Numera har jag väldigt skiftande arbetsuppgifter, av orsaker som bara är. Bland annat kör jag CNC-maskiner. Jag är ingen CNC-operatör. Inte numera, sedan jag glömt en massa av programmeringen. Det anser sig nästan alla som någon gång har varit bitbytare vara, annars. Åtminstone om de är anmälda hos AF. Frågar man vidare så förstår man att det inte är riktigt med sanningen överensstämmande. Fast det kunde jag - som faktiskt vet vad det innebär - gissat mig till. Duktiga sådana växer inte på träd, nämligen. Bristvara är bara förnamnet. Trots att så många blivit uppsagda runtom på industrierna.
I vilket fall, jag biter bytar...eeeh... byter bitar. Och blir skitig. Och får spån i huvet. För att det är sån jag är. Finns det nåt jag kan smutsa ned mig på så gör jag det. Skiten dras till mig. Eller så är jag bara klumpig. Spånig och skitig blir jag i alla fall. Och så ringer det och jag svarar. Då sprider sig skiten till papper och telefoner, skrivbord och tangenter. Fingarna är fulla av sår och spån. Flisor som sticks och kliar. Svarta kanter på naglarna. Inte alls snyggt till vit blus, jag lovar.
Men vad gör det? Jag mår bra. Trots att tröttheten är mördande emellanåt efter 11-12 timmars kroppsarbete. Värkande muskler som ger mig tillfälle att låta bli gymmandet, jag har ju tränat hela da'n. Frihet är så mycket olika saker.
torsdag 4 mars 2010
onsdag 3 mars 2010
Uffe gör det igen
Minsann om inte Herr Lundell ska ut på turné till sommaren igen. Är nog dags att inhandla en biljett, det var eeeevigheter sen jag var på konsert... Ser på datumen att de ställen jag helst vill gå på krockar med Midnattssolsrallyt. Typiskt. Fast vi kommer kanske inte med, så vem vet?
Välja är det inte tal om. Rallyt går först. Numera ;-) Annat var det före strumporisandalerna...
Välja är det inte tal om. Rallyt går först. Numera ;-) Annat var det före strumporisandalerna...
Vi är liksom bäst - hela tiden
Just nu känns det som att jag och alla andra 40-taggare (OK, jag är liiite drygt det...) är på topp. Jag hade samma känsla när gänget och jag var 30. Då var ju inte de i 40-årsåldern alls kuliga. För att inte tala om när mina egna föräldrar var i den här åldern, de var ju jättegamla! Inte som vi är nu. Vi är mycket fräschare och friskare och roligare och aktiva på olika sätt. Vi som befinner oss mitt i just nu, vi satsar mer på livskvalitet, då blir det så. Eller?
Gissar på att det är olika på den fronten men jag vet att jag gör det numera. Mer och mer för varje dag som går. Det blir viktigare hela tiden. Det jag gör för mig och andra ska spela roll för oss. Göra skillnad. Finns ingen som tackar mig - eller dig - för att vi inte tar hand om oss. Vi är utbytbara på arbetsplatser och i föreningsliv (kanske inte över en natt, men det går...) men för våra barn och andra nära och kära finns bara vi. Det är bara jag som är mamma till mina barn. Min man har bara mig som fru (vad jag vet och han skulle inte hinna med fler för den delen) . Varför inte satsa mer på att må bra så att jag orkar vara bäst där, hos dem?
För min del är det slut med att göra sånt jag inte vill. OK, jag fortsätter med vissa av vardagssysslorna, men jag ställer inte upp på energisugande saker som tar musten ur mig. Vill jag låta energin flöda så ska det vara av den positiva sorten. Den som stänker av sig droppar av lust till fortsatt aktivitet. Då går det att jobba nästan hur mycket som helst. Tröttheten dröjer och när den väl kommer så är den av den sköna sorten. Mjuk och go. Inte som den hårda som är följden av negativ energiförlust.
Alltså energi för lust - inte energiförlust. Skillnad på det!
Vad jag egentligen ville säga är att jag tror att vår åldersgrupp kommer att vara på topp även vid 50 och 60, det följer med oss på nåt vis. Är det vi som är normsättarna, kanske? Eller är det bara tiden som gör det? Skit samma, vi kör på att vår tid är nu. Hela tiden.
