Igår, hemkommen från två intensiva dagar på Rimforsa Strand, slocknade jag före den store där uppe. Ja, solen, ni vet. Det var fortfarande ljust när jag kröp ned för att låta min hjärna bearbeta andra saker än det den sysslat med på arbetstid.
Jag kan verkligen rekommendera det, förresten. Nää, inte tvunget att krypa ner i sängen medan det är ljust, stället. Verkligt god mat och mysigt!
Bearbetningen av diskussionerna vi haft fortsatte dock längre än jag önskat. Trots övertrötthet och ny bok. Längese'n jag inte slocknade direkt. Kan inte påstå att jag saknat det.
Natten blev svart till slut och sömnen OK. vaknade tidigt och funderade på den kommande dagen. I typ 3 minuter. Chockade både mig själv och kroppen genom att ta på träningskläder. Direkt. Utan tvekan.
I och för sig är kanske kroppen och jag samma sak men det kändes som att vi var flera som tappade hakan.
Matade (som i fyllde på matskålarna, inte med sked) ett par, tre katter och stoppade på mig mobilen.
Hej hå, hej hå, vi ut i skogen gå. Var meningen. Vad händer? Mina ben börjar springa!
Först en liten bit. Sedan längre. Och längre.
Tror det var kroppens sätt att säga till mig (oss?) att hjärnan behövde rensas. Sedan är det ju faktiskt snart dags att visa magen i bikini o dyl... Fast det var rensandet som var det viktiga.
Hörde göken för första gången i år. Först från norr. Sedan öster, väster och söder. Förvirrat? Inte ett skit. Det är våååååår! På riktigt. Trots regn och 8º.
lördag 10 maj 2014
torsdag 17 april 2014
Seriöst! Eller inte alls liksom?
Idag är en sån där dag när jag jobbar fast på ett lite annorlunda, mer frånvarande, sätt. Liksom.
Liksom är för övrigt ett ord som jag numera ransonerar. Tror jag. Åtminstone är det inte direkt någon som påpekar att jag säger det hela tiden. Tror att det kan bero på att jag dragit ned på konsumtionen/bruket av detta ord. Liksom.
Här kan jag förresten inflika något annat - som är i paritet med föregående vad gäller intressepoäng - det är förbannat, jäkla, svårt att skriva när hela datorn hoppar. Det gör den nämligen när man åker med Jönköpings Länstrafiks bussar. Vissa chaufförer borde nog jobba hemifrån istället.
OK, det är inte bara datorn som hoppar. Allt rör sig. I otakt med vartannat. Liksom.
Jag har faktiskt jobbat sedan 6.30 och idag är en sån där dag när man kan nöja sig med sex. Ja, timmar, alltså. Jobba. Ni vet, istället för åtta. Och det har visst funnits saker att göra men det är lugnt mot annars. När 89,5% redan tagit påskledigt, då minskar inflödet. Liksom.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Inte ett jota. Liksom.
Kanske bara visa att jag lever. Om nu någon skulle råka undra. Jag bloggar inte (ofta) men jag lever ändå. Det tycker jag är ganska bra. Tvärtom vore jobbigare. Liksom.
Jag vågade till slut det där som jag frågade om för länge se'n. Jag "offentliggjorde" en annan sida av mig.
Det gick ju bra. Inga större vågor på krusiga ytan. Liksom. Kanske för att ingen bryr sig om att hitta den eller tycka till. Allt fortsätter som vanligt. Liksom.
Jaja, nu är det snart påsk, förhoppningsvis blir det en glad sådan, jobbar på att den ska innehålla en hel del godsaker i påskägget i alla fall.
MC-körande, trädgårdsfixande, målande, deklarerande. Och kanske lite bubbeldrickande i vårsolen?
Det kommer att bli tisdag snabbt som attan. Liksom.
Nu slipper ni mig och mina liksom, ha en skön påsk! Liksom.
Liksom är för övrigt ett ord som jag numera ransonerar. Tror jag. Åtminstone är det inte direkt någon som påpekar att jag säger det hela tiden. Tror att det kan bero på att jag dragit ned på konsumtionen/bruket av detta ord. Liksom.
Här kan jag förresten inflika något annat - som är i paritet med föregående vad gäller intressepoäng - det är förbannat, jäkla, svårt att skriva när hela datorn hoppar. Det gör den nämligen när man åker med Jönköpings Länstrafiks bussar. Vissa chaufförer borde nog jobba hemifrån istället.
