byta in dem nånstans ju. Närvi åker på weekendresor eller nåt.

CG fick besök av goda kunder idag. Ja, för vi är av den där hemska sorten som åker iväg några mil för att storhandla. Finns inte en chans att vi har råd att handla likadant för den pengen på hemmaplan. Trots att dieseln också kostar (vi är inte dumma i huvet, vi vet det...).
Ibland känns det som att det kostar en trehundring bara man går in genom dörrarna på lokala haket. Trots att det bara är mjölkpåfyllning e dyl. Trist men sant.

Idag har vi nog grejat mat till 16-18 rätter så visst står vi oss veckan ut (och lite till). Förhoppningsvis slipper vi att tillaga någon av dem också. Hör ni det, barnen??!?

Chili con carne till vårt egna kompani står och puttrar på spisen så morgondagen är räddad. Efter det är det väl vi som puttrar :-)

Kvällsmaten var... ljuvlig... *slurp* Marinerat sedan ett dygn tillbaka...

Honungsmarinerade tjocka revben á la Per Morberg - rekommenderas!

Födelsedagsblommor

Träning blev det också, hosta till trots. Idag testade jag att bara köra ryggövningar. Åtta stycken olika blev det och sen var jag bara tvungen att slänga in lite axelträning också :-)


 #blogg100, Per Morberg, storhandla, sportlov

Kundkortserbjudanden

Det är väldigt, väldigt sällan jag kollar olika erbjudanden jag får mig tillskickade.

Skulle det dimpa ner nåt från en överrik man människa som har svårt att göra av med alla pengar och dessutom skulle kunna tänka sig att göra mig ekonomiskt oberoende för resten av livet (eller åtminstone betala vår matkostnad under ett år eller nåt) i utbyte mot att jag håller personen ifråga sällskap då och då, kanske jag åtminstone läst det innan det hamnade i pappersåtervinningen.

Och hallå, moralpredikanter! Jag menar inte sällskap på DET viset som ni tänkte nu. Jag tänkte mig mer en söderhavskryssning där jag ligger och läser högt ur romaner dagarna i ända eftersom det är alldeles för jobbigt för just denna överrika människan att göra det själv. Tänk, behöva hålla boken, det kan vara tungt. Eventuellt kan jag tänka mig en liten bisyssla med att hälla upp en och annan drink. Bara för att vara snäll.

Jag kunde kanske bli den nya Katarina Ewerlöf? Alltså, jag har ingen aning om hurdan hon är som bartender, jag tänkte mer uppläsningen, då.

Nu kom jag liiiite från ämnet.

Häromdagen när vi skulle snabbhandla lite ägg och mjölk så såg jag veckans korterbjudanden på trottoarpratarna utanför affären. Bara en massa sötsliskigt! Kakor, glass, choklad. Fruktdryck. Kräm.

Allvarligt. Är det verkligen detta familjerna behöver rabatt på? Fika?

Nä! Ge mig lågt pris på smör och Bregott. Kött i alla former. Gärna billig färs. Ofta. Jag vill fylla mina förråd med mat. Inte skit sötsaker.
Citygross har t ex gjort en bra sak när de kapade momsen från all frukt och grönt. Mer sånt istället.

För vad än vissa människor säger. Det är INTE synd om oss som inte fikar varje dag. Tvärtom. Det är vi som mår bra.

#blogg100, kundkortserbjudanden, skräpmat, sötsaker

Småsjukt faktiskt

Träning har det inte blivit mycket av den senaste veckan...

Först var vi i Stockholm över helgen och efter det har båda två en halvsjuk känsla i kroppen. Den ena börjar bli mer helsjuk och yrade faktiskt lite inatt. 

Själv vaknade jag med håret sjöblött av svett men går fortfarande på halvfart ändå. Halsen värker och ögonen är i ett sånt där härligt "görontatttittaåtsidan"-tillstånd. Bättre att vila sig i form. Eller nåt. Får se om det kanske kan bli en promenad åtminstone ikväll.

