Gå ut och var glad, din jävel!

 

Idag har jag äntligen tid. Fel, jag tar mig tid.

Tid att vakna upp. Tid att tänka. Tid att vara.

 

De sista veckorna har varit supersnurriga. Som jag skrev sist så är det jobbet som rusar på. Allt för mycket och allt för snabbt. Arbetssituationen är  - i stort sett - ohållbar. Inte bara för mig. Vi är flera som brinner.

 

Jag har varit tuff och sagt att vi måste "låta det gå åt helvete". Det måste få märkas att vi är underbemannade. Jag har varit säker på att jag klarar det. Låta saker vänta. Låta högen växa. Det finns måsten som inte är måsten. Intalade jag mig.

 

 

Jodå. Det gick bra. Några dagar.

Sedan var hon tillbaka, den där "duktiga flickan". Hon som fixar och donar. Vrider och vänder och underlättar. För andra.

Tecknen kom, ett efter ett. Hjärtklappning, svårt att sova, glömska, tårar, förvirring... Och sen... ordförvrängningar och stavfel. Ni fattar att det är jättejobbigt för en språkpolis som jag, va?

Det finns ord som man ofta flyttar runt bokstäver i, det kan bli kankse, ohc och liknande. När jag började vända på andra ord (ja, något blev faktiskt helt och hållet baklänges) då blev jag orolig på riktigt.

 

Bröt ihop lite smått när jag fick frågan om hur jag hade det egentligen... Diskussion med chef och kollegor och en stund senare var mina axlar tillbaka i normalläge, de satt inte längre i öronhöjd. Ett andetag som jag kände genomsyrade varje fiber i kroppen och sedan var lugnet nästan tillbaka. Har fortsatt tänka rätt. "En sak i taget. Du är viktigast. Ingen tackar dig för att du bränner ut dig. Du är värd att må bra. Det ordnar sig"

 

Igår hade maken och jag fredagsmys i bastun i nästan sex timmar. Eller OK, vi satt inte i själva bastun så länge, vi satt utanför och pratade, pratade och pratade. La in några vedträn till och bastade en stund. Så där höll vi på och det var underbart! Veckans andningshål.

 

Idag vaknade jag till ett mycket bättre mående. Energin och lusten är tillbaka. Jag längtar efter träningen igen. Det var ett tag sen...

 

Började med en härlig, solig promenad i skogen. Ensam. Finns inget bättre sätt att tanka på lagret med positivitetskickar. För ovanlighetens skull med musik i öronen och jäklar, vad det gjorde saker ännu bättre! Tror inte jag riktigt insett hur mycket musik påverkar mig och mitt humör. Tystnad är ju min grej annars :-)

 

Naturligtvis var det grabbarna grus som höll mig sällskap i öronen idag. Uffe, Lasse, Uno och Eldkvarn. När Lundell sjöng "Gå ut och var glad..." då var det fullbordat. Det var det jag gjorde. Jag gick där och njöt av att jag har en - relativt - frisk kropp som tar mig nästan vart som helst, utan större problem. Hade i och för sig en ömmande tå efter att ha sparkat i en stol igår men det är en skitsak i sammanhanget. Jag funkar och jag är väldigt, väldigt tacksam för det. Alltså måste jag vara ännu mer noga med att ta vara på det jag har. Inget onödigt stressande. Inget misskötande av träning och mat.

Nej, mer livsnjutande! Som idag när jag klättrade upp i ett älgtorn och bara låg där och stirrade upp på den härliga himlen och njöt av solen. Insöp styrka, helt enkelt.
Så... när livet känns upp och ned... Gå ut i skogen och var glad. För att du kan!

 

 

Tjorven-korven

Varför är det så? Varför kommer allt klumpvis, tjorvar ihop sig? På en och en halv vecka så känns det som att jag knappt varit hemma.
Jag fyllde 50 och sen sa det bara "Wroom, swisch och hallå, nu hör vi!" Liksom.

De har varit diverse möten, jobbresa till Stockholm och annat. Varenda kväll har något funnits som hindrat mig från att vara hemma och fixa det jag brukar/vill.
Jag vet att jag har liiite fel, jag har varit hemma, men känslan är så. Jag gillar 'et inte redigt...

Anledningen är att jag känner mig kontroll- och rutinlös när det blir så här. För tillfället är jag nämligen lite beroende av det, att planera och ha saker klara inför morgondagen. Visst låter det heltråkigt? Möjligt. Tant är trist :-)

Det är faktiskt mest träningen jag menar när jag säger så. Kan jag inte ha den klar i huvet, väskan packad och inställningen på rätt köl, då blir det lätt pannkaka. Och medföljande dåligt humör. DÅ blir det trist, kan jag lova.

Nu har jag haft helgen på mig att landa lite grann och lugnet är tillbaka.

Började med traditionella fredagsmyset, bastu och bubbel. Det har blivit den stund i veckan när vi kan sitta och prata i lugn och ro, utan att behöva tänka på annat. Dryfta och planera. Hur skönt som helst och den här gången blev det länge. Man är så härligt trött när man kommer in igen och oftast blir det tidig sänggång. Vilket i sin tur innebär att det är fullt OK att komma upp tidigt på lördagsmorgonen och ha en lång dag framför sig.

Eftersom jag är som jag är så är bästa avkopplingen att få saker och ting gjorda. Klarar inte riktigt att sitta i soffan och låta tiden gå. Sånt får jag tvinga mig till, om det ska vara längre stunder.

Lördagen ägnades åt två arbetspass, låg fruktansvärt efter med bokföringen. Ett företag på förmiddan, sedan mat och en långpromenad i solen, efter det nästa företag.
Meningen var att dagen skulle innehållit ett träningspass också men ibland måste man prioritera om. Nu löstes ett par - rätt hårda - knutar upp genom att jag jobbade klart och det var värt mer. Denna gången.

Promenaden var en sån där när jag mer njöt av att vara ute, än knatade på så fort det går. Jag stannade och tittade på saker, fotade lite spår (vargen är ju i närheten...) och naturformade, vackra miljöer. Andades, helt enkelt. Träningen hinns med.

 

 

Idag känner jag mig utvilad och på gång. Laddad på flera sätt. Mycket beroende på att jag - trots allt -
lärt mig att ta ett djupt andetag och acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt/vill. Jag klarar (oftast) att tänka om och släppa det. Göra om nuet istället för att irritera mig över det som inte blev av.