OK, det är inte bara datorn som hoppar. Allt rör sig. I otakt med vartannat. Liksom.
Jag har faktiskt jobbat sedan 6.30 och idag är en sån där dag när man kan nöja sig med sex. Ja, timmar, alltså. Jobba. Ni vet, istället för åtta. Och det har visst funnits saker att göra men det är lugnt mot annars. När 89,5% redan tagit påskledigt, då minskar inflödet. Liksom.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Inte ett jota. Liksom.
Kanske bara visa att jag lever. Om nu någon skulle råka undra. Jag bloggar inte (ofta) men jag lever ändå. Det tycker jag är ganska bra. Tvärtom vore jobbigare. Liksom.
Jag vågade till slut det där som jag frågade om för länge se'n. Jag "offentliggjorde" en annan sida av mig.
Det gick ju bra. Inga större vågor på krusiga ytan. Liksom. Kanske för att ingen bryr sig om att hitta den eller tycka till. Allt fortsätter som vanligt. Liksom.
Jaja, nu är det snart påsk, förhoppningsvis blir det en glad sådan, jobbar på att den ska innehålla en hel del godsaker i påskägget i alla fall.
MC-körande, trädgårdsfixande, målande, deklarerande. Och kanske lite bubbeldrickande i vårsolen?
Det kommer att bli tisdag snabbt som attan. Liksom.
Nu slipper ni mig och mina liksom, ha en skön påsk! Liksom.
lördag 18 januari 2014
Får jag eller får jag inte? Ska jag eller ska jag inte?
Jag vill ju så gärna skriva men ändå tar det bara stopp.
Varför? Kan inte skylla på att jag inte hinner, det gör jag, med rätt val och lite planering. Nä, det är för att jag inte klarar av att skriva det jag vill. För att det kanske stöter någon annan. Kanske något barn som tycker jag är en tramsig, schämmig mamma. Nån annan som retar sig till döds på det jag skriver.
Det skulle jag väl i och för sig kunna leva med. Lite beroende på vem. Jag är ju egentligen inte en sån som önskar livet ur folk. Oftast inte. Inte på allvar. Det räcker att de håller sig ur vägen.
Och vem tvingar någon att läsa? Inte jag. Inte det heller.
Jag är en alldeles lagom snäll människa i mina bästa år. Eller jag är åtminstone i min egen ålder. Det kan man inte säga om dem jag emellanåt kallar t ex "gubbar i 50-årsåldern". Det är då det blir tyst vid middagsbordet och barnen (minst ett av dem) höjer på ögonbrynen och tittar på mig med den där blicken. Ni vet, den där som säger "Men mamma, hur gammal är du själv?"
Ja, jag är alltså egentligen alldeles vuxen och borde med andra ord få bestämma själv vad jag ska skriva om. Jag är såååå himla nära att dela med mig av min - än så länge - anonyma blogg. Den som beskriver saker som ibland är enormt jobbiga i mitt liv. Som påverkar mer än jag vill.
Det är nu jag behöver dela med mig. Nu jag behöver stöttning och förståelse. Jag vet att det finns många som är i samma sits. Ibland vore det så skönt att få häva ur sig allting och byta erfarenheter med dem.
Varför ska jag låta bli? Varför kan jag inte bara släppa ut den? Det är trots allt mina tankar, mina funderingar, mina våndor. Varför ska jag alltid tänka på hur andra tar det? Kan jag inte bara sträcka på ryggen och säga; "Det här är min syn på saken. Min upplevelse. Så här har jag det när det är som det är."
Har haft den här "på-väg-känslan" ett tag men den poppade upp idag igen när jag såg detta inlägg hos Monstermalla. Tack för du fick mig att känna mig stärkt i mitt kommande beslut!
Alltså... troligen... snart i en dator (eller liknande) nära dig!
Varför? Kan inte skylla på att jag inte hinner, det gör jag, med rätt val och lite planering. Nä, det är för att jag inte klarar av att skriva det jag vill. För att det kanske stöter någon annan. Kanske något barn som tycker jag är en tramsig, schämmig mamma. Nån annan som retar sig till döds på det jag skriver.
Det skulle jag väl i och för sig kunna leva med. Lite beroende på vem. Jag är ju egentligen inte en sån som önskar livet ur folk. Oftast inte. Inte på allvar. Det räcker att de håller sig ur vägen.
Och vem tvingar någon att läsa? Inte jag. Inte det heller.
