Nu blev det plötsligt tungt...

Idag har jag fått veta saker som jag inte hade en aning om. Jag har trott att allt var som förr, att allt rullat på som vanligt. Inte ett enda tecken har jag sett. Visst har jag ibland känt att det kanske är något som förändrats, något litet som har stuckit ut och fått mig att fundera.
Det har kommit och gått men har alltid hamnat tillbaka där det ska vara. Det är vad jag trott.
Idag har det hänt saker som fått mig att inse att jag kanske haft fel. Ja, jag vet, det låter otroligt men under kan ske ;-)

Jag är inne i en röjarperiod just nu. Inte alls så glammigt och festligt som det låter, det är inte röjande som i "party-party"som gäller. Vårt stora hus blir tommare och tommare på invånare och samtidigt blir dessa rum - som inte längre är bebodda - någon slags "ställa-in-grejer-så-länge"-rum.
Alla som har/har haft sådana rum vet att det där "så länge" brukar bli ganska permanent. Eller hur?

Eftersom vi nu har tre utflugna barn så är det dags att få lite ordning på det där. Idag har jag flängt runt lite i alla tre rummen och i ett av dem hittade jag detta:

Vår gamla, strömlösa, våg. I vår familj väger vi oss inte så ofta som ni förstår (observera hjärtat i dammet...), vi tycker inte det är så viktigt *höhö*. Mitt motto är att det spelar ingen roll vilka siffror den visar, bättre att känna efter hur kläderna sitter. Går jag upp i vikt så stramar det. Jag får svårt att knäppa brallorna o s v. Jag minns inte riktigt när jag vägde mig senast men det är några år sedan. Då var jag 70 kg och jag har trott att jag legat kvar där. Kanske nå't kilo upp men på ett ungefär.
Jag har alltså inte känt det som att jag förändrats speciellt mycket i kroppen, ålder och annat till trots.

Nåväl, jag letade upp ett batteri och tänkte stilla min nyfikenhet. Få bekräftat att jag nog gått upp till 73-74 kg. Vad visade den? Dryga 80 kg!!!! Va???? Det kan inte vara sant!?! Jag flyttade runt den. Jag testade flera gånger. Jodå, samma resultat! Jag hämtade t o m vikter och kontrollvägde. Det stämde.

Nu kände jag att jag hade ett val att göra. Ett viktigt. *Höhö igen*

1. Jag fortsätter som vanligt. Struntar i vågen och går efter mitt välmående. Min känsla av att jag är (ganska) lagom.

2. Bryter ihop och tar mitt nya, hastigt uträknade BMI (24,6), bokstavligt (om man kan göra det med siffror?) och är därmed på gränsen till överviktig... Va??? Jag? Jomentjena...

 

Trots att vågen visar att jag är nästan lika tung som jag varit som mest under graviditeterna så tycker jag nog inte att jag kan anses hamna där. Så pass mycket syn har jag så att jag kan göra den bedömningen när jag ser mig i spegeln :-)
Dessutom, siffrorna 8055 såg ut som #BOSS# och det är vad jag väljer att vara över min egen kropp och hur jag ser på den!

övervikt, BMI, våga, självkänsla

Hur man får en fikavägrare att baka småkakor

Så är den här. Den allra sista dagen på Skogsstyrelsen.

Jag har återställt min telefon. Jag rensar datorn. Jag har tömt datorväskan på innehåll.
Har faktiskt ingen aning om vad de där små ljusblå pillren är till. Eller var de kommer ifrån...
Rosa piller har det varit tal om många gånger, däremot. Både på skoj och allvar.
På skoj för att det emellanåt känts som vi varit nära att behöva ta till dem för att klara oss genom dagen. På allvar de gånger den verkliga huvudvärken slagit till. Då har räddaren i form av J och hennes holländska piller funnits där.



Lite av varje som kan hittas i en datorväska...

Det är en av de saker jag kommer att sakna. Nej, inte pillren som så, jobbarkompisarna. De som fått mig att skratta och må bra så många gånger. Som sett mig gråta över katter (av överkörd sort), ungar och annat som orsakat grubbel och tårar.
De jag slängt käft med i fikarummet, som fått stå ut med mina lustiga associationer (som jag har svårt att hålla inne med) och ändå stått kvar :-)

På tal om fika. Jag är ju inget kakmonster eller söthungrig på något sätt så det har ju blivit en del trugande och frågande när jag inte tagit sådant när det bjudits. Alla som är såna som jag (på det viset...) vet precis vad jag menar, man får nästan be om ursäkt. Eller hur?
I alla fall. När man slutar så är det hembakat fika som gäller :-)
Mina barn är - fortfarande efter flera dagar - i chock. Mamma bakar!!!
Det var som en kör - fast i kanon (eller nåt) eftersom det var en stund mellan varje - "Vem är det som bakar? Va? Mamma? Vad har hänt?"
Då kan ni lätt räkna ut att det inte händer så ofta...



De var goda. Faktiskt. Fast det var inte kul :-)

Nu är det dags att slänga alla visitkort med titel och allt och gå tillbaka till den värld där jag inte har någon. Eller rättare sagt; där jag har så många att det inte går att ge ett svar på "vad" jag är.



Numera ej gällande arbetsplats och titel

Jag hoppas att min f d arbetskamrater inte glömmer mig utan får ett litet leende i mungipan när/om de råkar tänka på mig nå'n gång.Vi ses kanske därute!!!

Blickar mot framtiden ;-)

 

Lura sig själv - går det?

Känner hur sur och trist jag blir när saker och ting inte blir som jag tänkt mig.
Helgen skulle bli så himla bra. Jag skulle fixa en massa saker som inte blivit av (och som jag faktiskt hade lust att göra), helgen var i stort sett blank på tidsbestämda aktiviteter, nämligen.
Hur ofta händer det?

Nu blev det inte så mycket med det. Inget alls, faktiskt.
Sjukdomskänslan smög sig på redan i början av veckan, munsåret förstärkte känslan av att det var något på gång och ja, i fredags orkade jag inte stå emot längre. Helgen har varit i stort sett horisontell vad gäller min position. Någon 45º:s lutning emellanåt.

Befinner mig fortfarande i någon slags feberbubbla, trots att jag gör vad jag kan för att övertyga mig själv om att jag nog är ganska frisk ändå. Jag längtar ut och är fruktansvärt avundsjuk på alla promenad- och löpningsbilder som lagts upp. Jag vill också!!!
Nåja, snart kan jag. Inte alla får tillbaka den möjligheten så jag slutar väl gnälla då...

I alla fall. Jag har preppat mig med en smarrig svampomelett på morgonen. Det hjälpte liiiiite.

Sedan har jag kört några andra trick för att känna mig piggare, för visst påverkar det hur man förhåller sig till sin egen kropps fysiska "utstrålning"?

