En dag på sjön

På väg till sjöss...

Någon har hjälpt den här möbeln ut på sjön. Nu är den fastfrusen. Funderingar om vad som kommer att hända när isen smälter dök upp...

Visst syns det hur ljuvligt vädret var? Fast det blåste och yrde rätt bra ett tag. Ikväll har vi stärkt oss med fläskfilégryta och rotfrukter. Barna kollar Andra chansen och käkar popcorn. Svenssonlördag? Nähä?

Hembränt på verandan

Minsta döttrarna och jag har varit ute på äventyr. Gick ner till sjön och jag fick den briljanta idén att gå utmed sjökanten tillbaka eftersom det hade blåst undan en del snö där. Det innebär att man inte sjunker så långt ner och det blir lättare att gå. Det blev ett tankefel någonstans för vi hamnade inte där jag hade tänkt mig (gissar på att jag inte tänkte klart riktigt där...) men det löste sig ändå. Vi fick en relativt skön promenad och hittade hem till slut. Tog ca en timme och innebar en massa skön luft i lungorna. Därefter hamnade jag på verandan. Med solen och en filt under rumpan.

Nu är jag inne efter att ha suttit med nosen vänd åt det underbara, gula klotet en bra stund. Kinderna bränner efter att ha fått del av den reflekterande snösolen och under tiden har jag gjort en egen reflektion över hur ljuvligt det ändå är att bo på landet. Fåglarna kvittrar som om de hade betalt för det och solen värmer. En och annan bil svischar iofs förbi men jag väljer att sila bort det ljudet och bara lyssna på det sköna. Blundar och låtsas att jag är längre fram mot sommaren. Våren är här, det har jag bestämt. Skulle fota krokusen som kommit upp vid husväggen, men den hade somnat för dagen, i skuggan som den befann sig nu.

Det var inte jag!

När barnen är små så har de alltid mer eller mindra kluriga svar på varför saker sker. Om de t ex råkat riva ner en lampa så var det lampans fel, den stod för nära. Varför trillade du där? Det var golvets fel, det låg inte still. Vem har ritat på väggen? Det var inte jag! Det var kritan som ville det. Det där kan kanske accepteras - eller åtminstone passera som smått charmigt  - till en viss ålder. Innan de vet bättre.

Men vuxna människor? Finns det verkligen ursäkter för allt? Kan det vara möjligt att skylla allt man gör på någon annan? På röster i huvudet eller hotell som inte ser till att personalen går runt och stänger dörrarna till alla rum? Vissa anser tydligen det. Jag tillhör inte den skaran och idag tror jag att någon slags gräns för dumhet har nåtts. Snubben som erkänner mordet i Köpenhamn, vad säger man?

"Varför befann du dig på hotellets 20:e våning med kofot, järnrör och kniv?" "Vadå, det var inte mitt fel! De gaddade sig samman och tvingade mig att ta hissen upp. Hotellet får väl se till så att dörrarna inte är öppna. Är de det så måste jag gå in och mörda den som finns därinne. Skyll inte på mig!"

Ute och cyklar för brännandets skull

Äntligen! Alternativet till att sitta här hemma  - framför TV:n eller läsandes en god bok - medan jag svettas på motionscykeln har hittats. Man kan tjäna pengar på att cykla och det gäller inte bara proffsåkarna som är fyllda med reklam (och iofs emellanåt med diverse annat). Ett schweiziskt företag har kommit med den briljanta idén att betala sina resenärer 2,50 för varje bränd kalori. Dock ligger det ett maxtak på 360:-/dygn. Jaha, 144 kalorier är det mesta du kan bränna för betalning. Inte speciellt mycket, va? Det försvinner här hemma på en halvtimme ungefär. Den taxan skulle jag hellre ta. Om jag cyklar 3 timmar så blr det 2160 spänn. Now we're talking :-)

Nej, jag stannar nog hemma istället. Även om det lockas med middagar tillagade av stjärnkockar. Priset är för dyrt. Ett dygn kostar mellan 2000-7000 kronor, beroende på meny. Minsta jag betalar för att cykla mig i trim är alltså 1640 kronor. Fast tanken var säkert god.

