Smärtsam insikt

Muskelvärk är jag van vid. På gott och ont. Jag tycker om att ha träningsvärk, att känna att jag använt kroppen på det sätt som jag hade tänkt. Ibland hittar man i och för sig muskler man inte anat att de fanns men fortfarande på ett positivt sätt.

De senaste veckorna har det varit på det onda hållet. Värk i vänstersidan, den stora ryggmuskeln har liksom krampat. Jag har tänkt att det beror på att jag sitter fel på jobbet eller så men sen började det komma när jag kör bil också. Rätt vad det var häromda'n så var det på båda sidorna.

Nej, inte som jag kör bil (har bara en ratt även om det hade varit skönt med två emellanåt) utan på sidorna av ryggraden. Och längre ner.

Nu trodde jag det berodde på efterdyningar av helgen, sovit på en ovan madrass o dyl. Igår var det lugnt när jag var hemma från jobbet och kurerade mig. Ända tills på kvällen när det var dags för hockey.

HV-Luleå, två matcher, det kan tydligen ta kål på vem som helst. Det kom som ett slagskott. Pang i kassen (ryggen)! Jag kom knappt upp ur soffan. Vred och vände för att hitta en godtagbar ställning men nääää... Jag gav upp. Kom ner i sängen till slut men det var inte lätt. När jag äntligen slumrat till så gick katterna till attack. Kvällsrusning rakt över våran säng. Tack för den då.

Natten har varit hemsk och att stänga av alarmet i morse tog sin rundliga tid. Tunga suckar och envishet gick åt för att komma runt och upp. Beslutet att jobba fick sig en törn så jag körde upp maken och försökte somna om. Det gick. En liten stund.

Google är ju fantastiskt bra. Speciellt för att skrämma upp folk. De möjliga diagnoser jag hittade där var inte så upplyftande så jag tänkte att det är bäst att ringa vårdcentralen. Japp, den tanken hade flera med mig. Upptaget, går inte att ställa sig på kö. Nä, det blev en varm dusch och tabletter istället. Avvaktar tills imorgon och använder en körkortsförsedd dotter till att köra mig dit jag ska i eftermiddag.

Vad  jag skulle komma fram till var att jag fattar inte hur man orkar/klarar att leva med ständig smärta! Jag vet att det ofta inte finns något val, att det bara är att gilla läget, men ändå. Efter att ha levt med nära anhöriga med diverse krämpor i snart 40 år så vet jag att det är för jäkligt emellanåt men ändå gnäller jag när det inte är som vanligt. Det onda förstör så mycket som man annars tar för givet.