Nog är det så att det hjälper att ta en dusch, klä sig i annat än en svettig, urtvättad t-shirt och säckiga mjukisbrallor? Hur bekvämt det än kan vara. Nu menar jag inte när man fortfarande är så dålig så det känns som att bestiga Mount Everest när det är dags för ett tvingande toabesök. Förstås!

Dusch, sminkning och "vanliga" kläder får i alla fall mig att känna mig mer på G så jag testade det. Största skillnaden var kanske att kamma över luggen på andra sidan så det gråa "försvann"...
Passade på att ta en nypa luft när jag ändå kände mig så "pigg".

 

Och vad hittade jag väl då, i vår bortglömda trädgård? Jordgubbar! Kanske kan man t o m lura hösten lite grann?

 

Nu sitter jag här med dundrande huvudvärk igen och funderar på om det verkligen kommer att funka att göra som jag tänkt, gå en sväng i eftermiddag... Jag behöver ju inte ånga på i mitt vanliga tempo, jag får ta det mer i "lukta-på-blommor-takt", då kanske det kan gå... Jaja, vad är väl en löprunda i skogen... Soffan och en bok kan funka bra det också.




lchf, sjukdom, träning, motivation

Bänkad på banken för att tvätta pengar?

Det är så länge sedan så jag nästan glömt hur det kunde vara...
Den där oändliga väntan. På banken (eller posten, för den delen).

De enda gångerna jag varit på banken de senaste åren var när jag skulle fixa alla papper som krävdes för att jag skulle få hjälpa min mamma med hennes ekonomi. De gångerna glömmer jag däremot inte så lätt. Tyvärr är just den banken på vår lilla ort för alltid förknippad med förnedring och brist på förtroende, det var den redan innan dess men efteråt - ojojoj...
Tror aldrig jag känt mig så misstrodd som då! Det kändes som att de trodde att jag skulle skinna min stackars mor på vartenda surt förvärvat öre. Fort som katten ordnade vi med en flytt av alla hennes konton, till en bank som vi kände förtroende för.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om. Faktiskt.

Nej, det var om ett bankbesök jag gjorde igår. För visst är Forex numera också bank?!?
Jag skulle i vilket fall som helst dit för att växla valuta. Min febriga lekamen tog mig dit på darriga ben och direkt när jag kom in fick jag en "aha-upplevelse". Javisstja, det var så här det var. Så här det kändes.

Fram och ta en kölapp. Hitta en sittplats, på små runda IKEA-sittdynor i fönstersmygen...
Det tutade bekant i kösystemshögtalarna. Två olika displayer talade om att det närmade sig. Sakta men säkert. Ja, sakta i alla fall.

Det tog så pass lång tid att jag kunde sitta där och känna igen mig. Jag kände igen diskussionen en av kassörerna hade med den äldre dam som inte hade sitt nya körkort med sig. "Ja,, det är klart att jag har hämtat det men det ligger hemma. Jag har bara det gamla med mig. Det förstår du väl att jag inte tänker lura dig, du kan lita på mig. Ska jag behöva komma tillbaka en gång till då?"
Kassörens känslor sken igenom när hon för femte gången (med sammanbitna käkar) upprepade "Jag måste se en giltig legitimation. Det är dina pengar jag skyddar."
Hur många gånger har inte de meningarna kommit ur min egen mun?

Jag kände igen hur svårt det är att prata med någon genom skottsäkert glas. Speciellt om denna någon är från ett annat land och hörselskadad. Så verkade det vara i en annan kö, nämligen.
Jag funderade lite över hur bra det är att skrika ut "säkra frågor och svar" på det viset...

För övrigt var jag usel på att ha luckan stängd när jag var på andra sidan, för opersonligt för min del. Fast det var bra att ha när kunden ätit vitlök kvällen innan :-)  Idag hade jag nog resonerat annorlunda, det hade nog inte bara varit stanken av diverse saker som fått mig att låta bli att öppna. Tyvärr.

Undrar också om det är kutym att Forex måste fråga sina kunder vart de ska resa? Mannen framför mig skulle växla 1000 SEK till turkiska lira och tjejen i kassan frågar vilken ort han ska till. Verkade inte vara för att vara social för hon gjorde inget med informationen när han svarat. Vad tänker de? 1000 spänn är väl inte direkt så vanligt att man "tvättar"?

Jag tänkte att det är bäst att vara förberedd med ett bra svar... Jag som inte ens skulle växla till mig själv... Feberhjärnan gick på högvarv där ett tag *s*
Jomenvisst, nog frågade hon vart jag skulle när jag ville ha Euro. "Jag ska ingenstans men svärfar ska till Tyskland", blev mitt genomtänkta svar. Enda reaktionen blev ett "OK". Va?

Med den gula påsen i väskan försvann jag ut genom dörren, hem mot den hägrande sängen. Jag vände mig bara om ett par gånger för att se om jag var förföljd. Varför? Jo, han ska till Tjeckien, ju, inte bara Tyskland. Tänk om de hade genomskådat mig? pengatvätt, valuta

Känslan av att lämna innan man lämnar

Du kan gå och vela hur länge som helst. "Ska jag söka nytt, säga upp mig, hitta på nå't annat?" I all oändlighet kan du vända och vrida på för- och nackdelar.

När du väl börjat fundera i de banorna så hittar du inte alltid tillräckligt med anledningar för att stanna.

Till slut kommer det. Beslutet.

Då händer det saker, minsann. Om det så är flera månader tills det är dags att sluta (som det var i min nuvarande situation) så är det ändå som att trycka på någon slags mental "Lämna-knapp" när du väl säger upp dig.

Plötsligt känner du dig utanför. Inte så mycket i början, men lite gnager det allt. Du kommer snart att vara en ex-anställd, en f d arbetskamrat. Din arbetsplats är inte längre densamma.
Trots att inget har ändrat sig så har allt förändrats.

Har du någon gång bytt arbete så vet du vad jag menar.

Du är nämligen redan på väg bort. Du klipper navelsträngen ett litet hack varje dag. Din hjärna ser dig som en "snart-borta"-figur och det som beslutas på arbetsplatsen berör inte längre dig. Visst känns det så? Ganska omgående?

Eller är det bara jag som fungerar så? Tror faktiskt inte det. Jag tror det är någon slags försvarsmetod för att stärka upp sig själv och sitt beslut. För visst är det så att även om beslutet är ditt eget - och i de flesta fall känns alldeles rätt och riktigt - så blir transportsträckan fram till det verkliga slutdatumet lite jobbigt?

Jobbarkompisarna planerar sin framtid, den på företaget där du inte längre kommer att vara med, och du hamnar lite i skymundan. Utanför. Helt naturligt hamnar dina tankar mer och mer på det ställe där du faktiskt kommer att finnas med. Din nya arbetsplats, den du valde framför den gamla.
Det känns som att du bara skulle vilja smita ut bakvägen. Snarast möjligt.

