Vem har inte varit med om att barnen blir generade och inte känner igen "fröknarna" från dagis när man träffas utanför förskolemiljön. Visst har ni det?
Inte trodde jag det skulle hända mig. Att jag inte känner igen mina arbetskamrater utanför jobbet, menar jag. Höll på att skämmas ihjäl imorse när jag kom på att jag bara stirrade tomt på någon jag svagt kände igen men inte kunde placera. Han placerade sig på egen hand. Bakom mig är vi gick in... Genom dörren till vår gemensamma arbetsplats...
Just nu är det ensamt på ett hotellrum i Stockholm. Längtar efter min älskade familj. Det är tufft att höra snyftningar och hulkningar från någon som längtar jättemycket efter mamma. Jag vet att det egentligen inte är så farligt men ändå...
Hur kommer det sig förresten att man alltid hamnar med de griniga små barnen på tåg/buss/flyg osv när man inte längre har egna med sig.? Speciellt då.
Jag är väldigt glad att jag har den tiden bakom mig. Den där det ska bäras och bytas blöjor och matas och... Var tid har sin charm.
Nu är denna tidens charm lika med soooova. Imorgon är det kurs. Hela dagen lång.
Blir ingen bild idag heller. F'låt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!