Näst yngsta går på lägerkonfa, vilket innebär att de bl a ska åka på läger till ett kloster i Frankrike i sommar. Igår var det dags för ett smakprov på hur en gudstjänst där kan gå till, samtidigt som vi skulle få lite mer kött på benen vad gäller vad som gäller för själva resan.
Maken och jag firade vår bröllopsdag med att bl a åka en sväng till gymmet. Det var mest jag som låg på om det, jag vet ju redan nu att denna veckan kommer att bli kass ur träningsmässig synvinkel. Först går ett par kvällar åt på kurs i Stockholm, kommer upp sent idag och anländer hemma i bingen på imorgon kväll nån gång efter 23... Onsdag kommer också att bli senare än vanligt men då SKA jag verkligen försöka att träna ändå.
Nu var det inte det jag skulle skriva om, även om det är nog så viktigt. För mig om inte annat.
Nä, det var det att min äkta hälft kände sig halvdålig redan på väg till gymmet och orkade knappt träna när vi väl kom dit. Svettades och frös om vartannat. Detta i sin tur gjorde att jag - återigen - blev den lyckliga som fick åka med till kyrkan. Jippee. Jag är ju verkligen den kyrkliga typen som med glädje tillbringar min tid på gudstjänster o dyl...
I den här sortens gudstjänst är det mycket sånger. Och en tyst bön/meditation som pågår läääänge...
När det var dags för den så var jag ganska tacksam att jag hade bäddat ner P i sängen innan jag drog. Tänk om han suttit och hostat i åtta minuter när det var meningen att det skulle vara tyst! Ojojoj. Jag höll på att få ett högstadiefnissanfall när jag tänkte mig in i situationen. Blev inte bättre av att dynan i bänken lät som att det var jag som fes när jag ändrade ställning... Man får ta vara på de små glädjeämnena när man håller på att gäspa käken ur led :-)
#blogg100, taizé, konfirmation, hosta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!