Skruva den som Backman - överst på önskelistan

Käre make och älskade barn, kort sagt; Kära familj!

Ni vet ju att jag älskar er allihop. Eller hur? Jag skulle kunna göra vad som helst för er. När som helst. Om jag inte har nåt viktigare för mig, förstås.

Det kan ju vara så.

Jag kanske måste se till att få ihop rätt karamellkombinationer så den där förbannade nivå 165 i Candy Crush blir klar nån gång och jag får se fiskarna simma och hoppa. Så där som det kan se ut bakom ögonlocken när blodtrycket är alldeles för in i bomben högt. Som det kan bli när den där förbannade nivån inte blir klar nån gång.

Eller så har jag en Wordfeud-match som är inne på sin 72:a timme.
Då måste jag ju först greja det. Men det förstår ni, va?

Nääädå. Så är det inte. Jag skulle släppa vilken smartphone som helst som en het potatis om ni behövde mig akut. Eller mindre akut också, för den delen.

Nu är det i och för sig ganska länge jag släppte alla slags potatisar, oberoende av temperatur, men jag kan ju inte ändra om ordspråket till "släppa som en asvarm baconskiva" bara för att jag är LCHF-are. Nån måtta får det ju vara.

Fast nu känns det lite som att jag kommer ifrån ämnet här. Hmmm... jo, som sagt. Jag älskar er. Det är viktigast av allt. Och positivt. Det är kanonbra med föräldrar som älskar sina barn. Älskar man dessutom den man gift sig med så ska man anse sig lyckligt lottad. Bättre kombination än vilken smällkaramellskombo som helst!
Men... sen så är det så att ibland blir det lite svårt. Inte att älska. Att skriva. Det hämmar mig ibland, typ så där 99,6% av min skrivtid.

Det finns hur mycket som helst att skriva om. Egentligen. Visst skulle jag kunna få ur mig några blogginlägg i veckan. Utan problem. Men...

I mycket av det så finns ni. Situationer som uppstår. Ord som sägs. Igenkänningsfaktorer.

Jag låter helt enkelt bli. För er skull. men åååååh, så jag saknar det. Inser det mer och mer.


Just nu läser jag Måns Kallentofts nya, Vindsjälar, och där finns mitt språk. Känner igen stilen, hur jag skulle lägga upp det. Meningsbyggnader. Allt. Alltså längtar jag.

Se'n halkade jag in på Fredrik Backman. Nej, inte bokstavligt, han befinner sig nog inte ens i närheten, men där var det igen. Hans humor och förmåga... Jag vill också!

I flera månader (år?) har jag skyllt på att jag inte hinner. OK, lite lustbrist också, men tiden är precis som Backman, på en helt annan plats än jag.

Men om jag låter bli det där slöandet med CC och WF, hur mycket tid frigörs inte då? En massa. Den massan kan omformas till muskelsådan på gymmet. OCH till skrivtid.
Men... vad kan jag skriva utan att stöta på patrull från familjen?

Vad säger ni familjen?

Hur gör ni andra som klarar att blogga med tillhörande nära anhöriga i inläggen?

Fredrik Backman, Måns Kallentoft, respekt, familj, LCHF, skrivlust, blogga

Bortflyende återbäring

Ibland - men bara ibland - kan jag bli lite fundersam. Just denna sortens fundersamhet brukar innehålla vissa spår av irritation.
Det är när människor liksom inte riktigt tänker färdigt innan de talar/gör/producerar saker och ting.

Jo, för det är ju så att bakom varje beslut och idé finns det en människa. Även fast den stora myndigheten står som avsändare på det som skapar fundersamheter så har det - någon gång för en odefinierbar tid sedan - funnits någon som i egen högst fysiska person, planlagt det.

Som det här med de nya (?) värdekuponger (eller vad de nu kallas...) som skickas ut när man t ex går och köper sig en ny motorcykel och försäkrar den på samma bolag som den gamla. Då kan inte bolaget vänta en dag eller två och dra av de återbetalningsbara pengarna på den nya fakturan. Nänä, det skulle bli alldeles för smidigt för kunden. Och spara pengar och besvär.

Värdeavi heter det visst, fast det ibland blir helt utan värde för den som inte kan lösa ut den.

Visst, man kan lösa ut dem på en massa smidiga ställen, som Hemköp, Willys, ICA och jag vet inte allt. Bara man är villig att betala sisådär 25 kronor för att få betala med den.

