Och nej, inte är det barnbarn som vankas, heller. Inte vad jag vet i alla fall :-)
Familjen - min fina - den består. Fast den förändras. Sonen har bott hemifrån i ett år redan och det är fortfarande tomt efter honom. Inte bara för att han är strax under 2 meter lång. Han kommer alltid att vara min lille pojk.
Det går ju på det hållet för resterande ungar också, även om det dröjer rätt länge för vissa av dem. Livets gång.
Under tiden så händer det saker. Varje gång vi ska äta numera så är det ett evigt räknande. "Hur många är vi idag?"
Så funderar man lite... den är inte hemma men istället är den här... hmm... Till slut kommer man fram till ett antal som kan stämma ganska bra och sätter igång med dukningen.
Det här är ett kärt "problem". Sååå härligt med alla pojkvänner och flickvän (finns bara en eftersom sonen är endast en och resten också verkar hålla sig till motsatta könet) plus naturligtvis alla kompisar som "barnen" drar hem. De är ju inga barn i ordets rätta bemärkelse men i mina ögon kommer de alltid att vara det. Inte små. Men barn.
 |
| Varberg för ett bra tag se'n... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!