Är du kund hos oss?

Står lite halvt förvirrad och i min egen lilla "komma-ihåg- så-mycket-som-möjligt-värld" vid disken på ett apotek.
Kvinnan bakom disken frågar just; "Är du kund hos oss?"

Eh... jag står ju här. Beredd att betala för de varor jag just lagt upp på disken. Klart jag är kund.
Det är ju vad jag tänker och antagligen ser jag precis lika undrande ut som jag känner mig för hon återkopplar; "Ja, alltså, är du bonuskund?"

- Jahaaa, du menar så, säger både min hjärna och min mun. Ja, det tror jag. Jag rabblar mitt personnummer (lite lågt för jag vill väl inte sprida det över hela världen...) och skänker samtidigt en tacksamhetens tanke till att jag faktiskt slipper ha hela plånboken full med bonuskortsplastkort.

"Nä, det är du inte."

- Nähääää? Jo, men det tror jag... Eller det kanske var ett annat apotek?

"Vill du bli det?"

Jag svarade faktiskt nej. Jag tog ett beslut där och då mellan de två val jag ansåg att jag hade.

1. Var med överallt på alla olika apotekskedjor för att vara säker.
2. Skit i det för du kan ändå inte hålla reda på vilken kupong som gäller var när du väl får lite bonus.

Alternativ 2, alltså.

Ibland tycker jag faktiskt att vissa saker var bättre förr.

JAAA, jag veeet, det fattas ett "O" mitt i alltihopa :-)

Buss på Ranelid - eller var det Ranelid på bussen?

Läste någonstans (för ett tag sedan) att det var tal om att dra in delar av min busslinje. Eller min och min... den jag brukar åka med, 136:an. Den där som faktiskt har räddat många liter diesel från att förbrukas i vår bil.

Vem hade trott att det faktiskt skulle sättas in en buss som funkar för oss som bor på landet? I och för sig försent för att frakta vår äldste till Skillingaryd/Jönköping när han gick på gymnasiet men resterande fyra barn har kunnat utnyttja den rätt bra. Och gör fortfarande. Den är guld värd!

Som sagt, hörde att den skulle ändras. Inte för vår del utan mer norrut och jag förstår precis de upprörda känslor det väcker. De är naturligtvis lika beroende av allmänna kommunikationer som vi söderöver.
Idag förstod jag att det är dags redan på måndag. Ingen information överhuvudtaget har gått ut vad jag vet och därför blev jag milt sagt överraskad när bomben släpptes.
Chauffören höjde sin röst - en välkänd sådan, kändes det som - och basunerade ut att från och med söndag kommer det att bli ändringar. Han skorrade fram det utan mikrofon. Starkt och tydligt.

"Frrrrån och med söndagen den fjortonde kommerrrr det en ny tidtabell. Strrrrräckningen på linjen ändrrrrras och Toooorrrrrsviks hållplatser kommer inte längrrre att finnas med."

Vem låter han som? funderade min trötta hjärna över. Jaaa.... Björrrrrn Raaaaneliiid...
Blev lite full i skratt men ändå hängde irritationen över informationsbristen kvar. Dålig stil, JLT!
Visst, skönt att få en kvart kortare restid, inga problem på den fronten. Frågan är om det inte kommer vara fullknökat på bussen, bara. Såg nämligen att 133:an dragits in på morgonen. Nu ska alla tydligen samsas på samma... Hoppas verkligen ni har två bussar som går samtidigt. Eller tänker ni låta folk stå upp igen?

ändrrrat linje 136 frrrån och med söndag.... (Lånad bild)

Tur Åker fortfarande får vara med

Vända ut och in på sig

Det är ju lite den tiden för många. Den där det ska ordnas och donas, bakas och handlas. Pyntas och mysas. Det ska lussas och bullas. Allt ska vara så bra så. För det är ju jul och med den kommer friden. Eller hur var det nu? 

 

Jag hade ett inlägg en gång där jag satte det på sin spets. Raljerade lite över om hur det skulle ses som underligt att bete sig decembertokigt i en annan månad. Vilken som helst. Blandade reaktioner :-)

 

Inte en endaste liten klapp har inhandlats än så här två veckor innan julafton. Panik? Nja. Jag tillhör dem som tror att man överlever även om allt inte blir så himla perfekt. Kanske beroende på att jag inte kan minnas att jag någonsin varit med om en perfekt jul. Hur nu den skulle vara. Antar att det är ganska individuellt ändå, trots att det är stort pådrag om hur det "bör" vara.

 

Nä, jag håller mig till den sortens ut- och invändande som ses på bilden. Det är jag och minstingen som orsakar sådant här. Ett ben eller en ärm som inte är rätt. Som hänger på sniskan eller fastnat i det andra. Såna är vi! Jag brukar säga att det är för att de andra ska veta vilka plagg som är mina.