Det där är småsaker som jag, en relativt rörlig sak i mina (som alltid) bästa år, kan klara av. Det är när det kommer dylika papperslappar t ex till min gamla, stappliga mor. Hon har inte möjlighet (orkar helt enkelt inte) att ta sig till nåt av de här smidiga ställena, hur nära de än ligger. Inte finns det möjlighet för bud att hämta, heller.
Vad gör man? Låter pengarna brinna inne? Det är vid såna här tillfällen min irritation fundersamhet når oanade höjder. Jag går liksom i taket. Litegrann, bara.

Uppskjutet blir avslaget

Idag är det en sån där dag. Söndag. Som gärna ska vara vilsam och lugn och fin. Bara göra sånt som man kan uppskatta och njuta av. Ja, jag har nog klarat av det, på mitt vis, så här långt.

Vaknade ju inte förrän vid sjusnåret så det var rena sovmorgonen! Upp och grejade visst restaureringsarbete på egna kroppen och sen var det bara kaffe och frukost som skulle klaras av innan det var dags att dra till det nödvändiga arbetet med att se till att vårt kära Skatteverk blir nöjda. De är så lättstötta emellanåt, vill gärna ha in allt i tid. Och, vem vill egentligen inte det? Skillnaden är väl en viss brist på förståelse och sunt förnuft emellanåt. Smidighet är inte precis något som står högt på agendan i vissa verksamhetsbeskrivningar, om man säger så. Nä, just det.

Meningen var att en skogspromenad skulle rensa ut allt sånt efteråt, men eftersom himlen återigen bestämde sig för att öppna upp och hälla ut flera veckors samlade regnmängd, så blev det istället en massa mer arbete gjort. Positivt mitt i det grå.

Nu är de närmsta veckornas mat planerad - i stora drag - och morgondagens Chili con carne tillagad, kvällens måltid blir förmodligen fisksoppa. Känns som att min småruggiga kropp kräver lite varmt, första gången på länge som jag frusit så här. Räcker tydligen inte med det här snygga arrangemanget, shorts och raggisar är ju en oslagbar kombo, annars. Om man vill tona ned sin sexighet t ex, då är det ett hett tips, jag lovar ;-)

Förra veckans blixt och dunder slog sönder vår sladdlösa telefon och i nuläget kör vi med följande:

När det ringde i den och minstingen skulle svara blev frågan; "Lyfter man bara på den (pekade på luren)?" Jag kunde inte låta bli att skratta. Återigen ett aha-ögonblick, tänk vad mycket saker som våra barn inte har sett eller vet vad det är/hur det fungerar, sånt vi fortfarande (än så länge...) tar för givet.

På tal om prylar så beställde vi en torktumlare idag. Smart drag inför höstens och vinterns kommande tvättvedermödor. Det kommer att underlätta omsättningen på handdukar och lakan, minsann! Hör ni det, ungar? Inga "fultumlingar" är tillåtna, resten får hängas som vanligt.

                                                      

Nu är det bara en fotbollsträning och ett modersbesök kvar på dagens kalenderblad, sedan är denna söndagen fullgången och en ny vecka kan börja! En sådan som ska funka bättre, tack vare både mat- och aktivitetsplanering. Förhoppningsvis...

planering, matplanering, torktumlare

Tänk att vatten kan göra slut på vatten!

OK, det var väl inte själva vattnet som ställde till det men när det åskar på det viset kan man ge sig fasen på att det är vatten inblandat också.

Den varma dagen igår (för varmt att kränga på sig mc-kläderna t o m...)  övergick helt plötsligt i ett 10º svalare vädertillstånd, blixtar och dunder med påföljande hällregn (och en och annan tromb). Det var dragbasun, minsann. Tromb on, ni vet. Höhö...

Vi var och hälsade på helt ljuvliga valpar (jaja, trevliga människor också) när det satte igång. Springa springa, bära bära. De stackars små sexveckorsbebisarna blev skraja och fick förpassas in snarast möjligt.

Vi åkte dyngsura hemåt i bilen. Väl hemma fick vi berättat för oss att det hade blixtrat ordentligt hos oss. Jooo, det märkte vi sen. Vattnet hade inget vidare tryck. Till slut försvann det helt.

Tydligen hade det slagit ut elen i byn så den gick bara på en fas, ingen fungerande vattenpump i byns pumphus, alltså. Jästrans vad handikappad man blir utan vatten! Vi nästan slogs om de få liter vi varit kloka nog att samla på oss "utifallatt".

