Ständigt täppt i näsan

Det måste väl ändå vara en del i anställningskriterierna för att få arbete i en kosmetikaffär? Jag fattar inte hur man pallar!

Bara att sticka in näsan innanför dörren åstadkommer huvudvärk modell tyngre hos mig. Påmindes om det idag igen när vi var iväg för att handla skor. Ja, för om man har med sig ett gäng tjejer och åker till ett köpcentrum så går man inte bara i skoaffärer om man ska köpa skor. Kvinnlig logik. Eller nåt.

Jag var tydligen den som råkade testa No 1 på herrarnas parfymtopp och nu luktar jag "ÅÅÅHHHH, så gott!!!" enligt majoriteten av döttrarna. Inte för att göra reklam men den har nåt mer med siffror att göra än att den kostar många. Och visst, den är OK.

Resan var vinterns första på snö (eller is är nog mer rätt...) och som vanligt är det ett äventyr. Pga medtrafikanterna som verkar ha sommardäcken kvar hela bunten, om man ska gå efter körstil i alla fall.  Vi kom både dit och hem utan trubbel, trots allt. Spännande!

Lite trubbel blev det däremot när jag - äntligen (!) enligt Postens påminnelseavier - skulle hämta mina bokpaket. "Nej, det går inte. Den är sönder." Eh, vilken? Posten? Terminalen där de scannar in så att det blir rätt o dyl var alltså ur funktion. Jahapp. Tur att det inte var nåt viktigt jag skulle hämta. T ex något vi skulle behövt på jobbet? Vad hade man gjort då?

Tacka vet jag på den gamla goda posttiden när det räckte med en underskrift och en smäll med datumstämpel - Varsågod!

Det var tider det!

Och nu, när jag bara har knappt 3 timmar på mig för att skicka in något som är relativt viktigt, då kommer jag inte in på den hemsidan... Teknikens under... Tur man inte stressar upp sig när datorer krånglar. *harkel*

Nu var detta inlägg inte alls av den kalibern jag hade tänkt mig, mer lite tidsutfyllnad medan jag väntar på fungerande webbsida, det kommer förhoppningsvis nåt annat så småningom. Hang in there!

Drömtydning någon?

En dröm med en blandning av åsnor (både mänskliga och vanliga), taggtråd, släktgård, midsommar och en stor fet (mattsvart naturligtvis) Cheva-van som skulle framföras på smala gator.

Är det någon som vågar sig på en tydning av det? Vore rätt spännande att höra! Snälla, försök ;-)

Efter uppvaknandet har jag konstaterat följande:
En skrikande katt som vill ut och inte hinner det kan resultera i att mamman får gå upp och torka spyor i lillans rum. Sen att mamman var den som sov och pappan satt i soffan, det har inte med saken att göra. Mamma är mamma. Känslan av att jag nog hade fått torka även pappans spyor om jag skickat in honom gjorde att jag svalde den sura kommentaren :-)

Det är inte alls måndag som jag hade fått för mig, det är fredag. Det göööör inget.

Önskelistan som hänger på kylskåpet växer för var dag, snart får vi skaffa större. Kylskåp, alltså. Fast då har vi å andra sidan inte råd med julklappar...

Snön verkar ha hittat överallt utom hit. Fick sms om snökaos i Jönköping, t ex. Vill ha snö här och nu!

Och det viktigaste; Min rygg är bättre!!!

Men kom igen nu, tala om varför jag drömde den saliga blandningen :-)

Skott från en dansk skalle

Ibland är det bra med facebook och andra sociala fobier, eeeh... medier menar jag ju. Igår när jag la ut "Syter för att lägga mig... Får ställa klockan på kötid till fabbo doktorn imorgon :-(" så fick jag en massa uppmuntrande tillrop och order om att faktiskt kolla upp det. Även idag när jag - efter att faktiskt ha fått sova relativt bra - stapplde upp och velde om jag skulle ringa eller inte.

Det var just de tillropen som fick mig att slå de där sura siffrorna till kön. Efter en kvart (!) kom jag fram och beskrev mina problem. När jag talade om att jag kände mig febrig så "Oj, då måste du nog komma hit..."

Jaha... Så fick det bli.

Snabbdusch och frukost genomfördes innan resan påbörjades. Av erfarenhet vet man ju att det är klokt att ha en välfylld mage när det är dags att inträda i sjukvårdens salar.

