Träningsabstinens och andra småproblem

Nu ska jag banne mig snart axla mitt påtagna ansvar och bege mig till gymmet (vilken dag som helst). Jag har tagit ansvar för axelns vila tillräckligt länge nu, tycker jag. Har ätit inflammationshämmande i snart fyra veckor och det känns bättre. Jag skriker inte (grinar inte ens illa) längre när jag rör armarna/axeln mer än "nödvändigt".

Mina promenader störs inte av att jag måste tänka på att låta bli att vifta alldeles för mycket med dem. Jag kan ta ut svängarna och stegen igen!

Nu när jag läser det jag skrev så ser jag att det blev en rätt knasig felsyftning där, vem fasiken kan vifta med en promenad?!? Låter den stå kvar för att visa att jag minsann klarar att visa mina svagheter :-) Även om detta egentligen inte alls är en av dem. Snarare i så fall att jag inte kan låta bli att påtala andras. Felsyftningar, alltså.

Hur kommer det sig egentligen att man blir mer sugen på sådant som är förbjudet? Eller åtminstone svårt/omöjligt att genomföra?

Jag längtar fruktansvärt mycket efter att ta ut mig riktigt ordentligt med träningen, både svettas av konditionspassen och att lyfta tyngre och tyngre. Men nääää, när jag började lägga på vikter (en rejäl ökning som jag kände passade mig) och som gav mig en ordentlig kick, då ska kroppen börja krångla. Man kan tycka att det finns en hel del muskler att träna, förutom axeln, men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Den blandas in i andra rörelser också, t o m i vissa ryggövningar. Eller är det bara inbillning? Kanske blir så att jag inte vågar ta i riktigt och därför kopplas den in? Ond cirkel som förhoppningsvis snart bryts.

På mina promenader, när jag är på vift, snurrar nu stora planeringsskivan. Jag ser framför mig hur jag förbereder allt jag ska, varje (vardags)kväll. Kokar ägg att ta med som mellanmål till jobbet, blandar en proteindrink som ska svepas efter morgonens cykling/promenad, lägger fram tränings- och jobbarkläder, fixar matlådor och laddar kaffebryggaren.

Bara tanken på det sprider en god känsla i kroppen...

Jag har en sak att fixa innan jag känner att det kommer att bli 100 % så här, om den grejar sig så kommer jag absolut att genomföra detta. Jiiiihaaaaaaa!



träning, utmaningar, abstinens, eufori, mål med träning

Mondays are for ever...

Fast det är de ju inte. Och egentligen har jag inte alls något emot dem. De är en veckodag som alla andra. Kanske inte riktigt i klass med en fredag eller lördag men helt klart - en veckodag.

Just den här måndagen, den andra i december månad, känns som en av de lite sämre. Inte av någon speciell anledning. Bara därför att.

Jo, natten gick för fort. Och ja, jag blev irriterad när jag kom på att jag glömt min jobbtelefon hemma. Eller nej, det blev jag inte alls. Jag bara skakade (mentalt, annars undrar väl resten av de sömndruckna passagerarna vad jag sysslar med) på huvudet åt min egen förvirring/glömska. Konstaterade att det var ett litet skitproblem som löser sig med en hänvisning.

Sen var det den parfymindränkta människan som satt alldeles för nära... Iiiiih, vilken skallabank jag fick! Varför kan vissa inte ta på sig normalt med doftämnen? Andades djupa drag under den korta promenaden mellan bussen och porten till jobbet så där försvann lite av både det ena och det andra.

Helgen har varit rätt skön. Lugn. Har njutit av att träffa alla barn, även den utflyttade sonen har varit hemma några avslappnade svängar. Händer inte så ofta numera så han är saknad :-)

Stora delar av familjen har ägnat sig åt förberedelser inför lördagens Luciarace... Vi är några stycken som är rätt bra nervösa... För min del är det första gången på över 20 år och för döttrarna är det helt enkelt första gången.

Skräckblandad förtjusning inför detta. Folkrace. Dela bil med sonen. Han är nog den som är mest orolig, kanske?

Här är de fortfarande glada, får se läget på lördag kväll :-)

Så varför känns det så avslaget idag då denna decemberveckodag? Är det för att jag ska åka till Stockholm imorgon? Alldeles ensam. På kurs. LOU - lagen om offentlig upphandling. Inte som i denna här:


En annan LOU, nämligen.