Vaknade till vattentillgång men efter någon timme såg det inte så lockande ut... Senare blev det svartare än svart...

Jag föreslog för en av döttrarna att vi skulle skaffa ett krus hon kan bära på huvudet och sen skicka iväg henne till grannen som har egen brunn. Hon var inte ett skit road :-)
Det är lustigt hur lite man tänker på hur bra vi har det som har vatten och el som underlättar, bortskämda som bara den är vi.

Under dagen har vi fått skruva bort varenda sil till kranarna, köra diskmaskinen dubbla omgångar med samma disk och rensat tvättmaskinens olika filter om och om igen. Nu är det drickbart igen och det är viktigast. Kan förresten erkänna att denna gången innebar "vi" inte någon som helst inblandning av moi. Denna gången, alltså. Och bara för att jag haft fullt upp med annat. Så det så.

Pliffplaffpluff! Kabang!

Helt plötsligt så känns det så. Ja, när jag tänker på att skriva. Alltså, skriva på riktigt. Inte bara så där som jag gör nu. Just nu, då. Precis. Inte om bara en mening eller så, när det kanske eventuellt smyger sig in mening i meningen.

Jag tror att jag kanske har fått tillbaka lite lust. Det sprakar lite lätt i de dammiga hörnen av hjärnan. Kanske tar sig gnistan?

Det känns inte bara jobbigt när jag tänker "blogga?" Det känns litelitelite kul och lockande också. Kanske kan jag slita mig från allt annat som ska göras och slänga mig över datorn (utan att ens ta av skinnbrallorna) när jag kommer hem från hojrundorna. Det är ju nämligen de som är viktiga nu. Så länge vädret är som nu, alldeles alldeles mc-aktigt, då måste man bara köööööööra.

Premiärkörde till jobbet idag. Motorväg. Jojo, vad gör man? Har väl inte direkt lust att köra omvägar vid den tiden på morgonen. 30 minuters resa istället för 70 (som bussen tar) kan jag nog leva med ytterligare några gånger innan hösten tar sitt grepp :-)

Perfekt att börja jobba mitt i veckan efter semestern, förresten. Bra val av mig eller hur? Nu är det liksom redan helg!

På frågan från en av döttrarna vad vi ska göra i helgen svarade jag "inget speciellt". Fick genast påbackning från maken.

Vi ska rensa/plocka undan saker som bara ställts av på fabriken (vi ville ha semester på riktigt). Många saker blir det när man rensar lägenhet med tillhörande vind... Vissa saker är från farmor och farfar, spännande brev och annat som jag gärna vill kika på. Det ska på ett håll. Andra kartonger ska sorteras upp och ev skickas ut på annons. Eller så... Kanske ordna en loppis här hemma? Finns mycket som andra är intresserade av, tror jag. Gardiner från 70-talet, Rörstrandsporslin, lustiga lampor och annat smått och gott. Retro så det smäller om det ;-)

Men nu var det ju den "sysslolösa" helgen det gällde... Jomenvisst, jobba lite? Lite... Hmmm... jag vet vilka högar det finns. Det blir inte lite jobba, inte.

Se'n är det den där matplaneringen också. Lika bra att köra igång innan skolstart och allt landar som en bomb. Fotbollsträningarna drar igång nästa vecka så ja, det är dags. Ska varda'n fungera krävs planering. Rättning i leden!

Sen är det en sak som jag känner lite magdarrningar inför. Jag har lagt en hög med plastkort på ett jättebra ställe. Ett sånt där som man kommer på när man tömmer sin plånbok inför utlandsresan och sedan meddelar de 3-4 personerna i närheten; "Nu lägger jag allt detta här istället för där jag brukar. Kommer ni ihåg det ifall jag undrar?"

Vadå ifall? Det finns ju liksom inte. Jag har glömt både var jag la högen och vilka som var där när jag gjorde det. Och ingen av kandidaterna minns heller.

Jahapp, så var den helgen alldeles slut också då. Innan den ens påbörjats.

FJR1300, mc, motorcykel, retroprylar, loppis

Mer än halva är bakom mig, vad fasiken hände?

Torsdagen den 3 januari hade jag fått för mig att skriva ett inlägg. Ja, kan ni tänka er? Då var jag minsann flitig och trodde att jag så skulle kunna förbli. Jojo. Mycket skulle ske.