 



Trots att du fortfarande tycker om dina arbetskamrater. Trots att inget förändrats. Mer än du.
För det har du. Alla förändringar påverkar dig och ditt mående. Ditt liv. På gott och ont.
Och kanske, kanske, kan just bristen på förändring eller förbättring i arbetssituationen (inom överskådlig framtid) vara det lilla fröet som såddes och sedan slog ut i full blom?

Snart har jag den här perioden bakom mig. Fröna - de nya - ligger i drivbänken och växer till sig ett par veckor till. Sedan blir det gödsling så att de kan växa sig stora på annan plats :-)

Hålla skenet uppe - för vems skull?

Jag upphör liksom aldrig att förvånas över vissa saker. Man blir luttrad med åren och rycker på axlarna åt allt mer men ibland känns det ändå som att jag ser ut som en slags mildare variant av "Skriet".

Ni vet, som ett frågetecken. Med öppen mun. Gärna med händerna för kinderna, ruskandes på huvudet och "vojnande". Inombords. För i det här fallet vågar man knappt ifrågasätta det som sägs. Om man inte ska anses som knepig och framförallt; en dålig mamma.

För faktiskt, trots att vi ska anses leva i någon slags modern tid så är det några saker som man som kvinna tydligen måste uppfylla. Eller snarare, som mamma.

Viktiga saker. Jätteviktiga.

Det ska bakas bullar och kakor. Får barnen inte fika hemma så är det synd om dem. Dessutom måste det ju finnas en reserv i frysen. Man måste kunna visa upp det hembakta t ex vid eventuella skolaktiviteter. Köpekakor är inte lika fint. Inte lika välplanerat och hemtrevligt, liksom. Men bättre än inget, förstås. Hemska tanke, komma utan fika!?!

Det ska städas. Helst på torsdagar. Då är det snart helg och det gäller att feja ifall det kommer någon och ringer på dörren. Det kan ju finnas såna där som dyker upp bara för att de känner för att umgås. Naturligtvis planerar de även att smyga runt i ditt hem och dra fingret utefter varje tänkbar yta där det kan finnas smuts av något slag. Tänk om de hittar damm!
Och framförallt; glöm inte att det ska finnas servetter att plocka fram om man skulle råka få oväntat besök. Sådant besök som ska bjudas på mat. Matgäster. Hushållspapper är för vanliga dödliga, det vet ju varenda en.

Nej, traditioner ska följas. Helgstädningen är helig. Dessutom ska den ske som du lärt dig av din mamma som lärt sig av sin mamma som... Ja, du fattar. Inte kan du be dina barn göra något sådant. De är ju barn. De har så mycket annat, det är läxor och aktiviteter av diverse slag. Inte ska väl dom...?
Frågan är hur de ska kunna lära sig av sin mamma då? Eller - om det vill sig väl - av sin pappa. I sällsynta fall så släpps även fadern in på detta område, nämligen.

Allvarligt, sänk kraven! På dig själv. Det är där det ligger, om du tänker efter. Eller för vem gör du detta? För att behaga andra? För att det är så det "ska vara"? Alla andra har det så fint, de bakar och matchar gardinerna med färgen på barnens strumpor. Eller?

Gör de verkligen det? Kräver du att det ska vara på ett visst vis när du hälsar på hos andra? Bjuden eller inramlandes som en - mer eller mindre - glad överraskning? Inte? Nä, men då så.

Jag blir matt av att höra och se hur vissa människor nästan slår knut på sig själva för att det ska vara så jäkla "fint" allting! För att visa upp hur lyckade de är med sina hem, barn, män, prylar. Bullar. Ja, allt.

Vad är "fint"? För just dig? Tänk efter och kom med ett bra svar. Till DIG.
Det du och de dina trivs med. Så som ni vill ha det. Som passar ER.
Vill du baka, städa, klippa rabattkanterna med nagelsax? Gör det då. För att DU vill, inte för att andra ska tycka du är duktig.

Jag kommer att gå ner på heltid

Ja, du läste rätt. Heltid. Ner.
I över 10 år har jag jobbat mer än heltid. På olika sätt och olika procent men alltid mer än 100.

Arbetstid och engagemang - alltid mer än 100.

Det räcker nu.

Jag kliver tillbaka och det känns så skönt. Nu kommer jag - äntligen - att kunna arbeta bara under arbetstid. Ordinarie arbetstid på ordinarie arbetsplats.
Inte först minst 8 timmar på ett ställe och sedan fortsätta med nästa arbete på kvällar och helger.

OK, inte varje kväll, men det finns alltid i bakhuvudet, saker som måste göras.
Skatteverket väntar inte snällt på att jag ska få lust eller tid. De står där med tidtagaruret och pushar på. Som en dålig PT eller nåt. Utom vissa tider på nätterna, då vilar de och deras e-tjänster. Lysande...

Anställda vill inte vänta på lönen. Leverantörer vill gärna ha betalt. Kunder vill ha order bekräftade och inplanerade. I tid!

Saker jag vill göra för att underlätta för andra blir också måsten till slut, tyvärr. Jag orkar inte, helt enkelt. Kluvenheten växer och stressar.

Till slut blir det varken hackat eller malet och kroppen säger ifrån. Glömska, virrighet, trötthet och ett blodtryck som skjuter i höjden värre än skolbarn över sommarlovet.

Det där tog jag tag i redan i vintras så det har blivit bättre. Men...

Frågan är varför jag ska hålla på så här? Eller vi, för det är både jag och käre maken som sliter. Han hinner inte med det han ska och mår dåligt. Jag försöker hjälpa till på min "lediga" tid och hinner inte allt jag vill då heller.

Vi har alla förutsättningar att få ihop livspusslet egentligen. Vi är ett vinnande team, han och jag. Vi kompletterar varandra i allt. Duktiga på olika saker, för att vi helt enkelt är intresserade av olika saker.
Därför vet jag att jag underlättar massor när jag gör det han inte hinner/vill. Han kan ägna sig åt det han är bra - för att inte säga lysande - på.

Jobbigt att arbeta tillsammans? Spendera hela dygnet ihop? Nix. Inte för oss.
Jobb är jobb. Likadant med rallyåkandet. Tävling är (OK, var... det var ett tag se'n...) tävling. Innan och efter är vi gifta men under tävlingen går vi in i andra roller. Jobbet stannar på jobbet. Åtminstone 98% av det :-)

Alltså återvänder jag till familjeföretaget. Från och med 1/10 lämnar jag Skogsstyrelsen och går tillbaka till Lecsa.

Huka er, kunder och leverantörer - nu laddar ho' om!

Gå ut och var glad, din jävel!

 

Idag har jag äntligen tid. Fel, jag tar mig tid.

Tid att vakna upp. Tid att tänka. Tid att vara.

 

De sista veckorna har varit supersnurriga. Som jag skrev sist så är det jobbet som rusar på. Allt för mycket och allt för snabbt. Arbetssituationen är  - i stort sett - ohållbar. Inte bara för mig. Vi är flera som brinner.