Gissar på att det är olika på den fronten men jag vet att jag gör det numera. Mer och mer för varje dag som går. Det blir viktigare hela tiden. Det jag gör för mig och andra ska spela roll för oss. Göra skillnad. Finns ingen som tackar mig - eller dig - för att vi inte tar hand om oss. Vi är utbytbara på arbetsplatser och i föreningsliv (kanske inte över en natt, men det går...) men för våra barn och andra nära och kära finns bara vi. Det är bara jag som är mamma till mina barn. Min man har bara mig som fru (vad jag vet och han skulle inte hinna med fler för den delen) . Varför inte satsa mer på att må bra så att jag orkar vara bäst där, hos dem?
För min del är det slut med att göra sånt jag inte vill. OK, jag fortsätter med vissa av vardagssysslorna, men jag ställer inte upp på energisugande saker som tar musten ur mig. Vill jag låta energin flöda så ska det vara av den positiva sorten. Den som stänker av sig droppar av lust till fortsatt aktivitet. Då går det att jobba nästan hur mycket som helst. Tröttheten dröjer och när den väl kommer så är den av den sköna sorten. Mjuk och go. Inte som den hårda som är följden av negativ energiförlust.
Alltså energi för lust - inte energiförlust. Skillnad på det!
Vad jag egentligen ville säga är att jag tror att vår åldersgrupp kommer att vara på topp även vid 50 och 60, det följer med oss på nåt vis. Är det vi som är normsättarna, kanske? Eller är det bara tiden som gör det? Skit samma, vi kör på att vår tid är nu. Hela tiden.
Signalspaning
Är det när man i full fart åker mot sitt tänkta mål med full gas, blåljus och sirener? I motsats till att i sakta mak närma sig tyst och med känsla?
Eller är det när man på sin privata blogg skickar ut signaler om att det i den "stora" staden Värnamo - där ingen känner nån annan - har hänt ett mord. Men sccchhh, säg inget om det för det är hemligt...
Eller är det när man på sin privata blogg skickar ut signaler om att det i den "stora" staden Värnamo - där ingen känner nån annan - har hänt ett mord. Men sccchhh, säg inget om det för det är hemligt...
tisdag 2 mars 2010
Jag ser bättre ut
Igår kom jag äntligen iväg på linskontroll. Eller ja, det är ju ögonen som kollas men ni hajar. Ställde in förra veckan pga snöovädret. Igår var det ju inte bättre, precis, men man kan ju inte göra om samma sak igen. Ringa och avboka för att vädret är "lite" dåligt. Nej, minsann, nån måtta fick det va!
På någons (säger inte vem) inrådan tog jag E4:an fast jag egentligen hade tänkt ta gamla vägen (dvs samma beteckning fast en äldre version) till Värnamo. Det var så plogat och fint så. Anledningen till det uppenbarade sig snart i form av två styck arbetsfordon som i bredd gjorde vad de kunde för att bana väg åt oss andra. Bra, kan man tycka. Om man inte omges av idioter till trafikanter, förstås. Varför kan folk inte fatta att även om det är två filer så går det inte att köra igenom plogbilarna? Det tar liksom stopp därframme, hallåååååå!
Jag lutade mig lugnt tillbaka i det varma sätet, njöt av radions vackra sånger, retade mig inte alls på de andra. Tror ni mig? Faktiskt, jag bestämde att jag kan inte göra mer än följa rytmen, till slut kommer jag fram. Kallt konstaterande av fakta. Jag fick rätt också, jag kom fram. Och i tid.
Där talade jag om att numera minsann måste plocka ur mina linser på kvällen, det funkar inte alls att ha dem i en månad i sträck längre. Torrboll är vad jag blivit. Har alltid skrutit om hur bra och smidigt det är med månadslinser. Det har det varit också men nu har den här damen (?) blivit äldre och drabbats av torrhet och konstiga syner. Ja, jag har helt enkelt inte tillräckligt långa armar längre. Jag vill inte behöva ha progressivt. Tänk om det inte funkar med såna linser på mig? Ska jag behöva ha glasögon då? Vill inte. Det har jag ju bara när jag leker Ylva där hemma för att glädja maken *s*
Men vet ni, istället för detta så sänkte hon styrkan på mina linser, 2 snäpp på varje öga. Nu kan jag läsa på normalt håll igen. Tänk att jag börjat se så mycket bättre! Och inte kommit på att det är därför jag måste förlänga armarna! Va? Det hade alltså inte alls med åldern att göra!
