Ända sedan i fredags har jag varit makelös. Han drog iväg till Götet för att slippa frugan några dagar. Ville hellre träffa kompisar och prova nån slags äckliga bruna drycker. Jag ryser vid blotta tanken. Hoppas han ätit en massa vitlök som döljer doften av tjära.
Det händer inte ofta att jag är ensam vuxen hemma. Nu är jag ju inte riktigt det heller eftersom sonen numera räknas som en sån men han är ju ändå ett barn i mammas ögon. För evigt :-)
Vad jag skulle komma till är att det bör ju utnyttjas på nåt vis, den här "friheten". Bre ut sig i sängen, kanske
t o m äta nåt gott där samtidigt som man läser. Skriva på den där boken, det kan man göra varenda minut nästan. Om man vill.
Nu är det inte så att jag sitter fastkedjad vid maken när han är hemma, fast det kanske låter så när jag berättar detta. Vi kan vara på varsitt håll annars också. Jag lovar. Ni behöver inte meddela närmsta kvinnojour.
Och det jag skulle komma till? Ja, hur mycket av detta har jag gjort? Hur tomt känns det inte i sängen? Hur handlingsförlamad blir jag inte när jag får den här ensamtiden? Istället blir jag stressad över att jag måste hinna med att "passa på". Får nog härmed konstarera att jag är konstig.
När jag är ensam hemma får jag ingenting gjort. Så fort resten av familjen dyker upp igen blir det lättare. Borde det inte vara tvärtom??? Om det inte är nån som hörs eller rör sig i närheten, borde det inte vara smidigare att få saker gjorda?
Idag kommer han hem igen så jag kan koppla av. Dessutom så har minstingen varit på läger och det ställer också till det i familjekänslan. Det fattas två personer.
Hur i hela friden ska det gå när de flyttar hemifrån?
Läs även andra bloggares åsikter om gräsänka, whisky, familj, ensamtid
ja visst är man rolig..
SvaraRaderakram Monica R
precis sådär är jag med! jag får verkligen inget gjort om jag är ensam hemma, då bara glor jag.
SvaraRadera