Kopiera för säkerhets skull

Idag har jag lärt mig nå't nytt. Eller rättare sagt, nu har erfarenheten äntligen fått mig att inse en sak. Jag är inte den som är mästare på långa kommentarer hos er, men ibland rullar raderna på och då är det attans synd att det försvinner ut i tomma intet pga att anslutningen inte vill vara med just då. Eller av nå'n annan anledning.

Detta hände mig idag och nu vet jag, igen. I fortsättningen - om och - när det produceras längre kommentarer så ska jag kopiera texten innan jag trycker på Skicka-knappen. Jag är tyvärr så pass lat att jag inte orkar formulera mig en gång till för att få fram det kloka jag hade skrivit från början. Och det vore väl synd om det missades? :-)

Hur många är de?

Nuförtiden intages lunchen på hemmaplan eftersom jobbet är så nära. Ibland sätter TV:n på maken (eller var det tvärtom?) en stund. "Mannen som talar med hundar" är det som brukar stå till buds vid den tiden.

Varenda gång förvånas jag över hur många människor det finns som inte har nån som helst hum om vad de ska göra med sina hundar. Va? Ska de motioneras? Behöver de aktiveras? Va? Är de inte små barn (gäller även om de har en Grand danois)? Ska de inte få göra precis som de vill? Måste jag ha regler? Visa att jag bestämmer? Det hade jag ingen aaaaaaaaaaaaaning om!!!

Vilken tur att den lille mustaschprydde hundmannen Cesar finns och kan rädda alla stackars ovetande amerikanska hundägare. När han varit där en timme så är allt frid och fröjd. Hunden är såååå snäll. Kanske beroende på att den helt plötsligt fått röra på sig en stund och är totalt slut, både fysiskt och psykiskt efter att även använt hjärnan. Den kan gå i koppel, ligga still och vara tyst. Hundarnas Nannyakut, med andra ord.

Fast nog är det ägarna som uppfostras - äntligen. Tänk vad skönt för dogsen att få bete sig som hundar och inte små leksaker som deras ägare gulligullar till gränsen för vad jag tål att se. Bete dig som människa, människa och låt djuret vara djur! Älska betyder inte "du får göra precis vad du vill". Respekt för varandras instinkter och olika egenskaper, det är kärlek det :-)

Bild från tv4.se

Jag blev inte priceless

Kan ni tänka er! Jag - jag! - har vunnit. Inga miljoner, men väl ett pris hos Radiobilspolisen. Tack för det, ska bli väldans spännande att se vad det dyker upp för polisattiraljer :-)

Tävlingen gick ut på att definiera vad "snutförnuftig" är för något. Jag fick humorpriset, tack vare denna strof:
"Att som trafikpolis inse att den där höggravida kvinnan som kliver ut ur den nyss stoppade bilen inte behöver blåsa i alkomätaren?

Det är bara hennes blåsa som är full ;-)"

Lite hämtat ur verkligheten var det, trots allt. Höggravid kvinna stoppades - efter att tydligen ha kört om farbror poliserna 3 ggr i lite för hög fart  - men nån blåsning var det inte frågan om. Den där hemska människan blev några (ganska många...) pluringar fattigare och någon prick rikare. Och faktiskt, klokare på köpet. Det är väl det som är meningen med straff, att man ska lära sig läxan, så mission accomplished.

Någon kommenterade efter ovannämnda inlägg att jag måste vara bra naiv som inte tror att man måste blåsa höggravida. En del tar verkligen precis ALLT på allvar. Hoppas nu att jag (eller jag menar hon, den där fortkörerskan) inte får på nöten  för att ha kört över rådande hastighetsgräns med ett stackars oskyldigt barn i magen.
Det straffet är både utmätt och för länge sedan preskriberat så nu njuter jag av vinsten istället!