På någons (säger inte vem) inrådan tog jag E4:an fast jag egentligen hade tänkt ta gamla vägen (dvs samma beteckning fast en äldre version) till Värnamo. Det var så plogat och fint så. Anledningen till det uppenbarade sig snart i form av två styck arbetsfordon som i bredd gjorde vad de kunde för att bana väg åt oss andra. Bra, kan man tycka. Om man inte omges av idioter till trafikanter, förstås. Varför kan folk inte fatta att även om det är två filer så går det inte att köra igenom plogbilarna? Det tar liksom stopp därframme, hallåååååå!
Jag lutade mig lugnt tillbaka i det varma sätet, njöt av radions vackra sånger, retade mig inte alls på de andra. Tror ni mig? Faktiskt, jag bestämde att jag kan inte göra mer än följa rytmen, till slut kommer jag fram. Kallt konstaterande av fakta. Jag fick rätt också, jag kom fram. Och i tid.
Där talade jag om att numera minsann måste plocka ur mina linser på kvällen, det funkar inte alls att ha dem i en månad i sträck längre. Torrboll är vad jag blivit. Har alltid skrutit om hur bra och smidigt det är med månadslinser. Det har det varit också men nu har den här damen (?) blivit äldre och drabbats av torrhet och konstiga syner. Ja, jag har helt enkelt inte tillräckligt långa armar längre. Jag vill inte behöva ha progressivt. Tänk om det inte funkar med såna linser på mig? Ska jag behöva ha glasögon då? Vill inte. Det har jag ju bara när jag leker Ylva där hemma för att glädja maken *s*
Men vet ni, istället för detta så sänkte hon styrkan på mina linser, 2 snäpp på varje öga. Nu kan jag läsa på normalt håll igen. Tänk att jag börjat se så mycket bättre! Och inte kommit på att det är därför jag måste förlänga armarna! Va? Det hade alltså inte alls med åldern att göra!
måndag 1 mars 2010
Bloggandets livsnerv
Kan inte riktigt släppa det där med de eftertraktade kommentarerna. Som jag skrev häromdagen så fungerar det uppehållande - och samtidigt underhållande - för mig när de kommer. Jag kallade det bloggandets livsnerv, eftersom det är så det känns. Thomas Tvivlaren, som var en av de som startade kampanjen, har spunnit vidare på temat och i hans inlägg Mer wordness åt folket fick t o m lilla jag ett omnämnande. Tack för det :-)
Jag har ju - efter många om och men - äntligen börjat lägga ned tid på mitt skrivande. Nu menar jag inte bloggandet, även om det också blir en del emellanåt, utan Boken. När jag väl bestämde mig för att det är så pass viktigt för mig att få tid till detta, när jag lät det få den status det förtjänar, då hittade jag också tiden till det. OK, vissa dagar blir det inte mycket, kanske bara en halv sida, men den sidan är också ett steg på vägen. Ett kliv närmare. Myrsteg är också steg.
Den texten låter jag ingen läsa. Inte än. Det är omöjligt för mig. Den är min tills jag känner att jag är mogen att låta någon annan tycka. Så fort jag låter nån annan läsa så kommer tyckandet automatiskt. Det vill jag inte än. Inte på långa vägar. En vacker dag är jag förhoppningsvis där, men det dröjer. Det blir när jag är så långt fram att jag skulle kunna skicka iväg det till en förläggare. Först då kan jag lämna det till någon i min närhet och släppa taget litegrann.
Därför tror jag att det är lite extra kul att få respons på det jag faktiskt skriver så att andra kan läsa. En bit av det stora bekräftelsebehovet får sitt. Är det så? Fungerar vi så? Inte alla, kanske, men nog måste väl de flesta kunna erkänna - så här i en sluten krets *s* - att vi vill att de som läser ska reagera på det vi skriver. Om det så är en blajblajdag som utmålas eller en genomtänkt åsikt om t ex arbetsmarknadspolitik.