Jag är en alldeles lagom snäll människa i mina bästa år. Eller jag är åtminstone i min egen ålder. Det kan man inte säga om dem jag emellanåt kallar t ex "gubbar i 50-årsåldern". Det är då det blir tyst vid middagsbordet och barnen (minst ett av dem) höjer på ögonbrynen och tittar på mig med den där blicken. Ni vet, den där som säger "Men mamma, hur gammal är du själv?"
Ja, jag är alltså egentligen alldeles vuxen och borde med andra ord få bestämma själv vad jag ska skriva om. Jag är såååå himla nära att dela med mig av min - än så länge - anonyma blogg. Den som beskriver saker som ibland är enormt jobbiga i mitt liv. Som påverkar mer än jag vill.
Det är nu jag behöver dela med mig. Nu jag behöver stöttning och förståelse. Jag vet att det finns många som är i samma sits. Ibland vore det så skönt att få häva ur sig allting och byta erfarenheter med dem.
Varför ska jag låta bli? Varför kan jag inte bara släppa ut den? Det är trots allt mina tankar, mina funderingar, mina våndor. Varför ska jag alltid tänka på hur andra tar det? Kan jag inte bara sträcka på ryggen och säga; "Det här är min syn på saken. Min upplevelse. Så här har jag det när det är som det är."
Har haft den här "på-väg-känslan" ett tag men den poppade upp idag igen när jag såg detta inlägg hos Monstermalla. Tack för du fick mig att känna mig stärkt i mitt kommande beslut!
Alltså... troligen... snart i en dator (eller liknande) nära dig!
Legday - lägg dej!
Lördagarna kommer väldigt ofta nuförtiden, har ni märkt det?
Eller ni kanske inte har öronmärkt era lördagsförmiddagar till benträning?
Det har jag...
När jag var ung (för ett litet tag sen...) så var jag en naturlig löpare, älskade att springa, både långt och kort. Känslan när man märker att det bara är att lägga in en liten, liten växel till så spurtas motståndarna om - den är härlig! Älgakliv förbi på upploppet. Njutning!
Då var jag stark i benen, tänkte inte ens på att ta i, bara gjorde.
Eeeeeh... det är inte riktigt likadant nu. Ända sedan jag började styrketräna så har jag hatat att träna ben. Cykla, gå, t o m springa lite emellanåt - helt OK. Men knäböj, marklyft... För att inte tala om utfall! *morr*
Visste att det skulle komma en dag när jag måste, tycker själv det ser rent löjligt ut med en stor överkropp till ett par spinkiga ben, så jag kan inte bara träna det som är roligt :-)
För några veckor sedan så hände det. Jag bestämde mig. Det var dags! Sa till (=bad snällt) att maken skulle peppa mig och se till så jag inte gav upp direkt. Han lovade. OM jag lovade att inte gnälla. Jag? Gnälla? Hmpf...
Lördagen kom och det var bara att bita ihop. Göra. Gjorde så. Utan gnäll (var nära en gång) Tänk, jag som hatälskar träningsvärk fick njuta i fem hela dagar!
Andra lördagen när jag stapplade ut från gymmet så deklarerade jag att "lördagar får bli officiell legday".
Va? Ska jag lägga mig? frågade sällskapet. Nej, här läggs inget - vi kämpar på!
Nästa gång blir det inte så, då trajar vi runt på MC-mässan istället. Torsda'n får bli lördag denna veckan, inte fuska! Har redan fått besked om att det är dags att öka vikterna nu så vem vet, jag kanske inte kan röra mig (utan att grimasera) till helgen?
Bäst att ta lite förebyggande vila, lägger mig och pillar navelludd en stund.
träning, navelludd, benträning, styrketräning, legday, bendag
Eller ni kanske inte har öronmärkt era lördagsförmiddagar till benträning?
Det har jag...
När jag var ung (för ett litet tag sen...) så var jag en naturlig löpare, älskade att springa, både långt och kort. Känslan när man märker att det bara är att lägga in en liten, liten växel till så spurtas motståndarna om - den är härlig! Älgakliv förbi på upploppet. Njutning!
Då var jag stark i benen, tänkte inte ens på att ta i, bara gjorde.