 

Jag har varit tuff och sagt att vi måste "låta det gå åt helvete". Det måste få märkas att vi är underbemannade. Jag har varit säker på att jag klarar det. Låta saker vänta. Låta högen växa. Det finns måsten som inte är måsten. Intalade jag mig.

 

 

Jodå. Det gick bra. Några dagar.

Sedan var hon tillbaka, den där "duktiga flickan". Hon som fixar och donar. Vrider och vänder och underlättar. För andra.

Tecknen kom, ett efter ett. Hjärtklappning, svårt att sova, glömska, tårar, förvirring... Och sen... ordförvrängningar och stavfel. Ni fattar att det är jättejobbigt för en språkpolis som jag, va?

Det finns ord som man ofta flyttar runt bokstäver i, det kan bli kankse, ohc och liknande. När jag började vända på andra ord (ja, något blev faktiskt helt och hållet baklänges) då blev jag orolig på riktigt.

 

Bröt ihop lite smått när jag fick frågan om hur jag hade det egentligen... Diskussion med chef och kollegor och en stund senare var mina axlar tillbaka i normalläge, de satt inte längre i öronhöjd. Ett andetag som jag kände genomsyrade varje fiber i kroppen och sedan var lugnet nästan tillbaka. Har fortsatt tänka rätt. "En sak i taget. Du är viktigast. Ingen tackar dig för att du bränner ut dig. Du är värd att må bra. Det ordnar sig"

 

Igår hade maken och jag fredagsmys i bastun i nästan sex timmar. Eller OK, vi satt inte i själva bastun så länge, vi satt utanför och pratade, pratade och pratade. La in några vedträn till och bastade en stund. Så där höll vi på och det var underbart! Veckans andningshål.

 

Idag vaknade jag till ett mycket bättre mående. Energin och lusten är tillbaka. Jag längtar efter träningen igen. Det var ett tag sen...

 

Började med en härlig, solig promenad i skogen. Ensam. Finns inget bättre sätt att tanka på lagret med positivitetskickar. För ovanlighetens skull med musik i öronen och jäklar, vad det gjorde saker ännu bättre! Tror inte jag riktigt insett hur mycket musik påverkar mig och mitt humör. Tystnad är ju min grej annars :-)

 

Naturligtvis var det grabbarna grus som höll mig sällskap i öronen idag. Uffe, Lasse, Uno och Eldkvarn. När Lundell sjöng "Gå ut och var glad..." då var det fullbordat. Det var det jag gjorde. Jag gick där och njöt av att jag har en - relativt - frisk kropp som tar mig nästan vart som helst, utan större problem. Hade i och för sig en ömmande tå efter att ha sparkat i en stol igår men det är en skitsak i sammanhanget. Jag funkar och jag är väldigt, väldigt tacksam för det. Alltså måste jag vara ännu mer noga med att ta vara på det jag har. Inget onödigt stressande. Inget misskötande av träning och mat.

Nej, mer livsnjutande! Som idag när jag klättrade upp i ett älgtorn och bara låg där och stirrade upp på den härliga himlen och njöt av solen. Insöp styrka, helt enkelt.
Så... när livet känns upp och ned... Gå ut i skogen och var glad. För att du kan!

 

 

Stolledare, stolleledare eller bara allmänt rörig?

Ibland är det bara tomt.
Ibland alldeles för fullt.
Ibland blir det där tomma fullt.
Eller tvärtom.
Rena röran, helt enkelt.

Känns lite som att de är mer röra än struktur just nu. Speciellt på jobbet.
173 triljoner olika saker som ska göras och alla av varierande karaktär.
List-Bitte måste plockas fram. Snart. Outlook känns rätt OK fortfarande, ihop med min "Fixas"-Excel men när det nästan hela tiden känns om att man glömt nåt då är det inte bra.
Det märktes förra veckan när jag vaknade klockan 4 några mornar. Utan att kunna somna om...
OK, mitt alarm står på 04.30 de flesta dagar, men det är en enorm skillnad på att somna som en klubbad säl och vakna av spelandet och att vakna utan anledning (?) en halvtimme tidigare (plus svårare att somna på kvällen). Känner igen tecknen. Skärpning!

Leader of the chairs       (lånad bild)

Klippte yngsta dottern idag och smånynnade samtidigt till musiken som var på i bakgrunden. Det låter faktiskt som de sjunger "Found myself a chairleader..." Bilderna satte igång, förstås. Dansande stolar av varierande sort, ledda av någon stram variant. Det kanske är så att jag måste se till att styra upp de olika stolar jag sitter på? Eller hitta på några stolleprov för att lätta upp vardagen?

Stolen moments... hehe...

Kan kanske vara så enkelt som att jag bara behöver sova? "Bara" var ordet.
Ska bli spännande att se vilket utslag blodtrycksmätaren - 24-timmarsvarianten - ger, när jag väl får testa. Om det inte ramlar mellan stolarna, förstås.

Samhällsomstörtande är vad jag är

 

 

Åtminstone om man ska gå efter vad damfrisyrerna namngavs med 1926, då är min "sitterochväntarpåattfåsköljaurfärgenurhåret"-frissa mest lik den varianten.

Kanske lite atletlugg också? I så fall beror det säkert på förmiddagens marklyft, de efterlängtade :-)

 

Väskan packad och matlådor fixade. Den nya veckan är på gång och det blir gymmet innan ett hastigt påkommet besök hos tandläkaren kl 07.00. Tur jag öppnade posten igår, det är ingen vidare tidsoptimering på kallelsen, om man säger så.

Tjorven-korven

Varför är det så? Varför kommer allt klumpvis, tjorvar ihop sig? På en och en halv vecka så känns det som att jag knappt varit hemma.
Jag fyllde 50 och sen sa det bara "Wroom, swisch och hallå, nu hör vi!" Liksom.

De har varit diverse möten, jobbresa till Stockholm och annat. Varenda kväll har något funnits som hindrat mig från att vara hemma och fixa det jag brukar/vill.
Jag vet att jag har liiite fel, jag har varit hemma, men känslan är så. Jag gillar 'et inte redigt...

Anledningen är att jag känner mig kontroll- och rutinlös när det blir så här. För tillfället är jag nämligen lite beroende av det, att planera och ha saker klara inför morgondagen. Visst låter det heltråkigt? Möjligt. Tant är trist :-)

Det är faktiskt mest träningen jag menar när jag säger så. Kan jag inte ha den klar i huvet, väskan packad och inställningen på rätt köl, då blir det lätt pannkaka. Och medföljande dåligt humör. DÅ blir det trist, kan jag lova.

Nu har jag haft helgen på mig att landa lite grann och lugnet är tillbaka.

Började med traditionella fredagsmyset, bastu och bubbel. Det har blivit den stund i veckan när vi kan sitta och prata i lugn och ro, utan att behöva tänka på annat. Dryfta och planera. Hur skönt som helst och den här gången blev det länge. Man är så härligt trött när man kommer in igen och oftast blir det tidig sänggång. Vilket i sin tur innebär att det är fullt OK att komma upp tidigt på lördagsmorgonen och ha en lång dag framför sig.