Stor undersökning genomförd

Behövde bara vänta en liten stund innan jag fick komma in. Dansk läkare som nog tog för givet att jag inte förstod honom. Det måste varit därför han upprepade allt flera gånger. Eller så såg jag bara ovanligt trög ut idag.

"Du måste lämna urinprov och blodprov. Du måste lämna urinprov och blodprov. Du måste lämna urinprov och blodprov..." 

OK.

"Du måste lämna urinprov. Du måste alltså kissa."Jahaaaa?!?

Så där höll det på en stund :-) Vet inte om han tyckte att jag skulle sätta mig där på huk och utföra det???

Efter diverse klämningar och slag mot rygg, mage och revben så konstaterade han att det nog är ryggskott. Med någon form av infektion eftersom min sänka var 15 och ska vara mindre än 5. "Men lunginflammation, då är det 150 så det har du inte." Vad bra!

Inget med njurarna (som jag hade varit lite orolig för) trodde han. Tabletter och komma tillbaka om det inte går över. Har du hört den förut?

Nu är det alltså bara att vänta. Och käka piller. Som förhoppningsvis hjälper.

Jul, jul, strålande jul

Ljus förväntan?

Är det så? Är julen strålande? Varm och härlig. Gemenskap och glädje. Alla träffas och umgås och njuter av varandras sällskap. Bra och lagom fina julklappar. Ååååh, alla är så nöjda!

Eller är det faktiskt så att hos många skapar den mest ångest? Allt som ska klaffa. Pynt ska upp. Julgran in. Klappar handlas. Mat ska lagas. Alla ska må bra. Ååååh, det är stressigt!

Jag hade några tidiga jular i min barndom när jag faktiskt tyckte att det var rätt trevligt. Vi brukade turas om att vara hos farmor/farfar och mormor. Någon gång var vi alla på samma plats. Med morbröder och deras familjer. Kalle Anka, gröt och väntan på julklappar. Spännande och trevligt.

Sen gick tiden och av olika anledningar så var det inte lika mysigt längre. Barnaglädjen försvann. Julen blev ett nödvändigt ont, förknippat med sorg.

Det tog lång tid för mig att hitta tillbaka till något som ens påminde om den där förväntan som funnits när jag var riktigt liten. Inte ens när jag fick egna barn vände det. Jag ville bara att det skulle vara över. Trots det så fixade jag mat och pynt, köpte julklappar. Och stod ut. Barnen skulle inte behöva lida för att jag hatade hela fenomenet.

Numera så har jag taggat ner. Jag betraktar julen som vilken helg som helst. Försöker med andra ord ignorera alla andra som inte gör det och deras gnäll... Visst är det julmat (i lagom doser) och klappar (i ännu mer lagom doser) men nån stress finns inte. Efter att ha flängt runt med små bebisar på vägarna för att kunna tillfredsställa så många som möjligt (utom oss själva) så vägrar vi numera åka någonstans. Vi umgås med närmsta familjen. Hemma. I lugn och ro.

Julklappshysterin är just det, en hysteri. Mycket pengar och många paket. När man som jag har barn från tidigare förhållanden så blir det extra mycket till dem. Fler människor som ger. När de var mindre visste de knappt vad de fått från vem. Sjukt om ni frågar mig.

För många är det bara stress, stress, stress. Varför? Till vilken nytta? För att sitta där utmattad och sur på julaftons kväll? Om det nu dröjer så länge... Tänk efter. Vad är viktigast i längden? En familj som kan umgås och ha det bra eller varsin surfplatta till alla? Maten, hinns den ens med att njutas av innan alla ska kasta sig över prylarna?

Ta ett djupt andetag och dra ned axlarna. Måsten tillverkar vi oftast själva.
Hos oss är det barnen som pyntar och gör det fint. För att de VILL. Jag vill inte. Däremot njuter jag av deras glädje över det. Och av de levande ljusen. Det räcker.

Smärtsam insikt

Muskelvärk är jag van vid. På gott och ont. Jag tycker om att ha träningsvärk, att känna att jag använt kroppen på det sätt som jag hade tänkt. Ibland hittar man i och för sig muskler man inte anat att de fanns men fortfarande på ett positivt sätt.

De senaste veckorna har det varit på det onda hållet. Värk i vänstersidan, den stora ryggmuskeln har liksom krampat. Jag har tänkt att det beror på att jag sitter fel på jobbet eller så men sen började det komma när jag kör bil också. Rätt vad det var häromda'n så var det på båda sidorna.

Nej, inte som jag kör bil (har bara en ratt även om det hade varit skönt med två emellanåt) utan på sidorna av ryggraden. Och längre ner.