Igår firade vi oss födelsedagsgrisar lite lätt. Middag med hemifrånflyttade sonen med sambo - trevligt! De hade med sig en receptbok till mig, alltid bra med tips att bläddra bland :-)

Till pannbiffarna som vi åt gjorde jag bland annat ostgratinerad brysselkål, det är mumsigt! Och enkelt som bara den, receptet hittar du här.

#blogg100, LCHF, träning, recept

Jag sa ju det!

Jag får en massa energi av att träna.
Var iväg på en runda mitt på da'n, en sån där "måste"sak som egentligen inte är så kulig. Jag bara gick omkring i lugn och ro. Tittade lite överseende och beklagande på alla dem som inte hade samma distans som jag just idag. Och gjorde det jag skulle.

Tillbaka och jobbade klart och när jag kom hem började jag fixa köttbullar. Det skulle jag gjort redan häromkvällen. Hade plockat fram färs ur frysen och satt på tining i micron. Hittade den där kl 21 på kvällen... Det blev en stoooor sats köttfärssås istället. Den gången.

Nu var det 3,5 kg som färs skulle rullas och beredas. Den här gången gjorde jag på ett annorlunda sätt, hade nämligen fått tipset att man kan koka bullarna i buljong och frysa in. Sen är det bara att ta fram när det är dags och steka till så det blir fin färg på dem.
Jag hade aldrig testat innan men det var helt perfekt! Inget stekos (mer än det jag stekte redan nu så jag slipper det på julafton) och fort gick det. Och ja, gott.

Efter det var det lita annat matfix och sen pepparkaksbak. Jag!?! Jo, minsann. Jag och 2 yngsta döttrarna lyckades få ihop en del av den deg de inte käkade upp. Naturligtvis brändes en plåt också. Det är ju tradition så gott som något.

Så var det träningsdags...

Skulle köra ben och mage hade jag tänkt, början skulle bli ben. Marklyft. Jahapp, bara ändra vikterna på stången då så kör vi! Fasiken. Letaletaleta. Insexnyckel lilla, var ääääär du? Dääär var du ju. Under alla möjliga konstiga saker som inte ska vara i verktygslådan.

Marklyft, knäböj och benspark. Plankan, situps och så en sort som jag inte kommer på vad det heter. Ja, det fick liksom räcka. Darrningarna i benen beror inte på att jag ser mitt hjärtas kär (inte just nu). Nej, snarare på att det är vedervärdigt länge sedan jag tränade ordentligt. Jag säger redan välkommen till träningsvärken som nog anländer i morrn bitti.

Har smått funderat på att skippa promenaden imorgon och ta den på fredag men nu har jag redan plockat fram allt så jag vet inte... Vi får se. Nu är det snart sovdags. Tar på krafterna att ha så mycket energi :-)

Nackdel och fördelar med träning

Nu är jag inne på femte dagen med promenader och ett styrkepass (än så länge) och jag mår redan bättre.

Lättare i kroppen
Då menar jag känslan, har ingen aaaaning om vad jag väger, vågen lackar på batteri, nämligen. Sen tycker jag att vikten - liksom åldern - bara är en siffra. Det är hur man känner sig, hur kläderna sitter osv som spelar roll.

Fryser inte lika lätt
Jag är en småfrysare, speciellt om det är snö på G. Nu har jag en annan värme i kroppen (för det mesta).

Sover som en stock
Den goa trötthet som följer med att man rör på sig, den gillar jag skarpt. Helt annat än den där "sitta framför dator/TV"-tröttheten.
Om det nu - mot förmodan - skulle finnas nåt att ligga och grubbla på när jag går och lägger mig så är det rövkört, somnar som en klubbad säl. Till viss förtret för någon mig nära stående/liggande emellanåt, men vad gör man?

Ibland lyfter jag upp en bok för att få i mig lite kultur (!?!) men det blir mest att jag slår ihop sidorna lika snabbt som ögonen.

Humöret blir bättre
Tålamodet sträcks ut (lite åtminstone) och det är lättare att klara av saker överhuvudtaget.

Kan rabbla fler saker om ni vill men orkar inte just nu eftersom jag är HUUUUUUUUUUUUUNGRIG!!!!

