Måste man alltid stänga dörren till det som finns, det som är känt, för att våga kika ut genom den - försiktigt öppnade - nya dörrspringan?
Inställning, kamrater!
Det är den som gör det. Den som bestämmer hur vi tar oss an det och i sista änden; får det.
Så många gånger jag förbannat och gnällt över saker och ting. Sånt som inte betyder nåt. Egentligen. För att de är småsaker. Inte viktiga alls. Förrän jag låter dem bli det. Ibland kanske t o m låtit det växa till sig och kväva det som egentligen spelar roll.
Så dumt! För vem mår dåligt av det? Jo, jag. Och de stackarna som råkar ut för surkärringen, mina närmaste.
Men... jag jobbar på det. Jag försöker snacka allvar med surkärringen och tala om att det är minsann bara hon som kan ändra på de där småsakerna. Eller, för den delen, ignorera dem. De är ju som sagt inte viktiga!
Så, hur ser du på saker som händer? Sådant som får ett slut? Ser du det som ett misslyckande eller en erfarenhet att ta tillvara? Väljer du kloka avslut istället för att traggla om och om igen och aldrig släppa det?
Jag har precis nu tagit mig igenom alla dessa trappsteg, i ett uppdrag jag givit mig själv. Det har varit tufft och ibland känts ogenomförbart men nu är jag där. Avslut eller avstamp? Lite av varje.
Jag gjorde det!
#blogg100, infallsvinkel, rätt tänk
Visst spelar det enormt stor roll hur jag väljer att angripa något!
SvaraRaderaJust filat på ett blogginlägg som kommer om ngn dag på herothecoach.com där jag refererar till detta inlägg och oxå spinner vidare själv kring viljan att säga JA till det som händer runtomkring mig.