Jul, jul, strålande jul

Ljus förväntan?

Är det så? Är julen strålande? Varm och härlig. Gemenskap och glädje. Alla träffas och umgås och njuter av varandras sällskap. Bra och lagom fina julklappar. Ååååh, alla är så nöjda!

Eller är det faktiskt så att hos många skapar den mest ångest? Allt som ska klaffa. Pynt ska upp. Julgran in. Klappar handlas. Mat ska lagas. Alla ska må bra. Ååååh, det är stressigt!

Jag hade några tidiga jular i min barndom när jag faktiskt tyckte att det var rätt trevligt. Vi brukade turas om att vara hos farmor/farfar och mormor. Någon gång var vi alla på samma plats. Med morbröder och deras familjer. Kalle Anka, gröt och väntan på julklappar. Spännande och trevligt.

Sen gick tiden och av olika anledningar så var det inte lika mysigt längre. Barnaglädjen försvann. Julen blev ett nödvändigt ont, förknippat med sorg.

Det tog lång tid för mig att hitta tillbaka till något som ens påminde om den där förväntan som funnits när jag var riktigt liten. Inte ens när jag fick egna barn vände det. Jag ville bara att det skulle vara över. Trots det så fixade jag mat och pynt, köpte julklappar. Och stod ut. Barnen skulle inte behöva lida för att jag hatade hela fenomenet.

Numera så har jag taggat ner. Jag betraktar julen som vilken helg som helst. Försöker med andra ord ignorera alla andra som inte gör det och deras gnäll... Visst är det julmat (i lagom doser) och klappar (i ännu mer lagom doser) men nån stress finns inte. Efter att ha flängt runt med små bebisar på vägarna för att kunna tillfredsställa så många som möjligt (utom oss själva) så vägrar vi numera åka någonstans. Vi umgås med närmsta familjen. Hemma. I lugn och ro.

Julklappshysterin är just det, en hysteri. Mycket pengar och många paket. När man som jag har barn från tidigare förhållanden så blir det extra mycket till dem. Fler människor som ger. När de var mindre visste de knappt vad de fått från vem. Sjukt om ni frågar mig.

För många är det bara stress, stress, stress. Varför? Till vilken nytta? För att sitta där utmattad och sur på julaftons kväll? Om det nu dröjer så länge... Tänk efter. Vad är viktigast i längden? En familj som kan umgås och ha det bra eller varsin surfplatta till alla? Maten, hinns den ens med att njutas av innan alla ska kasta sig över prylarna?

Ta ett djupt andetag och dra ned axlarna. Måsten tillverkar vi oftast själva.
Hos oss är det barnen som pyntar och gör det fint. För att de VILL. Jag vill inte. Däremot njuter jag av deras glädje över det. Och av de levande ljusen. Det räcker.