 

Så här kan man kränga sig för att få till allt. Om man inte passar sig, vill säga.

Dagens återbesök för koll av hjärta skulle kunnat avlöpt lite bättre än det gjorde, faktiskt. Arbets-EKG:t fick avbrytas eftersom mitt blodtryck skenade upp till 285... Inte helt OK. Då kände jag mig egentligen inte speciellt ansträngd, inte tungt att trampa eller nåt. När jag såg hur mätaren bara fortsatte så blev jag däremot lite matt och kände hur hjärtat höll på att hoppa ur bröstkorgen. Fem minuter senare var jag nere på normal puls och ett tryck på 130/75. Jag tar till mig det senare så länge och avvaktar vad läkaren som skickat remissen säger. 

Avvaktar även med att ens tänka på att ge mig ut och springa. Håller mig till gymmet så länge.

Ännu en anledning till att ta det lugnt. Trots månaden. Jag lovar, det blir jul och allt ordnar sig. Utan stress. Njut av att vara med dem du vill istället.

 

Kvällen ägnades åt storhandling och matlagning. Trött så in i norden, men den vilan får jag igen i veckan när jag inte behöver tänka på matlådor. Älskar lugnet det skänker mig, att veta vad och när jag ska träna och vad jag ska äta. Det är lättordnad frid det se'!

 

Ugnsbakad lax fixad till påfyllning i veckan

Ute och cyklar men hjärtat sitter på rätta stället

Som jag sagt innan... Jag är glad över att bli tagen på allvar när jag söker vård. Det är inte alla som får den förmånen. De får istället kämpa för att överhuvudtaget få en läkartid. Jag har varit där också, både för min egen, barnens eller mina föräldrars del, så jag vet.

 

Imorgon ska jag i alla fall slutföra det som påbörjades när jag tog min lilla sjukhustripp för ett tag sedan. Först blir det en ultraljudsundersökning av hjärtat och sedan ska jag trampa på cykel för att se om allt fungerar som det ska. Det är jag bombis på att det gör men det är ändå skönt att få det bekräftat. Plus att det ska bli lite spännande att se hur mitt blodtryck ligger nu. Jag gissar på för lågt, det känns som att jag är tillbaka på mitt normala och att medicinen sänker för mycket nu. I så fall ryker de ut, jag äter inte tabletter i onödan. Så det så.

 

Helgen annars? Jotack, bra. Eller hyfsad. Blandad.

 

Startade den med att backa ur ett restaurangbesök pga dundrande huvudvärk. Den tilltog på hemresan när jag fick spänna varenda liten ögonmuskel för att inte bli totalt hypnotiserad av de virvlande snöflingor som fyllde luften. Inte kul alls. Trots dubbdäck kändes det halt och slirigt.

Bli omdundrad av långtradare och nedstänkt så det blir svart är ingen höjdare men det är resultatet när det är blandad kompott av vana förare ute och det känns att det nog är läge att hålla extra avstånd...

Hem kom jag och efter att ha tillbringat en bra stund i vår sköna bastu mådde jag bättre.

 

 

Lördag var födelsedag för modern så där tillbringade vi en stund och sedan blev det spontanträff med goa vänner på kvällen. Visst är det underligt att man kan gå och dra ut på att man ska träffas, "vi måste bestämma ett datum..." och det händer aldrig nåt. Så är det så enkelt! Egentligen. Mer spontanitet åt folket!

 

Idag har jag däremot haft en sån där dag som kan göra mig galen. Inte på grund av gårdagskvällen utan för att jag inte varit på topp alls. Yr och trött. (Tabletterna?)

Det har inte hänt ett jota på hela da'n, känns det som... Hatar det. Verkligen! Inte ens en promenad eller ett träningspass kändes lockande. Nu har hela da'n försvunnit och det finns inget jag kan ändra nu, det är bara att ta nya tag och se till så det blir bättre imorgon.

 

Förresten, jag har gjort litegrann ändå. Jag har plockat fram, fotat och lagt ut lite annonser på retroprylar :-)

Ett par exempel:

 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

Tänk vad det kan ändra sig ändå...

För ett år sedan var det en hel del som var annorlunda, det konstaterar jag efter att ha tagit en tillbakablick till detta.

Det gäller inte bara min - snart uttjatade? - träning som kom och gick med ojämna mellanrum. Nej, mitt skrivande. Min anonymitet.

Jag har tagit flera steg där. Med viss vånda, förstås, men det har känts bra.
Den här bloggen har aldrig varit anonym. det är svårt att vara det när man väljer en sidadress som innehåller ens namn :-)

Följden blir ju att det göms undan en del, läs mer om det på länken så förstår ni vad och varför.