Så... nu kör vi söndagen med nya krafter och friska tankar!

Glad efter att ha konstaterat att det funkar att springa igen!!!

Där satt den!!!

Jag har ju ätit enligt LCHF-tänk sedan i februari 2009 och vissa i min omgivning förfasar sig över detta, av olika anledningar.
En av dessa är rädslan för att mina blodkärl fullkomligt ska slagga igen. Kolesterolhalten öka och fettet lagras in så det blir stopp.
Jag har redan från början varit trygg med att det nog ska ordna sig. Jag har fått bevis för att mina värden var helt OK, när man väl kollat upp alla de kolesterolsorter som finns, inte bara de "dåliga".

Nu senast när jag var på kontroll för blodtrycket så fick jag "domen"...

Jag citerar:
"Dina blodvärden är helt otroligt bra, speciellt det goda kolesterolet, tror det är det bästa jag sett på någon i din ålder. Dina blodfetter behöver du inte alls oroa dig för eller ändra på..."

Kan i och för sig fundera på "I min ålder !?!" men OK, jag köper det.

Vad var det jag sa?????
Nej, jag är ingen fanatiker. Ja, jag mår bra av detta. Ja, alla får välja. Jag har gjort det.
Även om jag i nuläget testar mig fram med lite mer kolhydrater så är det nej tack till pasta och bröd.
För mitt eget välbefinnandes skull.

Heja smör! Heja fullfettsprodukter! Heja lågkolhydratskost :-)

 

 

Nyåret firades i söder

Ja, du läste rätt. Firades.

Vi är ett gäng som brukar fira de flesta storhelger ihop och när det råkar vara så att någon eller några jobbar just då, vad gör man? Man flyttar helgen helt enkelt. Eller firandet i alla fall.
Det började redan förra året, även då firade vi nyår i förskott. Det funkar likadant med Valborg och Midsommar, det firas när det passar. Inget konstigt alls :-)
Alltså har vi redan vårt nya år, 2015, här nu, enligt vår tideräkning är det redan den 3 januari.
Det blir lite opraktiskt och speciellt i år (eller vilket år är det nu igen?...) känns det fel. Jag har liksom ingen lust att skynda på januari 2015. Låt det ta den tid det tar.

Sol hela vägen på "nyårsafton"

Solnedgång i Trelleborg

Vintern kan vara riktigt vacker

Vi hade en mysig helg i södern och nu är det åter dags att ta tag i livet, som alltid när det är nytt år...
Jag - som sällan eller aldrig - äter godis, har fullkomligt frossat i sådant (och annat...) under några veckor och nu är det:

Nu räcker det!!!

Dags att göra det ordentligt. Det ska räknas och måttas mat nu. I teorin, vill säga. Jag vet ju vad jag äter en vanlig dag så det är "bara" att räkna ihop det och anpassa efter vilket resultat jag vill ha. I kombination med träningen, förstås.
Väntar bara på att det ska ljusna nu så jag kan ta mig ut på en stärkande promenad också. Den lär bli kall... Senare idag är det dags för gymmet, det är över en vecka se'n sist...
Känner mig laddad för ett rejält grabbatag om motivationen. Vet vad jag vill och tänker nå det. Så... Bara att höja blicken och köra på :-)

Det finns fördelar...

Ni vet, ibland är livet ganska trist. Det är liksom inget flyt i någonting. Det känns som att man trampar i sirap, man kör fast, helt enkelt. Någon som känner igen sig?

Jag har känt så där ett tag nu och jag hatar det! Mest för att jag vet att det beror så mycket på mig själv. På vad jag gör eller inte gör.
Det handlar om ett par veckor eller så, kanske lite mer. Innan dess mådde jag så in i norden bra. Jag tränade. Och tränade. Sen tränade jag lite till :-)
Ja, faktiskt. För mig har det blivit världens humörboost och då är det klart att jag gör det så mycket jag kan. För mig och andra i min närhet.

Sedan kom den där förbenade sjukhusvistelsen... Jag fick reda på att jag inte alls var så där lysande frisk som jag trodde... OK, jag fattade ju att det fanns en anledning till ambulansfärden men när väl den smärtan var borta så var det dags att åka hem och köra på som vanligt, ju. Trodde jag.

Alltså... när jag fått svart på vitt att mitt blodtryck rusar och att det inte är så jättebra, då känner jag mig helt plötsligt sjuk. Innan jag visste om det var det inget fel på mig. Inte såna i alla fall..
Lite gnissel i vissa leder emellanåt men vad katten, ett halvt sekel (snart) sätter ju sina spår. Men nu, nu är jag trött, har huvudvärk och hjärtklappning. Varje dag. Hade jag det innan också utan att jag tänkte på det? Konstigt det där.

I alla fall. Det var fördelar vi skulle prata nu. Vi kan börja med den här:



Dags för service...

Bilden i sig är inte fördelaktig. Dags för service är inte det roligaste meddelandet man kan få när man sätter sig i bilen så här innan jul. Men då! Tadaaaa... Då har man kontakter som tar sig an detta, man kan t o m ha fött fram en sådan. En åklagarson. Världens bästa bilmekaniker. Det är en fördel att ha. Då fixas det medan mamma jobbar på hemmaplan.

Och där kom en annan. Fördel, alltså. Ibland funkar det att jobba hemifrån och det är verkligen en ynnest. Idag vaknade jag - efter en hostig natt - med halsont och huvudvärk. Så där halvdan, ni vet. Man kan jobba men det är småkämpigt att ta sig dit och att vara bland folk. Då är det guldläge att kunna stanna hemma och ändå utföra sina arbetsuppgifter.

Jag var bara tvungen att åka till vårdcentralen och ta lite prover först...

Inga problem att få ut blod ur mig...

Har man ont i halsen så är det bra med något kallt, lent... Den var dödens god den där glassen!

Delad glädje är dubbel glädje :-)

Så... Ja, allt är inte trist. Det finns ljusglimtar. Små och stora.
Sonen är en stor. Liksom hans fyra systrar, förstås.
De andra , lakritsen och hemmajobbandet, betydligt mindre, men ändå. Ljusglimtar. Hjälpmedel upp ur sirapen.



Hur funkar det hemma egentligen?

