Grattis på 4-årsdagen!

Som av en händelse kom jag att tänka på hur länge jag haft den här bloggen och letade mig tillbaka. Så här startade det.

Känner att det är lite läskig läsning...

Samma saker och inställning då som nu. Startade ju bloggen som motivationshöjare för min träning och det har den varit. Emellanåt. Men det är faktiskt skrämmande! 4 år och jag är fortfarande inte den där grymt slimmade, vältränade varelse jag redan då ville bli... Va? Vad hände liksom?

En axelmuskel (?) efter 3 pass

Det finns väl minst två sätt att angripa detta.

Antingen gräver jag ner mig och tycker att jag är totalt värdelös som inte grejat det jag hade bestämt mig för. Inte bara då utan en hel massa gånger efter det (3-4 st i alla fall). Jag har låtit saker komma emellan.
Undanflykter (som tidsbrist mm), lathet, krämpor och annat. Jag har inte tagit mig i kragen med ett tillräckligt hårt tag helt enkelt. Som sagt, jag kan ge upp redan nu, jag ser ju hur det slutat de andra gångerna.

Eller... Jag kör på känslan jag har i kroppen nu. Den annorlunda, bestämda känslan av att jag kommer att - jag SKA - genomföra detta nu. Början har varit suverän, jag har kommit över min gymskräck och den som fått mig att göra det är min älskade man. När jag ser att han - som inte direkt har varit supermotionär de senaste 17-18 åren  - sätter iväg och gymmar med envishet och beslutsamhet lysande i ögonen, då kan ju inte jag vara sämre. Eller hur?
Tävlingsmänniska som man är så kommer jag inte att ge mig och balla ur i första taget när jag har honom som pådrivande faktor.

Men nu är det födelsedagsparty, 4-årskalas för bloggen. Vi kör väl lite medryckande samba eller vad säger ni? Eller ska vi ta Gangnam Style?

Allvaret bakom t-shirten... Insamling för Alzheimersforskning.

Glöm mig inte, hur upp och ner jag än beter mig. Snälla :-) 

Sååå...

Om du vill gratta bloggen på födelsedagen -och peppa mig att fortsätta skriva - så får du gärna gilla min facebook-sida (om du inte redan varit så klok *blink*) och även dela den på din egen sida.