Eftersom jag är som jag är så är bästa avkopplingen att få saker och ting gjorda. Klarar inte riktigt att sitta i soffan och låta tiden gå. Sånt får jag tvinga mig till, om det ska vara längre stunder.

Lördagen ägnades åt två arbetspass, låg fruktansvärt efter med bokföringen. Ett företag på förmiddan, sedan mat och en långpromenad i solen, efter det nästa företag.
Meningen var att dagen skulle innehållit ett träningspass också men ibland måste man prioritera om. Nu löstes ett par - rätt hårda - knutar upp genom att jag jobbade klart och det var värt mer. Denna gången.

Promenaden var en sån där när jag mer njöt av att vara ute, än knatade på så fort det går. Jag stannade och tittade på saker, fotade lite spår (vargen är ju i närheten...) och naturformade, vackra miljöer. Andades, helt enkelt. Träningen hinns med.

 

 

Idag känner jag mig utvilad och på gång. Laddad på flera sätt. Mycket beroende på att jag - trots allt -
lärt mig att ta ett djupt andetag och acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt/vill. Jag klarar (oftast) att tänka om och släppa det. Göra om nuet istället för att irritera mig över det som inte blev av.

Så... nu kör vi söndagen med nya krafter och friska tankar!

Glad efter att ha konstaterat att det funkar att springa igen!!!

Turning 50???

Det känns verkligen helt och hållet upp-och-ner... Hur kan det ens vara möjligt? Hur kan den lilla söta bebben på bilden helt plötsligt fylla 50???
Fattar ingenting... Jag känner i och för sig igen skrattgroparna i låren, de gjorde bara en kort semesterrresa några år där i den spinkiga barndomen sen återvände de till mig. Kan inte påstå att jag hade bett dem men vissa saker rår man inte över, bara att tugga i sig.

Lånad från nätet

För ca 49 år sedan, gissar jag på

 

Länge fasade jag för den här dagen. 50. Det är stort. Det är mycket. Tänkte jag. Krisen skulle komma dundrande, det var jag övertygad om. Ingen vid 30. Inte ens vid 40. Men nu, nu var det dags.

Så här skrev jag på min textblogg för 4 år sedan:

 

Åldersalternativ

Stolthet och mjukhet. Rakryggat och med stil.
Så vill jag leva. Så vill jag åldras.
Fast jag vill egentligen inte alls. Inte mer nu.
Snart vid halvsekelsstängslet.
Vill stoppa. Vill hoppa.

Fast det går inte. Ett enda stopp finns som alternativ och det vill jag ju inte. Heller.
Vill inte ens känna närvaron av det valet. Som inte är något val i slutändan.
Det överhängande hotet alltför nära. Alltför länge.
Inte mitt beslut. Ditt slut.

Nu är det jag. Mitt. Tänker försöka.
Vill sträcka på mig. Lyfta blicken. Se.
Leva det jag kan. Så länge jag kan.
Då kan jag inte stoppa. Inte hoppa.
Måste fortsätta åldras.

 

Sedan fyllde jag 49. Faktiskt för exakt ett år sedan. Då vände det.

Jag bytte spår. Insåg att det faktiskt bara är en siffra. Ännu en dag i mitt liv.

Ett liv som jag faktiskt fortfarande har.

Efter det körde jag - t ex när ätteläggarna protesterade mot något jag sa eller gjorde - med ;

"Jag gör precis som jag vill, jag fyller faktiskt snart 50..."

Betydligt bättre inställning kan jag lova och den där krisen, den tar jag allt och gör precis som jag vill med. Skiter i den, helt enkelt!

 

Nu är jag här. En helt vanlig dag. I mitt liv, det fortfarande existerande, levande.

 

Ja har fått så många härliga, goa hälsningar på alla möjliga sätt idag och glädjetårarna har sprutat emellanåt. Vilka underbara människor jag har runt mig! Både på nära och långt håll. Vissa hälsningar har också överraskat lite extra och boostat på flera sätt.

Den som nog värmer mest av alla är trots allt den från mamma. Hon kom ihåg! Jag vet hur ledsen jag var förra året och året innan när du glömde min dag men idag fick jag ett tidigt telefonsamtal. Tack, älskade mamma för att du kom ihåg det idag.

 

Dagen har varit lugn och skön, ledig från jobbet och inget speciellt inplanerat mer än middag med närmaste familjen (barnen med respektive). Även där extra glädje för att mamma orkade komma.

 

Min dag är snart över och jag klarade den. Utan kriser.

 





 

 

 

 

 

 

 

 



Snart kommer änglarna att landa

Dessa änglar. De som finns här och de som istället flyttat dit jag inte längre når. De har funnits i mina tankar lite extra nu.

Jag har varit lite låg ett tag och då händer det sig att jag funderar och grubblar lite extra. På livet och annat som spelar roll. Ibland bara på skitsaker också, förstås. Jag är ju bara människa :-)

Orättvisan med att vissa bara försvinner ifrån oss. Olyckor och sjukdomar som sveper fram och lämnar kvar tomhet och förtvivlan. Det är ingen skitsak. Det är hemskt. Sorgligt. Grymt.
Det finns egentligen inga ord. Ändå maler de inuti. Värker och gnisslar. Ont, ont, ont.

När det känns så då är det skönt att ha någon eller några som verkligen finns där. D v s här. Som hjälper till att lyfta din blick och se på saker från en annan sida. Från det håll där du ser vad du kan göra, vad du kan påverka. Hur du ska ta dig vidare, förbi de eventuella hinder som finns.

 

 Med hjälp av nya, fräscha linser blir det också lättare att se tillvaron med nya ögon :-)

 

Så, till alla er änglar, var ni än befinner er, skickar jag en (med möda gjord) snöängel. Tillverkad med smärta och njutning.

Smärta för att det inte går att göra som förr, bara låta sig dala bakåt, ner i snön. Nej, masa sig ner på knä för att sedan krångla sig runt och få ner rö... rumpan. Och upp... Ojojoj.

Njutning för att det var skönt att ligga där och titta upp, ut i evigheten, och tänka på just dessa människor som är mina änglar. Levande och döda.



Ta vara på just dina änglar, om du är lycklig nog att ha sådana, var en ängel för andra. Bry dig och visa det. Det gör inte ont. Om du inte är lika gammal som jag och ska göra en snöängel, förstås :-)

 

 



Socialt kartlagd

Vi vet väl alla att sociala medier - och internet överhuvudtaget - har koll på oss. Är vi så dumma så vi lägger vårt liv i händerna på Facebook och liknande så är det ren och skär fakta.
Annonser anpassas efter det vi googlar efter, helt enkelt.