Idag har jag en alldeles nödvändig och behövlig V I L O D A G
Det bestämde jag redan i måndags kväll när jag hade varit närmare sömn än vakenhet hela långa dagen. Jag är inte van att träna sex pass på en vecka. Liksom.

Hade en liten, liten fundering på att ta den där vilan redan på tisda'n men det blev inte så, trots att jag gjorde ett försök att ställa om klockan till ett senare slag.
Nääädå, upp och hoppa! Väskan var ju packad och det kändes mer oöverstigligt att hämta den i hallen för att klä på mig hemma än att åka iväg till gymmet :-)

Tror minsann att jag nått mitt första mål - rutiner som sitter!

Bilden är ju liksom lånad då.

Idag var det då dags. Sovmorgon. Jaja, bara till klockan 05.00 men ändå. Nu skulle jag ta det lugnt på hemmaplan. Duscha, dricka kaffe i lugn och ro, äta lite. Tända ljus och mysa med maken framför nyheterna. Gå till bussen. Iförd reflexväst, naturligtvis!

Fattar ni hur konstigt det kändes??? Duscha hemma? Klä på sig hemma? Utan att plocka ur och i en väska? Hitta sminket och måla på det litegrann. Hemma? Så tidigt på morgonen?
Underlig känsla. Jag vet knappt hur jag gjorde innan. Ändå är det bara en vecka som jag varit på gymmet varje vardagsmorgon, innan dess har jag tillbringat (minst) en morgon i veckan på hemmafronten. Man vänjer sig snabbt.

Jag kom iväg till slut. Fick bara vända en gång. Kändes som klacken på min ena stövel skulle lossna, nämligen. Dumt att utmana ödet.

Så har jag då en vilodag. Trött? Ja. Stel? Ja. Tänker jag på träning? Ja. Hungrig? Hela tiden.

Tror faktiskt att jag är en bra bit på väg nu. Två månader och inte något längre uppehåll från gymmet. Så länge har det aldrig funkat innan! Nöjd? Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!

Ibland så mår jag bara så bra

Idag tänkte jag att jag skulle dela med mig av några riktigt viktiga iakttagelser. Eller? Vi kan säga så här... jag delar med mig så får du läsa om du vill. Bilda dig en egen uppfattning om viktigheten i det hela.

Ni vet den här bilden...

Den är rätt så mitt i prick och bra att ta till som peppningsmedel vissa dagar ;-)
Men... Faktiskt är det inte därför jag jobbar med - för ibland är det riktigt "hard work" - att försöka vara glad istället för att hänga upp mig på det negativa som finns. Nix, det är bara en bonus om det kommer som en finne i röven på dem som inte gillar det.

Det är naturligtvis för mitt eget välbefinnande. Egoistisk som jag är. När jag försöker vara positiv och se framåt och skämta om saker och ting, le mot andra o s v. det gör jag baaaara för att jag ska må bra. Tro inte att jag gör det för att glädja mina medmänniskor. Nä, gubevars, skulle jag sprida glädje till andra? Försöka skapa nån slags positiv cirkel där det ena leendet efter det andra bara snurrar vidare?
Usch, tänk om det skulle bli fullt med plusenergi runtomkring! Glädje och skratt? Vojne.

Skitsnack! Klart det snurrar runt, smittsamt som katten är det. Leendet. Den glada hälsningen. Snacka om att det lyfter!
Kände det så himla markant i måndags när jag kom tillbaka till jobbet. Trots att jag bara varit frånvarande tre dagar så betedde sig mina härliga kollegor som att jag hade varit på en Jordenruntresa. Kramar och frågor och "Härligt att se dig, kul att du är tillbaka..." haglade över mig.
Jag kände verkligen att det finns en hel massa människor som bryr sig om mig och saknar mig när jag inte är på plats. Vilken energiboost!

Djurmönster? Jag? Ni vet, när fan blir gammal...

 

En annan viktig sak jag funderat på...

Har ett väldigt kluvet förhållande till det här med poncho.
Å ena sidan tycker jag att det är (relativt) snyggt. Praktiskt att kunna värma sig med utan att det blir alltför varmt. Jag är numera växelvarm, nämligen.
Undanber mig pikar i stil med "Höhö, det fattar du väl vad det beror på..." eller "Jahaja, så dags nu?"
Nej. Det är inte därför. Basta. Då blir jag för övrigt nästan överhettad :-)
Nej. Det är träningen. Förbränningen. Har jag bestämt. Så det så.
Allvarligt talat så har jag blivit varmare sedan jag börjat med mina morgonpass, jag jobbar lätt i t-shirt numera. Innan var det torgvantar och ylletröja som gällde, minsann.
I vilket fall, då är poncho alldeles ypperligt!

Å andra sidan så är det rätt opraktiskt. Också.
Har du försökt ha en jacka över? Kanske inte direkt är meningen men ibland känns det som att det behövs. Det är knöligt kan jag lova!
En annan sak är toalettbesök... Säger bara en sak... Tänk dig för och vik undan. Före.

Stolt över mig själv, trots fula strumpor

Ja, faktiskt. Trots att jag har på mig strumpor som skulle kunna mäta sig med vilken belysning som helst som Lena Ph sjunger om. Orange, med neontouch. Lätt underdrift där, de är riktigt knalliga :-)


Trots det, trots bristen på smak när jag skulle ut i skogen, är jag riktigt, förbaskat stolt. Jag kände att det var dags att ta sig en rejäl nypa luft och gärna se till att göra det på outforskad mark.
Nu innebar det inte att jag bokade plats på närmsta rymdfärja utan bara annorlunda, nya, vägar i skogen hemikring. Fullt tillräckligt en grå söndag i november.

Första kilometrarna var längs vår egen autostrada, länsväg 152. Inget konstigt alls, mer än att jag även denna gång förundrades över hur mycket det faktiskt lutar och känns i benen. Länge...
Sedan svängde jag - efter instruktion av maken - av åt vänster för att ta mig till Elghammar. Lätt som en plätt. Trodde jag. Tills vägen helt plötsligt delade sig.
Hmmm... satte upp kartläsarnäsan och nosade. Magkänslan (inklusive förnuftet) sa mig att det var vänster som var det rätta valet. Jag trajade vidare.

Nu gick det plötsligt utför! Jag gillar inte att gå nerför, vill hellre springa. Så, det gjorde jag. Det kändes förvånansvärt lätt så jag bestämde mig för att springa tills jag kände att jag inte orkar mer. Då skulle jag fortsätta en stund till.

