Hände sig en dag att jag muttrade över en av döttrarnas egenheter. Behöver inte gå in på vilken. Varken dotter eller egenhet.
Maken svarade - som så mången gång förr - "Vem är hon lik?"
Jag tittade (=blängde?) på honom under den lugg jag för tillfället inte hade (eftersom mitt hår var i stort behov av en tvätt och jag inte hade orkat åtgärda det i den arla morgontimman).
-Jaha, inte mig i alla fall, blev mitt omedelbara och dessutom alldeles ärliga svar.
-Jo, ni är så lika. Fast på olika sätt.
Där pös min irritation iväg och efterlämnade ett förlösande skratt istället.
Ha ha så är det här hemma med... jag undrar varje gång vem mina barn är lik när de är lite vresiga av sig;-)
SvaraRaderaKram K