Ni hör väl vad skojsigt det låter eller hur? Nej, det är inte därför. Jag tycker faktiskt det ska bli intressant. Lärorikt och behövligt nu när jag rör mig i dessa innersta kretsar.

Det är väl bara så att det är en Sån dag, en grådaskig, halvtrist Såndag. Det är mörkt. Men sen kommer fjärilarna!

Och DÅ kan jag träna.

måndag, LOU, Lou Ferrigno, Luciaracet, folkrace, Stockholm

Telenor - vi måste snacka!

Brevet om telefonin, skickat från en något sur och irriterad Telenor-kund (aka mig):

Hej!

Nu kan jag inte låta bli att meddela er hur man känner sig när man som trogen kund känner att det spelar ingen roll hur länge man haft sitt/sina abonnemang, man tjänar ingenting på det längre.

Det började med att jag tog nån slags family deal till två av mina barn för 1,5 år sedan. Det skulle ju bli så himla bra med telefoner och abonnemang jättebilligt. Plus att man får byta abonnemang när som helt under bindningstiden. Jo, pyttsan!

Det blev betydligt dyrare än utlovat eftersom det var ett abonnemang som kostade multum när de surfade. Jag ville byta - för det fick man ju!?! - men nä, man måste vänta 90 dagar. Otroligt hur smått man kan skriva visa saker...

Sen försöker man kolla om det kanske går att få nåt bra erbjudande (på t ex en Galaxy S4) när man nu som jag/vi har varit kunder hos er så länge. En familj på 7 personer borde ju vara ganska attraktiv att ha som just fast och trogen kund, kan man tycka.

Men nej då, inga rabatter e dyl. 6000 kronor som vem som helst annars, trots att mitt 24-månaders abonnemang går ut när som helst. OK, tur att det finns andra ställen att handla på, närmare 2000 kronor kan man ju göra roligare för än skänka till er.

Två av mina barn fyller 20 snart, alltså tyckte jag att det kunde vara skönt att de fick sina fakturor skickade till sina bankkonton istället för till mitt. Då ska ni ha 250:-/st för att skriva över abonnemangen på dem!!! Helst sanslöst. Återigen får man lösa det på annat vis eftersom det inte känns speciellt kundvänligt av er.

Och nu, droppen. Lämnar in min Galaxy S2 (köpt av er i samband med förlängning) för tredje (eventuellt fjärde gången) på reparation. Precis som senaste gången för att den inte tar laddning och laddar ur sig direkt. Får ladda den 2-3 ggr/dygn. Får tillbaka den med beskrivningen att det beror på ett fel på tillbehör (laddaren). Jo, säkert. Konstigt att alla andra Samsungtelefoner (inklusive min jobbtelefon) plus en HTC fungerar att ladda med samma laddare då. Nääää, säkert inget fel på själva telefonen då.

Jag laddade telefonen hela natten innan jag lämnade in de. Kl 10 på förmiddagen fick jag återigen ladda den för att den skulle vara igång när jag lämnade in den...

Med andra ord; jag är ordentligt besviken på er handläggning. På flera sätt, som ni märker. För det kan väl inte vara så att ni inte vill se till så att telefonen fungerar bara för att garantin går ut inom ett par veckor? I så fall är det helt fel sätt att angripa det, man behåller inte sina kunder på det viset. Men så illa är det väl ändå inte?

Just nu är ENDA anledningen till att inte jag - och resten av familjen - byter operatör att vi råkar bo nära en av era master. Täckningen är alltså OK hemma hos oss. Tycker ni att det känns bra? Jag gör det inte.

Hälsningar (tänker inte skriva vänliga eftersom jag inte är nån hycklare)

/Bitte

Telenor, arg, reklamation, telefontrubbel, Galaxy S2, Galaxy S4

Skruva den som Backman - överst på önskelistan

Käre make och älskade barn, kort sagt; Kära familj!

Ni vet ju att jag älskar er allihop. Eller hur? Jag skulle kunna göra vad som helst för er. När som helst. Om jag inte har nåt viktigare för mig, förstås.

Det kan ju vara så.

Jag kanske måste se till att få ihop rätt karamellkombinationer så den där förbannade nivå 165 i Candy Crush blir klar nån gång och jag får se fiskarna simma och hoppa. Så där som det kan se ut bakom ögonlocken när blodtrycket är alldeles för in i bomben högt. Som det kan bli när den där förbannade nivån inte blir klar nån gång.

Eller så har jag en Wordfeud-match som är inne på sin 72:a timme.
Då måste jag ju först greja det. Men det förstår ni, va?