Jag lunkade på och plötsligt hade det gått en kvart och jag hade förflyttat mig 2,5 km. Snigelfart för erfarna löpare men för mig var det nästan eufori! Jag hade inte ens haft tanken att stanna, jag bara luffade på! Underbar känsla. Mitt psyke vad gäller uthållighet och styrka har ändrat sig markant. Jag har insett att jag klarar så mycket mer än jag tror. Speciellt när det gäller basövningar på gymmet. Nu fick jag helt plötsligt upp ögonen för att jag faktiskt orkar springa mer och längre också. Fy f-----n vad jag är bra!

Ja, jag är faktiskt det. Jag är för tillfället så himla bra för mig själv. När jag ger mig utrymme och tid för att göra detta. Träna och röra på mig. Sätta viktighetsstämpel på mina egna önskningar. Planera in min träning och utföra den. Laga mina matlådor en gång i veckan och packa den förbenade träningsväskan. Varje kväll.

Välmående kallas det :-)

The only way is up!

En korsning mellan lejonhanne och leopardhona - är det kanske vad jag är?

Fattar ni? Jag är snart 50 och känner mig som en kattunge som precis öppnat ögonen...
Ögonlocken klarar inte att stänga ljuset ute, fast jag blundar.
Det strömmar in och jag blinkar intensivt mot solen.

Den där underbara, stärkande. Den som ger energi och liv till så mycket.

Metaforer. Bra att ta till ibland.



Just nu - när jag sitter här med ben som värker både här och där - så funderar jag på hur det kan komma sig att det tagit sån tid. Jag är ju inte dum i huvudet. Om jag får säga det själv. Bryr mig inte om att fråga nån annan, för säkerhets skull.

Jag har ju varit periodare vad gäller träning i några år, snart sex sådana. Jag tar omtag på omtag men kommer liksom aldrig ens in på upploppet. Snubblar över nån vattengrav eller välter en häck. Det har alltid kommit något emellan. Rättare sagt; jag har låtit det göra det.

Barnens fotbollsträningar och matcher. Jobb. Ja, ibland faktiskt ren och skär lathet, jag erkänner. Undanflykter, helt enkelt. Brist på sträng planering. Velande.

Velande om vilka dagar jag ska träna. Vilka tider. Vilka muskelgrupper. Vilka övningar. Måste ut och gå också! Vart? När? Hur långt?

Jag har aldrig varit en "fjuttare" i ordets rätta betydelse. Inte om man med det menar en som står och kör jättelätta vikter i hur många omgångar som helst och med stort antal varje gång. Nej, jag har alltid velat att det ska bli nåt synligt. Rejäla muskler. Se stark ut. Naturligtvis vara det också!
Jag har lyft ganska tungt för det mesta. Speciellt i maskiner. Hantlar har jag använt vikter som jag klarar av att göra rätt med. Helt ute och cyklat har jag inte varit :-)

Ändå... någonstans har jag fått för mig att jag är svag. Jag orkar inte lyfta tunga skivstänger. Inte ens från golvet. hur ska jag då fixa knäböj och marklyft? Jag har testat knäböj i Smithmaskin men det var bara jobbigt och kändes helt fel. För sjutton, jag pallar ju knappt köra ett större antal squats eller utfall utan vikter! Kände ju däremot att de få jag orkade gjorde nytta ganska snart. Klart jag vill göra fler då. Synd att det känns så motigt, bara.
Marklyft har jag aldrig lyckats få till rätt, tekniken fanns där inte. Har inte frågat någon expert heller. Lite dum i huvudet är jag kanske, trots allt? *s*

Så där har det varit. Fram och tillbaka.

Ibland har det tagit emot för jag tycker att jag lagt på mig fett istället för muskler. Och STOPP och belägg, jag är INTE rädd varken för fett eller att äta för mycket. Viktproblem har aldrig varit min grej. Jo, på andra hållet. När jag var ung.

Jag har alltid ätit mycket, kalorier skulle jag inte ens orka tänka på att räkna. *ryser*
Nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt. Däremot känns det avigt att känna att det samlar sig mer på kroppen när jag anser att det borde vara tvärtom. När jag både styrketränar och är ute och rör på mig.
Morgonpromenader i hög fart (jag kan knappt gå långsamt med mina långa ben...) och gymmet 3-4 ggr/vecka. Nog borde jag väl snart få synliga muskler istället för att känna mig tjockare?

Men... jag är ju hungrig oftare. Måste äta mer och oftare.
Före 2009 när jag drog ned på kolhydrater radikalt och gick över på mer och bättre fett (nån slags liberal LCHF kallas det väl) så åt jag 6-7 gånger om da'n. Fick jag inte mat med (max) 3-timmarsintervaller så var jag inte att leka med! Grrrr... Matarg var bara förnamnet.

Det försvann när jag plockade bort kolhydraterna och mitt blodsocker därmed blev jämnare. Måltidernas antal sjönk till 3-4 st, beroende på om jag tränat eller inte. Jag mådde kanonbra!



Sedan kom den där dagen när jag kände att det inte blev bra. När jag blev osäker på ätande och tränande. Hur mycket ska/bör jag äta? Måste jag tillsätta kolhydrater? I så fall, när? Ska jag ens gå några promenader? Velande igen.
Frågade några "experter" men kände mig aldrig nöjd med svaret. Det kanske var mitt fel. Jag kanske inte var mogen. Jag vet inte. Vet bara att musten liksom gick ur mig.

Jag vill inte vara en velpotta. Jag vill verkligen träna. För mitt välmåendes skull. Jag blir en annan sorts diva än den matarga, när jag låter bli.

Därför har jag verkligen känt mig låg när jag inte fått till det riktigt. Gnistan har inte kunnat tända verkliga brasan. Elden har falnat.

Inte nu. Jag känner mig som att jag skulle kunna utföra stordåd! Om man ser till vad jag (inte) klarat tidigare så har jag bestigit Kebnekaise flera gånger om de senaste två dagarna. Kroppen värker och jag njuter i fulla drag. Ögonen tåras. Inte bara av smärta. Av glädje.