Jag fick detta i min högermarginal för ett tag sedan när jag var inne på blåvita sidan. Bling-bling och stötdämpare. Kunde inte låta bli att reagera med ; "Ja, det är ju faktiskt lite så"
Blinget klarar jag mig utan (i den omfattningen, lite grann kan det få glittra och glimma) men kläder i allmänhet är ju kul. Bil- och mc-delar är ju också bra att ha när man har de fritidssysselsättningar jag har.
Så... kanske är detta jag i ett av de berömda nötskalen?

Fast... jag har faktiskt fler strängar på min lyra. Är ganska bra på att ta lyror också. Faktiskt. Sträng kan jag också vara. Hård men rättvis. Konsekvent låter bättre av nån anledning, visst gör det?
Mina barn har aldrig ansett mig vara av den curlande sorten, om man säger så.

Därför blev de inte alls förvånade att jag inte var nån vidare fena häromda'n när jag skulle testa riktig curling. "Pang - bom - kakadadam" sa det när jag tjongade baklänges på isen.
Tur att inte resultatet blev som skalet här ovan. Lite skakat var det allt för det värkte nästan lika mycket fram som bak efter fallet... Hur typiskt mig är detta på en skala? Typ 100 på en 10-gradig. Tävlingsmänniska? Näääädå...

Anledningen till curlingaktiviteten var att vi tappar en kär arbetskamrat idag (för att inte tala om kompetensen...). Någon som är mycket bättre på curlande än jag, har jag förstått. Både hemma och på jobbet ;-)

Våra första försök med stenen överensstämde ganska bra, dock. Liggandes raklånga på isen satte (lade) vi ribban/stenen. Tänk Kenny Starfighter så vet ni ungefär hur det såg ut.

Vi är överhuvudtaget väldigt lika i hur vi tänker och det kommer att bli fruktansvärt tomt på jobbet. Tårarna har runnit stora delar av dagen och det känns hur trist som helst att du inte är där på måndag.
Kommer att sakna dig, Lotta!

Jag har en bokstavsdiagnos

Alltså ni vet... Många av er i alla fall, gissar (=vet) jag.
Vissa dagar i månaden är inte att leka med. För att inte tala om hur lite man ska leka med mig de dagarna!!!

Förr om åren (i min ljuva, sedan länge övergivna ungdom) så förknippade jag aldrig mina små humörsvängningar med hormoner, det var ju bara jag, liksom. Sedan träffade jag en väldigt klok och insiktsfull man som drog vissa slutsatser. Satte allt i ett sammanhang, så att säga. Så, vad Wordfeud än har för uppfattning om detta så är det konstaterat.

Jag har en bokstavsdiagnos. Åtminstone ibland. Strax före vissa veckor i månaden. Och jäklar vad det svajar då. Vojne.

Visst har jag blivit bättre på att haja att det är så, att det är dags. Jag kopplar ihop vissa beteenden och får det till att jag är på ett visst sätt för att det är PMS-dags. Inte klarar jag att hålla tillbaka känslorna för det. Vilken känsla det än är. Hormons rule my World...

Det jag lider mest av nuförtiden är ljudkänsligheten. Resten av familjen tar nog upp andra saker om någon skulle fråga, men för mig är det när alla ljud helt plötsligt hörs mer och högre som det ställer till det.

Tänk er själva...
- Smaskande vid matbordet
- Tuggummituggande
- Snarkande på bussen (och andra ställen i och för sig...)
- Lapande katter (fattar ni hur det kan låta???)
- Reklamljud på TV:n
- Dansbandsmusik

Det finns hur mycket irriterande ljud som helst! Och nu är de förstärkta. De skär genom märg och ben. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII låter det. Tackar ödmjukast för de tillfällen när jag har headset med mig och det känns OK att använda dem. Inte vid matbordet, alltså. Tur att min familj har lärt sig att stå ut med mina blickar när det gäller :-)
För övrigt hade jag vissa synpunkter på detta för några år sedan, kolla här.

I växandets tjänst

Vad innebär det egentligen? Arbete som förskollärare, kanske? Eller i en tillväxtregion? Finns det ens ett sådant uttryck?
Google hittar ingen sida som vill kännas vid det märker jag nu. Alltså, ett uttryck som bara poppade upp i min alldeles (sär)egna lilla hjärna?

Skit samma, jag har egna tillväxtregioner har jag märkt. Trots att jag bara känner mig allmänt fluffig för det mesta. Igår när jag skulle ta på mig stövlar så var det svårt att dra upp dragkedjorna. På jobbet fick jag slänga av mig min jeansjacka för att den satt åt kring överarmarna och jag höll på att få panik över det...
Jag tror faktiskt inte det beror på att jag ätit mig till bredare vader och armar men vem vet? Indirekt i så fall, som bränsle till hungriga muskler. Hoppas jag.

För visst äter jag. Mycket. Som jag alltid gjort, i och för sig. Min förbränning går på högvarv för det mesta. på gott och ont.



Förbränning på G
 

Det är svårt det där, att äta lagom. Inte för att jag är rädd för att gå upp i vikt utan för att jag vill hitta den hårfina linjen där jag äter så att jag orkar träna tillräckligt mycket för att växa (muskler, alltså) men inte så mycket så det blir "fluff".
Räkna kalorier är - och har aldrig varit - något för mig. Kruppkänslan kommer smygande vid blotta tanken... Nu har jag i alla fall skaffat mig en app som kollar av läget. På ett ungefär, vill säga. Jag pallar inte att väga eller mäta. Jag uppskattar. Gissar, kanske någon skulle säga.

Mitt ögonmått är rätt OK i andra fall så jag går på den känslan i detta fall också.
Efter att ha låtit bli - nästan alla - kolhydrater i sex år så äter jag numera ris och potatis (inga mängder men ändå). Om det bara blir under en period vet jag inte än, är uppe i ca 3 månader nu. Så länge jag låter bli bröd och pasta funkar det rätt bra har jag känt.

Testing, testing, alltså. Nog känner jag av hungern mer än när jag höll mig till LCHF, det ska jag inte säga annat, men å andra sidan tränar jag både mer och hårdare så det är inte konstigt.

Förlitar mig på mitt eget sunda förnuft - och framförallt; känsla, ett tag till. Får se om jag unnar mig en ordentlig, professionell, genomgång vad gäller kost och träning se'n. Eller... Födelsedagspresent?
Hörde ni det? Fööööödelsedagspresent ;-) Så småningom.

Elektriska pistoler, envetna telefonsvarare och nära-döden-upplevelser

Det där med att skriva. Det är så lockande. Det är så svårt att få till. Emellanåt. Ja, lockande är det i och för sig alltid. Det är resten som inte alltid funkar så himla bra.
Idéer kommer och går. Ämnen poppar upp under dagen. Vet inte vad det är som gör att jag är så dålig på att komma ihåg det ända tills jag har tid att skriva om det. Eller varför jag inte helt enkelt skriver ned det. Jag som är så himla strukturerad och ordentlig annars. Oh nej, jag är inte alls ironisk när jag säger så. Lovar!