Visst, man kan skriva för sig själv. I så fall för sin egen skull, för att man av någon anledning mår bättre av det. Men att skriva för sig själv är en annan sak. Det är det jag gör när jag inte skriver här. DÅ skriver jag för mig själv. I min ensamhet. Tills jag är mogen att släppa.
Är det fult att tala om att man vill ha kommentarer? I så fall; borde man skämmas när man vill ha ett svar från den person man pratar med vid fikat på jobbet? Lite samma sak är det ju, man vill ha en diskussion. Ta del av andras åsikter och dela med sig av sina egna. Kort eller långt. Vara en del av det stora. Eller lilla. Beroende på hur många läsare/följare man har.
Jag erkänner här och nu; Jag älskar kommentarer och feedback. Inte så att jag kan ställa mig upp och säga; "Hej, jag heter Bitte och jag är beroende av kommentarer", men visst hjälper de till att få det att snurra vidare emellanåt?
Jag har ju - efter många om och men - äntligen börjat lägga ned tid på mitt skrivande. Nu menar jag inte bloggandet, även om det också blir en del emellanåt, utan Boken. När jag väl bestämde mig för att det är så pass viktigt för mig att få tid till detta, när jag lät det få den status det förtjänar, då hittade jag också tiden till det. OK, vissa dagar blir det inte mycket, kanske bara en halv sida, men den sidan är också ett steg på vägen. Ett kliv närmare. Myrsteg är också steg.
Den texten låter jag ingen läsa. Inte än. Det är omöjligt för mig. Den är min tills jag känner att jag är mogen att låta någon annan tycka. Så fort jag låter nån annan läsa så kommer tyckandet automatiskt. Det vill jag inte än. Inte på långa vägar. En vacker dag är jag förhoppningsvis där, men det dröjer. Det blir när jag är så långt fram att jag skulle kunna skicka iväg det till en förläggare. Först då kan jag lämna det till någon i min närhet och släppa taget litegrann.
Därför tror jag att det är lite extra kul att få respons på det jag faktiskt skriver så att andra kan läsa. En bit av det stora bekräftelsebehovet får sitt. Är det så? Fungerar vi så? Inte alla, kanske, men nog måste väl de flesta kunna erkänna - så här i en sluten krets *s* - att vi vill att de som läser ska reagera på det vi skriver. Om det så är en blajblajdag som utmålas eller en genomtänkt åsikt om t ex arbetsmarknadspolitik.
Visst, man kan skriva för sig själv. I så fall för sin egen skull, för att man av någon anledning mår bättre av det. Men att skriva för sig själv är en annan sak. Det är det jag gör när jag inte skriver här. DÅ skriver jag för mig själv. I min ensamhet. Tills jag är mogen att släppa.
Är det fult att tala om att man vill ha kommentarer? I så fall; borde man skämmas när man vill ha ett svar från den person man pratar med vid fikat på jobbet? Lite samma sak är det ju, man vill ha en diskussion. Ta del av andras åsikter och dela med sig av sina egna. Kort eller långt. Vara en del av det stora. Eller lilla. Beroende på hur många läsare/följare man har.
Jag erkänner här och nu; Jag älskar kommentarer och feedback. Inte så att jag kan ställa mig upp och säga; "Hej, jag heter Bitte och jag är beroende av kommentarer", men visst hjälper de till att få det att snurra vidare emellanåt?
Rensa i röran
Vår lilla minsting har en viss förmåga att låta bli att hålla ordning på rummet. Hon är däremot en fena på att hålla reda på annat. Vad syskonen får och inte får, vem som ska till tandläkaren och när. Vår levande kalender, helt enkelt. Men det där med rummet... Hon brukar få hjälp med att städa - oftast av Louise - eftersom vi inte gör det åt dem. Brukar stänga dörren när det blir för hemskt att se. Vissa dörrar är stängda för det mesta :-)
Idag skulle det rensas och då kom idén - vet inte från vem - om att kanske möblera om. En ritning tillverkades på hur hon ville ha det och så var de igång (efter att ha frågat om de fick, förstås). Man måste planera upp det ordentligt när det ska rensas.
Här är det mitt i alltihop.
Resultatet, helt enligt ritning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
LinkWithin