Nääädå. Så är det inte. Jag skulle släppa vilken smartphone som helst som en het potatis om ni behövde mig akut. Eller mindre akut också, för den delen.

Nu är det i och för sig ganska länge jag släppte alla slags potatisar, oberoende av temperatur, men jag kan ju inte ändra om ordspråket till "släppa som en asvarm baconskiva" bara för att jag är LCHF-are. Nån måtta får det ju vara.

Fast nu känns det lite som att jag kommer ifrån ämnet här. Hmmm... jo, som sagt. Jag älskar er. Det är viktigast av allt. Och positivt. Det är kanonbra med föräldrar som älskar sina barn. Älskar man dessutom den man gift sig med så ska man anse sig lyckligt lottad. Bättre kombination än vilken smällkaramellskombo som helst!
Men... sen så är det så att ibland blir det lite svårt. Inte att älska. Att skriva. Det hämmar mig ibland, typ så där 99,6% av min skrivtid.

Det finns hur mycket som helst att skriva om. Egentligen. Visst skulle jag kunna få ur mig några blogginlägg i veckan. Utan problem. Men...

I mycket av det så finns ni. Situationer som uppstår. Ord som sägs. Igenkänningsfaktorer.

Jag låter helt enkelt bli. För er skull. men åååååh, så jag saknar det. Inser det mer och mer.


Just nu läser jag Måns Kallentofts nya, Vindsjälar, och där finns mitt språk. Känner igen stilen, hur jag skulle lägga upp det. Meningsbyggnader. Allt. Alltså längtar jag.

Se'n halkade jag in på Fredrik Backman. Nej, inte bokstavligt, han befinner sig nog inte ens i närheten, men där var det igen. Hans humor och förmåga... Jag vill också!

I flera månader (år?) har jag skyllt på att jag inte hinner. OK, lite lustbrist också, men tiden är precis som Backman, på en helt annan plats än jag.

Men om jag låter bli det där slöandet med CC och WF, hur mycket tid frigörs inte då? En massa. Den massan kan omformas till muskelsådan på gymmet. OCH till skrivtid.
Men... vad kan jag skriva utan att stöta på patrull från familjen?

Vad säger ni familjen?

Hur gör ni andra som klarar att blogga med tillhörande nära anhöriga i inläggen?

Fredrik Backman, Måns Kallentoft, respekt, familj, LCHF, skrivlust, blogga

Bortflyende återbäring

Ibland - men bara ibland - kan jag bli lite fundersam. Just denna sortens fundersamhet brukar innehålla vissa spår av irritation.
Det är när människor liksom inte riktigt tänker färdigt innan de talar/gör/producerar saker och ting.

Jo, för det är ju så att bakom varje beslut och idé finns det en människa. Även fast den stora myndigheten står som avsändare på det som skapar fundersamheter så har det - någon gång för en odefinierbar tid sedan - funnits någon som i egen högst fysiska person, planlagt det.

Som det här med de nya (?) värdekuponger (eller vad de nu kallas...) som skickas ut när man t ex går och köper sig en ny motorcykel och försäkrar den på samma bolag som den gamla. Då kan inte bolaget vänta en dag eller två och dra av de återbetalningsbara pengarna på den nya fakturan. Nänä, det skulle bli alldeles för smidigt för kunden. Och spara pengar och besvär.

Värdeavi heter det visst, fast det ibland blir helt utan värde för den som inte kan lösa ut den.

Visst, man kan lösa ut dem på en massa smidiga ställen, som Hemköp, Willys, ICA och jag vet inte allt. Bara man är villig att betala sisådär 25 kronor för att få betala med den.

Det där är småsaker som jag, en relativt rörlig sak i mina (som alltid) bästa år, kan klara av. Det är när det kommer dylika papperslappar t ex till min gamla, stappliga mor. Hon har inte möjlighet (orkar helt enkelt inte) att ta sig till nåt av de här smidiga ställena, hur nära de än ligger. Inte finns det möjlighet för bud att hämta, heller.
Vad gör man? Låter pengarna brinna inne? Det är vid såna här tillfällen min irritation fundersamhet når oanade höjder. Jag går liksom i taket. Litegrann, bara.

Uppskjutet blir avslaget

Idag är det en sån där dag. Söndag. Som gärna ska vara vilsam och lugn och fin. Bara göra sånt som man kan uppskatta och njuta av. Ja, jag har nog klarat av det, på mitt vis, så här långt.

