Strök förbi

Alltså, så här var/är det;

Det började som en skakning på nedre däck...
Gjorde det ju inte.
Det började som smärta vid vänster öga, följdes av domningar i vänster arm. Sen kom huvudvärken som ett X2000 (sommartid, inte nu...) och därefter fick jag tandläkarbedövningskänslor i tungan. Även det på vänsterflanken.

Jag tyckte "AJ!" men maken tyckte "Ring!"
För en gångs skull gav jag med mig - efter bara lite lätt övertalning i nån timma eller så - och letade fram numret till vårdcentralen. Berättade om mina symptom och då var det "synd att jag inte hade hört av mig tidigare". Hmmmm, den ramsan har jag aldrig hört från vårdhåll tidigare. Jag avstod från att tala om anledningen (att jag mest känner mig besvärlig när jag ringer dit) och tog istället fasta på orden "Kom så fort du kan!" Skjutsades, ni kan vara fortsatt lugna.

Hann knappt sätta mig förrän jag hämtades in och undersöktes. Tänk vad mycket nytt jag fick vara med om! Läkarkonsultation med slaktsjukhuset i Värnamo och "Vips" var jag på väg till akuten.
Att jag hade frågat redan när jag ringde om jag inte kunde åka direkt dit eftersom min käre make ändå skulle på ett annat ärende dit och fått det beska (skönt att nåt var som vanligt) svaret "Nähä, så går det inte till" så suckade jag djupt inombords. Men, hämtades av svärmor och förpassades till akuten.

Igen hände det otroliga - jag hann knappt sätta mig (än mindre dricka upp kaffet som skulle hålla mig sällskap under väntandet) innan jag fick komma in. Jisses, nu började jag nästan bli lite orolig... Det här måste vara på allvar.

Frågor om symptom besvarades igen. Det blev många såna den första - och kommande - dagen. Prover togs. Kortfattat. Inget hittades. OK, då vill vi göra en datortomografi. Syns inget där så är det ryggmärgsprov som gäller. Nu började jag dra öronen åt mig. Vad som helst men inte det. Alla ruskiga historier om vad som kan hända när man är där och rotar. Hur ont det gör. Neeeeeeej, jag vill inte. Sa jag till maken, inte till nån annan. Smärttröskelnivån är inte speciellt låg hos mig och det var inte heller den som skrämde mig. Tänk om det blir nån vajsing...

Röntgen besöktes. Naturligtvis var det tomt. Som vanligt i den kroppsdelen. Jaha, då återstod LP. Tänk postitivt. Du vill veta. Det är snart över. Peter är här. O s v. Läkaren kom och frågade sköterskan om ALLT. Snacka om förtroendeingivande. Nu var det nära att jag fegade ur, ska ni veta. Men åh nej, det onda krutet fick sig en tändning och jag satt igenom det hemska. För det var det. Speciellt när hon rotade runt och hela vänsterbenet bara försvann, samtidigt som det gjorde djävulusiskt ont.
Svaren var perfekta - natürlich. Skönt!

Fast nu ville de behålla mig för observation. Över natten. Som blev till fyra. Fullständig genomgång. Utan anmärkningar. Fick åka hem till slut med mediciner som ska förebygga stroke. Och med ett körkort som inte får nyttjas - mer än som leg - på en månad.

Detta utan att nåt som helst tecken visar på att jag haft nån propp eller blödning. Jag köper körstoppet, trots att jag är låst här ute på landet, men tabletterna kan nån annan få. Varför ska jag stoppa i mig saker "bara utifall att"? När alla mina värden är bra?

En kvinna i sina bästa år med funderingar på en maffig tatuering kan inte äta blodförtunnande. Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om stroke, domningar, symptom, tatuering