Det är jag ju inte just nu då, men var det i drygt 4 timmar på söndagseftermidda’n. GPS:en –denna underbara uppfinning – talade om att det skulle ta 3 tim och 49 min innan jag anlände målet. Ja, hon pratar ju så, skatan i den där lilla fyrkantiga saken. När jag hade kört ¾ av sträckan så hade jag minskat antalet minuter litegrann. Numera är det ju 120 knyck på långa sträckor så det gör sitt till. Jag gillar det. Har alltid tyckt att 110 är en så knasig hastighet. Eller, knasig är fel ord. De bilar jag haft i min ägo (eller kört utan att äga) har aldrig känts bekväma med den hastigheten. Det blir inget flyt, liksom.
Inget flyt var det gott om när jag kom till Södertälje. 3 km tog 35 minuter att avverka. Där åt det upp tiden jag tjänat in. Med råge! Dieseltraktorn sätter upp tomgångsvarvet så mysigt så det var rena träningspasset att krypköra i den kön, åtminstone för vänsterbenet. La ur växeln för att spara sopp och klarade att komma ihåg det alla gånger utom en ;-D
Till slut kom jag fram, skänker en tacksamhetens tanke till skatan i GPS:en, trots allt. Ett tag trodde jag det var galet i alla fall. ”Gör om rutt…” är inte vad jag vill höra ensam i Stockholmstrafiken en söndagskväll. Ensam i bilen, alltså. Annars vimlade det av bilar. Rutten var tydligen rätt när hon hade tänkt efter så jag drog en lättnadens suck.
Färden gick relativt smärtfritt, annars, även om det började med att det inte fanns nån skiva i CD-fodralet när jag skulle lyssna på Winnerbäck. Nu har jag anlänt målet och fått lite käk i kistan, ringt hem och ska snart sova. Har inte hittat nån uppkoppling än så vi får se hur inaktuellt detta blir innan det publiceras. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!