Gammal bild som säger allt om min hunger just nu

Det är den enda nackdelen. Som flera säkert skulle anse är en fördel och även avundas mig. Mest min ämnesomsättning då, kanske.
Det räcker alltså med en halvtimmes snabb promenad för att min förbränning ska hoppa upp ett antal snäpp. Jag blir hungrig snabbare och oftare.

I vanliga fall har jag inga problem med det, min LCHF-kost hjälper mig hålla blodsockernivån så jag slipper äta så ofta. Så fort jag börjar använda kroppastollan lite mer så måste jag tillföra. Det måste till framförallt mer protein och det tar alltid ett tag innan jag och kroppen är överens om en lagom nivå på käkintaget.

Just nu är vi inte överens. Jobbar på det.

Har bara 4 km kvar till 2-milaren denna veckan och det lär bli mer än så innan veckan är slut. Och ikväll blir det ben- och magpass!

Blivande mästerkock?

Minstingen har sålt jultidningar och fick en surfplatta i premie till mamma sig själv. Inte illa kämpat! Och tack till er som köpt och gjort det möjligt, naturligtvis. När man bor som vi gör, på landet, så är kundkretsen begränsad så insatsen får allt anses vara med beröm godkänd.

En av böckerna hennes far/vi beställde var "Per Morberg lagar husmanskost". Han är en härlig kock/människa tycker jag. Vad jag kan se på TV, alltså, har ingen IRL-erfarenhet. Jag gillar hans avslappade inställning till matlagning (och kanske även till livet i stort, vad vet jag).

Boken hamnade i jultidningsförsäljerskans händer först av allt, vi har knappt kikat i den. Där satt hon i soffan och smackade och gillade recept på löpande band. Husmanskost. Det var sparrissoppa och blomkålssoppa, potatisbullar och jag vet inte vad. "Kan vi inte göra blomkålssoppa nå'n dag?" Eeeh, joo, visst...

Se'n gjorde hon ett förslag på en trerätters hon ska traktera oss med vid första bästa, passande tillfälle.

Förrätt: Sparrissoppa med stekt, knaprig bacon och Västerbottenost

Varmrätt: Honungsmarinerade revbensspjäll med rotfrukter

Efterrätt: Blåbärssoppa med glass

Visst låter det som en helt OK trerättersmiddag? *slurp*

Tror minsann hon har det i blodet, lillan :-)

Hooked on a feeling

Ibland måste man stålsätta sig och inte hänga upp sig på en krok men...

Ja, ni vet ju vad jag tycker och nu har jag fått vatten på min kvarn. Kvarnen som inte behövs eftersom det inte mals några produkter till mig :-)

Nä, skojar bara, den stackars gamla kvinnan kunde fått men av detta och det är inget mysigt med främmande föremål i munnen, det vet väl alla som besökt en tandläkarmottagning (t ex).

Axfood är - i motsats till det aktuella föremålet - raka i sin inställning och erbjuder 100 kronor som kompensation, inga krumilurer där inte. De kanske tänkte att det finns ett visst skrotvärde i kroken?

Men ni ser, det är farligt med kolhydrater :-)

En liten läsk, en centimeter cigg och ett knäckebröd, tack!

Lånad från det oändliga nätet

Kan bara inte låta bli... På tal om New Yorks förbud mot att sälja stora läskmuggar. Eller vadå, kanske får de sälja vilken j-a storlek på muggar som helst, bara inte innehållet fyller ända upp...

Visst är lösningen på sockerberoendet och fetman nära nu?

Amerikanerna (läs NY-borna) reagerar med ilska och tänker minsann köpa 2 (!!) små istället. Jepp. Upp till kamp! Håll hårt i dina rättigheter!

Men... hur snett är inte detta? Kan vi människor inte tänka själva och se till att hålla borta onyttigheter från vår kropp alldeles på egen hand? Ska man kunna köpa t ex cigaretter i stump? "Idag är det måndag och jag vet att jag inte borde, men en 2-centimeterscigg kan jag väl unna mig? Det är ju bara 2 centimeter..." 

Cigaretter i "gör-det-själv"-paket? Snoppa dina cigaretter i önskad längd.

Vi kanske kan börja med det gamla systemet som fanns för mjölk? Ta med egen flaska - i önskad storlek - och fyll på den läskmängd din kropp klarar. 