Vad har då hänt sedan dess?
Förutom att det just idag är precis 3 månader sedan mitt förra inlägg? Inte så flitig längre, alltså...

Mina (önske)mål gällde bl a detta:

T r ä n i n g e n
"120 st gympass under året. Då har jag räknat bort eventuella lata semesterveckor också. Utöver det så ska jag fixa 140 st promenader eller pass på cykel. Det blir till att föra träningsdagbok, tror jag. Förhoppningsvis kommer jag igång så pass de närmaste veckorna så jag kostar på mig ett gymkort också..."

Visst började det bra, med träningsdagbok och allt. OCH gymkort. Niemas problemas. Gymmade flera gånger i veckan och började se resultat. Promenader och cykling brände en del.

Men... sen kom den O m v ä l v a n d e   f ö r ä n d r i n g e n 
jag var sugen på. Nytt jobb i februari. Trivs kanon med både jobbarkompisar och arbetsuppgifter. Men... Resorna. 12 mil istället för 600 meter. Det tär på den taskigt tilltagna dygnstiden. Har absolut ingen aning om hur många pass det blev, bara att de blev färre. Och färre.

Så kom våren och med den var det dags att ta tag i M C - k o r t e t
Ännu mindre tid till träning, nu var jag ju tvungen att övningsköra och plugga teori också. 21 april satt jag på hojen och skulle ta mina första gummimeter. Jag lipade som ett litet barn, skrajsen för att släppa iväg mig själv.

1 juli och ca 180 mil senare körde jag upp. Utan några som helst problem. "Du har kört en hel del, va?" frågade inspektören när vi hade kört allt. Då sträckte jag på mig och höll på att börja lipa igen :-)

Det var helt klart en av de lyckligaste (och mest overkliga) dagarna i mitt liv! 3 veckor senare bytte jag bort min lilla söta Suzuki 800 mot en Yamaha FJR1300. Lite mer klös i den ;-)

H u s e t / h e m m e t

Har inte blivit mycket gjort där, inte... Förutom målat resten av altangolvet och verandan som var i stort behov av ny färg. Tack för hjälpen med det :-)

F a m i l j e n / v ä n n e r

"Vara snäll(are) mot mina närmaste och ta mig tid att njuta av att jag har dem. Vara en fortsatt bra vän åt de som förtjänar det :-)
Dissa resten FULLSTÄNDIGT eftersom de pga sitt eget handlande inte får plats i mitt liv."

 

Detta tror jag faktiskt jag grejat rätt OK, speciellt det sista. Dåliga vibbar går bort, fetbort! Som någon lite yngre eventuellt skulle säga... Dessutom har jag träffat på en massa nya, trevliga människor som gärna får fylla det utrymmet istället.

B l o g g a n d e t / s k r i v a n d e t

"Kanske ett mål på minst 130 gillare på Facebook?"Jomenvisst, det är nära men inte uppnått. Inte alls konstigt, vem vill gilla nåt som är nästan totalt utdött? Kanske, om jag nu kommer igång igen, att det går att köra förbi den siffran till och med?

T a t u e r i n g

"Vill ha en tatuering till och det känns som att det skulle passa i år, får se om det finns tid och pengar till det."Ja, vi får väl se ;-)

 



 

 

 



Ge upp lite, kanske?

Det går inte. Jag fixar inte att skriva inlägg så mycket som jag vill. Framförallt inte så bra som jag vill. Intressant vore ju inte så dumt heller. Men vem bryr sig? Egentligen?

Jag vet att det kanske inte är så viktigt. Varken att skriva eller läsa. Men... jag vill ju!

Har en fundering att kanske köra lite kortare uppdateringar via Facebooksidan istället. Ett tag. Då blir det av. Tror jag. Jo, det blir det.

Just nu så är det prio på mc-kortet som ska bärgas innan juli, tänkte jag. Plus att det har hänt saker i livet som får mig att känna mig släppt från femtionde våningen. Rätt ner, utan fallskärm. Alldeles för fort. Kan man förresten släppas i lagom fart på det viset? Nej, men jag trodde jag var förberedd. Trodde jag hade mer tid att vänja mig. Så blev det inte.

Står med hakan tappad och tårarna trillandes. Vet att det är bäst, det kommer att bli bra. Fast svårt.

Som sagt, det är mycket nu.

Så, till er som är det minsta intresserade - och inte redan gillat min sida - gör det! Jag kör där ett tag :-)
https://www.facebook.com/Volymochstyrka

Njut av livet så länge det varar!