Spindelavvänjning

Jag antar att ingen missat min omvälvande livsförändring? Nä, trodde väl inte det. Men... Jag måste bara...

Jag är - och har alltid varit - den där typiska "spindeln i nätet". Den som ordnar och donar och vill att alla ska ha det så förbaskat bra hela tiden. Självpåtaget, javisst.

Det är väl helt naturligt - för de flesta - att vilja omgivningens bästa, speciellt de närmaste, dem man bryr sig allra mest om. Man vill underlätta och se till så att det blir så smidigt som möjligt. Inte curla - åååånä - men det ska liksom flyta på. Är ni med?

Våra barn har aldrig blivit curlade (i den betydelsen som ordet fått) utan vi har försökt få dem att förstå att vissa saker får man faktiskt göra på egen hand/på annat vis/låta bli om det inte funkar. Eftersom vi bor som vi gör så har vi fått skjutsa till aktiviteter o dyl men jag skulle ALDRIG få för mig att skjutsa till skolan om jag bor i samma samhälle som skolan finns. Varför skulle jag? Sånt där kan göra mig på "skakalitelättpåhuvudethumör" när föräldrar berättar om det. De flesta föds med två brukbara ben som kan användas till att gå med. Eller cykla. Även till skolan och träningar.

Nu var det inte det jag skulle ondgöra mig över, vi tar det en annan gång :-)

Nej, det var faktiskt jag och mitt beteende som skulle upp till granskning. Eftersom det är annorlunda att rodda allt när man arbetar 300 m hemifrån och går hem på frukost och lunch än när man är 5-6 mil bort så måste det till nån slags familjeplanering i fortsättningen. Jag blir helt knasig när jag känner att jag tappar kontrollen över allt/alla...

Som sagt, det är självpåtaget. Barnen hjälper till en hel del. Men... jag har skitsvårt att släppa greppet. Jag är där och petar i allt. Fast jag egentligen inte behöver. De klarar sig ju på egen hand allihop. Till och med han jag delar tidningen (som vi inte har) med. Ändå lägger jag upp det på mina axlar att planera mat och se till så att alla resor o dyl blir så smidiga som möjligt. Tror ni det blir svårt att stå rakt till slut?

Japp. Lägg sen på lite träningsnojor (svårt att få till det) och annat smått och gott så får ni en hispig, småsnyftande mamma/fru. Tur att man har en man som sätter ned foten och talar om att det är dags för mig att bli lite mer egoistisk.

Jag? Ska jag? Verkligen? Försöka bara se till mig själv? För ni klarar er ändå? OK. Jag testar.

Men... vi ska ändå se till att styra upp allt. Tillsammans. Det får bli matlagningsschema och alla får någon dag att fixa käket på. Storhandling och storkok på helgerna. Det blir nog bra.

Och jag ska verkligen försöka att vara lite mer spindel åt mig själv. Boka in träningstillfällen igen. Det går, måste bara få ta några veckor att sätta nya rutiner. Sen så är det snart vardag igen. En ny sort, bara.

spindeln i nätet, curlingföräldrar, egoist