Jag har fixat både knäböj och marklyft med stänger som jag inte ens trodde jag skulle rubba. Jag har kört frontböj med vikter också. Squats är en barnlek nu. Typ :-)




Stångrodd och hantelrodd har genomförts med önskat resultat, det känner jag redan i de rätta musklerna. Jag kommer åt rätt muskler i bakaxlarna. Latsdrag känns bättre. Jag kan fortsätta i all evighet just nu men jag ska inte tråka ut er. Om nu någon orkat ända hit, vill säga :-)

Vad har då hänt?
Jo, jag var på föreläsning i lördags och fick mina kattögon öppnade. Ljuset lyckades tränga sig igenom och lysa på rätt ställen. Pusselbitarna föll på plats.

Den som lyckades med detta var Kenny Dahlström (Strävan). Hans kunskap och sätt att berätta/visa var det som fick mig att få sambandet att sjunka in. Det går att lära gamla kärringar att sitta.
Det går t o m att lära dem att andas och ha rätt inställning. Åtminstone denna kärringen. Jag var väl äntligen mogen :-)

Det kommer att göra ont. Det är det värt (älskar f ö träningsvärk när den är av det rätta slaget).
Jag kommer att greja detta.
Känslan i kroppen går inte att beskriva. Jo, kanske.
FOKUS.

Hatande pastalirare

Vet inte om det är någon - nu levande - Skillingarydsbo som missat att Farmen spelas in i närheten? Och att den så enormt kände Paolo Roberto befinner sig i vår lilla by emellanåt? Skillingaryd har fått lite kändiskänning :-)

Troligen är det så att inte alla är medvetna om detta, av en eller annan orsak.

Kanske man inte alls bryr sig om programmet (eller vet vad det är...). Kan ärligt och villigt erkänna att jag tillhör den sorten som inte bryr sig. Följde de första säsongerna och faktiskt, jag sökte till och med in, men det var längese'n jag tyckte det var värt att ödsla min dyrbara tid på att titta på det.

Nu råkar jag ha en dotter som serverar mat till produktionsteamet och därför fick jag veta att det pågår inspelning med ovan nämnda som programledare.
Man är ju trots allt lite lokalpatriot och därför började jag följa Paolo Roberto på Instagram, med hopp om att se vad de sysslar med där ute i skogen :-)

Gick bra ett tag, passade alldeles ypperligt med lite extra träningsinspiration också, jag var mitt uppe i en uppstart/ökning av min träning. Bra att se att det är andra stollar än jag som är uppe och tränar eller ränner i skogen i svinottan.

Så gick det tills det första hatinlägget kom. LCHF. Det värsta som finns, tydligen. Ett rött skynke, minsann. Helt accepterat att utpeka alla som använder sig av den livsstilen (för det är vad det är) till idioter. Tydligen. Dra alla över en kam. Nu är det minsann inte tal om individualism längre. Ånej.
Jag kände hur irritationen växte men beslöt mig för att sätta mig på händerna en stund.

Idag klarar jag det inte längre. Dagens inlägg var nog bland det dummaste jag läst av motståndare till LCHF, Paolo. Är riktigt besviken på att du häver ur dig nåt sånt och det där med inspiration kan du glömma. FETglömma. Jag är ju trots allt en sån där idiot, du vet. En sån som du tror smäller i sig fett dagarna i ända. Som ligger på soffan och äter sig i form. Eller hur är det nu?

Jag kan drar min historia i korthet, bara för att tala om att det finns andra anledningar än viktminskning som gör att man kan välja att äta på mitt sätt. Inte för att jag tror du är speciellt intresserad. Skriver ändå, om inte annat så kanske någon annan trångsynt (eller bara allmänt undrande) person kan få syn på detta och eventuellt få sig en liten funderare.

Jag har aldrig behövt gå ned i vikt. Efter fem barn har jag naturligtvis lagt på mig ett och annat kilo efter graviditeterna. Gu'skelov. Jag är betydligt snyggare med 70 kg på min 183 cm långa kropp än vad jag var när jag var 10 kg lättare. Bonus, med andra ord.

Varje semester brukade jag också gå upp 7 kg. God mat (mera av den...) och dryck satte sina spår. En månad senare var de borta igen, när jag åt normala portioner och slutade med paraplydrinkar och öl. Jag har kort sagt, inte haft några viktproblem. Bantning har, som du kanske förstår, varken varit nödvändigt eller aktuellt.

För mer än 5 år sedan, i februari 2009, skulle min man - som inte har samma tur med viktanpassning som jag - testa LCHF. Aldrig att jag gör det, sa jag. Jag klarar mig inte utan bröd och pasta, morgongröten osv. Just då tränade jag ganska mycket också och åt 6-7 gånger/dag. Min inställning var klar. Trots det lovade jag att försöka, för att stötta honom (fast jag var rädd att gå ned i vikt).

Några dagar senare gav jag upp. Mitt gamla måltidsmönster, alltså. Helt plötsligt mådde jag bra.
Min mage var lugn, skötte sig bättre än nånsin, utan att knota alls. Jag var lugn. Inga plötsliga vredesutbrott för att blodsockret låg lägre än Marianergraven.

Jag fortsatte träna som vanligt, orken sjönk några dagar men sen var den bättre än innan. OK, jag äter inte strikt, jag äter även underjord-grönsaker, så lite kolhydrater får jag i mig ändå. Måste naturligtvis vara det, och bara det, som gör att jag klarar att använda kroppen och knoppen överhuvudtaget. *lätt ironisk*

Allvarligt.
Jag tränar för att MÅ BRA.
Jag äter LCHF för att MÅ BRA.


Kombinationen - i mitt fall och mitt val - är alldeles förträfflig. Samtidigt som jag inte stoppar i min kropp saker som jag mår dåligt av så har jag fått upp ögonen för hur mycket skit det finns i vår mat. Säger bara en sak; Margarin... Aldrig mer. Jag är mer medveten om kvalitetsskillnader på mat överhuvudtaget.

Jag undviker socker och mjöl. Äter god mat i den mängd som min kropp vill ha och behöver. Jag utsätter den inte för smärta i onödan. Inte via maten, det tar jag träningsvägen istället.
LCHF är ingen diet, för mig är det en livsförbättring.

För att inte tala om vad familjen anser om min humörförändring :-)

Så snälla, Paolo. Tänk på vad du säger.
Din åsikt är din och den har du rätt till. Men... tänk efter innan. Jag är inte en jubelidiot som ligger på soffan och knaprar bacon. Jag äter på mitt vis för att må bra och orka. Och jag tränar.