Allt som är onyttigt/farligt kan få egna förbud så vi slipper tänka. Tänk också vad arbetstillfällen det skulle skapa, alla kontrollmänniskor som skulle behövas. Eller skulle det funka med familjeövervakare? Var och en får sin egen familjemedlem att hålla reda på. Då skulle man kunna minska de renodlade kontrollpersonerna eftersom det bara vore ensamstående som behövde utomstående övervakare.

Jag skulle i så fall vilja ha ett knäckebrödsförbud. Det skulle min mage önskat sig att jag hade följt. I 2 dagar har den mullrat och grymtat över de 2 skivorna jag smällde i mig häromkvällen...

Men nä, jag klarar det ändå. Nästa gång jag får för mig att jag MÅSTE ha en knäckemacka tänker jag tillbaka på knipet och det uppblåsta som följer och så skiter jag i det, helt enkelt!

 LCHF, läskförbud, sockerberoende

Klart man ska unna sig!

Viktiga saker. Människor som kämpar med sin vikt. Sitt sockerberoende. Andra beroenden.
Omgivningens "välvilja" med orden "Klart du ska unna dig..."
Det allra värsta är när man själv börjar "unna sig". Belöna sig för uppoffringar man gjort/gör.

Eller kanske det trots allt är omgivningens reaktioner när man vägrar just det. Unna mig? Jag unnar mig inget genom att ta en kaka/tårtbit/macka eller liknande. Jag plågar mig själv och min kropp. Jag får lida för det i dagar efteråt. Varför ska jag göra det? Vem glädjer jag med det? Inte mig i alla fall.

För min del spelar det ingen roll för viktens skull. Men mitt välmående. Hela min kropp protesterar. Vill inte ha! Om jag inte anser att jag gör några uppoffringar genom att utesluta en massa smörja så behöver jag inte heller unna mig något som väger upp det. Jag behöver ingen uppmuntran för att fortsätta må bra. Den får jag genom just det. Låta bli att äta saker som får mig att må dåligt. Vilka de än är.

I mitt fall är det kolhydrater som får mitt blodsocker att hoppa runt på små otäcka guttaperkabollar och kivas både med mig och min omgivning. När de inte får hoppa in i mitt blodomlopp så mår jag kanon. Jag äter goda saker, njuter av allt som jag kan äta utan att må dåligt. Varför är det så hemskt? Varför känns det som att vissa tycker synd om en? För att jag inte tuggar i mig frallor och småkakor? Missar sockerbomber som tårta och bakelser?
Måste jag verkligen göra det för att andra ska må bra? Ska jag uppoffra mig och mitt mående för att ni ska kunna luta er tillbaka och se att jag också kan smälla i mig en massa skit? Nixpix. Skulle inte tro det.

Jag mår så himla gott. Tugga i er det. Jag gör det inte.

Prottiprottprott

Det märks att jag börjat träna mer. På flera sätt. Det putar lite smått här och där, speciellt om det spänns. Det gillas och läggs i plushögen.
Andra fenomen som dykt upp - och som jag inte saknat eller gillar - är hunger och småsug.

Från att för nästan exakt 3 år sedan ha varit en människa som åt minst 6-7 gånger om da'n (för att kunna gå runt helt enkelt och kanske lite för att slippa slå ihjäl nån under den värsta blodsockerbristen...) har jag kunnat hålla mig mätt relativt länge sedan jag började med LCHF.
Numer äter jag 3 gånger (ibland fyra) och klarar både att må bra och undvika mordlusten. Jämn blodsockernivå is tha shit :-)

Jag har - som den som läser här emellanåt vet - haft perioder där jag faktiskt tränat. Mer eller mindre men dock tränat. Det har funkat bra på den mat jag ätit, nån proteindrink extra ibland, bara.
Nu när jag försöker styrketräna 3-4 ggr/vecka så är den tillbaka. Huuuungern! Gillas inte.