Eeeeeh... det är inte riktigt likadant nu. Ända sedan jag började styrketräna så har jag hatat att träna ben. Cykla, gå, t o m springa lite emellanåt - helt OK. Men knäböj, marklyft... För att inte tala om utfall! *morr*
Visste att det skulle komma en dag när jag måste, tycker själv det ser rent löjligt ut med en stor överkropp till ett par spinkiga ben, så jag kan inte bara träna det som är roligt :-)
För några veckor sedan så hände det. Jag bestämde mig. Det var dags! Sa till (=bad snällt) att maken skulle peppa mig och se till så jag inte gav upp direkt. Han lovade. OM jag lovade att inte gnälla. Jag? Gnälla? Hmpf...
Lördagen kom och det var bara att bita ihop. Göra. Gjorde så. Utan gnäll (var nära en gång) Tänk, jag som hatälskar träningsvärk fick njuta i fem hela dagar!
Andra lördagen när jag stapplade ut från gymmet så deklarerade jag att "lördagar får bli officiell legday".
Va? Ska jag lägga mig? frågade sällskapet. Nej, här läggs inget - vi kämpar på!
Nästa gång blir det inte så, då trajar vi runt på MC-mässan istället. Torsda'n får bli lördag denna veckan, inte fuska! Har redan fått besked om att det är dags att öka vikterna nu så vem vet, jag kanske inte kan röra mig (utan att grimasera) till helgen?
Bäst att ta lite förebyggande vila, lägger mig och pillar navelludd en stund.
träning, navelludd, benträning, styrketräning, legday, bendag
måndag 30 december 2013
Träningsabstinens och andra småproblem
Nu ska jag banne mig snart axla mitt påtagna ansvar och bege mig till gymmet (vilken dag som helst). Jag har tagit ansvar för axelns vila tillräckligt länge nu, tycker jag. Har ätit inflammationshämmande i snart fyra veckor och det känns bättre. Jag skriker inte (grinar inte ens illa) längre när jag rör armarna/axeln mer än "nödvändigt".
Mina promenader störs inte av att jag måste tänka på att låta bli att vifta alldeles för mycket med dem. Jag kan ta ut svängarna och stegen igen!
Nu när jag läser det jag skrev så ser jag att det blev en rätt knasig felsyftning där, vem fasiken kan vifta med en promenad?!? Låter den stå kvar för att visa att jag minsann klarar att visa mina svagheter :-) Även om detta egentligen inte alls är en av dem. Snarare i så fall att jag inte kan låta bli att påtala andras. Felsyftningar, alltså.
Hur kommer det sig egentligen att man blir mer sugen på sådant som är förbjudet? Eller åtminstone svårt/omöjligt att genomföra?
Jag längtar fruktansvärt mycket efter att ta ut mig riktigt ordentligt med träningen, både svettas av konditionspassen och att lyfta tyngre och tyngre. Men nääää, när jag började lägga på vikter (en rejäl ökning som jag kände passade mig) och som gav mig en ordentlig kick, då ska kroppen börja krångla. Man kan tycka att det finns en hel del muskler att träna, förutom axeln, men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Den blandas in i andra rörelser också, t o m i vissa ryggövningar. Eller är det bara inbillning? Kanske blir så att jag inte vågar ta i riktigt och därför kopplas den in? Ond cirkel som förhoppningsvis snart bryts.
På mina promenader, när jag är på vift, snurrar nu stora planeringsskivan. Jag ser framför mig hur jag förbereder allt jag ska, varje (vardags)kväll. Kokar ägg att ta med som mellanmål till jobbet, blandar en proteindrink som ska svepas efter morgonens cykling/promenad, lägger fram tränings- och jobbarkläder, fixar matlådor och laddar kaffebryggaren.
Bara tanken på det sprider en god känsla i kroppen...
Jag har en sak att fixa innan jag känner att det kommer att bli 100 % så här, om den grejar sig så kommer jag absolut att genomföra detta. Jiiiihaaaaaaa!
träning, utmaningar, abstinens, eufori, mål med träning
Mina promenader störs inte av att jag måste tänka på att låta bli att vifta alldeles för mycket med dem. Jag kan ta ut svängarna och stegen igen!
Nu när jag läser det jag skrev så ser jag att det blev en rätt knasig felsyftning där, vem fasiken kan vifta med en promenad?!? Låter den stå kvar för att visa att jag minsann klarar att visa mina svagheter :-) Även om detta egentligen inte alls är en av dem. Snarare i så fall att jag inte kan låta bli att påtala andras. Felsyftningar, alltså.
Hur kommer det sig egentligen att man blir mer sugen på sådant som är förbjudet? Eller åtminstone svårt/omöjligt att genomföra?