Vaknade ju inte förrän vid sjusnåret så det var rena sovmorgonen! Upp och grejade visst restaureringsarbete på egna kroppen och sen var det bara kaffe och frukost som skulle klaras av innan det var dags att dra till det nödvändiga arbetet med att se till att vårt kära Skatteverk blir nöjda. De är så lättstötta emellanåt, vill gärna ha in allt i tid. Och, vem vill egentligen inte det? Skillnaden är väl en viss brist på förståelse och sunt förnuft emellanåt. Smidighet är inte precis något som står högt på agendan i vissa verksamhetsbeskrivningar, om man säger så. Nä, just det.

Meningen var att en skogspromenad skulle rensa ut allt sånt efteråt, men eftersom himlen återigen bestämde sig för att öppna upp och hälla ut flera veckors samlade regnmängd, så blev det istället en massa mer arbete gjort. Positivt mitt i det grå.

Nu är de närmsta veckornas mat planerad - i stora drag - och morgondagens Chili con carne tillagad, kvällens måltid blir förmodligen fisksoppa. Känns som att min småruggiga kropp kräver lite varmt, första gången på länge som jag frusit så här. Räcker tydligen inte med det här snygga arrangemanget, shorts och raggisar är ju en oslagbar kombo, annars. Om man vill tona ned sin sexighet t ex, då är det ett hett tips, jag lovar ;-)

Förra veckans blixt och dunder slog sönder vår sladdlösa telefon och i nuläget kör vi med följande:

När det ringde i den och minstingen skulle svara blev frågan; "Lyfter man bara på den (pekade på luren)?" Jag kunde inte låta bli att skratta. Återigen ett aha-ögonblick, tänk vad mycket saker som våra barn inte har sett eller vet vad det är/hur det fungerar, sånt vi fortfarande (än så länge...) tar för givet.

På tal om prylar så beställde vi en torktumlare idag. Smart drag inför höstens och vinterns kommande tvättvedermödor. Det kommer att underlätta omsättningen på handdukar och lakan, minsann! Hör ni det, ungar? Inga "fultumlingar" är tillåtna, resten får hängas som vanligt.

                                                      

Nu är det bara en fotbollsträning och ett modersbesök kvar på dagens kalenderblad, sedan är denna söndagen fullgången och en ny vecka kan börja! En sådan som ska funka bättre, tack vare både mat- och aktivitetsplanering. Förhoppningsvis...

planering, matplanering, torktumlare

Tänk att vatten kan göra slut på vatten!

OK, det var väl inte själva vattnet som ställde till det men när det åskar på det viset kan man ge sig fasen på att det är vatten inblandat också.

Den varma dagen igår (för varmt att kränga på sig mc-kläderna t o m...)  övergick helt plötsligt i ett 10º svalare vädertillstånd, blixtar och dunder med påföljande hällregn (och en och annan tromb). Det var dragbasun, minsann. Tromb on, ni vet. Höhö...

Vi var och hälsade på helt ljuvliga valpar (jaja, trevliga människor också) när det satte igång. Springa springa, bära bära. De stackars små sexveckorsbebisarna blev skraja och fick förpassas in snarast möjligt.

Vi åkte dyngsura hemåt i bilen. Väl hemma fick vi berättat för oss att det hade blixtrat ordentligt hos oss. Jooo, det märkte vi sen. Vattnet hade inget vidare tryck. Till slut försvann det helt.

Tydligen hade det slagit ut elen i byn så den gick bara på en fas, ingen fungerande vattenpump i byns pumphus, alltså. Jästrans vad handikappad man blir utan vatten! Vi nästan slogs om de få liter vi varit kloka nog att samla på oss "utifallatt".

Vaknade till vattentillgång men efter någon timme såg det inte så lockande ut... Senare blev det svartare än svart...

Jag föreslog för en av döttrarna att vi skulle skaffa ett krus hon kan bära på huvudet och sen skicka iväg henne till grannen som har egen brunn. Hon var inte ett skit road :-)
Det är lustigt hur lite man tänker på hur bra vi har det som har vatten och el som underlättar, bortskämda som bara den är vi.

Under dagen har vi fått skruva bort varenda sil till kranarna, köra diskmaskinen dubbla omgångar med samma disk och rensat tvättmaskinens olika filter om och om igen. Nu är det drickbart igen och det är viktigast. Kan förresten erkänna att denna gången innebar "vi" inte någon som helst inblandning av moi. Denna gången, alltså. Och bara för att jag haft fullt upp med annat. Så det så.