Klart man ska unna sig!

Viktiga saker. Människor som kämpar med sin vikt. Sitt sockerberoende. Andra beroenden.
Omgivningens "välvilja" med orden "Klart du ska unna dig..."
Det allra värsta är när man själv börjar "unna sig". Belöna sig för uppoffringar man gjort/gör.

Eller kanske det trots allt är omgivningens reaktioner när man vägrar just det. Unna mig? Jag unnar mig inget genom att ta en kaka/tårtbit/macka eller liknande. Jag plågar mig själv och min kropp. Jag får lida för det i dagar efteråt. Varför ska jag göra det? Vem glädjer jag med det? Inte mig i alla fall.

För min del spelar det ingen roll för viktens skull. Men mitt välmående. Hela min kropp protesterar. Vill inte ha! Om jag inte anser att jag gör några uppoffringar genom att utesluta en massa smörja så behöver jag inte heller unna mig något som väger upp det. Jag behöver ingen uppmuntran för att fortsätta må bra. Den får jag genom just det. Låta bli att äta saker som får mig att må dåligt. Vilka de än är.

I mitt fall är det kolhydrater som får mitt blodsocker att hoppa runt på små otäcka guttaperkabollar och kivas både med mig och min omgivning. När de inte får hoppa in i mitt blodomlopp så mår jag kanon. Jag äter goda saker, njuter av allt som jag kan äta utan att må dåligt. Varför är det så hemskt? Varför känns det som att vissa tycker synd om en? För att jag inte tuggar i mig frallor och småkakor? Missar sockerbomber som tårta och bakelser?
Måste jag verkligen göra det för att andra ska må bra? Ska jag uppoffra mig och mitt mående för att ni ska kunna luta er tillbaka och se att jag också kan smälla i mig en massa skit? Nixpix. Skulle inte tro det.

Jag mår så himla gott. Tugga i er det. Jag gör det inte.