I våras/somras så tog jag ett - för mig - gigantiskt kliv och släppte ut en av mina andra bloggar i ljuset, den om min mamma och hennes demens.

Jag startade även en sida på Facebook, Mammasmamma, och hjälp, vilken respons jag fick! Jag blir helt varm bara av att tänka på alla kramar och uppmuntrande ord som jag får :-)

Dessutom så märks det att många känner igen sig i hur det är och det var lite därför jag tog mig ut ur grottan, för att få kontakt med andra i samma situation. Det är svårt att vara med i leken om man håller sig dold i skuggorna, det gäller att försöka ta sig ut till "de andra".

Idag har jag fått förmånen att vara med som en av bloggarna på Vaggerydstorget, tack för det!

I och med detta så finns det ju risk att en och annan hittar även min "Skrivarsida", den har aldrig sett dagens ljus tidigare. Där hittar man en salig blandning av texter som jag skrivit genom åren, mycket av det är "Skrivpuffar", texter inspirerade av ett givet ord för dagen. Riktigt bra sätt att hålla igång sitt skrivande, när nu den där romanen aldrig hittat fram ur byrålådan :-).

Men som sagt, saker förändras. 

 

Hur funkar det hemma egentligen?

Idag har jag en alldeles nödvändig och behövlig V I L O D A G
Det bestämde jag redan i måndags kväll när jag hade varit närmare sömn än vakenhet hela långa dagen. Jag är inte van att träna sex pass på en vecka. Liksom.

Hade en liten, liten fundering på att ta den där vilan redan på tisda'n men det blev inte så, trots att jag gjorde ett försök att ställa om klockan till ett senare slag.
Nääädå, upp och hoppa! Väskan var ju packad och det kändes mer oöverstigligt att hämta den i hallen för att klä på mig hemma än att åka iväg till gymmet :-)

Tror minsann att jag nått mitt första mål - rutiner som sitter!

Bilden är ju liksom lånad då.

Idag var det då dags. Sovmorgon. Jaja, bara till klockan 05.00 men ändå. Nu skulle jag ta det lugnt på hemmaplan. Duscha, dricka kaffe i lugn och ro, äta lite. Tända ljus och mysa med maken framför nyheterna. Gå till bussen. Iförd reflexväst, naturligtvis!

Fattar ni hur konstigt det kändes??? Duscha hemma? Klä på sig hemma? Utan att plocka ur och i en väska? Hitta sminket och måla på det litegrann. Hemma? Så tidigt på morgonen?
Underlig känsla. Jag vet knappt hur jag gjorde innan. Ändå är det bara en vecka som jag varit på gymmet varje vardagsmorgon, innan dess har jag tillbringat (minst) en morgon i veckan på hemmafronten. Man vänjer sig snabbt.

Jag kom iväg till slut. Fick bara vända en gång. Kändes som klacken på min ena stövel skulle lossna, nämligen. Dumt att utmana ödet.

Så har jag då en vilodag. Trött? Ja. Stel? Ja. Tänker jag på träning? Ja. Hungrig? Hela tiden.

Tror faktiskt att jag är en bra bit på väg nu. Två månader och inte något längre uppehåll från gymmet. Så länge har det aldrig funkat innan! Nöjd? Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!

Reagerar reflexmässigt

Vet att jag inte är ensam om detta. Många reagerar som jag.
Tyvärr inte tillräckligt många.
Hade det varit så att vi hade varit en övervägande majoritet (eller varför inte alla?) så hade jag inte ens behövt reagera.

Jag morrar likadant varenda år när det mörknar, Varför i h-e rent ut sagt är det så svårt att ta på sig reflex? Och hur ända in i h-e (rent ut sagt) kan man låta bli att förse sina barn och barnvagnar med dessa livräddande attiraljer? Jag fattar verkligen inte.

Igår när jag var ute och gick - naturligtvis försedd med reflexväst fast det var ljust när jag startade - så höll jag på att GÅ på folk. Fattar ni? Gå in i en mötande människa eftersom det var bilar som bländade och personen ifråga var helt mörk. Kolsvart.

Mötte flera familjer som var lika svarta hela högen. Inklusive små promenerande barn och småttingar som satt i barnvagnar. Utan reflex. Jag blir både arg och förundrad...

Jag har inte lust att skada en annan människa. Tror i och för sig inte att andra människor vill bli skadade av mig, heller. Risken är ju ändå rätt stor att det smäller rätt vad det är. Hoppas bara det blir när jag går då, inte när jag färdas i bil. Även om jag går snabbt så tror jag skadorna är överkomliga om jag dundrar in i någon till fots.

Nä, skärpning för h-e! Rent ut sagt.

Efter ljus kommer mörker. Det händer varje eftermiddag så här års. Tänk framåt. Ja, tänk, helt enkelt.