Alltså, ännu ett bevis på att det finns människor som inte är lata eller hatar fitness bara för att de låter bli pastan.

Använd den härliga energi som du trots allt verkar besitta till det du är bra på, att inspirera till träning. Låt bli att klanka ner på andras val. Även om valet inte är ditt så är det någon med hjärta och hjärna som gjort det. En människa som är lika mycket värd som du. Som inte förtjänar att idiotförklaras.

Har du lust att besöka "andra" sidan så kan du se att man kan äta förbannat gott ändå. Välkommen, det är öppet dygnet runt!

http://matbiten.blogspot.se/

Inspiration och tillförsikt

Högtravande och floskelvarning? Möjligt.
Just nu har jag i alla fall en ganska goe känsla i kroppen. Mr Nasonex hjälpte mig i och för sig på traven men det är inte bara därför.

Jag har varit iväg på användardagar för det e-handelssystem vi har på jobbet. Det är alltid givande att komma i kontakt med andra som använder samma verktyg, alla i olika organisationer och stadier men ändå med mycket gemensamt. Man lär sig alltid något nytt.
Bara det är ju positivt eller hur? Stagnation är inte direkt mitt ledord. Liksom.

Sitter nu på tåget med Lundell i lurarna och löser kundtjänstärenden och andra arbetsuppgifter. Emellanåt tittar jag ut på den för dagen solbestänkta svenska naturen och låter tankarna vandra fritt. Ja, åtminstone så fritt som det kan bli när man är omgiven av andras diskussioner och telefonsamtal. En del tränger igenom det ljuva jag lyssnar på, nämligen.

Nå, när jag nu fått höra en massa saker som jag känner att jag kan använda i jobbet och tänker på hur jag ska se till så att det blir så, då dyker det  - helt utan att jag önskar det - upp andra, mer negativa tankar. Tankar som går i banor som att "det blir jobbigt, det går inte, vem ska..."
Farligt. Men ack, så lätt.

Fast... jag ska inte dit. Att jag inte gillar stagnation innebär inte att jag är beredd att röra mig nedåt/bakåt :-)

Vad vill jag nu komma till med detta så väldigt inspirerande inlägg då???
Helt enkelt att jag tycker det är härligt när man träffar på människor som ger energi och lust till framåttänkande, bara genom att prata om det de själva tror på och arbetar efter.
Önskar ibland att jag också kunde vara sådan. Åka runt och sprida glädje och tillförsikt med mitt budskap (vilket det nu skulle vara...) och min person.
Kan man få nån slags rotation på den energi som ges så att den kommer tillbaka till den ursprunglige givaren? Tror det.

Vad tror ni?

 

 



Mondays are for ever...

Fast det är de ju inte. Och egentligen har jag inte alls något emot dem. De är en veckodag som alla andra. Kanske inte riktigt i klass med en fredag eller lördag men helt klart - en veckodag.

Just den här måndagen, den andra i december månad, känns som en av de lite sämre. Inte av någon speciell anledning. Bara därför att.

Jo, natten gick för fort. Och ja, jag blev irriterad när jag kom på att jag glömt min jobbtelefon hemma. Eller nej, det blev jag inte alls. Jag bara skakade (mentalt, annars undrar väl resten av de sömndruckna passagerarna vad jag sysslar med) på huvudet åt min egen förvirring/glömska. Konstaterade att det var ett litet skitproblem som löser sig med en hänvisning.

Sen var det den parfymindränkta människan som satt alldeles för nära... Iiiiih, vilken skallabank jag fick! Varför kan vissa inte ta på sig normalt med doftämnen? Andades djupa drag under den korta promenaden mellan bussen och porten till jobbet så där försvann lite av både det ena och det andra.

Helgen har varit rätt skön. Lugn. Har njutit av att träffa alla barn, även den utflyttade sonen har varit hemma några avslappnade svängar. Händer inte så ofta numera så han är saknad :-)

Stora delar av familjen har ägnat sig åt förberedelser inför lördagens Luciarace... Vi är några stycken som är rätt bra nervösa... För min del är det första gången på över 20 år och för döttrarna är det helt enkelt första gången.

Skräckblandad förtjusning inför detta. Folkrace. Dela bil med sonen. Han är nog den som är mest orolig, kanske?

Här är de fortfarande glada, får se läget på lördag kväll :-)

Så varför känns det så avslaget idag då denna decemberveckodag? Är det för att jag ska åka till Stockholm imorgon? Alldeles ensam. På kurs. LOU - lagen om offentlig upphandling. Inte som i denna här:


En annan LOU, nämligen.



Ni hör väl vad skojsigt det låter eller hur? Nej, det är inte därför. Jag tycker faktiskt det ska bli intressant. Lärorikt och behövligt nu när jag rör mig i dessa innersta kretsar.

Det är väl bara så att det är en Sån dag, en grådaskig, halvtrist Såndag. Det är mörkt. Men sen kommer fjärilarna!

Och DÅ kan jag träna.

måndag, LOU, Lou Ferrigno, Luciaracet, folkrace, Stockholm

Pliffplaffpluff! Kabang!

Helt plötsligt så känns det så. Ja, när jag tänker på att skriva. Alltså, skriva på riktigt. Inte bara så där som jag gör nu. Just nu, då. Precis. Inte om bara en mening eller så, när det kanske eventuellt smyger sig in mening i meningen.

Jag tror att jag kanske har fått tillbaka lite lust. Det sprakar lite lätt i de dammiga hörnen av hjärnan. Kanske tar sig gnistan?

Det känns inte bara jobbigt när jag tänker "blogga?" Det känns litelitelite kul och lockande också. Kanske kan jag slita mig från allt annat som ska göras och slänga mig över datorn (utan att ens ta av skinnbrallorna) när jag kommer hem från hojrundorna. Det är ju nämligen de som är viktiga nu. Så länge vädret är som nu, alldeles alldeles mc-aktigt, då måste man bara köööööööra.

Premiärkörde till jobbet idag. Motorväg. Jojo, vad gör man? Har väl inte direkt lust att köra omvägar vid den tiden på morgonen. 30 minuters resa istället för 70 (som bussen tar) kan jag nog leva med ytterligare några gånger innan hösten tar sitt grepp :-)

Perfekt att börja jobba mitt i veckan efter semestern, förresten. Bra val av mig eller hur? Nu är det liksom redan helg!