Jag vet vad en del vill säga nu. "Ät kolhydrater, människa!" Eller hur? Visst kliar det i tangentfingrarna? OK, måste ni så säg det då. Men, be mig inte lyssna ;-)

Jag tror inte alls att jag behöver mer, jag får i mig det jag behöver från bl a morötter o dyl (äter inte strikt LCHF, alltså). Samtidigt så är jag väl redan säker på att det är mer proteiner som behövs.
Jag ORKAR träna, inga problem alls. Det är det där efteråt som blir jobbigt. Suget.
Första veckan när jag började om med tränandet så gick jag upp över 2 kg. Trots att jag körde en hel del förbränningsträning (snabba promenader och cykling) utöver styrkepassen. För att jag tänkte "Jag kan äta mer eftersom jag tränar..." Hmmm... det kan jag ju inte. Inte vad som helst. Inte hur mycket som helst.

Senaste veckan har jag börjat testa mig fram med fördelningen protein/fett. Har tagit mindre grönsaker för att kunna äta mer kött, fisk och ägg. Ser till att alltid ha kokta ägg att ta till när värsta suget kommer. Plus att jag dricker mer vatten. Det börjar bli bättre.

Är det någon därute som varit i samma sits och kommit på hur fördelningen funkar bäst? Och ja, jag vet att man kan googla... Tycker bara det är trevligare med personliga svar :-)




LCHF och träning

LCHF-debatt med flödande fördomar

Debatt på TV. Det programmet brukar zappas förbi ganska snabbt, av flera orsaker. Gillar inte folk som sitter och gapar på varandra för att de tycker annorlunda och så har jag lite svårt för programledarens sätt att "ta" folk. Jo, jag har sett tillräckligt för att göra den bedömningen :-)

Igår hade jag snappat upp att det skulle handla om LCHF. OK, jag får stå ut, tänkte jag, lite intresserad är jag ju. Bänkade mig och fick genomlida både modellbarnsdiskussion och Juholtsförsvarande innan det drog igång. För drog igång gjorde det så klart.

Undrar om de verkligen inte kunnat anstränga sig lite mer för att hitta några som var så stelt anti? *ironi* Självklart ska det vara från andra sidan annars är det liksom ingen mening att diskutera, men att först ta fram en kvinna som jag knappt hörde vad hon sa (för att jag bara tänkte på hur totalt stöpt i LCHF-motståndarformen hon var), sedan någon som verkade vara en typisk SLV-skolskötersketyp och så nån ung tjej som nästan inte kunde sitta still för att hon måste hinna få fram så mycket som möjligt om hur hemskt det är att inte äta kolhydrater. Hjärnan funkar ju inte utan det...

Och så Hero, kroppsbyggare av rang. Också förutsägbart vad han skulle säga, även om han var mer ödmjuk. Synd att de inte tog dit någon som faktiskt tränat hårt på LCHF-vis.

Visst, nu generaliserar jag och har fördomar när jag konstaterar vilka typiska motståndare det finns. Raljerar lite, bara.

Egentligen borde jag inte kunna skriva detta överhuvudtaget, min hjärna har inte rätt/tillräckligt med bränsle för att arbeta. Måste bero på nån gammal vana från förr som sitter kvar i fingrarna, det där att sätta ihop en massa bokstäver på ett visst sätt.

Inte kan jag bygga muskler, heller. Mina muskelceller får inte rätt/tillräckligt med bränsle för att arbeta. Nähäää. Lika bra jag lägger ner det då. Jag orkar ju helt enkelt inte utföra något kroppsansträngande.

Bättre att jag går tillbaka till paltkoma och uppsvälld mage. Bättre att äta 7-8 ggr/dygn för att inte slå ihjäl nån (lätt överdrift...) och låta mitt blodsocker åka berg- och dalbana. Härligt! Vad jag längtar tillbaka!

Saknar även de ständiga bihåleinflammationerna och halsinfektionerna. Tröttheten skulle jag också gärna vilja ha tillbaka. Men men, man kan inte få allt här i världen :-)

Vet inte om det fortsatte i något mer efter den korta stunden det öht handlade om LCHF men nån rättvis spegling gav det inte på den korta tiden. Inte från något håll.

Tycker att Kostdoktorn fick alldeles för lite utrymme av programledaren, 16 studier viftar man inte bort på det viset när båda sidor ska reflekteras.


LCHF, debatt