Turning 50???

Det känns verkligen helt och hållet upp-och-ner... Hur kan det ens vara möjligt? Hur kan den lilla söta bebben på bilden helt plötsligt fylla 50???
Fattar ingenting... Jag känner i och för sig igen skrattgroparna i låren, de gjorde bara en kort semesterrresa några år där i den spinkiga barndomen sen återvände de till mig. Kan inte påstå att jag hade bett dem men vissa saker rår man inte över, bara att tugga i sig.

Lånad från nätet

För ca 49 år sedan, gissar jag på

 

Länge fasade jag för den här dagen. 50. Det är stort. Det är mycket. Tänkte jag. Krisen skulle komma dundrande, det var jag övertygad om. Ingen vid 30. Inte ens vid 40. Men nu, nu var det dags.

Så här skrev jag på min textblogg för 4 år sedan:

 

Åldersalternativ

Stolthet och mjukhet. Rakryggat och med stil.
Så vill jag leva. Så vill jag åldras.
Fast jag vill egentligen inte alls. Inte mer nu.
Snart vid halvsekelsstängslet.
Vill stoppa. Vill hoppa.

Fast det går inte. Ett enda stopp finns som alternativ och det vill jag ju inte. Heller.
Vill inte ens känna närvaron av det valet. Som inte är något val i slutändan.
Det överhängande hotet alltför nära. Alltför länge.
Inte mitt beslut. Ditt slut.

Nu är det jag. Mitt. Tänker försöka.
Vill sträcka på mig. Lyfta blicken. Se.
Leva det jag kan. Så länge jag kan.
Då kan jag inte stoppa. Inte hoppa.
Måste fortsätta åldras.

 

Sedan fyllde jag 49. Faktiskt för exakt ett år sedan. Då vände det.

Jag bytte spår. Insåg att det faktiskt bara är en siffra. Ännu en dag i mitt liv.

Ett liv som jag faktiskt fortfarande har.

Efter det körde jag - t ex när ätteläggarna protesterade mot något jag sa eller gjorde - med ;

"Jag gör precis som jag vill, jag fyller faktiskt snart 50..."

Betydligt bättre inställning kan jag lova och den där krisen, den tar jag allt och gör precis som jag vill med. Skiter i den, helt enkelt!

 

Nu är jag här. En helt vanlig dag. I mitt liv, det fortfarande existerande, levande.

 

Ja har fått så många härliga, goa hälsningar på alla möjliga sätt idag och glädjetårarna har sprutat emellanåt. Vilka underbara människor jag har runt mig! Både på nära och långt håll. Vissa hälsningar har också överraskat lite extra och boostat på flera sätt.

Den som nog värmer mest av alla är trots allt den från mamma. Hon kom ihåg! Jag vet hur ledsen jag var förra året och året innan när du glömde min dag men idag fick jag ett tidigt telefonsamtal. Tack, älskade mamma för att du kom ihåg det idag.

 

Dagen har varit lugn och skön, ledig från jobbet och inget speciellt inplanerat mer än middag med närmaste familjen (barnen med respektive). Även där extra glädje för att mamma orkade komma.

 

Min dag är snart över och jag klarade den. Utan kriser.