Jag är inte den där typen som stirrar upp mig för minsta lilla - typ svininfluensan *s* - så när jag nu har börjat titta över axeln i tid och otid så känner jag inte igen mig själv. Känner mig obekväm med mitt beteende.
För ett tag sen berättade jag ju om att jag hade ridit ut en demon, men nu undrar jag om det är riktigt sant?
I tisdags när jag skulle bege mig ut på morronen så var det mörkt. Fy, vad fort det har ändrat sig. Jaja, jag har inte gjort mig känd som Bitte den mörkrädda så jag travade iväg som vanligt. Reflex och allt.
Efter ett par hundra meter urskiljde jag nåt som rörde sig framför mig på vägen. "Vad var det?" Till saken hör att dan innan hade man sett en varg en mil bort och den hade rört sig häråt. Vadårå? Den är säkert räddare för mig. Och mätt också så varför bry sig. Troligen var det en hare, verkade så på snabbheten med vilken detta "odjur" försvann.
Fem minuter senare såg jag ett glorande ljus. "Vad är det?" En våldtäktsman som ställt sig på utkik här mitt i skogen för att vänta på offer? På mig? 05.20 på morronen? I mörkret? Med ljuset på bilen på? Nja... Det visade sig vara grannen som cyklade sin hund.
Fortsatte återigen med lite lugnare takt på hjärtslagen. Nu gick det några km innan de återigen ökade. Det stod en bli inkörd i skogen! "Varför?" Jag smög (ja, faktiskt) förbi och jag rabblade regnumret ett otal ggr för att inte glömma det.
Visst är det hemskt att man ska behöva känna så? Eller - behöva och behöva, men man påverkas ju av alla hemskheter. Fast jag är inte rädd för svininfluensan *s*.
Synd att vi bara är grannar på långt håll.....annars kunde vi vandra ihop för tidpunkten stämmer ju bra!!!
SvaraRaderaKänner faktiskt igen mej....är heller inte mörkrädd eller egentligen inte särskilt rädd för något sånt men kan oxå "stirra upp mej" om jag börjar ........! Kram min vän o tack för ditt fina inlägg hos mej igår!!!=O)
Jag känner likadant när jag är ute, tyvärr. Trist realitet, men det är svårt att tänka bort risken...
SvaraRaderaInna - som sagt; vi skulle nog skrämma bort både folk o fä i skogen om vi gick tillsammans :-)
SvaraRaderaMikaela - Jag blir så förbannad ibland när jag tänker på det, att man bara ska behöva fundera på det. Sjukt.