På frågan från en av döttrarna vad vi ska göra i helgen svarade jag "inget speciellt". Fick genast påbackning från maken.

Vi ska rensa/plocka undan saker som bara ställts av på fabriken (vi ville ha semester på riktigt). Många saker blir det när man rensar lägenhet med tillhörande vind... Vissa saker är från farmor och farfar, spännande brev och annat som jag gärna vill kika på. Det ska på ett håll. Andra kartonger ska sorteras upp och ev skickas ut på annons. Eller så... Kanske ordna en loppis här hemma? Finns mycket som andra är intresserade av, tror jag. Gardiner från 70-talet, Rörstrandsporslin, lustiga lampor och annat smått och gott. Retro så det smäller om det ;-)

Men nu var det ju den "sysslolösa" helgen det gällde... Jomenvisst, jobba lite? Lite... Hmmm... jag vet vilka högar det finns. Det blir inte lite jobba, inte.

Se'n är det den där matplaneringen också. Lika bra att köra igång innan skolstart och allt landar som en bomb. Fotbollsträningarna drar igång nästa vecka så ja, det är dags. Ska varda'n fungera krävs planering. Rättning i leden!

Sen är det en sak som jag känner lite magdarrningar inför. Jag har lagt en hög med plastkort på ett jättebra ställe. Ett sånt där som man kommer på när man tömmer sin plånbok inför utlandsresan och sedan meddelar de 3-4 personerna i närheten; "Nu lägger jag allt detta här istället för där jag brukar. Kommer ni ihåg det ifall jag undrar?"

Vadå ifall? Det finns ju liksom inte. Jag har glömt både var jag la högen och vilka som var där när jag gjorde det. Och ingen av kandidaterna minns heller.

Jahapp, så var den helgen alldeles slut också då. Innan den ens påbörjats.

FJR1300, mc, motorcykel, retroprylar, loppis

Då var det sockerdags...

Jag - som numera inte ens vet om/när vi har socker hemma - ska idag fira sockrets dag. Nä, det stämmer inte riktigt, vi har Sockerbröllop idag, det ska vi fira lite. Kanske :-)

Sex år sedan vi gifte oss! Den da'n satt man inte riktigt så lugnt tillbakalutad i soffan som nu. Inte alls.
Då var det upp och äta (fortfarande sockerfrukost ser jag på bilden...), dricka champagne och bli skjutsad till frisören.

Bild lånad från skillingaryd.nu

Champagnefrukost, förstås. Snyggaste morgonrocken ever på tjusiga blivande bruden :-)

Här har man blivit lite snyggare men det kan bli bättre

På väg till fotografen

Här har vi varit gifta en stund och ser fortfarande lyckliga ut! Kolla in specialtårtan, rallybilen i sockrig upplaga

Dagen gick i flygande fläng och vi klarade av att bli gifta, hade en underbar fest och nu är det redan sex år sedan. Grattis till oss som har varandra!

bröllopsdag, sockerbröllop, romantik, #blogg100

Moving on. Från 4 till 120.

Nu har jag plockat bort den. Appen. Platsbanksappen.
Behöver den inte mer. Börjar nytt jobb på måndag.

Efter många om och men. Som i sökande och inskickande gång på gång. Rätt vad det var så var det minsann någon som fattade. Ja, som begrep vad det är de får. Lyllos dem. Fattar ni vilken tur de har!?! Och jag, naturligtvis :-)

Jag skulle kunna berätta och beskriva men efter den här hösten är jag hjärtinnerligt trött på att göra just det. Jag vill inte en gång till. Trots att jag gillar att skriva så är inte personliga brev det jag är ute efter att utveckla. Oj, vad trött man blir på att beskriva sig själv och alla dessa tillgångar man innehar och kommer att bidra med! Ja, det fattar ni väl? De är ju många!

Nu slipper jag det.

Nu väntar nya utmaningar och uppgifter. Jobbarkompisar att lära känna (120 st mot de 4 vi varit). Nya datasystem. Kurser på annan ort. Resor till och från jobbet, 12 mil om da'n istället för de 300 m jag haft hittills. Åka kollektivt, kanske?

Vår tillvaro kommer att ändras rätt drastiskt i och med detta. Vi kommer inte längre att vara tillsammans hela dygnet när vi inte arbetar ihop. Barnen kommer bli tvungna att skärpa upp sysslodeltagandet på hemmaplan. Är man inte hemma på frukost och lunch så sker bl a tvättandet på kvällstid s a s. Tiden blir mindre flexibel till träning o dyl för min del.

Allt detta kommer vi att klara, det krävs bara en inkörsperiod så de nya rutinerna sätter sig.

Trots nervositeten så är det spännande och jag ser fram emot det. *darrar*

#blogg100, arbete, nystart

Hoj-X 2013

Nu närmar det sig, sakta men säkert... Vi ska ut på nöjeskryssning till Helsingfors, Hoj-X. Förra året åkte vi till Riga och belönades med snöstorm på hemvägen... Det gungade ordentligt. På fel håll. Så där så man åkte fram och tillbaka från huvud till fot när det var sovdags. Burr.

Det hoppas vi att vi slipper denna gången. Vi får fixa eget gung på annat vis, kanske blir det t o m karaoke i år??? Om vi kan hitta en "normal" låt som går att sjunga. Eftersom vi är lite däppta och hesa så kan vi nog få till lite sexighet i framförandet också. Röstmässigt. Eller inte *s*

Förslag någon? Rivigt och medryckande ska det vara!

Bild från förra årets kryssning, jag och maken fick vara med på ett hörn ;-)

Finns det nåt man kan hinna med att se i Helsingfors, nåt man inte ska missa? För nog blir det väl en liten ilandgång. Eller? Jodå. Kom igen, nåt snabbt tips?

#blogg100, Hoj-X 2013, kryssning, MC-folket, SMC, Helsingfors

Varför tänder vi på?

Råkade se nåt inslag från en konsert (minns inte vilken) för ett tag sedan. Det var väldigt frapperande att se. Inte en gungande tändare så långt ögat nådde. Eller var det bara så att det inte gick att se för alla blixtar som brann av?
Som väl egentligen var mest ett lysande *höhöhö* exempel på hur beroende man vi är av våra mobiltelefoner.