Jag längtar fruktansvärt mycket efter att ta ut mig riktigt ordentligt med träningen, både svettas av konditionspassen och att lyfta tyngre och tyngre. Men nääää, när jag började lägga på vikter (en rejäl ökning som jag kände passade mig) och som gav mig en ordentlig kick, då ska kroppen börja krångla. Man kan tycka att det finns en hel del muskler att träna, förutom axeln, men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Den blandas in i andra rörelser också, t o m i vissa ryggövningar. Eller är det bara inbillning? Kanske blir så att jag inte vågar ta i riktigt och därför kopplas den in? Ond cirkel som förhoppningsvis snart bryts.
På mina promenader, när jag är på vift, snurrar nu stora planeringsskivan. Jag ser framför mig hur jag förbereder allt jag ska, varje (vardags)kväll. Kokar ägg att ta med som mellanmål till jobbet, blandar en proteindrink som ska svepas efter morgonens cykling/promenad, lägger fram tränings- och jobbarkläder, fixar matlådor och laddar kaffebryggaren.
Bara tanken på det sprider en god känsla i kroppen...
Jag har en sak att fixa innan jag känner att det kommer att bli 100 % så här, om den grejar sig så kommer jag absolut att genomföra detta. Jiiiihaaaaaaa!
träning, utmaningar, abstinens, eufori, mål med träning
måndag 9 december 2013
Mondays are for ever...
Fast det är de ju inte. Och egentligen har jag inte alls något emot dem. De är en veckodag som alla andra. Kanske inte riktigt i klass med en fredag eller lördag men helt klart - en veckodag.
Just den här måndagen, den andra i december månad, känns som en av de lite sämre. Inte av någon speciell anledning. Bara därför att.
Jo, natten gick för fort. Och ja, jag blev irriterad när jag kom på att jag glömt min jobbtelefon hemma. Eller nej, det blev jag inte alls. Jag bara skakade (mentalt, annars undrar väl resten av de sömndruckna passagerarna vad jag sysslar med) på huvudet åt min egen förvirring/glömska. Konstaterade att det var ett litet skitproblem som löser sig med en hänvisning.
Sen var det den parfymindränkta människan som satt alldeles för nära... Iiiiih, vilken skallabank jag fick! Varför kan vissa inte ta på sig normalt med doftämnen? Andades djupa drag under den korta promenaden mellan bussen och porten till jobbet så där försvann lite av både det ena och det andra.
Helgen har varit rätt skön. Lugn. Har njutit av att träffa alla barn, även den utflyttade sonen har varit hemma några avslappnade svängar. Händer inte så ofta numera så han är saknad :-)
Stora delar av familjen har ägnat sig åt förberedelser inför lördagens Luciarace... Vi är några stycken som är rätt bra nervösa... För min del är det första gången på över 20 år och för döttrarna är det helt enkelt första gången.
Skräckblandad förtjusning inför detta. Folkrace. Dela bil med sonen. Han är nog den som är mest orolig, kanske?
Så varför känns det så avslaget idag då denna decemberveckodag? Är det för att jag ska åka till Stockholm imorgon? Alldeles ensam. På kurs. LOU - lagen om offentlig upphandling. Inte som i denna här:
Ni hör väl vad skojsigt det låter eller hur? Nej, det är inte därför. Jag tycker faktiskt det ska bli intressant. Lärorikt och behövligt nu när jag rör mig i dessa innersta kretsar.
Det är väl bara så att det är en Sån dag, en grådaskig, halvtrist Såndag. Det är mörkt. Men sen kommer fjärilarna!
Och DÅ kan jag träna.
måndag, LOU, Lou Ferrigno, Luciaracet, folkrace, Stockholm
Just den här måndagen, den andra i december månad, känns som en av de lite sämre. Inte av någon speciell anledning. Bara därför att.
Jo, natten gick för fort. Och ja, jag blev irriterad när jag kom på att jag glömt min jobbtelefon hemma. Eller nej, det blev jag inte alls. Jag bara skakade (mentalt, annars undrar väl resten av de sömndruckna passagerarna vad jag sysslar med) på huvudet åt min egen förvirring/glömska. Konstaterade att det var ett litet skitproblem som löser sig med en hänvisning.
Sen var det den parfymindränkta människan som satt alldeles för nära... Iiiiih, vilken skallabank jag fick! Varför kan vissa inte ta på sig normalt med doftämnen? Andades djupa drag under den korta promenaden mellan bussen och porten till jobbet så där försvann lite av både det ena och det andra.
