Just nu är det en "ränna-ute-på-kvällarna"-period. Den ena värre än den andra. Igår var det nästan hopplöst att få hem dem. När den ena hade bärgats skulle den andra ut. Däremellan smet nån annan, äldre kille, in i hallen och kastade sig ut i köket och vräkte i sig mat vi hade ståendes.
Den lyckades jag kasta ut men då smet en av våra iväg också. Så där höll det på. Till slut var hela familjen samlad och jag kunde få min välbehövliga skönhetssömn.
Ikväll kändes det som att scenariot skulle upprepas. Jag tjatade och tjatade om att det var dags att komma hem, in i värmen. Nädå, vem brydde sig? Den ena svarade inte ens.
Till slut skickade jag ut Lillan för att leta. Hon kom in gråtande och naturligtvis blev jag skraj. "Vad har hänt?"
Hon sitter där uppe och kan inte komma ner. Hon gråter.
Och visst. Långt däruppe i granen satt hon, den lilla rackaren. Helga. Svart som kvällen runt omkring. Bara två lysande ögon och ett ynkligt pipande läte. Kattskrället hade väl antagligen blivit uppjagad dit av snyltgästen. Killar!
Jag ville inte klättra i mörkret och sa till den samlade barnaskaran att vi fick låta henne vara så länge. Vi gick in och avvaktade. Det kändes inte bra men de brukar ju klättra ner till slut.
Nu är de båda fyrbenta tonåringarna inne. De tvåbenta är lite utspridda däremot. Hoppas det blir lugnt resten av kvällen :-)
Underbart kul skrivet! MVH Lisa Sandström
SvaraRaderaRoligt att du tycker det, Lisa! Tack för kommentaren :-)
Radera