För ett år sedan var det en hel del som var annorlunda, det konstaterar jag efter att ha tagit en tillbakablick till detta.
Det gäller inte bara min - snart uttjatade? - träning som kom och gick med ojämna mellanrum. Nej, mitt skrivande. Min anonymitet.
Jag har tagit flera steg där. Med viss vånda, förstås, men det har känts bra.
Den här bloggen har aldrig varit anonym. det är svårt att vara det när man väljer en sidadress som innehåller ens namn :-)
Följden blir ju att det göms undan en del, läs mer om det på länken så förstår ni vad och varför.
I våras/somras så tog jag ett - för mig - gigantiskt kliv och släppte ut en av mina andra bloggar i ljuset, den om min mamma och hennes demens.
Jag startade även en sida på Facebook, Mammasmamma, och hjälp, vilken respons jag fick! Jag blir helt varm bara av att tänka på alla kramar och uppmuntrande ord som jag får :-)
Dessutom så märks det att många känner igen sig i hur det är och det var lite därför jag tog mig ut ur grottan, för att få kontakt med andra i samma situation. Det är svårt att vara med i leken om man håller sig dold i skuggorna, det gäller att försöka ta sig ut till "de andra".
Idag har jag fått förmånen att vara med som en av bloggarna på Vaggerydstorget, tack för det!
I och med detta så finns det ju risk att en och annan hittar även min "Skrivarsida", den har aldrig sett dagens ljus tidigare. Där hittar man en salig blandning av texter som jag skrivit genom åren, mycket av det är "Skrivpuffar", texter inspirerade av ett givet ord för dagen. Riktigt bra sätt att hålla igång sitt skrivande, när nu den där romanen aldrig hittat fram ur byrålådan :-).
Men som sagt, saker förändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!