Det lös från skärmar överallt. Blinkblink.

Frågan är - måste man ha den i näven hela tiden? Måste jag uppdatera mina fb-vänner om vad jag gör heeeeela tiden??? För jag antar att det var just det som skedde?

Blixtar från kameror är en sak, klart man vill föreviga idolen på nåt vis, men hela tiden? Liksom.

Näää, lev i nuet för sjuttsingen! Njut av att vara på den där platsen. Du har ju gjort dig omaket i form av biljettköp och dittransport. Du har längtat, sett fram emot detta. Var där då. Stampa och skrik sjung med.

Det ska jag göra på Friends arena den 13 juli - Iron Maiden!!!

#blogg100, Iron Maiden, Konsert, mobilberoende

Två blir 19

Kommer aldrig att glömma när vi fick beskedet...

Efter att ha haft krångel och okänslig läkare vid första undersökningen ("Det här stämmer inte alls, livmodern är alldeles för liten...) så kan jag lova att hjärtat satte sig i halsgropen när barnmorskan stängde av skärmen när ultraljudet skulle köras.

"Har läkaren pratat med er?" var frågan hon ställde.

Ni kan ju gissa vad som snurrade i huvudet då.

"Eeeeh... nä..."

"Det är två"

"Va? Två? Barn menar du????" (Vad skulle det annars varit?)

Min första tanke - efter tacksamheten att barnet levde och helt plötsligt var dubbelt - var på nattvak och trötthet. Pappans kommentar var "Vi som hade allt redan..." Olika infallsvinklar där :-)

Allt gick bra och när det bara var ett par veckor av väntan kvar föddes två underbara tjejer med 10 minuters mellanrum. Jennie blev den ständiga storasystern till den efterkommande Louise. Kan lova att det är en väldigt speciell känsla att föda mer än ett barn! Ligga och titta på ett alldeles nyfött underverk medan ytterligare är på väg att komma till världen.

Idag är det 19 år sedan jag fick min bästa (iofs en dag försenade) födelsedagspresent!

Grattis älskade döttrar på er dag!

 #blogg100, tvillingar, tvillingfödsel

Ljusets återkomst och däckande överraskning

Igår när jag skulle gå hem från jobbet så var det nåt som var fel. Fast det var ju just det som det inte var, det var helrätt! Klockan var över 16 och det var fortfarande ljust! Bilden är kanske inte bästa beviset på det men det var ljusare i verkligheten, jag lovar.

Åkers kyrka

Dagens mat blev parmesanpanerad torsk, receptet hittar du här.

Onsdag innebär fotbollsträning för en av döttrarna, de får åka norrut till kommunens "huvudort" och träna på konstgräset. Med andra ord så blir det en del väntan om man inte ska slösa på diesel och miljö och åka hem emellan. Nä, jag passade - återigen - på att gå en runda i strålkastarnas sken, 6,6 km blev det.

Efter min lilla promenad (som kändes längre än förra veckan, gick lite annorlunda väg) handlade jag lite påfyllning till kylskåpet. Tog det lugnt eftersom jag hade oändligt med tid tills dottern skulle vara klar för hemkörning. Halkade ut till bilen och öppnar bakluckan. Javisstja, det hade ju hämtats fälgar till den kommande folkracebilen... Suckade lite (nä, svor inte alls...) och fick lasta in i baksätet istället. Inte så smidigt när man handlat 2 flak ägg, då gäller det att planera utplaceringen så de inte krossas om (sa OM) jag skulle råka svänga lite vårdslöst snabbt. Golvet var ju blött av smält snö så det fungerade inte. Kunde kanske hällt ut lite kattsand och torkat upp det?

Däckat där bak

Tur jag bara stödhandlade lite

Se'n hade ju nästan hela kvällen passerat så jag tog min värkande, ömmande muskel och gick och la mig. Det gör såååå himla ont, har mycket hellre träningsvärk i hela kroppen än detta. Ta på sig vissa ihopklämmande, uppstyrande persedlar går bara inte. Det känns som att jag har mjölkstockning och det har jag INTE.

Investering i rosa

Jag känner nästan inte igen mig själv. OK, jag vet att jag brukar må bra/bättre när jag tränar och jag brukar verkligen försöka. Men... nu VILL jag verkligen.

Igår kände jag mig som den halvgamla tanta jag är, trött och sliten. Några nätters dålig (dagens understatement) sömn och ett par hårda gympass tar på kroppen när man inte är van!
Jag sov en timme på eftermidda'n och det händer nästan bara när jag är sjuk. Just sjuk kände jag mig också, började få ont i halsen och värken var inte bara träningsvärk. Misstänkte jag.

Idag vaknade jag strax efter halv 8, utvilad och med en helt OK nivå på träningsvärken. Inte så jag hoppade upp ur bingen men jag väckte inte resten av huset med stönandena i alla fall.

Efter kaffe och en stunds slappande blev det frukost och efter det... Gymmet. Va? Igen? Heeeelt otroligt!
Jag hade väntat mig att det skulle vara ganska mycket folk så här i början på året (nyårslöften och dåliga samveten) men det var nästan tomt. Skönt.

Passande text till mitt sprillans nya gymkort/liv

Jag hade bestämt träff med en ur personalen och nu har jag... tadaaaaaaa!... löst gymkort för ett helt år. Fattar ni känslan? Från att aldrig ha satt min fot på ett dylikt ska jag försöka träna 4 ggr/vecka. På GYM. Det allra bästa är att jag känner att det kommer att funka. För att jag vill. Jag är mogen, inte bara på pappret.

Blixtrande avslutning på passet ;-)

Efter vår dryga timmes jobbande med bröst, axlar och triceps så bestämde vi oss för att ta en solskenspromenad när vi lastat ur matvarorna. Ner till sjön och vända, kanske är ca 3 km. Lagom runda innan JVM-hockeyn skulle börja. Perfekt!

Men... när jag gått en bit så kände jag att jag var alldeles för pigg, både i benen och allmänt så jag fortsatte. Nästan 8 km blev det istället och det var helt ljuvligt. Både för att solen sken och för att endorfinerna dansade jenka i kroppen på mig. Visst, jag är lite trött nu ikväll men det är den där härliga tröttheten som kommer av att jag använt musklerna, inte bara låtit dem ligga i dvala :-)

Jag är riktigt på gång nu - jihaaaaaa!