Snällt och elakt

Var på ett - för mig - väldigt viktigt möte igår. En återträff. En andra date, kan man nästan säga.

Nervöst och pirrigt som det kan vara i såna situationer.

Var ute i god tid eftersom jag räknade in alla eventualiteter som kunde hända på vägen. Vill absolut inte hamna i facket "försentkommare".

Hade ett ärende som skulle fixas på vägen och det gick alldeles smärtfritt och snabbt. Så, då var det bara resten kvar. Inga trafikolyckor hade inträffat som tur var, trots det nollgradiga väglaget. OK, då hade jag nästan en timme tillgodo konstaterade jag när jag kom fram till rätt stad. Parkerade långt borta för att passa på att promenera i dagsljuset. Man måste vara om sig och kring sig... Konstaterade efter 5 minuter att jag hade missbedömt avståndet. Grovt. Hur sakta jag än gick så var jag en halvtimme tidig.

Positivt tänkande bar mig till fåtöljen i receptionen. "Här kan jag sitta och slappna av (jo, tjena...) och tänka på alla mina goda egenskaper och då kommer de att känna det när vi träffas och inte kunna motstå mig..."

>klippklipp<

Nu är det efter det viktiga mötet och jag passar på att gå på sta'n. En liiiiten sväng, bara. Titta får man ju eller hur? En snabbis?

Hamnade i en butik som jag inte besöker så ofta, en med orientaliska influenser. Där hittade jag ett par saker jag kände lite extra för. De liksom sa att de gärna följer med hem till mig. Snäll som jag är så gjorde jag dem till viljes. Bara för denna gången då...

Expediten var jättetrevlig, vi var båda lika förtjusta i den varmröda färgen på koftan jag skulle betala. "Det är ju din färg" sa hon också. Visst låter hon trevlig? "Har du nåt stämpelkort?" Nej. "Vill du ha ett?" Nej tack, jag handlar så sällan härinne. Då mulnade hon lite.

Jag menade ju att jag sällan är inne i sta'n och handlar men när jag skulle gå ut genom dörren så insåg jag hur hennes tolkning måste ha varit... Ridå. Det var såååå nära att jag vände och förklarade men nä, nån måtta får det vara. Fast jag mådde lite dåligt över det en stund. Lite elak kände jag mig.

Vidare till en annan butik. Där utanför höll en lapplisa parkeringsvakt på att filma en bil. Eller ta kort. Det var nåt med kamera i alla fall. Hon såg lite nöjd ut, faktiskt. Bilen stod väldigt dumt till så jag förstod att hon hade all rätt att straffa vem det nu vara månde. Jag råkade också se reklamsnuttarna på bilen och kopplade att det nog var en företagsrepresentant från ett annat land som var på besök i den aktuella butiken.

Den här skulle nog personalen varit mer medveten
om ifall de hade vetat det jag visste
Bild från skyltat.se

När expediten därinne frågade om jag ville ha hjälp så påpekade jag vad som skedde utanför och att det nog var de som behövde hjälp. Hon hastade iväg och ut kom någon som suckande konstaterade att det var nog försent...
Men där kände jag mig lite snäll, minsann. Belönades genast med reafynd. Jag vill ju gärna mata den sidan av mig, den snälla :-)