Nu trodde jag det berodde på efterdyningar av helgen, sovit på en ovan madrass o dyl. Igår var det lugnt när jag var hemma från jobbet och kurerade mig. Ända tills på kvällen när det var dags för hockey.

HV-Luleå, två matcher, det kan tydligen ta kål på vem som helst. Det kom som ett slagskott. Pang i kassen (ryggen)! Jag kom knappt upp ur soffan. Vred och vände för att hitta en godtagbar ställning men nääää... Jag gav upp. Kom ner i sängen till slut men det var inte lätt. När jag äntligen slumrat till så gick katterna till attack. Kvällsrusning rakt över våran säng. Tack för den då.

Natten har varit hemsk och att stänga av alarmet i morse tog sin rundliga tid. Tunga suckar och envishet gick åt för att komma runt och upp. Beslutet att jobba fick sig en törn så jag körde upp maken och försökte somna om. Det gick. En liten stund.

Google är ju fantastiskt bra. Speciellt för att skrämma upp folk. De möjliga diagnoser jag hittade där var inte så upplyftande så jag tänkte att det är bäst att ringa vårdcentralen. Japp, den tanken hade flera med mig. Upptaget, går inte att ställa sig på kö. Nä, det blev en varm dusch och tabletter istället. Avvaktar tills imorgon och använder en körkortsförsedd dotter till att köra mig dit jag ska i eftermiddag.

Vad  jag skulle komma fram till var att jag fattar inte hur man orkar/klarar att leva med ständig smärta! Jag vet att det ofta inte finns något val, att det bara är att gilla läget, men ändå. Efter att ha levt med nära anhöriga med diverse krämpor i snart 40 år så vet jag att det är för jäkligt emellanåt men ändå gnäller jag när det inte är som vanligt. Det onda förstör så mycket som man annars tar för givet.

Katt på tork och sleten matte

Helgen var jätteskön. Vi tog det lugnt dagtid och höll igång nattetid. Långt fram på morgonkvisten båda mornarna. Och vips så var den över.

Nu sitter jag uppkrupen i soffan med tända ljus och myser. Nä, det stämmer inte riktigt. Ljusen är tända men min kropp myser minsann inte. Sjuk återigen... Jag skyller det på vissa drycker som intogs i helgen och även ett visst mått av fast brödintag. Jag brukar ju aldrig vara förkyld på det här viset annars. På snart 4 år har jag klarat mig utan snorighet. Ont i halsen, javisst, men ingen nästäppa e dyl. Attans kolhydrater! Eller rättare sagt; attans mig som inte låter bli fast jag vet risken för efterräkningar.

Min man skyller det på stigande ålder i kombination med sena sänggångar. Misstänker att vi har rätt båda två.

Jaja, hemma är jag i alla fall. Kan nästan säga att jag har VAK också, vård av sjuk katt."Katt åt lampa, lös i magen"  Helga har racerbajs, nämligen. Hon är på torken så att säga. Pasta som ska torka upp inifrån, alltså. Hoppas bara att det hjälper snart så det blir samma pigga katt igen (och att "vi" slipper torka sprut runt kattlådan efter henne). Båda småttingarna tycker nämligen det är skönare att göra ifrån sig inne. De kan komma utifrån och rusa in på lådan och sätta sig. Kan iofs förstå dem :-)

Eftersom aktivitetsnivån känns relativt låg så lär det inte hjälpa att jag hämtade hem tapeter igår. Det får nog vänta till framåt helgen. Då SKA det bli färdigt - så långt som möjligt - på garberobsfronten.

Alltså, nu har ni fått så himla mycket viktig information så det får helt enkelt räcka för idag!

Glenn 2.0

Oj vad vi har längtat! En hel helg utan måsten. Bara vara och umgås. Till slut kom den, vår husmorssemester. Nu njuter de på hemmaplan, minsann. Tyst och lugnt säger de. Hmmm...

Vi hade det inte så tyst igår inte. Publiv och tystnad är ju inte synonymt som ni kanske vet. Speciellt inte i vissa sällskap...
Kul hade vi. Länge. Ojojoj idag :-) Det är det värt! Avslutade natten med att åka taxi efter spårvagnen som vi trodde hade slutat gå. Lite speciell känsla och upplevelse. Skrattbar, liksom.

Vi konstaterade en viktig sak vid frukostbordet idag också; Varenda karl i Göteborg heter Mikael nuförtiden. Glenn, släng dig i väggen!