Helgen har varit rätt skön. Lugn. Har njutit av att träffa alla barn, även den utflyttade sonen har varit hemma några avslappnade svängar. Händer inte så ofta numera så han är saknad :-)
Stora delar av familjen har ägnat sig åt förberedelser inför lördagens Luciarace... Vi är några stycken som är rätt bra nervösa... För min del är det första gången på över 20 år och för döttrarna är det helt enkelt första gången.
Skräckblandad förtjusning inför detta. Folkrace. Dela bil med sonen. Han är nog den som är mest orolig, kanske?
 |
| Här är de fortfarande glada, får se läget på lördag kväll :-) |
Så varför känns det så avslaget idag då denna decemberveckodag? Är det för att jag ska åka till Stockholm imorgon? Alldeles ensam. På kurs. LOU - lagen om offentlig upphandling. Inte som i denna här:
 |
| En annan LOU, nämligen.
|
Det är väl bara så att det är en Sån dag, en grådaskig, halvtrist Såndag. Det är mörkt. Men sen kommer fjärilarna!
Och DÅ kan jag träna.
måndag, LOU, Lou Ferrigno, Luciaracet, folkrace, Stockholm
söndag 8 december 2013
Telenor - vi måste snacka!
Brevet om telefonin, skickat från en något sur och irriterad Telenor-kund (aka mig):
Hej!
Hej!
Nu kan jag inte låta bli att meddela er hur man känner sig när man som trogen kund känner att det spelar ingen roll hur länge man haft sitt/sina abonnemang, man tjänar ingenting på det längre.
Det började med att jag tog nån slags family deal till två av mina barn för 1,5 år sedan. Det skulle ju bli så himla bra med telefoner och abonnemang jättebilligt. Plus att man får byta abonnemang när som helt under bindningstiden. Jo, pyttsan!
Det blev betydligt dyrare än utlovat eftersom det var ett abonnemang som kostade multum när de surfade. Jag ville byta - för det fick man ju!?! - men nä, man måste vänta 90 dagar. Otroligt hur smått man kan skriva visa saker...
Sen försöker man kolla om det kanske går att få nåt bra erbjudande (på t ex en Galaxy S4) när man nu som jag/vi har varit kunder hos er så länge. En familj på 7 personer borde ju vara ganska attraktiv att ha som just fast och trogen kund, kan man tycka.
Men nej då, inga rabatter e dyl. 6000 kronor som vem som helst annars, trots att mitt 24-månaders abonnemang går ut när som helst. OK, tur att det finns andra ställen att handla på, närmare 2000 kronor kan man ju göra roligare för än skänka till er.
Två av mina barn fyller 20 snart, alltså tyckte jag att det kunde vara skönt att de fick sina fakturor skickade till sina bankkonton istället för till mitt. Då ska ni ha 250:-/st för att skriva över abonnemangen på dem!!! Helst sanslöst. Återigen får man lösa det på annat vis eftersom det inte känns speciellt kundvänligt av er.
Och nu, droppen. Lämnar in min Galaxy S2 (köpt av er i samband med förlängning) för tredje (eventuellt fjärde gången) på reparation. Precis som senaste gången för att den inte tar laddning och laddar ur sig direkt. Får ladda den 2-3 ggr/dygn. Får tillbaka den med beskrivningen att det beror på ett fel på tillbehör (laddaren). Jo, säkert. Konstigt att alla andra Samsungtelefoner (inklusive min jobbtelefon) plus en HTC fungerar att ladda med samma laddare då. Nääää, säkert inget fel på själva telefonen då.
Jag laddade telefonen hela natten innan jag lämnade in de. Kl 10 på förmiddagen fick jag återigen ladda den för att den skulle vara igång när jag lämnade in den...
Med andra ord; jag är ordentligt besviken på er handläggning. På flera sätt, som ni märker. För det kan väl inte vara så att ni inte vill se till så att telefonen fungerar bara för att garantin går ut inom ett par veckor? I så fall är det helt fel sätt att angripa det, man behåller inte sina kunder på det viset. Men så illa är det väl ändå inte?
Just nu är ENDA anledningen till att inte jag - och resten av familjen - byter operatör att vi råkar bo nära en av era master. Täckningen är alltså OK hemma hos oss. Tycker ni att det känns bra? Jag gör det inte.
Hälsningar (tänker inte skriva vänliga eftersom jag inte är nån hycklare)
/Bitte
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
LinkWithin