I alla fall. Kvällarna kommer och går. Utan att jag skriver. Tänkte därför ta en snabbrunda bland de ämnen jag kommer ihåg från senaste tiden.

Elpistoler, till exempel. Polisförbundet vill gärna att det ska bli tillåtet. Så att de liksom slipper ha ihjäl folk, som följden ofta blir när man skjuter ner en person med Sigsauer (eller vad det nu är för något de använder). Förstår dem. Fullt ut.
Då dyker det upp protester i form av att det kan vara farligt för dem som har pacemaker. De kan avlida. OK? Det gör de ju annars också, med dagens skjutvapen. Vad är skillnaden? Död är död. Liksom. Bättre att låta bli att utsätta sig för risken att bli skjuten, kanske? Kan det möjligtvis vara ett alternativ?

 

 

Det var det.

Så har vi det här med telefonsvarare som rabblar samma visa hela tiden. Typ till exempel sådana som finna på våra vårdcentraler. "Välkommen till distriktsläkare NN. Mottagningen har telefontid helgfria vardagar mellan 07.00 och 08.30..."

Jo, men för bövelen, svara då! Klockan är 07.03, 07.06, 07.10, 07.15... O s v. Jag har liksom stannat hemma för att kunna fixa det här samtalet på en annan plats än bussen. Vad blir man? Arg. Irriterad. Sur. Förbannad rent ut sagt.

Lagom laddad ringer man sedan den "vanliga" mottagningen (när man väl landat på jobbet) och undrar vad som inte händer. Nä, men NN jobbar bara måndag-onsdag. OK? Och det är inget som får plats på hemsidan? Typ strax efter telefonnumret? Nänä.

 

Och det var det.

Igår när jag klev av bussen därhemma, i mörkret, höll jag på att bli påkörd. Bara sådär. Där står jag - reflexförsedd, naturligtvis -väntandes på att bussen ska åka så jag kan se så det inte kommer någon. Jag brukar bete mig så just för att undvika eventuells påkörningar.

 

Vad händer? Jo, då kommer det nån jäkla (ja, faktiskt!!!) idiot och gör nån slags banansväng bakom bussen och tränger sig in för att svänga av stora vägen. Men hoppsan! Där står det ju nån! Denna någon får kasta sig ner i diket för att undvika närkontakt med den lilla blå bilen. Med de blixtrande ögonkast jag sände skulle jag knappt behövt reflex, kan jag lova. Eh... där står en buss... undrar om det kanske kan vara så att någon just klivit av? Tänk, för bövelen.

 

Sisådär. Nu har jag i alla fall skrivit lite.

 



Jag vill inte se tåget försvinna i fjärran

Idag när jag var ute och gick i ett härligt, ymnigt, snöfall så gick jag och funderade. Det gör jag väl i och för sig varenda gång när jag tar mina promenader. Det är inte för inte som det kallas powerwalk!
Den kraft som man kan samla på sig under den stunden är välgörande. Inte bara för kroppen. Många gånger tror jag att det är knoppen som mår allra bästa av det, faktiskt. Jag kan lova att det rensade ganska bra idag :-)

Det som snurrade runt i skallen idag var det här med mål. Vilka mål jag har, hur jag ska nå dem och varför. Vilken inställning har jag egentligen när det kommer till allt detta?

Det finns så många små och stora hinder som kan sätta stopp för det man har tänkt sig att uppnå. Vissa kan jag inte själv påverka eller göra något åt men de allra flesta är sånt som jag själv väljer. Känns som jag sagt detta förut men idag gjorde jag ett nytt konstaterande som jag känner kommer att påverka min strävan mot mitt önskade mål så jag tjatar vidare :-)

Jag har en tendens att ge upp för tidigt emellanåt - fast jag kan vara envis som synden andra gånger - och det är nog det jag måste jobba mest med, när det gäller träningen. Jag vet att jag presterar så mycket mer och bättre om jag har en plan redan innan jag beger mig till gymmet eller tar mig ut för att gå/springa. Har jag bestämt vad jag ska träna så blir det bra. Velar jag och kör "Jag får se vad det blir..." så blir också träningen därefter.

Har jag bestämt mig för att ta mig en runda i skogen så måste jag bestämma vilken. Det funkar inte att kliva ut genom dörren och köra "Ole dole doff", vänster eller höger, lång eller kort.

Idag var jag lite halvvelig. Skulle jag ta 8-kilometaren runt Hult eller skulle jag köra vändrundan till Bockebo-krysset? Det var i alla fall på samma håll så jag började gå.

Kan säga att det var snön som gjorde valet åt mig. Även om vägen inte var plogad så hade några bilar kört där så det fanns spår att hoppa i och ur om det blev för tungt i vägkanten. OK, då går jag dit och vänder, det är ganska precis 3 km dit så 6 km får väl räcka i det här väglaget, tänkte jag.

Efter en stund så började tankarna komma... "Jag kanske ska vända lite tidigare? Vad gör väl det? Jag har ju åtminstone varit ute trots det hemska vädret."

NÄ!!! Nu får det vara nog! Byt strategi!

Tänk så här:

Om det nu vore så att du skulle till affären, stationen, jobbet, träffen med ditt livs kärlek eller nåt annat, då kan du ju inte vända när du nästan är framme. Eller hur?

Då skulle du ju missa det mesta. För att inte säga - allt! Tåget skulle så att säga gå ifrån dig, det är en naturlig följd av att du inte tar dig till stationen.

Jag bestämde mig för att se det där vägskälet som en uppgjord träff. Jag var ute för att möta skylten och säga ett snabbt "Hallå där!" innan jag vände hemåt igen. Jag skulle liksom inte vara framme annars. Kommer jag inte fram dit så kommer jag heller inte nå fram till annat jag har som målbilder. Enkelt. Börja gå. Gå tills du är framme. Inte bara för att det är dit du vill. Det är dit du SKA.

Det är så jag tänker angripa mitt lilla ge-upp-syndrom om det visar sig igen. Mantrat "Fullfölj så att du kommer dit du ska. Planera och bestäm dig, helt enkelt!"

Lite skillnad på hur jag tog mig an snön idag mot igår kväll. Idag krävdes rejäla skodon, igår kväll var det skönt att svalka fötterna mellan basturundorna. Alla sätt är bra utom de dåliga :-)

Hiss eller diss?

Vet inte om det bara jag som är knäpp eller om det är fler än jag som - vissa gånger - får för sig att det är någon som ser vad som händer i hissen? En dold kamera som håller koll på hur folk beter sig när de hamnar ensamma i ett begränsat utrymme med en kort tid till övers?

Kanske sitter den bakom spegeln? Ni vet så där som i polisserier där man ser vad som händer på andra sidan. Eller i takgallret? Ett fågelperspektiv som fångar in dig uppifrån, zoomar in din mjälliga hårbotten eller utväxten du borde grejat för en vecka sen.

Börjar man fundera så kan det bli både knasigt och pinsamt. Inte kan man fixa frillan ifall det är någon som ser en från andra sidan, än mindre kolla så det inte hänger en buse och dinglar i näsborren.
I och för sig är det kanske just i det fallet värre att låta bli :-)

Äsch, det är säkert bara jag som får för mig sånt. Ingen annan. Eller?

Finns det nån där bakom eller är det bara jag som är bakom?

 För övrigt så är mina lediga veckor slut, två veckor som bara rusat iväg. Tidsmässigt, vill säga. Annars har det inte rusat alls så mycket som jag hade tänkt, flera saker som jag skulle grejat har inte blivit gjorda. Andra bara halvdant. Känns så där men det är inget att göra åt nu.
Tror faktiskt att jag var i lite större behov av vila än jag trodde så det är väl bra att jag tagit det lugnt, då.

 

Nu är det i alla fall dags att återgå till vardagen igen. Matlådor är fixade och arbetsredskapen är laddade inför resan till jobbet. Sju träningspass har hunnits med på årets första sex dagar, fyra promenader och tre gymtillfällen, känns helt OK :-)

 

Tänker mjukstarta med att sova till 5.30 (!) och ta bussen hemifrån, sedan kör jag fullt ut på torsdag morgon igen. Förhoppningsvis. Om inte den misstänkta tennisarmbågen jäklas för mycket.



Panikartat eller filbunke?

Hur fungerar du under press?
Den frågan får man ju ofta på t ex anställningsintervjuer. Vad svarar man på det? Vet man egentligen hur man verkligen reagerar när det blir på allvar?

Press kan ju vara så mycket. Är press alltid lika med stress?

Jag menar, jag kan bli fruktansvärt (allting är relativt...) stressad över att kaffet är slut. Eller över att jag inte får upp snöret till mina träningsbrallor. Ni vet när det verkligen knyter sig och det är totalt lögn att få upp knuten? Förekommer oftast i samband med att det är relativt akut att kunna dra ned dem, typ i samband med toalettbesök.

Sånt kan ju göra att man känner sig lite pressad men det brukar oftast lösa sig genom ett djupt andetag. Knipövningar är bra att ha gjorda då .-)

I andra situationer är man helt enkelt ute på hal is. Bildligt eller bokstavligt. Oftast är det lättare att rädda en bokstavlig sladd än en som "bara" finns i betraktarens öga (eller öra). Halkkörningsövningar är inte dumt (även om jag bara fått "naturliga" sådana, på vanliga vägar).

De få gånger jag varit på väg att braka åt skogen med bil eller motorcykel så har jag reagerat reflexmässigt, tankarna kommer efteråt. Jag är väldigt, väldigt glad över att det inte är tvärtom...

Kan man ens reagera på reflex efteråt? Klart man inte kan, men ni fattar nog vad jag menar.

När det gäller att halka i kommunikation med andra är det nog också en träningssak. Tala är silver men tiga är guld är ett talesätt som jag lärt mig att det fungerar bra i de flesta lägen :-)

När det gäller riktig press, i livsavgörande lägen, då är jag ganska säker på att jag är av den där sorten som blir lugn. Ingen panik. Jag har haft några sådana upplevelser och än så länge har det stämt.
Jag blir den där som skaffar sig överblick och säger till andra vad de ska göra. Handling före snack. När det spretar åt alla håll och kanter så försöker jag se till så att de lösa ändarna samlas ihop till något som i alla fall liknar en röd tråd.

Så, jag kan ärligt säga att jag fungerar bra under press. Sus i öronen, tunnelseende och fokus - tillsammans med det berömda djupa andetaget - kommer man långt på när det är skarpt läge. Däremot vill jag inte leva under ständig press eller stress och det har jag lärt mig att undvika. Den hårda vägen.

Planering och framförhållning är mitt mantra. Det löser det mesta :-)

Början på något gammalt

Nu är det här. Året jag fasat för har anlänt.
Har man klarat sig utan kriser vid tidigare slagna jämna så är det klart att det kommer en riktig brakande sådan nu när ett halvsekel av min livstid snart har dragit förbi. Eller vad tror ni?

"Jag kommer att få en ordentlig 50-årskris!!!"
Jag var övertygad om det ända tills jag fyllde 49, då släppte det. Vet inte riktigt varför men det var som att ett litet grustag lämnade mitt hjärta och trillade med framför mina fötter. Jag vände på steken och angrep rädslan jag hade haft med ett "Jag fyller snart 50 så jag gör preciiiiiis som jag vill..." istället. Åtminstone när någon i närmaste familjen tyckte att jag betedde mig konstigt, det är ju inte alltid det funkar att göra preciiiiiis som jag vill. Tyvärr.

Alltså är det nya året början på något gammalt. Mig.
Fast egentligen är det ju mer en fortsättning på mitt gamla vanliga jag. Som börjar bli gammal!?!
Må vara hur det vill med det, nytt år är det.

Jag började den första dagen med ett par stadiga koppar kaffe och en stärkande skogspromenad. Det var tyst, minsann. Ingen som rörde sig, inte ens en fågel som flög upp och skrämde slag på mig. Lugnt och fint och en massa rensande luft att andas in. Gick och funderade på vad jag egentligen väntar mig av det här året och kom fram till att det är ju - som vanligt - rätt mycket upp till mig själv.

Jo, jag vet. Vissa kan inte välja helt och hållet, på grund av rutiga skäl eller randiga orsaker. Det kan vara sjukdomar eller annat som hämmar och/eller hindrar. Jag vet, tro mig.
Men... många saker i livet kan jag styra, jag kan välja. Eller välja bort. Det är min förbannade skyldighet (mot mig själv) att göra val. Det finns ingen annan som kan (eller för den delen, ska) fixa mitt välbefinnande. Påverka, javisst, men styra? Nej.

 

Jag tänker lämna företräde för sånt som gör mig och min familj glada. För egen del hoppas jag kunna träna så mycket jag vill, utan att ha känningar av ett rusande blodtryck. Vet att jag tjatar men för mig är det viktigt, just träningen är en stor del på vägen till mitt välbefinnande. 

 

Jag ska försöka - verkligen försöka! - vara gladare överhuvudtaget. Trevligare på hemmaplan är det stora målet. På jobbet och bland andra är det sällan några problem men det är äckligt lätt att hamna i suckarnas dal när man kommer hem. Skor som ligger utspridda i hela hallen, tvätt som inte tvättas, disk i diskhon fast det finns plats i diskmaskinen (om det står ett enda glas där så måste det vara rent i maskinen, det vet ju alla... alltså öppnar jag inte för att kolla, jag ställer mina grejer på bänken...)

Jag lovar, jag kommer fortfarande bli lika irriterad över sådant men jag ska försöka angripa det på annat sätt. Utan djupa suckar och fräsande underton.

 

Rätt vad det är så finns det inga skor eller jackor i hallen. Inga ungar som bor kvar. Det blir ju så när man blir gammal (om det nu är det jag blir). Eller hur var det?